Svenska
Blog

Åter i Mirror's Edge

Skrivet av Odane den 30 mars 2010 kl 01:44

Det har gått nära två år sedan jag spelade Mirror's Edge senast. Igår när jag var i processen att bränna lite tid så kom tanken att det kanske kunde vara kul att spela lite futuristisk parkour-action. Jag satte in spelet och försökte rosta av mina förlegade färdigheter som onekligen inte var vad de en gång varit. Samtidigt började jag även uppleva den där känslan som man får när man kommer tillbaka till ett gammalt spel som man verkligen gillade en gång i tiden. Ni vet den där känslan som pushar på en att spela mer och mer och uppleva allt det där som man glömt bort med åren.

Skickligheten kommer tillbaka rätt snabbt och efter någon timme får jag upp the flow och springer med Faith över halsbrytande hinder på svindlande höjder. Jag ser att jag inte klarat alla time trails och inte har kört igenom spelet på hard och vips så sitter jag här och har kommit igenom lite över halva spelet och försöker frenetiskt kamma hem så bra tider som möjligt.

Jag häpnar åter igen över den fantastisk stilrena grafiken och miljön som Dice har skapat. Allt är så vackert och bländande i den namnlösa utopiska staden med sina vita fasader som står i skarpkontrast med den blå himlen. Den lugna elektroniska ambientmusiken passar staden och springflödet som handen i handsken. Jag har glömt vilken fantastisk atmosfär Mirror's Edge skapar för spelaren. Minnena kommer sakta tillbaka och samtidigt sorgen över att spelet aldrig blev så populärt som det förtjänade att bli.

Nu jagar jag de kvarvarande achievementsen som finns i spelet, fast besluten om att ta dem allihop. Om jag kommer lyckas vet jag inte, men jag är i alla fall glad över att jag satte in spelet i min 360 och kunde uppleva allt det där som försvunnit med tiden. Kommer det någonsin komma en uppföljare? Vem vet? Det jag vet är i alla fall att recensionen jag skrev för två år sedan klingar lika väl då som den gör nu. Mirror's Edge är ett fantastiskt spel med fart, rörelse och frihet; där marken smälter ihop med himlen.

Åter i Mirror's Edge

We exist on the edge between the glass and the reality - the mirror's edge...

HQ

Bokrecension: Cal

Skrivet av Odane den 27 mars 2010 kl 19:42

Att läsa en bok om ett IRA-drama från tidiga 80-talet är väl kanske inte det man gör varje dag, men med tanke på att författaren Bernard MacLaverty har hyllats för sina böcker så var det lika bra att plocka upp ett exemplar. MacLaverty har växt upp i Belfast och upplevt de fasor som växte fram i konflikten mellan Irland och Storbritannien under 70, 80 och 90-talet. Det är förmodligen därför som hans bok "Cal" ger ett så starkt intryck på läsaren när vi får följa karaktärerna vardag i ett söndertrasat Nordirland.

Bokens titel är även namnet på protagonisten i MacLavertys berättelse. Cal är en ung man som är som vilken kille som helst. Han bor med sin far i ett hus i staden, han gillar rockmusik, han arbetar när arbete finns och han är trevlig mot sin omgivning. Men omständigheterna av Nordirlandkonflikten har färgat hans uppväxt och när hans vänner ber honom om att vara förare i ett mordförsök på en polis ser han ingen anledning till att tacka nej. Mordet går som planerat, men ödet har också planer för Cal. En tid senare träffar han den äldre och vackra Marcella som han blir förälskad i; problemet är att hon är änkan till polisen som mördades. Cal måste nu brottas med sina fruktansvärda skuldkänslor samtidigt som han känner tvekan inför sina vänners revolutionära och politiska livsstil.

