Svenska
Blog

Strövtåg i hembygden

Jag slogs av en plötslig och mycket intensiv våg av hemlängtan under förra veckan, en längtan hem till mitt älskade Dalarna. Det är där jag är född och uppvuxen men sedan elva år tillbaka bor jag nere på västkusten. Nog trivs jag här nere, men Dalarna kommer ju ändå alltid vara hemma på något vis, det är ju trots allt där man har rötterna. Jag är inte där och hälsar på heller alls så mycket som jag hade önskat och det grämer mig något oerhört. 

Därav har det blivit att jag lyssnat mycket på flera av de otroliga band och artister som detta fina landskap levererat genom åren. Inte minst Mando Diaos finfina skiva Infruset (Björn Dixgård har nog en av landets allra bästa röster) men även Moonica Mac, Stiko Per Larsson, The Tallest Man on Earth med flera. Det förstärker såklart den starka hemlängtan något och särskilt när jag lyssnar på Moonicas ljuvliga stämma i låten som passande nog heter Dalarna

Jag tror definitivt att det nog blir så att jag flyttar tillbaka dit en vacker dag när tiden är den rätta. Gärna då till Leksand så att jag alltid har nära till templet, det vill säga Tegera Arena där världens finaste hockeyförening Leksands IF spelar sina hemmamatcher. Att vara på plats där är förstås också en sak jag saknar väldigt mycket och det är ju inte riktigt samma sak att gå på bortamatcherna, även om arenorna förstås fylls med massor av leksingar då med eftersom vi ju de facto finns överallt. 

Vart är du själv ifrån och bor du kvar där ännu? Eller har du kanske hemlängtan som jag?

Strövtåg i hembygden

Ett hus nära Siljan vore inte helt fel det...

HQ
Jag saknar dig, Scott

Jag saknar dig, Scott

Jag har nog bloggat om Frightened Rabbit förr och det lär säkerligen hända igen. Det är ett av mina favoritband och vissa dagar blir den där saknaden efter frontmannen Scott Hutchison lite extra påtaglig. Hans underbara sinne för melodier och inte minst hans alltid råa, nakna och oerhört självutlämnande texter har i många stunder varit ett enormt stöd i kampen mot mina egna demoner. I maj är det sex år sen vi förlorade Scott och det är ett sånt där sår som aldrig riktigt läker. Idag lyssnas det då alltså på Frightened Rabbit och särskilt I Wish I Was Sober varvas tungt denna onsdagsmorgon. Plågsamt vackert, som så ofta var fallet med Scotts låtar. Go!

HQ

"It's Enrico Pallazzo!"

Få kan få mig att gapskratta så våldsamt som Leslie Nielsen i sin paradroll som Frank Drebin. Det är stundtals så att jag tappar kontrollen över blåsan, men bara nästan. Jag såg om hela trilogin i förra veckan och den är lika rolig fortfarande, jag sörjer lite att den här typen av filmer inte längre görs. Många minnesvärda scener finns det, men när Frank i rollen som operasångaren Enrico Pallazzo tar ton och sjunger nationalsången så bryter jag ihop fullständigt. Go!

"It's Enrico Pallazzo!"

 

Grattis på 30-årsdagen, In Utero

Grattis på 30-årsdagen, In Utero

Jag var inte särskilt stor när Nirvanas In Utero släpptes, jag skulle fylla fyra år det året så det dröjde av förklarliga skäl ytterligare innan jag för första gången stiftade den bekantskap med Nirvanas briljanta svansång som av allt att döma ser ut att vara livet ut. 

Smells Like Teen Spirit fullkomligt golvade mig första gången jag hörde den och där och då visste jag att Nirvana hade förändrat mitt liv för gott. Efter det började en intensiv jakt på att försöka få tag i allt jag bara kunde, detta var 2001-2002 och musik var inte på långa vägar lika tillgängligt som det är idag. Min månadspeng på 150kr räckte inte särskilt långt så skivor fick man önska sig till jul eller födelesedagar. Jag minns att på sidan Nirvanaclub.com (som finns kvar än idag) gick det att lyssna på 30-sekunders klipp av alla låtar så det gjorde jag förstås, så fort jag satt vid datorn körde jag dessa och var samtidigt ruskigt frustrerad över att jag inte fick höra fullversionerna. Men så julen 2003 eller 2004 fick jag slutligen In Utero och likt tidigare album så älskade jag det förstås omedelbart och jag gör så än idag. Där Nevermind är väldigt polerad så är uppföljaren precis tvärtom, Steve Albinis simplistiska produktion gav In Utero en helt annan karaktär. Det är rivigt, rått och mer experimentellt, inte fullt lika kommersiellt gångbart även om Kurts fantastiska sinne för melodier såklart genomsyrar plattan ändå i allra högsta grad. Det märks inte minst i låtar som Serve the Servants, Dumb, och Very Ape.

Idag den 21:a september är det alltså 30 år sedan In Utero släpptes. Det var ju planerat att släppas betydligt tidigare men David Geffen Company var inte särskilt imponerade av Albinis råa och minimalistiska mixning och efter en del drama och bråk där det ett tag såg ut som att det inte skulle se dagens ljus alls så mixades den till slut om och släpptes. Tur var väl det säger jag. Så, grattis på 30-årsdagen In Utero, jag har förstås lyssnat hela dagen lång som sig bör.

Vilken är din favoritlåt på In Utero?

Matt Corby din briljanta djävul

Det är definitivt ingen ny video eller låt det rör sig om, men det är ett framträdande jag konstant återvänder till när jag behöver få känna på lite extra våldsam, intensiv gåshud. Varenda hårsäck på hela min kropp reser sig och det är nästan så man sitter och kippar efter andan efteråt. När Matt Corby blåste på med Brother live i Triple J för elva år sedan så sparade han inte på krutet, men samtidigt ser det knappt ut som att han behöver anstränga sig. Karln har en gudabenådad röst som han besitter en sanslös kontroll över och när vi når låtens sista minut... Ja, det måste upplevas helt enkelt. Ett utav de allra bästa liveframträdanden som någonsin gjorts skulle jag vilja påstå. Go! 

Fun fact: Matt Corby skulle spelat på Peace & Love 2013, men när festivalen gick omkull så hörde ett fan av sig till honom, något som slutade med att han ändå kom till Borlänge och spelade i hennes trädgård, precis intill Dalälven. Det är i Borlänge jag är född och uppvuxen och att jag inte var där grämer mig något oerhört än idag. Där skulle man ju ha vart, den saken är klar. Av allt att döma var det en magisk kväll. 

Matt Corby din briljanta djävul

Matt Corby under sin livespelning i Torsång, Borlänge, alldeles intill Dalälven...