Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Efter över fyra år är det slutligen dags att lämna er

Jag har vetat om det i över en vecka, nu. Jag ska sluta på Gamereactor! Det känns helt galet att ens skriva orden. Gamereactor har varit en sådan stor och viktig del av mitt liv i fyra och ett halv år nu att det liksom är en del av mig - och det känns som att det alltid kommer vara så.

Jag har skjutit fram dagen då jag faktiskt sätter mig ner och tillkännager detta, helt enkelt för att det ju såklart är lite ledsamt att lämna något man älskar. Men det är dags. Jag får riva av plåstret, så jag kan koncentrera mig på framtiden.

Jag ska börja jobba för EA som deras nya Social Media Moderator i Sverige, nämligen. Därför kan jag inte längre vara kvar på Gamereactor-redaktionen, det hade ju blivit en intressekonflikt som heter duga. I en sagovärld hade jag gärna gjort både och men det är dags för att utforska nya betesmarker och utvecklas lite.

Det är spännande, såklart! Och läskigt, som det alltid är när man tar sig an nya grejer. Men som sagt, det svider att behöva lämna mina kolleger här, och er fina läsare som gjort allt arbete mödan värd. Jag har på sistone tänkt mycket på allt jag fått göra och uppleva under min tid på Gamereactor.

Jag delade ut ett enda toppbetyg under min tid här, och det var för Uncharted 4: A Thief's End. Det blev inga ettor, men åtminstone en tvåa för Kinect-spelet Perfect Woman (som Mäki insisterade på att jag skulle recensera, den tomten). Jag tror att det är min recension av Alien: Isolation (9/10) som jag tyckte mest om att skriva. Resans pirrigaste stund var när jag åkte till Rom för att intervjua Nolan North och Bruce Straley och den festligaste var när delar av redaktionen möttes upp i vår huvudstad för att gå på Gröna Lund.

Jag har redan gjort det privat men jag vill än en gång tacka mina mentorer Petter och Jonas för allt de lärt mig och möjligheterna de erbjudit mig. Det har varit hur kul som helst att arbeta med er och tjöta skit på Skype under sena E3-kvällar - och framförallt har det varit kul att lära känna er och bilda vänskapsband som jag tar med mig när jag lämnar er. Det samma kan sägas för resten av redaktionen, såklart. Det är ett nöje att kunna kalla er alla för vänner.

Och så har vi ju dig, du som läser detta nu. Tack så mycket! Tack för att ni läst mina texter och interagerat med mig genom kommentarsfälten, Twitter (som ni gärna får fortsätta följa mig på: @OliverThulin) och ute i det vilda. Ert engagemang, er tid och er passion har betytt väldigt mycket för mig genom dessa år och det tar jag också med mig.

Jag hoppas att mina bidrag till Gamereactor har betytt något för er och att ni kommer sakna mig lika mycket som jag kommer sakna er. Massor av kramar!

Facebook
TwitterReddit
Quentin Tarantinos filmer - Topp-8

Quentin Tarantinos filmer - Topp-8

This post is tagged as: Film, Topplista

Quentin Tarantino är en av mina favoritregissörer. Han har lyckats skapa sig en stil som är omöjlig att inte känna igen och ingen skriver dialog riktigt så vass som han gör, i mitt tycke. Igår satt jag och funderade på hur jag hade rangordnat hans filmer och det visade sig vara svårare att kröna de tre högsta placeringarna än jag trodde. Nu har jag dock kommit fram till min slutsats (tror jag) och är redo att presentera den. När du läst mina motiveringar får du gärna tycka till i en egen lista i kommentarerna.

8. Death Proof - 2007
Det var inte längesedan som jag såg Death Proof för första gången och medan jag såklart förstår att detta inte var meningen att bli någon sorts magnum opus så finner jag det svårt att hitta bra grejer att säga om den. Jag måste väl ge den att u-svängen den gör halvvägs in i filmen kom som en överraskning och Kurt Russel är karismatisk som vanligt men premissen är mest konstig, karaktärerna känns aldrig äkta och till och med dialogen är tråkig. Jag lär aldrig se om Death Proof.