MacLaverty bjuder oss på en historia som lägger fram två extrema känslor på kollisionskurs med varandra. Cals självförakt och ångest står mot hans kärlek för Marcella. Den ena känslan måste på något sätt kväva den andra och genom bokens gång bjuder MacLaverty läsaren på en bergodalbana av tankar och olika känslomässiga engagemang för karaktärerna. Hans sätt att beskriva det grå och ångestliknande Nordirland reflekteras i karaktären Cals psyke och med ett målande språk ger han oss en inblick i hur det kan vara att uppleva den verklighet som han själv förmodligen upplevde många gånger i sitt liv.

"Cal" är inte en bok för alla. Handlingen mår bra av att man är något insatt i Nordirlandkonflikten för att förstå den miljö som karaktärerna lever i. Men som en kärlekshistoria behövs ingen förkunskap. Det är en romantisk tragedi där det tragiska upplevs genom huvudpersonens ångest över vad han gjort och hur han skall tackla den överväldigande kärlek han känner för sin älskade. För läsaren som förväntar sig värme är boken kalla handen själv. Det är en mörk historia som tvingar på oss en verklighet som vi kanske inte vill uppleva när vi läser något och vill drömma oss bort någon annanstans.

Till det yttre är MacLavertys bok (Vintage Books-versionen) inte mer än drygt 150 sidor. Det är en intensiv historia som man kan läsa igenom på en halv dag, men samtidigt inte orkar läsa igenom i ett svep då den är fruktansvärt tung. Tung i sitt känslomässiga yttryck då man lätt kan stirra sig blind på den grå vardag som boken konstant målar upp. Karaktärerna är så starkt förankrade i historien att man inte har några problem att sätta sig in i deras dilemman och tankar. MacLaverty har på den här punkten lyckats formidabelt bra.

Att kalla boken ett mästerverk kan vara att ta i, men det är onekligen en historia som berör på rätt sätt. För mig så är handlingen något som står ut från den litteratur jag normalt brukar läsa, men samtidigt så har boken också öppnat en ny dörr för historier med en mer verklighetsförankrad natur. Det är även en historia som lär läsaren att uppskatta kärlekens kraft och konsekvensernas natur. MacLaverty har skrivit en bok som kan läsas av alla och jag skulle även säga att den kommer beröra de flesta läsare.

Betyg: 7/10

Diskuterar gärna mer om Cal på Litteraturklubbens forum.

Bokrecension: Cal

Nordirländskt kärleksdrama som berör

HQ

Bokrecension: Jarka Ruus

Skrivet av Odane den 23 mars 2010 kl 12:05

För arton år sedan stiftade jag bekantskap med min första fantasy bok. Det var Terry Brooks Shannaras Svärd som jag som glad tioåring satte tänderna i. Fantasy har sedan dess, alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och onekligen så har fantasy sedan Tolkiens tid fångat individers drömmar och förstärkt det magiska i de flesta människors liv. Nära två årtionden senare har jag läst samtliga böcker i Shannara serien och för ungefär tre år sedan fick jag syn på den engelska utgåvan av High Druid of Shannara trilogin i en bokaffär när jag var på resa genom storstaden Chennai i Indien. Nu när boken legat i hyllan och samlat damm i ett antal år så tyckte jag det var hög tid att besöka Brooks fantasy-värld igen.

Det har gått tjugo år sedan Walker Boh och Ohmsford släkten med vänner begav sig ut på sin resa till Parkasia. Som en sista önskan så har den före detta onda Ilse häxan Grianne Ohmsford lovat Walker att åter igen skapa Druidrådet och bringa ordning och stabilitet till de fyra länderna. Men under årens lopp har förtroendet för Grianne minskat och druidrådet i Paranor har mer eller mindre förvandlats till en skara intrigmakare som enbart vill se henne avsatt i sin roll som Ard Rhys. När Grianne sedan blir utsatt för ett attentat och transporterad till en annan dimension så börjar resan för ytterligare ett äventyr där hennes unge brorson Penderrin måste hitta ett sätt att få henne tillbaka till deras värld igen.

Det har knappast gått någon nöd på Brooks sedan han började skriva böcker under 70-talet. Som ung hade jag inga problem att svälja det han skrev med hull och hår. Det var ett äventyr, ett enkelt språk och bjöd på en inte allt för komplicerad historia. Tyvärr är det också nu detta som sätter käppar i hjulet för att jag skall kunna njuta av den här historien lika mycket som jag njöt av Shannaras Svärd och alla följeböcker som jag läste för många år sedan.

