Svenska
Blog
Hollywood-skådisar i spel, bu eller bä?

Hollywood-skådisar i spel, bu eller bä?

This post is tagged as: Tankar

Jag har spelat Quantum Break inför recension sedan förra veckan. Jag får inte säga något om vad jag tycker om spelet än dock, så det jag ville lite kort dela med mig av mina tankar kring har inte så mycket med spelet i sig att göra utan mer en generell grej vi ser mer och mer av i spel nuförtiden - "riktiga" skådisar i spel. Alltså karaktärer helt modellerade efter skådespelaren som spelar den.

Och det är därför Quantum Break fick mig att tänka på detta, X-Men-stjärnan Shawn Ashmore spelar huvudrollen och Game of Thrones-lirarn Aiden Gillen är skurk. Det är kul att tekniken kommit så långt som den gjort, att vi nu kan rita upp karaktärer som spelaren sen lätt kan identifiera som en riktig person. Bara en sån cool grej att Remedy lyckats få med hur sned Aidens mun är när han pratar, liksom...

Valet till att ha det på detta viset i just Quantum Break är givetvis kopplat till faktumet att spelet till viss del berättas i en medföljande TV-serie och alla skådespelare måste kunna spela sina karaktärer i live action-formatet också. Men i fall som Beyond: Two Souls vet jag inte om det handlar om så mycket mer än att "Ellen Page och Willem Dafoe på omslaget kommer dra in stålar".

Och i slutändan kan jag inte göra annat än att ställa mig denna fråga; nu när tekniken gör det möjligt - är det en triumf eller en storartad miss att vi börjar modellera våra karaktärer efter riktiga skådespelare i ett medium där vi har verktygen för att på riktigt skapa helt nya, unika människor?

Troy Baker tillåts göra sin roll som Joel i The Last of Us tack vare mediets natur. Han hade aldrig kunnat göra den rollen i filmform, inte minst på grund av att han är tjugo år yngre än sin rollfigur. Men han gjorde det i spelet, för att vi har verktygen (och den tekniska briljansen som Naughty Dog sitter på) för att förvandla honom till det han behövde vara. Troy var den yngsta att provspela för Joel och fick jobbet ändå för att Naughty Dog såg någonting i honom som sträcker sig bortom hur han ser ut eller hur gammal han är. Hans prestation, hans inre person var Joel. Det samma kan sägas om Ashley Johnson, som är betydligt mycket äldre än de fjorton åren som Ellie är.

I spel kan vi rollsätta skådespelare helt baserat på vad de som professionella aktörer tillför till projektet snarare än hur väl deras ansikten hade passat på ett omslag. Det är rätt annorlunda från hur det funkar i filmvärlden där ditt yttre i många fall är den viktigaste faktorn. Norman Reedus från The Walking Dead har berättat att han i provspelningar fått uppmaningen att "act more good looking".

Så vad tycker ni? Har det hänt att du gillat ett spel mer på grund av att omslaget pryds av en kändis du gillar eller är du mer på min sida av argumentet?

HQ
Gillade andra säsongen av Daredevil

Gillade andra säsongen av Daredevil

This post is tagged as: Serier, Omdöme

OBS! Spoilers...

Den första säsongen tyckte jag var bra. Jag gillade det, i Marvel-mått mätt, grisiga våldet, jag älskade Cox som Mudrock och Fisk var riktigt bra. Kanske inte så bra som hans största fans vill få det till men riktigt bra. Jag hade mina reservationer, givetvis. Gillade varken Karen eller Foggy och jag tyckte att serien började tappa på tok för mycket fart och fokus mot de sista avsnitten. Men överlag - en bra första säsong till en lovande serie som får grejer som Arrow, Gotham och Agents of Shield att se ut som kompost.

Därför är det kul att se att andra säsongen levererade. Både Karen och Foggy har fått lite mindre andrum (även om de fortfarande inte går hem hos mig riktigt) och säsongen höll ett mycket jämnare tempo från början till slut. Jag älskade Bernthals The Punisher. Vissa kommer säga att han spelar över och det är kanske inte helt orättvist att säga men jag tycker att det är den råa energin som karaktären drar nytta av. Bernthal har dessutom bättre kemi med Cox än någon annan i hela casten, så när de är på skärmen tillsammans är det guld.

I övrigt lyckades Marvel göra det som redan var bra ännu lite vassare. Daredevils dräkt förbättrades snabbt, vilket var en jäkla lättnad då hans "första riktiga" var rätt ful. Och tro på tusan om inte första säsongens korridorfajt toppades i tredje avsnittet, när Matt tvingas ta sig an ett helt motorcykelgäng med en kedja och en tom revolver fasttejpad på handen.

Här finns emellertid helt nya problem och det största av dem är knutet till Elektra. Jag tycker hon spelas helt okej, hon är en rätt kul närvaro och hon är tuff som spik - men hennes berättelse tar överhanden och den är verkligen, verkligen inte särskilt bra. Jag ville se mer av Frank Castles historia men tvingades glo på när Elektra drar in Matt i ett spindelväv av uråldriga legender, ninjor och olidligt dravel om odödlighet. Verkligen synd.

