Svenska
Blog
Jag ser fram emot NHL 22

Jag ser fram emot NHL 22

NHL 22 har då som bekant visats upp nu och jag kan väl inte säga annat än att jag för första gången på många år är riktigt taggad. Det känns på förhand som det kanske största klivet spelserien tagit hittills och jag hoppas innerligt att det levererar också. 

Till att börja med så får vi ju äntligen spela NHL med Frostbite, det tog orimligt lång tid och jag antar att EA inte hade något val den här gången med tanke på PS5 och Xbox Series X. Det hade varit patetiskt att släppa NHL 22 till de konsolerna med gamla slöa Ignite-motorn. Förhoppningsvis leder detta till att NHL som ibland känns klumpigt och styltigt att spela blir lite smidigare. Det är alltjämt kul att spela men det känns inte alltid som hockey på det sätt som FIFA verkligen känns som fotboll till exempel och det är något som ändå stört mig i alla år. Att spela Powerplay ger ingen som helst känsla för det, oavsett taktik så har det inte nått fram riktigt, det blir som mycket annat i spelet väldigt ryckigt och ostrukturerat och det är svårt att etablera riktigt tryck. Fast det kan förstås vara jag som är dålig på just Powerplay också, det kan inte uteslutas. 

NHL 21 var ett litet kliv framåt på både Be a Pro och Franchiseläget där Be a Pro innehöll en hel del dialog och utmaningar som vi inte tidigare sett. Utförandet var lovande men tillförde i slutändan inte så mycket och efter ett par timmar så blev det repetitivt och trist. Min förhoppning är ändå att EA nu spunnit vidare lite grann på det här spåret och gjort det lite mer innehållsrikt. NHL 21 bestod oftast av samma tre utmaningar per match så där kan det onekligen bli bättre.

Jag är som sagt väldigt taggad på detta men vet samtidigt att jag också på så vis öppnar upp mig för en massiv besvikelse. Tiden får utvisa helt enkelt. Bättre grafik kommer vi i alla fall få se och det är ju trots allt välbehövligt. 

Vad tror du om NHL 22?

 

HQ
Ett rörande porträtt av en legend

Ett rörande porträtt av en legend

Jag tror det är få av oss som inte vet vem Val Kilmer är. Mannen har gjort en högst ansenlig mängd bra filmer och till och med spelat Batman, vilket han gjorde bra vill jag påpeka även om det råder delade meningar om detta. Första gången jag själv såg honom var i parodifilmen Top Secret som än idag står sig som en av de roligare jag någonsin sett, med en ung och mycket lovande Kilmer i högform. 

För lite drygt en vecka sedan släpptes dokumentären "Val" som till stor del filmats av Kilmer själv ända sedan han var ett par pannkakor hög. Han har alltid älskat att filma och har praktiskt taget lyckats dokumentera hela sitt liv på det sättet. Vi får se allt från när han spelade in kortfilmer med sina bröder som barn till nutid då hans liv ju ser avsevärt annorlunda ut. Kilmers son Jack agerar berättarröst och han låter så otroligt mycket som sin far att det nästan är löjligt. Han själv drabbades ju av cancer i halsen för ett par år sedan och har helt förlorat sin röst, han kan prata men bara om han trycker på en knapp som han fått inopererad på halsen och det låter minst sagt ansträngt. Han kan heller inte längre äta på grund av detta och får sin näring via sondmatning. Tragiskt förstås, Kilmer hade en otroligt fin röst både i tal och även sång och den lär han aldrig mer få tillbaka vad det verkar. Det har ju gjort att hans karriär som skådis till stor del är över, han kommer vara med i nya Top Gun men det är oklart i vilken utsträckning och frågan är hur många fler filmroller det faktiskt blir. 

Val Kilmer är en av mina stora favoriter och det är en väldigt fin film som bjuder både på skratt och gråt i lagom dos. Att han dessutom får berätta sin egen historia från början till slut gör att den här dokumentären känns lite annorlunda, vilket jag bara tycker är bra. Ofta dyker ju dessa upp efter att personen i fråga gått bort och det blir då ett annat perspektiv. Mycket bra som sagt och jag tycker absolut du ska kika på denna, finns på Amazon Prime i detta nu. 

Jag har många favoriter med Val Kilmer, Willow, Top Secret, The Doors... Men frågan är om inte Kiss Kiss Bang Bang ändå tar priset. Vilken är din favoritfilm med Val Kilmer? 

HQ

Thin Lizzy hela dagen idag

Thin Lizzy och Phil Lynott kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Jag minns mycket väl första gången jag hörde Lizzy. Min gamle far som grävt i sitt då enorma förråd med kassetter kommer instormandes i mitt rum med ett band i högsta hugg som han sedan satte i min gamla bandspelare. Whisky in the jar börjar spela och blir då den allra första låten jag någonsin hör med Lizzy och sedan dess har jag alltid föredragit Lizzys tolkning av den gamla irländska klassikern. Jag skulle komma att lyssna massor på det kassettbandet under min uppväxt. Och ja, jag är så pass gammal att kassettband var min primära plattform på den tiden. 