7. Jackie Brown - 1997
Tarantinos uppföljning till Pulp Fiction är inte helt utan sina meriter. Skådespelarlistan är inte alls något att fnysa åt - med namn som Robert De Niro, Michael Keaton och Samuel L. Jackson kan man komma långt. Men precis som i fallet Death Proof finner jag inte grundpremissen särskilt intressant. Den är även på tok för lång och flertalet scener är så tråkiga att jag har svårt för att hålla mig vaken (somnade faktiskt sist jag såg den). Mycket av Tarantinos DNA ryms i filmen och hans etablerade berättartekniker används flitigt men det blir aldrig så spännande eller gripande som han förmodligen vill. Jacke Brown är inget speciellt, i min mening.

6. Kill Bill (Vol. 1+2) - 2003/2004
Jag föredrar att se båda delar av Kill Bill som en helhet (vilket även Tarantino verkar göra) och därför hamnar de båda på en delad plats på listan. Även om jag givetvis inte tycker att Brudens hämndhistoria inte tillhör karlns bästa verk så skulle jag nog säga att jag gillar den mer än många andra gör. Och jag vet att det är en opopulär åsikt, men jag känner att del två är bäst av de två - inte minst tack vare ett dämpat tempo och en oförglömlig sista konfrontation med Bill som inte alls utspelar sig som man trodde på förhand. Kill Bill är ett kärleksbrev till asiatisk action med massor av stil, även om stilen kanske är lite töntig ibland. Uma Thurman bär filmen som ett proffs, David Carradine är oemotståndlig i sin charm och actionsekvenserna är snyggt koreograferade i sin absurditet.

5. The Hateful Eight - 2015
Med en ensemble bestående av folk som Kurt Russel, Samuel L. Jackson, Jennifer Jason Leigh, Tim Roth, Walton Goggins, Bruce Dern och Michael Madsen kan man göra mycket. The Hateful Eight kan visserligen vara Tarantinos långsammaste film men den har ständigt ett täcke av spänning liggandes över sig, uppbackat med rakbladsvass dialog och vändningar som hela tiden vänder upp och ner på persondynamiken i gruppen. Jag är särskilt förtjust i Tim Roth och hans prestation, som tyvärr används för lite genom filmens gång, och Jackson gör sin härligaste roll på länge.

4. Inglorious Basterds - 2009
Det är nu det börjar bli skitsvårt. Platserna 8-5 känns som självklara medan 4-1 lika gärna hade kunnat slängas om baserat på vilket humör jag är på. Men nu är jag på det här humöret, och underbara Inglorious Basterds hamnar således på plats fyra. Det ska erkännas att jag inte var lika såld på Tarantinos nazistjakt när jag såg den '09, men den har bara växt vid varje titt sedan dess. Detta är också en långsam film, men är aldrig någonsin tråkig till trots. Och det går inte att överdriva hur viktig Christoph Waltz prestation i rollen som Överste Hans Landa var för filmens framgång. Karln är fullständigt briljant och han sätter klorna i tittaren så fort han kliver in i bildramen. Hur kan en man vara så oemotståndligt charmig och elegant och samtidigt vara så genomvidrigt skrämmande på samma gång? Även Michael Fassbender gör en solid miniroll och Brad Pitt är oförglömlig som Aldo Raine, trots att han inte är den bästa skådespelaren i filmen. Kanonfilm, helt enkelt.

3. Reservoir Dogs - 1992
Detta var filmen som startade allt. Det är rappt, smart och riktigt spännande. Premissen är simpel men väl realiserad med ett bankrånargäng som sjabblar och sen måste komma på vem som är på vems sida. Precis som Inglorious Basterds är det en film som bara växer varje gång jag ser den. Tarantino visar redan här vad han är bäst på. Långa, till synes onödiga scener där karaktärerna pratar om popkultur som vad Madonnas "Like a Virgin" verkligen handlar om och dekadent våld som aldrig ursäktar för sig. Scenen där Mr Blonde torterar polismannen Marvin är djupt otäck än idag och när saker och ting urartar sig och sanningar avslöjas känns det som att en bomb har släppts. Klassiker.

