Nu har det hänt!

Äldsta sonen har fått ta över en av mina tv-apparater och mitt PS3. Av någon anledning så känns det som lite utav en milstolpe att ha få chans att spela större spel med honom än bara peka- och klickaspel på iPaden. Hans intresse växer för både karaktärer och olika spel snabbare än vad jag hinner med.

Under semestern så passade vi på att besöka det relativt nyöppnade spelmuseet i Stockholm. Något som kanske var en större fröjd för mig än för resten av familjen, men det var enormt roligt att få visa barnen. Äldsta sonen och jag hamnade en lång stund framför en monter som bestod av två tv-apparater bredvid varandra som visade samma spelserie men en från den första installationen och den andra visade den senaste. Jag gjorde mitt bästa med att förklara skillnaderna i hur man gjorde spel på den tiden och nu, varför grafiken ser så annorlunda ut etc. Det slutade till och med med att tre andra familjer stod bakom och lyssnade på min lilla historielektion.

Medan vi hoppade mellan alla olika stationär och testade allt från Pacman till Breath of the Wild, så insåg jag att jag behöver dela med mig mer. Vi har redan spelat en hel del Switch tillsammans och kommer nog sitta bänkade när väl min mini SNES dimper ner i brevlådan. Och i samtal med andra föräldrar så känner jag mig väldigt lugn, jag vet vad min son spelar och jag har intresset att sitta med och spela tillsammans med honom. Andra verkar snarare bara vilja ge barnet något att göra för att skapa en tyst stund för sig själva.

Men jag fortsätter att njuta av att få dela allt detta med pojken min. Det är nog inte alla som får sitta och bygga pärlplattor som ser ut som Chocobos eller Marios svampar.

Må gott allihopa! :D

Den 17:e medlemmen i konsolfamiljen är äntligen här!

Tror ingen blir särskilt chockad när jag säger att Nintendo alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Dock har det varit ganska svårt dom senaste åren att hålla passionen vid liv när företaget gång efter gång tycks ha fattat lite smått korkade beslut. Wii-maskinen var, trots bristande entusiasm från min sida, en hitt (om man ser till ren försäljning och hur mycket varumärket ökade i igenkänning). Men i och med att dom valde att gå vägen som innebar att maskinen blev mer eller mindre en gimmick så tappade dom mycket stöd från utvecklare. Istället såg vi Nintendos egna titlar och sen en uppsjö av "partyspel" med allt ifrån sport till att ta hand om bäbisar.

Wii U vet jag inte ens vad man ska kalla för. Den var ett Wii i HD-version som gjorde konsumenter förvirrade och föll på så sätt pladask redan innan den hade börjat infinna sig på butikshyllorna. Och till och med jag började tappa hoppet om att Nintendo ens visste vad dom höll på med längre. När det började dyka upp mobilspel med Nintendos karaktärer så var jag ganska redo att kasta in handduken.

Sen kom den morgon då jag hade ställt mobilen på ringning redan vid klockan 4. Tredje gången gillt heter det, och den här maskinen hoppades jag att jag inte skulle behöva bli besviken över!

Konceptet var fantastiskt, även om vissa ville fortsätta hålla kvar i förvirringen från Wii U så var detta helt uppenbart vad dom ville åstadkomma enligt mig. Det var inte en maskin som skulle konkret konkurrera med PS4 eller Xbone, men inte heller en direkt konkurrent till 3DS. Detta var ett koncept helt i sin egen genre. Spela som du vill, när du vill.

Motståndarna pratade länge efter release om vilken besvikelse den var rent hårdvarumässigt. Men jag tycker inte det är det viktigaste när det kommer till maskiner. I dagens läge är maskinerna till viss del kraftfullare än vad det ens går att göra spel till. Att bara stirra sig blind på specifikationer gör att man missar den stora bilden. Något jag tycker det syns att utvecklarna också förstått. Fler och fler väljer att återigen ge Nintendo sitt stöd, med full förståelse för vad maskinen är kapabel till.

Siffrorna vad det gäller försäljningen talar sitt klara språk. Och nu har jag fått chans att njuta av maskinen i en massa olika situationer. Jag nöjdare än vad jag trodde jag skulle vara!

Enkelheten att gå från att spela ensam till att spela multiplayer tack vare dosan är inget annat än genialisk. Att bara kunna lyfta upp maskinen och fortsätta spela utan några som helst krusiduller är klockrent. Jag och alla andra medlemmar i min familj har kunnat ha roligt med maskinen på så många olika sätt bara under helgen, både tack vare utbudet av spel och vad maskinen kan göra.

Så frågan jag tycker spelintresserade borde sluta ställa är "Hur tror Nintendo att dom ska konkurrera ut Sony och Microsoft med det där skämtet?". Nintendo är inte ut efter att konkurrera ut maskinerna. Deras maskin förfinar det som Sony försökte göra med PSVitans stöd för att fortsätta spela när man är på språng, men är allt i en maskin. Många säger att dom inte spelar i samma liga som giganterna, och det gör dom inte heller. Nintendo spelar just nu sitt eget spel i en egen liga, och dom spelar bra än så länge.

