Svenska
Blog
Ben Affleck har funnit sin Batman-skurk i Deathstroke

Ben Affleck har funnit sin Batman-skurk i Deathstroke

This post is tagged as: Film, Tankar

Så nu står det klart att Deathstroke blir skurk i Ben Afflecks kommande Batman-solofilm. Jag hoppas oerhört mycket på att den filmen ska bli briljant, det är liksom mitt sista hopp om att DC ska kunna göra något som inte suger. Alla bitar är på plats i alla fall. Jag är inte säker på om Deathstroke är det mest intressanta valet å andra sidan...

Jag förstår givetvis att man gärna tar någon skurk som inte har setts fyra gånger på film redan och jag antar att jag hellre ser Deathstroke bär den rollen på sina axlar än typ Mad Hatter eller Calendar Man. Men jag är lite orolig för vad det här betyder för Jared Leto. Ju mer jag läser om inspelningen av Suicide Squad, och ju mer jag inser hur mycket bättre filmen kunde ha varit om de inte klippte bort alla hans scener (av någon outgrundlig anledning), desto mer ledsen blir jag. Leto övertygade inte mig i de scener han medverkade i alls men jag vill verkligen att han ska få chansen att vinna mitt hjärta i Batman-filmen.

Jag hoppas helt enkelt att avslöjandet om Deathstroke som skurk inte utesluter Letos medverkan. De bortklippta Joker-scener som beskrivits i intervjuer och på andra sätt läckt ut skvallrar om en mycket mer intressant karaktär än den vi fick se små glimtar av i Suicide Squad och om DC inte utnyttjar det är det den största klåparmissen de någonsin gjort.

Och det säger ju en hel del.

HQ
Jag hatar verkligen att skjuta på robotar

Jag hatar verkligen att skjuta på robotar

This post is tagged as: Svammel, Kritik, Facepalm

Så det står sedan ett litet tag tillbaka att det inte bara är den nya fiendefraktionen Swarm som kommer vara ett hot i Gears of War 4. För första gången i seriens historia kommer vi även få skjuta och motorsåga... robotar. Min reaktion var inte direkt positiv.

Beslutet känns, för mig, helvirrigt. Gears of War är en av de köttigaste spelserierna någonsin, behövde vi verkligen robotfiender här? Det kanske största problemet är att det dessutom är de mest generiska robotarna du kan tänka dig. De hade, rent estetiskt, passat in i vilken sci-fi-shooter-serie som helst. Titanfall, Call of Duty, Deus Ex - you name it. Vi har de vanliga, human-sized, robotarna, de större, långsammare robotarna, de flygande robotarna och de små, explosiva robotarna.

Jag vet att man inte ska säga för mycket men såhär på förhand ser det inte ur som att de erbjuder en ny dimension till Gears-formeln alls, vilket lämnar mig frågandes inför varför de är där alls. Men mitt problem med robotar som spelfiender är ett djupare rotat sådant.

Jag hatar nämligen att skjuta på robotar i alla spel. Det är en mental spärr jag har, att skjuta på metallobjekt med metallkulor. Känslan jag får går att efterlikna med obehaget man får när man klöser en griffeltavla eller gnuggar besticken för hårt på talriken. Frigolit mot frigolit är en annan kombo jag bara inte klarar av. Ta två trubbiga klumpar av metall och skrapa och slå dem mot varandra så kanske du förstår.

Därför var exempelvis Vanquish helt omöjligt att verkligen njuta av för mig. Jag kunde ha överseende med den tråkiga miljödesignen och den hysteriskt hemska storyn, men att alla fiender var generiska robotar i olika storlekar fungerade bara inte. Att ens titta på en bild på det spelet framkallar ett smärre illamående inom mig, så illa är det.

Det finns ju undantag på robotregeln, och det har mycket att göra med hur materialet av vilket roboten är byggd. Androiderna i Alien: Isolation var inga problem att skjuta sönder eftersom att de ser mer ut att vara gjorda av plast och fulla av mjölk. Plast är bra. Och jag har heller inga problem med att skjuta på metallrobotar om det är med en elbaserad puffra, eller en laserpistol. Då är inte den friktionen som jag skapar i mitt psyke en faktor.

Sedan ogillar jag robotar även av den simpla anledningen att de helt enkelt inte är kul att slåss mot. När du är i kamp mot något som är gjort av kött och blod, något som har känslor, så är konfrontationen så mycket mer spännande. När jag sköt en Brumak i ansiktet med en minigun i Gears 2 och stora köttslamsor föll av ansiktet på den innan den dog kändes det tillfredsställande. Och jag vet att det får mig att låta som en psykopat, men jag måste tro att det är så andra känner också.

Hur tillfredsställande hade de där slow motion-avslutningarna på varje eldstrid i Max Payne 3 varit om allt man skjuter på är själlösa maskiner? Inte särskilt, skulle jag gissa.

När jag skjuter på något vill jag få respons, någon form av feedback annat än massa gnistor. Det finns en anledning till att det var en big deal när Resident Evil 4 hade specifika svarsanimationer för när du sköt fienderna i olika kroppsdelar. Det kändes fantastiskt att skjuta en rovlysten spanjor i handen så att han tappade sin yxa, följa upp med ett knäskott och en spark i ansiktet. Det har aldrig någonsin varit ett säljargument att fienderna i ett FPS inte reagerar på beskjutning alls.

