Svenska
Blog
Vad jag inte gillade med Batman: Arkham Knight

Vad jag inte gillade med Batman: Arkham Knight

Spoilers, givetvis...

Jag gillade verkligen Batman: Arkham Knight. Skulle nästan våga gå så långt som att säga att jag älskade det, åtminstone i vissa avseenden. Men istället för att skriva en egen recension av spelet (Petters räcker just nu) så vill jag belysa vad jag inte tyckte om så mycket med det. Saker som verkligen drog ner helhetsintrycket, när allt slängs på hög.

(Och nej, batmobilen är inte en av dem. Jag tokdiggade den, hade inte en enda tråkig sekund i kärran.)

Vi tar det i ordning, från småirriterande till grymt nedrigt.

• Inga Challenge Maps. Jag gillade ju dessa små avstickare i föregående spel. Särskilt gillade jag de där man spelade som andra karaktärer än Batman, främst Catwoman som jag älskade att spela som i Arkham City. Istället får vi, något som visserligen är likartat, AR Challenges. Det blev inte riktigt samma sak.

• Sidouppdragen. Jag var inte jätteförtjust i sättet som sidouppdragen strukturerats. Gå och desarmera tusen likadana bomber, slå ut trehundra vakttorn, öppna upp sjuttioelva blockader och så vidare. Det är också synd att högprofilskurkar som Two-Face och Penguin reduceras till dessa avstickare (de får inte vara med i dem mer än någon minut heller, för den delen).

• Var är alla bosstrider? Jag gillade de flesta bossar ur föregångarna (utom Arkham Origins, det spelet minns jag knappt). Mr Freeze står nog ut som en personlig favorit, för att nämna ett exempel på en spännande bossfajt. Här är alla bossarna begränsade till pansarvagnsstrider (om det inte är någon jag glömmer?) och det känns inte särskilt Batman. Väldigt trist. Det stör mig inte att det finns fajter som dessa, utan det handlar mer om att det är allt som finns.

• Arkham Knight. Det började rätt bra. Det var trevligt med ett nytt "ansikte" i den tredje delen av Rocksteadys Batman-trilogi. Kanske var det till och med nödvändigt. Men att ha marknadsfört karaktären som en helt originell karaktär var såhär med facit i hand rätt fult. Men det kan jag leva med. Det jag stör mig mest på är hur plågsamt uppenbar skurkens identitet blir sådär halvvägs in i spelet, och att Batman själv inte pusslar ihop sanningen snabbare än han gör är chockerande. "World's greatest detective", my ass. Det här är Red Hood, med blå mask, vi pratar om. Och jag är för övrigt trött på konceptet med "offerskurken" nu. Det förstörde Captain America: Winter Soldier för mig och det förstörde Bane i The Dark Knight Rises. En mordisk lipsill är det osexigaste som finns. Det här var det absolut tristaste med hela spelet i min mening.

Annars gillade jag Batman: Arkham Knight väldigt mycket, som sagt. Jag tycker att de redan världsbästa slagsmålen, den beroendeframkallade stealthen och känslan av att vara Batman är bättre än någonsin i Arkham Knight och jag tokälskade hur de gjorde Jokern till en vital del av berättelsen på ett nytt, fräscht sätt genom Scarecrows (som för övrigt är coolare än någonsin) giftgas. Batman: Arkham Knight var en värdig avslutning på spelvärldens svar på den mästerliga The Dark Knight-trilogin och tillsammans med Bloodborne, The Witcher 3: Wild Hunt och Ori and the Blind Forest är detta mitt favoritspel hittills i år.

HQ