Jag är i alla fall mer än nöjd med mitt inköp, både för att den är klockren och för att den gett mig hoppet tillbaka om Nintendos framtid.

Har ni själv hunnit testa eller rent utav köpt maskinen? Och vad tycker ni om den?
Må gott!

För att få reda på vart man är på väg, så behöver man kunna stanna upp och se vart man har varit.

Dom flesta av er har säkert redan snappat upp att jag är något av en "pappas flicka", jag har lovordat honom mer än en gång här. Men igår fick jag äran att vara med om en otroligt häftig grej som fick både mitt hjärta och min hjärna att gå på högvarv långt inpå småtimmarna.

Pappa har, sen långt innan min tid, spelat i olika band/orkestrar. Och igår gick första konserten av stapeln som ska agera lite som "Det här är ditt liv" fast i musikform. En kväll varje månad en tid framöver så spelar pappa tillsammans med sina gamla medlemmar och publiken får chans att njuta av både musik och härliga anekdoter. Den här gången var det musik från sena 70-talet till 91. Och vilken kväll det blev!

Nu är jag säkerligen otroligt partisk, det är ju trots allt min pappa. Men det är få som uppträder som han gör. Att se honom på scenen är så otroligt naturligt, och då inte bara för att jag är uppväxt med det. För honom ser det lika självklart ut att vara där uppe som det är självklart för en annan att sätta den ena foten före den andra när man går. Och det avspeglar sig på publiken som öppnar upp lika mycket för musiken som han gör.

Jag hade inte riktigt turen att begåvas med så mycket till sångröst, och heller inte tålamodet att lära mig något instrument. Men kärleken och känslan till musiken har säkerligen gått i arv. Under tiden jag fortfarande bodde hemma och fick chans att lyssna på repetitioner antingen i olika lokaler eller på plats i vårt eget vardagsrum, så njöt jag i fulla drag medan jag sysselsatte mig med något annat. Men just min brist på någon av dessa talanger har gjort att jag ser upp till det han gör så pass mycket mer. Och att få se alla dessa människor som likt mig ville ta del av pappas resa igår, gjorde att man insåg vilket intryck han gör på fler än bara mig. Det var en fullsatt spelning, med några extra människor som fick ståplats längst bak i lokalen.

Det var verkligen enormt givande på så många sätt att få vara med, bland annat för att se vad och vilka det är som varit med och format min pappas liv innan jag kom till världen. För i förlängningen så har det även format mig.

En gammal samhällskunskapslärare till mig, sa vid påtryckning från klassen om vilken religion han tillhörde, "Jag tror på kärlek mellan människor, det får ni tolka som ni vill.". Och är det något som jag anser för samman människor helt utan gränser så är det musiken. Igår var det verkligen kärlek mellan människor, genom musiken, på alla nivåer. Men även kärlek för och till min pappa och det han gör.

Nu kan man ju inte riktigt styra vem man får som förälder, men är oerhört tacksam över att min pappa blev just min pappa. Jag är stolt över den han varit, den han är och den han format mig till. Och jag kommer alltid vara hans största 'fan'!

Må gott,
Och ge en familjemedlem lite extra kärlek dagen till ära :)

Idag är jag så stolt att mitt hjärta gör några extra skutt emellanåt!

Som dom flesta av er vet så har jag två söner, en på 3 år och en på 6 (dom fyller sent på året så blir 4 och 7 snart). Och min äldsta har lyckats behålla sitt varma hjärta och sin empati för omvärlden trots omständigheterna.

Våren 2010 fick vi, jag och min man, reda på att vi båda hade fått dom jobb vi hade sökt i Stockholmstrakten. Jag skulle börja axla rollen som assisterande butikschef och min man skulle börja som flygplansplåtslagare. Men i samma veva som vi gladde oss åt dessa besked om nya jobb, så fick vi även reda på att vi två nu skulle bli tre.

Att byta stad och acklimatisera sig på nya jobb tog kanske lite längre tid och var en lite större utmaning än vad vi hade trott från början. Men en månad innan beräknad ankomst av familjemedlem så hade vi fixat en bostadsrätt i Upplands Väsby och trivdes galant med våra nya jobb. Sen när ungefär halva November hade gått så föddes vår lilla "player 3".

För mina barns skull så får dom kallas för A och I, vill inte skriva för mycket om deras identiteter med tanke på att dom inte är tillräckligt stora för att själva godkänna att vara en del av mina äventyr på nätet (vilket i och för sig kanske är ganska motsägelsefullt med tanke på att jag har ett offentligt konto på Instagram och delar bilder på dom båda här, men men). A är den äldre och I är den yngre.

