Titanfall 2 bjuder på en hygglig kampanj

Jag har spelat Titanfall 2-kampanjen i några timmar nu och har rätt kul. Berättelsen har inte riktigt gripit tag i mig och jag känner att jag är till fots lite mer än jag hade hoppats men det känns tajt och välavvägt i tempot. Mest av allt känner jag kanske att kampanjen fungerar som en utmärkt uppvärmning inför multiplayern, som givetvis fortfarande är huvudfokus.

Du får nämligen testa på samtliga av de Titan-klasser som finns att tillgå i flerspelarläget (såväl som ett par som bara finns i kampanjen) och alla nya vapen - och så vidare. När du hoppar in i multiplayerläget vet du med andra ord vad du gillar och inte gillar att använda och kan spelets grunder utan och innan.

Stjärnan i kampanjen är samspelet mellan protagonisten Jack Cooper och Titanen BT-7274 (eller vad han nu heter, han kallas bara BT till tals) där du med jämna mellanrum får interagera med honom genom olika dialogval som skänker personlighet till bandet mellan karaktärerna. Och spelet påminner mig väldigt snabbt om att det inte finns något spel som har skönare, mer responsiv rörelse i första person än det här spelet. Att ta sig fram genom banorna går som en dans och flödet i rörelserna är oslagbart. Spelkontrollen är ofattbart tajt, vilket är kanon såklart.

Det är dock ett spel som passar bäst i mindre doser, precis som jag kände med Doom. Ingenting man lär sträckspela, med andra ord. Jag ser hursomhelst mycket fram emot att få kriga online när servrarna börjar fyllas med n00bs.