Svenska
Blog
Ett Jurassic-fans recension av Jurassic World

Ett Jurassic-fans recension av Jurassic World

Man hör ofta att Steven Spielberg var ansvarig för att göra en hel generation av unga människor till dinosauriefantaster över en natt med filmatiseringen av Michael Crichtons roman Jurassic Park, år 1993. För unga Oliver Thulin var det lite annorlunda. Sedan jag blev gammal nog att vara entusiastisk över något annat än bröstmjölk, sömn och att bajsa har jag varit monstruöst fascinerad av dinosaurier. Det var det enda jag pratade om och jag kunde rabbla (och vid fem års ålder helt korrekt stava) så gott som varenda dinosaurie mitt slitna uppslagsverk innehöll, inklusive under vilka förhistoriska perioder de levde. Än idag får jag höra från vänner till mina föräldrar hur jag som liten parvel gjorde dem till åtlöje för att de inte mindes all fakta om Pachycephalosaurus, eller vad det nu var för dinosaurie jag vid det tillfället pratat om, jag hade lärt dem helgen innan. Detta var innan jag visste att Jurassic Park existerade.

Jag blev inte en dinosauriefantast för att jag hade sett Jurassic Park. Jag såg Jurassic Park för att jag var en dinosauriefantast. Och det går inte att överdriva hur viktig den filmen blev för mig när jag hade sett den. Det var en i det närmast religiös upplevelse. Min lilla hjärna kunde inte greppa hur farbröderna och tanterna som gjort filmen kunnat filma vad som såg ut som riktiga, levande dinosaurier. Min favorit av dessa förhistoriska djur var, klyschigt nog, Tyrannosaurus Rex och den sista actionscenen i filmen där Rexen likt en ninja dyker upp och räddar dagen cementerade besten som min barndomshjälte.

Jag älskade även uppföljaren The Lost World, givetvis. Men jag var i och för sig sju år gammal när den släpptes och idag ser jag på den annorlunda. Jag upplever den inte vara det tågvrak som många andra ser den som, men inte är det en särskilt bra film. Trean är ännu värre. De är i sanningens namn två uppföljare som inte tillförde något av värde till premissen hos originalet. Att bara få se mer dinosaurier räcker för två timmar av godkänd underhållning men något behövde hända för att verkligen ta Jurassic Park till nästa nivå. Och som barn kunde jag aldrig skaka av mig det intensiva begäret efter att faktiskt få se denna park bli verklighet i nästa film.

Här är vi nu. Jurassic World, som jag såg på Bergakungen i Göteborg för bara några timmar sedan, ger mig just det. Och det var definitivt speciellt att äntligen få se John Hammonds vision verkligen bli av och frodas. Temaparken sköts, ser ut och fungerar precis som jag hade föreställt mig, med undantaget att den är betydligt modernare än originalparken från 93. Hade jag fått den här uppföljaren som barn hade knoppen min imploderat.

Det ska medges att det var med skräckblandad förtjusning jag såg Universal- och Amblin-loggorna dyka upp på bioduken. Även om idén om en fungerande och besökarproppad dinosauriepark är hundra gånger attraktivare än de bakom The Lost World och Jurassic Park III ville jag vara försiktig med mina förväntningar. Och det har på förhand funnits så många orosmoln knutna till den nya filmen. Har de gjort de vansinnigt coola velociraptorerna till lydiga jakthundar? Varför verkar Chris Pratt, som i vanliga fall är en sådan härlig närvaro, så stel och allvarlig? Och varför, åh varför, måste de blanda in genmodifierade Frankensaurusar i det hela?

När eftertexterna rullade stod det klart för mig att jag, som väntat, störde mig på en och annan sak med filmen. Men det beror inte på någon av de saker jag på förhand trodde skulle irritera mig. Den genmodifierade Indominus Rex är inte Sharktopus i Jurassic Park-tappning utan fungerar utmärkt som antagonist för berättelsen de vill berätta med Jurassic World. Raptorernas relation med Pratts karaktär Owen, som för övrigt inte alls är stel och tråkig, är så mycket mer komplex än vad trailers kunnat visa. De är inte hans husdjur och de är fortfarande de livsfarliga, respektingivande och rent av skitläskiga rovdjur vi förälskat oss i.