I övrigt är jag på det stora hela riktigt nöjd. Jag hoppas vi inte har fått se det sista av Punisher och jag skulle inte tacka nej till en serie med honom i huvudrollen. Om Luke Cage får en (kom igen, Luke Cage?!) så kan väl han?

HQ
Spelar den definitiva versionen av Ori and the Blind Forest

Spelar den definitiva versionen av Ori and the Blind Forest

This post is tagged as: Svammel

Ori and the Blind Forest var, om du frågar lilla mig, förra årets bästa spel - efter The Witcher 3: Wild Hunt och Bloodborne. Det var definitivt förra årets vackraste. Så när Moon Studios släppte den definitiva utgåvan av spelet var det inget snack om saken, jag skulle dyka in i äventyret igen. Extra lätt var det i och med att det bara kostar dig en femtiolapp att uppgradera om du redan har originaltiteln.

Vad är nytt för den definitiva utgåvan då? Till att börja med har svårighetsgraden tweekats baserat på feedback och ett par nya svårighetsgrader har lagts till, varav den tuffaste tvingar dig att spela igenom hela spelet utan att dö. Inget jag kommer orka mig på, men kul för de som gillar sånt. Sedan har det lagts till möjlighet för fast travel mellan sparstationerna i spelet, vilket kommer göra samlandet av hälsouppgraderingar och liknande mycket smidigare.

Ett par nya områden har lagts till också och i dessa ska vi tydligen få utforska Narus (ni vet - Oris söta adoptivförälder) bakgrund. Jag har bara snubblat in lite i en av de nya områdena och tänkte att jag skulle tackla det lite senare i spelet så jag kan inte berätta mer om huruvida de nya platserna är bra eller inte. Men de är där och det är kul att veta att man har mer att utforska senare. Två nya förmågor har också lagts till, "Dash" och "Light Burst". Jag kan bara spekulera kring vad dessa innebär hittills, men det är lite det som är kul. Det blir spännande att se hur de utökar Oris repertoar av moves.

I övrigt är det bara grymt kul att återvända till detta spel, som snabbt har blivit en personlig favorit i Metroidvania-genren. Det är nog egentligen bara Metroid Prime och möjligtvis Super Metroid som jag tycker är vassare. Gamla favoriter som Shadow Complex (som också finns i ny version för övrigt - har inte testat själv men jag rekommenderar det) och Insanely Twisted Shadow Planet får ursäkta.

För att påminna er om hur vackert det här spelet är länkar jag nedan till ett snyggt piano-medley av spelets bästa musik.

Ori and the Blind Forest - Piano Suite / Medley

The Division, en vacker besvikelse

The Division, en vacker besvikelse

This post is tagged as: Omdöme, Kritik

"Det här hade varit så mycket coolare om det var ett överlevnadsspel som typ H1Z1", mumlar min co-op-partner för trettioåttonde gången när vi utforskar ett lägenhetskomplex i jakt på ny utrustning och andra resurser. "Tänk hur spännande det hade varit om andra spelare kunde komma och avbryta oss här nu och försöka ta våra grejer". Ju mer vi spelade av The Division desto mer började jag hålla med honom. Det är svårt, om inte omöjligt, att spela detta och inte låta tankarna vandra iväg till vad The Division kunde ha varit om det inte vore... som allt annat.

Men vi kanske borde titta på vad The Division faktiskt är, snarare än inte är. Låt oss börja med vad som är bra här. Det första som gör sig påmint är också det mest uppenbara; spelvärlden är larvigt snygg. Massive har verkligen lyckats med sin atmosfäriska småapokalyptiska tolkning av Manhattan. Den är fullproppad av visuella detaljer så det finns massor att se. En annan grej de lyckats med är att skapa en fullt fungerande och helt duglig shooter rent mekaniskt. Cover-systemet är ett av de bättre jag sett i ett open world-spel, så cred ska de ha för det.

Vad som är svårare att ha överseende med är hur hjärndöd uppdragsdesignen ter sig efter bara ett par timmar. Spelaren tvingas in i samma scenario gång på gång på gång utan någon som helst variation. Ta er in i uppdragsområdet, döda skurkarna, tryck på den knappen, och döda skurkarna som ersätter skurkarna du just dödat. Detta kommer du få repetera så många gånger att du kommer känna dig lite latare i skallen efter några kvällar med spelet. Detta är Horde Mode: The Game och fienderna kräver ingen egentlig finess att döda utan Massive har nöjt sig med att göra dem till kulsvampar som skulle få bossar i Destiny att bli gröna av avund. Det är lite ironiskt, också, att du i ett spel som utspelar sig i ett alternativt universum där ett virus utplånat stora delar av mänskligheten mot slutet av din resa har dödat lika många människor som det finns invånare i Asien.