Idag har Thin Lizzy gått varma hela dagen. Jag har gått runt i bar överkropp, dammsugit hela lägenheten och skrålat med för full hals i Waiting for an alibi och Roisin Dubh (Black rose) med flera. Hunden har varit mycket missnöjd, men han har å andra sidan tämligen usel musiksmak. Han gillar samma skräp som sin matte vilket innebär mestadels någon sorts organiserat oljud med mycket bas. 

Lynott dog ju alltför ung redan 1986 och det var tyvärr en klassisk rockdöd till följd av långvarigt missbruk av bland annat heroin och alkohol. Gary Moore som spelade gitarr på en skiva dog lika tragiskt även han nästan 30 år senare. Jag sörjer lika mycket deras bortgång som jag sörjer att de inte kunde hålla sams så att det räckte längre än till en platta. Moore var en briljant gitarrist, i mitt tycke en av de främsta genom alla tider med fantastisk ton och sättet de hyllar sitt irländska arv på Black Rose-plattan är ren och skär magi. Arrangemanget i titelspåret som skrevs av Lynott och Moore är helt fantastiskt. Det görs inte musik på det sättet längre, den saken är klar. 

Vilken är din favoritlåt med Thin Lizzy?

Thin Lizzy hela dagen idag

Mäkis magiska tvål

Mäkis magiska tvål

För en tid sedan så skrev allas vår Mäki om en tvål han brukade köpa i staterna och hypeade denna tvål till den milda grad att jag helt enkelt var tvungen att testa. Det rör sig om Dr. Bronners Magic Soap och jag kan efter ett par veckors användning konstatera att den faktiskt är magisk. 

För att göra en lång historia kort så har jag i 6 års tid lidit av atopiska eksem på händerna som stundtals varit väldigt besvärliga och det har aldrig riktigt blivit bra. Kortison har tagit bort dessa temporärt men de återvänder alltid ganska fort och jag får köra en ny vända med kortisonsalva och detta har jag gjort nu i 6 år alltså. Inga svaga grejer heller, Dermovat som tydligen är en extra stark steroid och torkar ut huden något groteskt mycket. Ingen hållbar lösning men den enda som funnits tillgänglig. Jag har även testat otroligt många olika tvålar, parfymfria, ekologiska och fan vet allt men inget har gjort någon skillnad. Tills jag gav Dr. Bronner en chans och vilken skillnad. Jag har nu varit eksemfri i snart 3 veckor vilket är det längsta sedan eksemen uppstod för första gången. Kan knappt beskriva hur skönt det är och inte minst nu i pandemitider hur skönt det är att kunna sprita händerna utan att det svider likt huggormsgift på dolmetoppen. 

Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle skriva en blogg om tvål. Men jag kände att jag var tvungen, kanske kan det hjälpa någon mer med jobbiga eksem. Jag kan förstås inte garantera att det fungerar dock då orsaken till eksem kan variera kraftigt. Men det är absolut värt att testa och om inte annat så doftar den ljuvligt av pepparmint vilket ju oftast är väldigt trevligt. Tvålen finns att köpa på flera olika ställen i sverige, bland annat på apoteken som oftast har flera olika varianter utöver pepparminten. 

 

John är kärlekskrank

John är kärlekskrank

John Mayers nya album Sob Rock släpptes idag och jag har lyssnat non-stop sedan midnatt ungefär. I sömnen, när jag ätit frukost, när jag diskat och med det sakta men säkert drivit sambon till vansinne. Hon tycker ju John är ganska sexig men ger inte särskilt mycket för hans musik. För egen del så är väl John Mayer min största mancrush genom alla tider. Jag fullkomligt avgudar karln. Senaste gången mitt eget hjärta brast likt en inflammerad blindtarm så var det i Johns musik jag sökte tröst. 

Johns eget kärleksliv har som vi insatta vet varit väldigt publikt och ganska komplicerat stundtals. Vad det verkar så har han ingen kvinna i sitt liv i dagsläget och det temat genomsyrar Sob Rock. John vill verkligen träffa den rätta nu och kanske skaffa en eller flera ungar och det kan jag gott unna honom. Nog för att Mayer är som allra bäst när han är lite hjärtekrossad men kärlekskrank funkar väldigt bra det med. Det är samma underfundiga och i allra högsta grad vardagliga texter som vi vant oss vid till tonerna av härliga 80-tals vibbar. Självklart fläskar han på med ett och annat gitarrsolo också, jag hade blivit djupt besviken annars. Det är inte hans bästa album (Continuum är fortsatt etta) men John Mayer har en så absurt hög lägstanivå att det nästan är orättvist mot andra artister och även Sob Rock's svagare nummer är bättre än mycket annat jag hört i år. Sammanfattningsvis en synnerligen stabil platta av Mayer utan några egentliga svagheter. Enda nackdelen är att det bara är 10 låtar, varav 3 vi redan hört sedan tidigare. Nån mer ny låt hade man kanske kunnat önska sig efter 5 år men man får ta det man får.

Shouldn't Matter But it Does är för stunden det bästa spåret, ett vackert akustiskt nummer med en text som träffar mitt i prick, som han så ofta gör. John Mayer är verkligen groteskt underskattad, en av sin generations absolut största. Åtminstone enligt mig. 

Har du lyssnat på Sob Rock än?