Raptorerna är den här filmens stjärnor och jag tycker de är vackert realiserade. Istället är det flera mindre saker som håller tillbaka Jurassic World. De obligatoriska barnkaraktärerna är ett exempel. Det handlar inte om att de överhuvudtaget finns där eller hur uppenbart det är att de kommer lyckas undvika att bli dinokäk. Dessa grabbar är åtminstone betydligt mer uthärdliga än de ungar vi utsattes för i The Lost World och Jurassic Park III. Det handlar snarare om att de aldrig verkar påverkas av kaoset omkring dem. Visst skriker de i panik när de är i fara men så fort de får chansen att hämta andan skämtar och skrattar de som vanligt. Jämför det med Lex från originalet som lugnar sig först när hon faktiskt tror att hon äntligen är säker. Istället är det tanken på att föräldrarna ska skilja sig som knäcker lillgrabben i Jurassic World.

Allra mest synd är det att regissören Colin Trevorrow i nittiofem procent av tiden animerar sina dinosaurier i datorn istället för att ha en fin balans mellan CGI och praktiska effekter. Steven Spielberg hade den goda smaken att ge oss avancerade robotdinosaurier när han filmade närbilder av djuren och animerade för vida. Det är därför många kommer tycka att effekterna i den här filmen är sämre än originalets. CGI:n är inte sämre här än den var i Jurassic Park men det spelar ingen roll hur avancerad den är när man kommer riktigt, riktigt nära. Nu när jag ser tillbaka på Jurassic World minns jag inte mer än en enda scen där en robotdinosaurie användes och den scenen gjordes så mycket trovärdigare för att det faktiskt var någonting framför kameran. Jag önskar verkligen att filmen hade mer av det.

Sedan kan man klaga på klyschor som att telefoner och walkie-talkies aldrig fungerar när de behövs och att filmen innehöll ett par för många fula one-liners. Jag hade också gärna sett att filmen var några minuter längre så att jag får se mer av denna magiska park innan helvetet bryter loss. Men i övrigt är jag när allt kommer omkring väldigt nöjd med Jurassic World.

Det är en film som håller sig i synk med många av de filosofiska frågeställningarna från originalfilmen och bjuder på precis rätt mängd fanservice utan att för den sakens skull leva på gamla meriter. Den tar konceptet till nästa steg och jag kan inte annat än att respektera att den vågar ta riskerna den faktiskt tar. Den vinner inte många poäng på originalitet och för någon som inte kunnat avstå från att titta på alla trailers finns det inte jättemånga överraskningar att vänta sig men jag tycker verkligen att det var en oerhört underhållande resa från början till slut - problem till trots. Filmen bemöter mycket av kritiken den fått ta emot sedan den första trailern visades på ett snyggt sätt och även om det fanns gott om karaktärer som inte lämnar mycket av ett avtryck är huvudrollerna Chris Pratt och Bryce Dallas Howard (vars karaktär verkligen går full badass mode mot slutet) både övertygande och underhållande att se på duken.

Detta är den riktiga uppföljaren till Jurassic Park. Den når inte upp till originalets höjder (som i och för sig är ouppnåeliga för många av oss), inte på långa vägar men den smiskar de andra uppföljarna blåa utan problem och det är mer än jag hade vågat förvänta mig. Av de sex personer vi var som såg den tillsammans var det bara en av oss som inte var helt nöjd. Min och min lillebrors flickvänner växte inte upp med originalfilmen och tyckte att den nya var den bästa ur serien, något som gör mig ännu mer övertygad om att Jurassic World för många av dagens ungar kommer bli vad Jurassic Park var för mig.

Och just det - T-Rexen är fortfarande min hjälte.

HQ