2. Django Unchained - 2012
Allting Tarantino lärt sig under hans karriär, alla berättartekniker och stilistiska grepp som han har fulländat - Django Unchained är resultatet. Av någon anledning hade jag från början svårt att se att Jamie Foxx skulle kunna bära en Tarantino-film - som om det krävs ett visst mått av galenskap för att ens ha en chans - men han lyckas med råge. Och han behöver ju inte heller bära den. Christoph Waltz (underbara, underbara man), Leonardo DiCaprio och Samuel L. Jackson gör alla tre helt makalösa roller som jag alltid kommer hålla högt på listan av biroller genom historien. Berättelsen som en före detta slav som tar kontroll över sitt liv med sin europeiska kompanjon och befriare för att hämnas på de ondskefulla slavdrivare som tog allt från honom är omedelbart fängslande, och när allt kulminerar i en enda stor slafsfest i slutet har filmen förtjänat det. Jag älskar verkligen Django Unchained, och det gör nog du också - dess briljans är inte direkt en hemlighet.

1. Pulp Fiction - 1994
Den här filmen gör diskussioner om McDonalds hamburgare underhållande att lyssna på. Debuten Reservoir Dogs må ha en simplare, mer spännande premiss att haka fast sig vid - handlingen i Pulp Fiction är ju trots allt rätt spretig med många sidospår som man inte med en gång förstår hur de hänger ihop. Men det är också en av filmens styrkor, dess omfång och förmåga att hålla mig klistrad i biofåtöljen oavsett var den tar mig. Och Tarantinos varumärkesskyddade (nåja) berättarteknik att bryta upp narrativet i fragment och omarrangera dem tas verkligen till sin spets här, även om det fanns spår av det även i den föregående rullen. Alla är givetvis i sitt esse här, Jackson som den bibelreciterande råbusen Jules, Travolta som den motvilligt kärlekskranke Vincent Vega, Thurman som den uttråkade kriminella hemmafrun och Willis som den rebelliske boxaren. Men även Tarantino själv, Harvey Keitel, Tim Roth och Ving Rames gör övertygande prestationer i mindre roller.

Jag älskar hur rolig Pulp Fiction är i sin blodiga absurditet. Scenen där Vega råkar skjuta skallen av stackars Phil LaMarr och den där Butch och Marcellus tvingas lägga sitt gemensamma agg för varandra på hyllan för att undkomma deras kniviga situation i gimp-källaren får mig alltid att skratta hysteriskt - för att inte tala om samspelet mellan Jackson och Travolta där de argumenterar huruvida fotmassage och oralsex är jämförbart. Pulp Fiction har blivit viktig för mig personligen och medan det som sagt kommer variera från dag till dag i frågan om vilken film jag tycker är absolut bäst så skulle Pulp Fiction aldrig kännas som ett fel svar.

Facebook
TwitterReddit
Star Wars Battlefront II har mycket att bevisa

Star Wars Battlefront II har mycket att bevisa

This post is tagged as: Svammel, Star Wars, Förhoppningar, Tankar

Jag vet, jag vet... Det är väl lite som att prygla en död häst vid det här laget. Men EA:s första Battlefront var en väldans besvikelse. Man kan inte ta ifrån det att det ser ut som himmelriket och låter ännu bättre, men det saknar någon form av speldjup. Det kanske är därför Jonas Mäki spelar de så ofta, nu när jag tänker efter. I och med att det är så ytligt i sin design har han en chans i det, kanske.

Har jag sagt hur mycket jag älskar dig Mäks?

Hur som helst...

Jag hade ett litet gäng på fem-sex pers som spelade Battlefield 4 rätt redigt runt den tidpunkten. Varenda stackare av oss var ju dessutom Star Wars-fans till varierande grad, så ett Dice-utvecklat Battlefront lät ju som det perfekta spelet för oss. Jag minns att vi alla köpte spelet förväntansfullt på releasedagen och slängde oss in i det så fort våra vardagliga plikter hade infriats. Den kvällen spelade vi massor av matcher, men efter den kvällen har vi inte startat det tillsammans igen. Jag överdriver inte! Inte en tjomme i gruppen fann någonting att haka sig fast vid i spelet. Jämför det med alla hundratals (förmodligen tusentals) timmar vi tillbringat med Battlefield-serien.

Jag har spelat det en hel del själv sedan dess, alternativt tillsammans med redaktionens Adam Holmberg (vi varit vänner mycket längre än han varit på redaktionen), så jag har gett spelet löjligt många chanser att dra in mig. Jag köpte till och med expansionspasset när det var som billigast och alla kartpaket fanns ute. Jag ville ju så jättegärna älska spelet - shooters och Star Wars är ju två av de bästa sakerna jag vet här i livet.