Addera faktumet att den klichéfyllda storyn saknar minnesvärda karaktärer och någon som helst spänning och du lämnas med ett stundtals bedövande tråkigt spel. Vid ett tillfälle var det så illa att jag gick igenom en existentiell kris och på allvar började ifrågasätta vad jag gör med mitt liv och om spel verkligen var något jag borde lägga så mycket av min fritid tid på.

Mest av allt är jag besviken på spelets PVP-komponent, Dark Zone. Eller ja... "PVP-komponent". Att du får ha någon fientlig interaktion med en annan spelare i The Division är ungefär lika sällsynt som att bli träffad av blixten precis när du får en skymt av Big Foot, ridandes på Loch Ness-odjuret. Istället har du ännu mer aggressiva och ännu mycket fler fiende-NPC:er att handskas med i Dark Zone. Du kan inte runda ett hörn här utan att bli svärmad av nya datorstyrda fiender, som dessutom gärna spawnar om innan du hunnit döda den första vågen.

Och det är inte konstigt att man aldrig blir anfallen av andra spelare när det krävs mer energi och är mer riskfyllt att försöka sno andra spelares grejer än det är att få sin egen från de oräkneliga arméer av gangbangers som patrullerar gatorna i Dark Zone. Jag känner att andra spelare borde ha varit det primära hotet här, men Massive verkar inte ens ha haft tro på sitt eget koncept och i slutändan är det sällsynt att man ens får en skymt av en annan agent inom dessa murar. Man får helt enkelt inget andrum mellan alla konfrontationer med datorn.

Från och till ställer jag mig frågande till vad syftet med spelet är och min enda slutsats är att det är helt loot-baserat, som i Borderlands eller Destiny. Problemet där är att The Division är så verklighetsförankrat så vapnen du hittar i början av äventyret beter sig exakt likadant som de du hittar mot slutet, bortsett från att de nu tar mer skada. I Borderlands kunde du hitta gevär som pratade med dig och i Destiny kunde du hitta lejonformade raketstrutar och kulsprutor som skjuter blixtar. Här har du... en lite bättre AK-47:a. Och ett par nya knäskydd. Och en ful mössa, om du har tur. Min level 30-karaktär känns inte särskilt annorlunda än min level 5-karaktär. Bara... starkare.

Men The Division kan ändå underhålla på mer banala premisser. Det är rent mekaniskt helt dugligt, som sagt, och jag får faktiskt en liten kick av att se min Base of Operations frodas när jag investerar resurser i den (även om jag så mycket önskar att jag kunde interagera med karaktärerna som lever där, lite som jag kunde prata med min besättning mellan varven i Mass Effect). Jag gillar hur smidigt min agent kan ta sig fram genom ojämn terräng och staden är kul att vistas i.

I slutändan tycker jag ändå att The Division är helt okej, även om det kanske verkar som att jag hatar det. Det gör inget unikt med koncepten det tar sig an och i vissa svåra fall realiseras de knappt alls men som slapp underhållning för stunden finns det sämre saker att sysselsätta sig med. Jag räknar dock inte med att någonsin starta det här spelet igen efter att nästa, feta spel släppts.

6/10

Musik och nostalgi

Musik och nostalgi

This post is tagged as: Musik, Nostalgi

Metroid Prime... Vilket jäkla spel det var. Jag minns dagen då jag spelade det för första gången som om det vore igår. Men det var ju inte igår. Det var nästan ett och ett halv decennium sedan. Perkele va bra det spelet var och förblir. Det var det första spelet jag förhandsbokade via nätet och fick hemskickat på posten. Spelet i sig blåste mig verkligen ur stolen också.

När Samus landar på planeten Tallon IV, som spelet i huvudsak utspelar sig på, och jag blickade upp mot himlen bara för att få se regndropparna landa på visiret var jag nog nästan nära på att svimma av coolness overload. Spelvärlden i Metroid Prime kändes som en levande organism i sig och jag minns att jag tyckte det var det snyggaste jag sett. Jag skojar inte, jag tänkte faktiskt "snyggare än så här kommer spel aldrig bli". Jag älskar Metroid Prime av hela mitt hjärta. Det är ett av mina absoluta favoritspel, alla kategorier. Briljant, briljant spel.

Men det var redan i huvudmenyn, innan jag tagit ett enda steg i Samus Arans rymdstövlar, som spelet örfilade mig med sin rena och skära briljans - nämligen i form av sitt soundtrack. Musiken är helt enastående i Metroid Prime och spelets sound är så unikt. Det är därför jag sitter här och skriver om det, år 2016. Jag snubblade in på en spellista med spelets samtliga kompositioner. Och spellusten är nästan för intensiv för att hantera.

Lyssna bara...

Main Theme
Tallon Overworld
Chozo Ruins
Magmoor Caverns
Phendrana Drifts
Tallon Overworld (Reprise)
Downed Frigate
Credits Theme