Gud, jag avskyr verkligen robotar som spelfiender. Kan inte komma på något värre. Generiska skelett är bättre.

Har du någon egendomlig, mental spärr som min?

HQ
In Flames utannonserar ny skiva och släpper ny låt

In Flames utannonserar ny skiva och släpper ny låt

This post is tagged as: Intryck, Musik

Det är inte bara Metallica som släppt nytt. Även In Flames bjussar på en första låt från deras kommande tolfte studioalbum som kallas Battles, det första In Flames-albumet att produceras med New York-baserade skivbolaget Eleven Seven Music Group i ryggen.

Låten i fråga heter The End och det låter... som In Flames. Den första genomlyssningen var knappast lika magisk som första gången jag hörde Touch of Red, Pinball Map eller Take This Life, men det är å andra sidan inte lika olycksbådande tamt som Rusted Nail och Through Oblivion, de två första låtarna vi fick höra från förra plattan Siren Charms.

Battles, som spelats in i soliga Los Angeles, släpps hur som helst i november. Hoppas på en mer konsekvent skiva den här gången. Vad är dina första intryck?

Gillade Lights Out

Gillade Lights Out

This post is tagged as: Omdöme, Skräck, Film

Jag och donnan firade åtta år tillsammans i helgen och det gjorde vi genom att gå ut och käka samt se Lights Out på bio. Och vi gillade den, även om vi var överens om att den kunde ha varit lite längre då den inte ens var en och en halv timme lång.

Den bryter ingen ny mark och visst är det en hel del jump scares, men den är snyggt regisserad och kompetent skådespelad av samtliga inblandade. De jump scares som finns där känns rimligt ihopsatta och det fanns inget sånt ögonblick där jag blev irriterad på filmen - som när man gör en jump scare av att en katt hoppar fram runt ett hörn, eller vad det nu är för billig skit många filmer gör för att hålla dig på spänn.

Premissen är simpel; ett fasansfullt monster lurar i mörkret och vill inget hellre än att göra dig till slarvsylta. Så länge du håller dig i ljuset är du säker, men det är inte alltid så lätt som man skulle kunna tro. Det är en film där varenda skugga, varenda mörka vrå är en potentiell livsfara och det håller tittaren uppmärksam på omgivningarna. Jag uppskattade även att karaktärerna var lätta att hålla på, inte bara för att de är sympatiska utan även för att de inte gör dumma beslut stup i kvarten som i så många andra filmer.

Tjejen hade önskat att filmen gick in lite mer på djupet på monstrets bakgrund och förklarat mer av henne, medan jag kände att skrämseleffekterna ett par gånger för många förlitar sig på chockvärde - särskilt eftersom att jag tycker filmen är som absolut ruskigast när filmen saktar ner och låter en verkligen känna denna varelses närvaro. Det finns visserligen gott om sådana scener också, så det är mer av en nitpick.

Det förekommer också någon gång att monstret inte riktigt håller sig till regelverket som etableras kring hennes förmågor och begränsningar, men överlag tycker jag Lights Out står sig som en underhållande skräckrulle som lyckas med att kännas mer välsnickrad än den genomsnittlige skräckisen.

Rekommenderas till de som inte bara gillar skräckfilmer som Witch och Babadook, och inte räds lite mer traditionella spökrysare. Den som vill ha en fingervisning om vad filmer handlar om kan se kortfilmen med samma namn, gjord av killen som senare även fick regissera långfilmen. Den är läbbig.

Längtan tillbaka till Rapture är olidlig

Längtan tillbaka till Rapture är olidlig

This post is tagged as: Svammel, Hype

Det är lite löjligt, kanske, att spelet jag ser mest fram emot just nu är en samling av tre spel jag redan äger. Bioshock: The Collection är bara några veckor bort och jag kan knappt bärga mig. Visst, jag hade hur lätt som helst kunnat dra igång 360-versionerna av spelet, köpa allt DLC jag missat och klia den klådan redan idag men... Det är ju inge kul.

Bioshock är ett av mina absoluta favoritspel. Infinite är inte riktigt lika vass som den tidlösa pärlan till original men är ändå ett helt fantastiskt actionspel, och tvåan - medan det inte alls är lika bra som Irrationals spel - är definitivt en kompetent shooter.

Mycket av anledningen till att jag älskar dessa spel är dess skådeplatser, och då särskilt Rapture som jag har tjatat om i omgångar här på Gamereactor. Jag kan inte tänka mig en sexigare plats att berätta en historia på än en stad byggd på havets botten. Atmosfären i Bioshock-spelen är bland det tätaste jag upplevt i ett spel, så pass till den vida grad att jag alltid känner att jag lika gärna hade kunnat vara där själv - så inlevelsefullt är det.

Visst, Gears of War 4, Battlefield 1, Titanfall 2, The Last Guardian, Mafia III, Final Fantasy XV och Forza Horizon 3 ser intressanta ut allihop. Men om jag hade fått välja att spela ett enda spel av de som släpps i höst just idag... så hade jag valt Bioshock: The Collection.

Vad ser du mest fram emot?