Tiden jag var hemma med A var inte särskilt händelsefull (i den benämning att det inte finns så mycket intressant att berätta för någon utomstående), det var viss problematik med gulsot vid födsel och sen en navel som läkte lite konstigt. Men inga större dramatiska händelser än så inträffade. Dock kom ju dagen då jag skulle släppa ifrån mig lille A och han skulle börja på dagis. Inskolningen gick bra, men vi upptäckte ganska snabbt att fröknarna kanske inte var av den bästa sorten. På grund av att min son är ganska full av energi och hade vissa svårigheter med tålamod så stämplades han som problembarn och fick i princip alltid sitta ensam och bygga med Lego. Det var den "enklaste lösningen" för dom.

Jag tog upp detta vid många tillfällen då jag märkte att han var extremt understimulerad när han kom hem, han blev sällan utmanad och vikten på att lära sig saker lades bara över på oss på hemmaplan. Min son blir lätt uttråkad och på grund av det väldigt rastlös. Sen är han även en otroligt känslosam kille som känner mycket för och med sin omgivning. Ingen av dessa grejer tog dom hänsyn till på förskolan, utan ville bara att han skulle vara på det sätt som var enklast för dom.

Åren gick och strax efter att vår andra son kom till världen så fick vi möjlighet att flytta hem igen, det dök upp arbetstillfällen i Gävle för båda två i samma stund som det blev nedskärningar på mannens dåvarande arbetsplats. Dock så kom flytten i en period där min äldsta son nyligen blivit storebror och alltså inte den enda som kunde propsa på vår uppmärksamhet längre, och när han var i precis den åldern att han börjat leka med andra barn och inte bara bredvid dom. Under loppet av bara några månader så vändes det han var van vid upp och ner. Året som följde var en väldigt lång landningssträcka för honom, men dagiset var fantastiskt och han blommade ut och fick växa som person. Men precis när han blivit varm i kläderna och fått chans att få nya vänner så vart det dags för byte igen när han skulle gå från dagis till förskoleklass på en ny skola.

Vi gjorde det medvetna valet att placera honom på en skola som sträckte sig från förskoleklass (det vi vanliga kallar sexårs/lekis) hela vägen upp till nian. Och personalen på den skolan är fantastisk!

Igår fick jag äran att följa med sonen till sin första dag i ettan. Det värmer något så otroligt att se hur hans vänner och skolans personal bemöter honom. Han må ha lite lätt till tårar vid orättvisor och möjligtvis ha lite extra myror i brallan, men han får vara precis den han är. Man jobbar nu med min son och inte emot honom. Och jisses vad han har utvecklats det senaste året! Stolt mamma deluxe :)

Hur har era egna erfarenheter med skolor varit?
Må gott, och ge någon en extra komplimang idag!

Gårdagskvällen blev spännande.

Först och främst vill jag tacka alla som delade inlägget och som tog sig tid att höra av sig till mig. Det värmer att så många bryr sig på den nivån!

Vill bara informera om att vi har tagit en hel del steg i riktningen mot att få upprättelse i ärendet. Dom saker det rör sig om är 'falsk tillvitelse'/förtal och lagar från Dataskyddsinspektionen. Detta på grund av att vi anklagats för brott som inte har begåtts helt utan grunder och för att dom använder våra personuppgifter på ett ovärdigt sätt helt utan att vi informerats om det (vi vet om det på grund av annat än att vi blivit informerade av chefen om vad som hänt).

Självklart ser säkert folk mitt fall som väldigt infekterat i och med att jag jobbat för företaget och under chefen i fråga. Men jag kan ärligt säga att jag inte alls är den typ av person som gör något på grund av att få hämnas på något sätt. Visst, det var inte världens bästa arbetsplats och det finns extremt mycket dom skulle behöva göra bättre när det kommer till personalhantering. Dock skulle det aldrig få mig att sparka bak ut när jag redan lämnat arbetsplatsen och trivs som fisken i vattnet i min nya position. Jag kämpade för att få en bättre arbetsplats för mig och mina kollegor under tiden jag var där, men den fighten ligger inte på mitt bord längre.

Skulle jag velat bemöta dom med samma medel som dom verkar bemöta mig, så hade jag gjort helt annorlunda. Men likt relationen till ett ex så finns det ingen anledning att smutskasta när relationen redan är över. Eftersom att denna händelse är helt mot mig som privatperson (även om det känns otroligt riktat mot mig och min vän för att vi är gamla anställda då ingen annan kund som gjort likadant har fått denna behandling), så reagerar jag på vad dom gör mot mig nu och inte på vad som hänt längre tillbaka.

Jag uppdaterar om det händer något nytt! Men innan dess är det fullt fritt att dela med sig av gårdagens inlägg, ju fler som vet att dom missbrukar information från medlemskort och för listor på kunder desto bättre.

Må gott allihopa!