Det största problemet jag har med Jarka Ruus är hur Brooks har en fantastisk förmåga att snuttifiera beskrivningar av både miljö och karaktärer. Som läsare får man aldrig något riktigt grepp för sin omgivning. Han nämner ofta saker i förbifarten och sedan måste man försöka ha en bild över hur allt ser ut. Ett typiskt exempel är protagonisten Penderrin. Brooks beskriver ofta hans flammiga röda hår och vi vet att han är relativt ung. Hur ung? Någonstans mellan femton och arton är väl en gissning, men det är också den bilden vi generellt får. Det är sällan några beskrivande upprepningar som är nödvändigt för att läsaren skall få en ordentlig bild av karaktären.

När vi också är på karaktärer så kan jag inte låta bli att reta mig på hur Brooks framställer dem. Med undantag från David Eddings stelbenta kraktärsbyggande så bjuder förmodligen Brooks på ett av sina sämsta gallerier någonsin. Som läsare vill jag kunna relatera till karaktärerenas tankar och se hur de arbetar sig fram till olika lösningar. Brooks karaktärer är oerhört svajiga i sitt tänkande. Ena stunden kan man tro att unge Penderrin är fullständigt förståndshandikappad i sitt sätt ett dra en slutsatts eller komma fram till en lösning på en fråga. Andra stunder kan han helt plötsligt dra hissnade hypoteser eller lösningar där allt som vi läsare vet bara läggs fram i hans tankar utan några svårigheter till att dra dessa slutsatser.

Brooks misslyckas fatalt i att berätta sin historia. Det är en gammal upprepning som slänger på oss ett dussinspråk som frustrerar och med undantag från ett fåtal karaktärer så är det ett blekt galleri som inte lyckas få läsaren intresserad av att följa deras öde. Jag vill gärna minnas att Brooks hade större inspiration under min tid som ung och kunde berätta en historia som engagerade och fångade upp läsaren istället för att linda in oss i ett dravel av påklistrad spänning utan övertygelse. Jarka Ruus har tagit bort min vilja att läsa de andra två böckerna i serien, men eftersom jag var dum nog att köpa dem så får jag helt enkelt stå mitt kast och se om jag kan lyckas plöja mig igenom dem också.

Betyg: 3/10

Diskutera gärna mer om Jarka Ruus i Litteraturklubbens forum.

Bokrecension: Jarka Ruus

Hur kunde det gå så illa Terry Brooks?

Bokrecension: Macbeth

Skrivet av Odane den 18 mars 2010 kl 21:20

Macbeth är Shakespeares kortaste tragedi och samtidigt en av hans mest intensiva. I handlingen möter vi Macbeth, en krigare med stort mod och våldsam hängivenhet. Utan att tveka kan han skära upp sina fiender från hals till navel och hans lojalitet verkar orubblig. Men det Macbeth är i krigarväg matchar inte hans motstånd till lockelse och eftertänksamhet.

När tre illvilliga häxor spår hans framtid som kung av Skottland börjar en resa av förräderi, mord och tragedi. Förgiftad av sin hustrus påtryckande ord beslutar sig Macbeth att mörda Duncan, kung av Skottland och tillika hans frände. Maktens sötma har dock ett högt pris och Macbeth, som kröns till kung har nu syndens huggande skorpioner i sitt samvete.

Våldsamma visioner av död och skuld konsumerar Macbeth och förvandlar honom till en paranoid envåldshärskare som inte drar sig för att göra allt i sin makt för att hålla sin motbjudande hemlighet säker. Men när Macbeth rasar allt djupare ner i den självdestruktiva avgrunden så börjar hans hustrus övertygelse om sin man sakta rämna.