(Efter dig då, Mäki.)

Men nej... Inte ens Cloud City och rymdstrider kunde suga in mig i spelet. Särskilt inte när just rymdstriderna mycket väl kan vara det absolut ytligaste som spelet har, bortsett från det bedövande tråkiga Survival-läget.

Ändå... ändå sitter jag här och ser löjligt mycket fram emot uppföljaren som släpps i höst. Och jag tycker verkligen att det vi sett av det skvallrar om ett mycket matigare spel, inte minst sett till innehåll. Vi kommer äntligen få en (förhoppningsvis) fullgod kampanj, som till och med ser riktigt ambitiös ut. Dessutom kommer spelet ha alla tre filmepoker representerade; detta blir första gången vi får möjligheten att se Rey, Kylo Ren, Boba Fett, Han Solo, Yoda och Darth Maul i samma multiplayermatch (även om den pedantiska nörden i mig ändå kanske hade önskat att hjältarna höll sig till sina respektive tidsperioder).

För medan mitt hjärta givetvis tillhör originaltrilogin så är det snudd på omöjligt att påstå att prequel-trilogin inte har massor av urläckra platser och fordon att bjuda på. Det ska också bli spännande att se vad som finns från den nya trilogin utöver redan nämnda spelbara hjältar och stormtroopers med de moderna rustningarna.

Samtidigt är jag lite nervös för att Dice inte ska hitta rätt den här gången heller. För medan det jag sett visserligen ser djupare, fläskigare och bredare ut än föregångaren är det givetvis svårt att avgöra utan att faktiskt spela själv. Många orosmoln och funderingar återstår.

Är kampanjen en sån där tretimmarsupplevelse som vi ser en del av i multiplayercentrerade titlar? Motive Studios, som utvecklar den, är en oprövad studio så det går inte att titta på deras CV för referens. Kommer rymdstriderna ha lite mer kött på benen den här gången? Man får hoppas det i och med att de görs av ännu en separat studio, Criterion, så att de får den fokus som behövs. Kommer Dice fortfarande köra på ett dussin oinspirerade, knappt befolkade spellägen eller kommer de försöka satsa på att lägga all krut på tre-fyra grymma med gott om anledningar till att spela en lång tid framöver?

Det är dessutom svårt att inte oroa sig för spelets implementation av mikrotransaktioner. Jag är oftast helt okej med sådana så länge man får övrigt nedladdningsbart material gratis (det är jätteviktigt för att inte dela upp spelarbasen, vilket givetvis skadar spelet i längden) och det bara gäller kosmetiska grejer. Nu är det dock inte så i det här fallet, som det verkar. I spelets "lootboxar" kommer du, som jag förstått det, nämligen kunna låsa upp nya förmågor och liknande till dina hjältar och fordon. Det är skitkul att det överhuvudtaget går att skräddarsy sådant den här gången, men det är aldrig bra när spelare som betalar extra får ett spelmässigt övertag över de som inte gör det.

Sedan ligger det risker i att spelet utvecklas av tre studios. Det positiva med detta är ju att man delar upp arbetsbördan. Dice kan fokusera på vad de gör bäst; episka multiplayerbataljer, medan Motive och Criterion ansvarar för kampanj och rymdskeppsaction. Men bara för att fler studios arbetar på spelet blir det inte nödvändigtvis en bättre produkt, kolla på några av de mindre sexiga Assassin's Creed-spelen som ofta görs av hela tio spelhus från olika delar av världen. För många kockar kan ju skada soppan och det är oerhört viktigt att alla tre delar av Battlefront II känns homogent sammanvävda i harmoni med varandra. Det måste finnas en röd tråd, annars löper det risken att kännas som tre separata upplevelser som inte rimmar väl med varandra.

Med Star Wars Battlefront II har alltså EA väldigt mycket att bevisa, åtminstone för mig. Jag vill verkligen inte låta negativ, spelet ligger ju ändå på min topplista över höstens mest efterlängtade spel just nu. Jag har hela tiden varit mer än villig att ge dem en till chans, men om det inte lyckas grabba tag i mig den här gången heller blir det nog svårt att bli uppspelt över en eventuell tredje del.

