Svenska
Blog
Crash Team Rumble är en besvikelse

Crash Team Rumble är en besvikelse

Jag är ett stort, stort fan av Crash Bandicoot och har varit så i större delen av mitt 33-åriga liv. Jag har spelat nästan alla spelen, undantaget de som släppts till Gameboy Advance och så vidare. It’s About Time var en storstilad comeback och givetvis blev jag då glad när Crash Team Rumble utannonserades. 

Denna gång har man valt att fokusera på enbart multiplayer och det fick det att kittla till lite i mellangården, kanske skulle detta bli det renodlade partyspel med Crash som jag så länge saknat. Jag hade då kanske hoppats på att det skulle bli något i stil med Crash Bash men så blev det inte riktigt. Det är i sig inget problem, jag applåderar snarare att man tänker i nya riktningar. Men tyvärr håller jag med om det allra mesta som skrevs i vår recension. Det är alldeles för obalanserat och det tar inte lång stund innan man tappar intresset på grund av det mycket repetitiva gameplayet. Jag gillar att det finns fyra olika roller man kan anta och på så vis få åtminstone lite variation i det hela, men det förhindrar inte den obalans som hela tiden är väldigt påtaglig. Det räcker att någon ställer sig med en blocker på den bas där vi ska dumpa wumpan så blir det helt plötsligt väldigt besvärligt att göra just det och plocka poäng till sitt lag. Crash som är den primära poänggöraren har helt enkelt inte mycket att komma med i varken anfall eller försvar och har då ingen vidare chans mot Dingodiles attacker. Mycket bättre blir det inte heller av de power-ups som finns tyvärr. 

Jag gillar verkligen bandesignen dock och tempot är det heller inget fel på. Men på det stora hela är detta en besvikelse som inte känns helt genomtänkt. Jag tycker också det är väldigt synd att det inte går att köra split-screen och därmed gammal hederlig couch co-op, en stor del av charmen med till exempel Crash Team Racing är ju att man kan göra just det. Det hade ju kunnat bli bra det här, men det blev ett magplask. Jag hoppas därmed innerligt att detta inte gör att det nu dröjer till nästa Crash-spel, jag vill nämligen väldigt gärna se en uppföljare till It’s About Time. 

Vad tycker du om Crash Team Rumble?

HQ
Var det sista chansen tro?

Var det sista chansen tro?

Jag är inte ett superfan av Bruce Springsteen, det kan jag inte påstå. Det finns dock ett gäng låtar jag gillar riktigt, riktigt mycket och att se honom och E Street Band live har alltid varit något jag velat göra men inte riktigt lyckats få till. Bruce spelningar är av allt att döma en upplevelse utöver det vanliga och det är såklart något man vill vara med om, men jag har alltid tänkt att "det får bli nästa gång istället" och så var även tankegångarna inför de tre senaste spelningarna på Ullevi. 

Det jag glömt att ta med i beräkningen är att bossen faktiskt är 73 år nu och den här senaste turnén börjar mer och mer kännas som ett avsked. Även om man alltid trott att han skulle turnera världen för evigt och leverera konserter på över tre timmar så tar åldern ut sin rätt även där, även om han är fräschare än de flesta andra i den åldern. Jag tror tyvärr inte att det blir fler sådana urladdningar på Ullevi, men blir det det, då ska jag fanimig vara där, var så säker. Att få höra det mästerverk som är Jungleland live hade onekligen vart en svårslagen upplevelse. 

Har du sett The Boss live någon gång?

HQ
Crazy Heart, igen

Crazy Heart, igen

Alla har vi ett gäng filmer vi alltid återvänder till igen, igen och igen. Filmer vi slår på när vi mår bra, när vi mår dåligt men vill må bättre eller bara för att vi vet att vi då får se en bra film och inte orkar chansa på någon ny just precis då. Crazy Heart är precis en sådan film för mig och ikväll var det dags igen efter en lång och mycket stressig lördag. 

Det är en film jag nog ser ett par gånger per år och jag älskar den innerligt. Jeff Bridges är fullkomligt lysande som den alkoholiserade men mycket begåvade countrysångaren Bad Blake som är rejält på dekis. Utöver då Bridges så är även resterande rollbesättning mycket bra och både Maggie Gyllenhaal och Colin Farrell (såklart) är klockrena i sina respektive roller. Filmens musik är också den stark, trots att jag egentligen inte är något fan av country alls. En ljuvlig film helt enkelt som jag nog lär fortsätta kolla på så länge jag lever. 

Vilket fantastiskt bra album

Vilket fantastiskt bra album

Petter bloggade ju i förra veckan om Foo Fighters nya platta But Here We Are och var mäkta imponerad. Nu har även jag haft tid att lyssna igenom den grundligt och jag kan inte annat än instämma, detta är det bästa Grohl och gubbarna gjort sedan Wasting Light. 

Jag tyckte att första singeln Rescued var väldigt lovande, Under You lät ännu bättre och resten av albumet levererar också och det ordentligt. Präglat av Taylors död och inte minst Grohl egen mamma Virginia som även hon avled under 2022 så finns det förstås en hel del svärta och sorg, men becksvart är det egentligen aldrig. Tungt är det givetvis, men absolut inte utan ljusglimtar. Det är ett nytt kapitel för Foo Fighters och det börjar riktigt, riktigt starkt. 

Jag såg Foo Fighters på Ullevi 2018 och nu väntar jag givetvis spänt på deras återkomst till Göteborg. Då kommer jag stå där längst fram igen, var så säkra. 

Jag kommer sakna dig Ted Lasso

Sista avsnittet kom ut igår och det var inte utan ett visst vemod jag dundrade igång det. Jag har verkligen, verkligen gillat Jason Sudeikis orimligt positiva fotbollstränare och de utmaningar han ställts för i AFC Richmond. Det må inte vara någon serie som tagit några större risker under sina tre säsonger, men det gör mig faktiskt inte så värst mycket. Det är en serie som jag blivit genuint glad av att kolla på och ibland räcker det så. Den har absolut sina problem också, men det är inget som stör mig åtminstone. 

Det fullkomligt kryllar av karaktärer som jag börjat bry mig om mer än vad som är rimligt under de här tre säsongerna. Ted Lasso själv är ju så där genuint härlig, den älskvärda surpuppan Roy Kent är kanske bäst i hela serien och inte minst Jamie Tartt som är direkt outhärdlig första säsongen men som sedan växer för varje avsnitt. Värt att nämna också att Hanna Waddingham och Anthony Head varit genomgående lysande i varenda scen de båda närvarat i. 

Tre säsonger känns som både för lite och alldeles lagom, det känns bra att man avslutar med en så stark tredje säsong men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att jag hade velat ha lite mer. Jag kommer verkligen sakna Ted Lasso och AFC Richmond, det är defintivt en sån serie som jag kommer att se om med jämna mellanrum. 

Jag kommer sakna dig Ted Lasso