Macbeth är mitt första möte med Shakespeare. Jag har läst den engelska versionen berättad på originalspråket utan omskrivningar. Det är ett rinnande språk fullt av metaforer och okända yttryck som kastar den moderna läsaren in i en värld av historiskt drama och begrundan. Utan den briljanta New Swan-versionen av Macbeth med detaljerade förklaringar av vissa meningar och sägelser så hade jag förmodligen misstolkat många av Shakespeares ord, men tack vare en gedigen, smidig och enkel förklaringssida till varje handlingssida (förklaringar på vänstra bladet, handlingen på högra) så hade jag inga problem att njuta av den här historien.

Jag kan enbart tala för mig själv när jag säger att jag tyvärr tror att många omedelbart avfärdar gammal litteratur och historier från flera hundra år tillbaka i tron om att det inte har något spännande att erbjuda. Jag själv var skeptisk i början, men när Macbeths livsöde tornar upp sig framför mina ögon så börjar jag inse hur fantastiskt välskriven, berättad och osannolikt spännande den här historien faktiskt är.

Karaktärerna som Shakespeare målar upp är en mångsidig skara människor vars personlighet och karaktärsutveckling är mer djup än vad jag trodde var möjligt för en författare och pjässkrivare från den här tiden att beskriva. I sanningens namn så slår Shakespeare de flesta av dagens moderna författare på fingrarna. Det är så att jag nästan skäms över att ha avfärdat honom under alla dessa år. Men Shakespeares sanna styrka ligger i språket och hur han kan uttrycka sig. Det är ett kraftfull och sjungande språk som målar upp historien om Macbeth, ett språk som är lika unikt som det är fängslande.

Men få inga förhastade tankar om dess skönhet, det är ett språk som man måste kämpa sig in i och ta sig tid med. Utan att överdriva så har jag funnit mig själv med att gå igenom sida för sida medan jag läst förklaringar och sedan läst om samma blad ett antal gånger för att verkligen uppfatta handlingen i dess fulla prakt. Macbeth är en litterär smakupplevelse och lite av en käftsmäll för en som ignorerat Shakespeare under alla dessa år. Min lycka är dock att jag nu har en hel uppsjö av framtida historier, skrivna av denna man som jag ännu inte satt tänderna i. Om Macbeth bara är toppen på isberget så har jag många, många intressanta timmar framför mig.

Betyg: 9/10

Diskutera gärna mer om Macbeth i Litteraturklubbens forum.

Bokrecension: Macbeth

Lite bilder från min New Swan-edition av Macbeth

Årtiondets 10 bästa TV-serier

Skrivet av Odane den 8 januari 2010 kl 17:58

Efter att ha listat mina favoritfilmer från det gångna årtiondet så tycker jag det är mer än rätt att även lista mina favoriter när det kommer till TV-serier. Riktlinjen för min lista är enkel, TV-serien måste ha startat någon gång under 2000-2009, men behöver inte nödvändigtvis ha avslutats. Enda undantaget jag har är The Sopranos som började sändas 99 i USA, men kom inte till Sverige fören 2000 och har även haft en överväldigande del av serien producerad under 00-talet. Även denna blogg kommer vara befriad från tusentals rader av text. Min lista får helt enkelt tala för sig själv. Har jag sett alla TV-serier som producerats under 00-talet? Absolut inte, men jag tycker mig ha sett en hel del i alla fall. Vilka TV-serier skulle ni lista som era favoriter från de senaste tio åren?

Serier som Heroes och Prison Break började bra, men har slutat i mer eller mindre katastrof så de skulle troligen inte ens åka in på en topp 20 lista. Serier som Band of Brothers är ju mini-serier och kvalar inte in i TV-serie kategorin. Hedervärda omnämningar går till Entourage, Family Guy, American Dad, brittiska The Office och 24.

Här är min lista över de tio bästa TV-serierna de senaste tio åren.

10. Scrubs
9. Deadwood
8. Breaking Bad
7. Battelstar Galactica
6. The Shield
5. The Sopranos
4. The Wire
3. Lost
2. Mad Men
1. Dexter

Årtiondets 10 bästa TV-serier

Det var tufft mellan Mad Men och Dexter