Jag håller tummarna, helt enkelt. Om Battlefront II blir en triumf kommer jag vara den första att skrikhylla det från bergstopparna. Break a leg!

Facebook
TwitterReddit
Thirty Seconds to Mars går på vatten

Thirty Seconds to Mars går på vatten

This post is tagged as: Musik, Intryck

Jag gillar Thirty Seconds to Mars. Och man kan inte göra annat än att beundra frontmannen Jared Letos produktivitet. Hur hinner man med att vara i ett populärt band, med skivinspelningar och konserter samtidigt som man spelar Joker i horribla Suicide Squad och snart dyker upp i Bladerunner-uppföljaren (och någonstans där emellan kammar karln hem en Oscar-statyett också)?

Hur som helst, deras andra skiva "A Beautiful Lie", gick varm i mina hörlurar där för några år sedan och jag har en öm punkt för den. Det var den sista plattan av bandet som fortfarande hade en lite rockigare attityd, innan de började flörta mer med popgenren i uppföljaren "This is War". Jag gillade i och för sig även den skivan, om än på andra premisser. "Kings and Queens" är hur härlig som helst och "Hurricane" får mig alltid på ett lite känslosamt humör.

Deras fjärde verk, "Love Lust Faith + Dreams", föll dock helt platt för mig. Det blev plötsligt lite för poppigt och det finns inte en enda melodi som sätter sig - oavsett hur många gånger jag försöker ge den en chans. Mina förväntningar på vad som skulle komma härnäst i den nedåtgående spiralen var därav rätt så låga.

Nu är deras nya singel "Walk on Water" ute. Och se på fan, det låter poppigare än någonsin förut. Jag kan inte låta bli att fråga mig om jag hör ett enda riktigt instrument i låten. Inga gitarrer, inga trummor. Kanske finns det där, mastrade och mixade till oigenkännelse, men det låter verkligen som att allt utom sången är gjort på en laptop - om än en dyr sådan.

Men...

Jag gillar det ändå! Till skillnad från låtarna på den förra skivan har den här åtminstone en catchy refräng och melodier som jag inte riktigt kan skaka loss. Det känns mindre pretentiöst och mer straight forward. Den är energisk och upplyftande och jag älskar flörten med gospel-körer.

Inte min favoritlåt från bandet på långa vägar men ändå en popdänga jag kan uppskatta. Förhoppningsvis blir fullängdaren någorlunda bra ändå.

"Walk on Water" på Spotify
Flashig "Walk on Water"-musikvideo på Youtube.

Facebook
TwitterReddit
Lawbreakers övertygar

Lawbreakers övertygar

This post is tagged as: Intryck, Omdömen

Arenashooters är hett just nu, och det gör mig inget. Jag har alltid föredragit en tekniskt strategisk, fartfylld clash i Halo än en kaotisk peka-skjuta-fest i Call of Duty. Den senaste utmanaren att försöka få sin plats i rampljuset är Boss Keys Lawbreakers, som vi kanske mest känner till som Gears of War-skaparen Cliff Bleszinskis nya skapelse.

Jag köpte det i samband med min helgvistelse hos André Wigert (som bjöd på en underbart stygg habaneromarinerad köttbit med klyftpotatis) förra veckan och sedan dess har jag bara mjuknat mer och mer inför det. Det är oerhört opedagogiskt till en början. Det finns ingen tutorial, ingen introduktion till hur de olika lägena fungerar och jag letade förgäves efter en skjutbana där jag i lugn och ro kunde testa på de olika klasserna och deras respektive förmågor. Istället fick jag snällt hoppa in i en onlinematch och lära mig genom att testa mig fram.

Men jag lyckades bli MVP och få S-rank redan på min första match med den simplaste av klasserna: Enforcer.

Sedan dess har jag bara blivit skarpare och skarpare och har fattat tycke särskilt för Gunslinger-klassen. Lawbreakers verkligen dryper av attityd och det är härligt skicklighetsdrivet. Spellägena känns väl uttänkta och formade och den patenterade (?) gravitationsförvrängningen gör mycket för att få spelet att stå ut.

Med en prislapp på under 300 kronor är det med andra ord väldigt lätt att rekommendera spelet för alla som gillar grejer som Quake, Unreal Tournament eller Overwatch.

Facebook
TwitterReddit