Svenska
Blog
April 2016, en helt sjuk spelmånad

April 2016, en helt sjuk spelmånad

This post is tagged as: Svammel, Hype

Huvväligen! April, y u do dis? Hur ska vi hinna med alla spelen som släpps nästa månad? Vi kommer få fejka våra dödsfall och stänga in oss i en bunker proppad av proviant och våra spelkonsoler (eller datorer om man är lagd åt det hållet). Och då har ändå Uncharted 4 flyttats fram från april till maj.

För mig börjar månaden med Quantum Break. Det känns som ett perfekt sätt att mjukstarta gamingmånaden på. Remedy släpper äntligen sitt första nya spel sedan 2010 års kultiga Alan Wake - ett spel som trots överväldigande brister har en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar Remedy, verkligen. Max Payne 2 är än idag ett av de bästa actionspelen som någonsin gjorts. Lika vackert, tankeväckande och intelligent skrivet som det är våldsamt. Att de skulle nå upp till samma svindlande höjder med Quantum Break har jag väldigt lite hopp om men jag är helt övertygad om att de kommer leverera något speciellt ändå. Den 5 april får vi se.

Sedan, den tolfte, kommer Dark Souls 3. Dark f-ing Souls 3! Som man längtar. Ett av årets mest efterlängtade, åtminstone för mig. Jag är balls deep i PS4-versionen av tvåan just nu (jag vet att jag tidigare sagt att jag inte planerade att spela igenom det för att det inte är så jättebra, men jag fick blodad tand) och väntar på att originalet ska bli bakåtkompatibelt till Xbox One så jag kan värma upp med det också. Trean ser ut att bli en salig blandning mellan Dark Souls, Demon Souls och Bloodborne. Det sistnämnda är jag så grymt förälskad i fortfarande så jag kan knappt bärga mig.

Sedan har vi Ratchet & Clank, den tjugonde. Jag tyckte verkligen om PS3-spelen och håller av Crack in Time som en av de charmigaste plattformsäventyren som går att hitta på konsolen. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av remaken (slash rebooten, slash filmadaptionen, slash vad det nu är - fortfarande förvirrad) men hoppas såklart på att Insomniac fortfarande har storheten från Crack in Time i sig.

Bara de tre spelen hade varit mer än nog... Men sen kom dessa nyheter.

Beta-versionen av Gears of War 4 drar igång den 18 april, eller den 24 om du inte spelat remastern av det första spelet. Det där var sista spiken i kistan för allt hopp om någon form av sömn mellan varven under april månad. Gears of War-serien är en av de viktigaste som finns för mig personligen och det finns få spel (nästan bara Halo-spelen) som jag spelat lika mycket i multiplayer som jag har i Gears of War 3. Jag älskar Gears-dödsmatcher. Och all ny information vi har fått om spelet på senare tid har skvallrat om en ny färsk inriktning för serien som jag till hundra procent skriver under på. Multiplayer-betan kommer att pågå i drygt två veckor. Och jag blir alldeles kollrig vid bara tanken på att få spela Gears 4 nästa månad.

Vad ser du mest fram emot i i april?

HQ
Nya Hitman är precis vad doktorn ordinerade

Nya Hitman är precis vad doktorn ordinerade

This post is tagged as: Intryck

Jag har alltid tyckt att Agent 47 är en grymt cool karaktär och spelserien i vilken han agerar frontman är en av stealth-genrens mest sexiga - åtminstone på pappret. Det har aldrig riktigt blivit av att jag djupdykt i spelen, nämligen. Mitt första möte med 47 var i Hitman 2: Silent Assassin och jag minns hur cool jag fann den öppna bandesignen, hur befriande upplägget kändes och hur innovativ jag upplevde hela förklädnads-grejen vara.

Contracts och Blood Money spelade jag aldrig mycket mer än någon ynka demo-version av så mitt nästa riktiga möte med den skallige yrkesmördaren inträffade först i samband med Hitman: Absolution på Xbox 360. Jag var duktigt peppad på att få återbekanta mig med serien efter flera år men möttes av en ganska kraftig besvikelse. I min mening var Hitman: Absolution ett spretigt och snudd på spelarfientligt spel med en story så grotesk att det var förolämpande. Det var flashigt som satan men hade helt uppåt väggarna fel prioriteringar.

Därför är det så kul att se Hitman, som det senaste spelet så simpelt döpts till av dess danska utvecklare, göra en dundercomeback och erbjuda precis allting jag vill ha från serien. Borta är den dumma storyn om tonårsflickor som behöver räddas, korrupta karikatyrsnutar, wrestling-jättar och lösaktiga mördarnunnor (hör ni inte hur efterblivet det låter?) för att ge plats åt ett simpelt fokus - en omfattande men ändå lättillgänglig übersandlåda för mordkontrakt. Inga distraktioner - bara du, proffset, din måltavla och den enorma bana fullproppad av möjligheter som härligheten tar plats på.

Kärnsystem som Absolution introducerade, som Instinct, har balanserats om för att fungera bättre. Förklädnadssystemet har gjorts mer logiskt. Banorna har öppnats upp och gjorts mer livfulla och spelet uppmanar dig att experimentera i större utsträckning än sist. Den första episodens primära skådeplats, en modeshow som hålls i en oemotståndlig herrgård i Paris, är dessutom en helt perfekt plats för den här sortens spel.

Mitt största problem med Hitman i dess nuvarande skick är kanske det mest uppenbara; dess episodiska format (tillsammans med de stundtals brutala laddningstiderna och de lite väl plottriga menyerna). Visserligen är det av samma anledning som jag faktiskt vågade återvända till serien efter besvikelsen som var Absolution - i och med att inträdespriset låg på lite över en hundring var det lätt för mig att göra valet att ge spelet en chans - men nu måste jag vänta i flera veckor (eller månader?!) på nästa nivå.

Å andra sidan kanske det säger det mesta egentligen, att mitt största problem med Hitman just nu är att jag inte får mer av Hitman just nu. Jag har redan spelat Paris-uppdraget två gånger vilket har resulterat i två väldigt annorlunda upplevelser så återspelningsvärdet är gott. Jag rekommenderar verkligen Hitman till de som gillar stealth av samma kaliber som man finner i äldre Hitman- samt Splinter Cell-titlar.

Nu hoppas vi bara att resterande episoder håller likvärdig klass.

HQ
Mega Man-musik i überhård metal-tappning

Mega Man-musik i überhård metal-tappning

This post is tagged as: Musik, Youtube

Det här är min vän Stefan. Han är tjugosex år gammal, bor uppe i norra Sveriges urskogar och gillar att tugga tobak, promenera runt den lokala dammen och fiska efter ludd i naveln när han inte är upptagen med att spela gamla 8-bit-spel på konsoler som körs på ström genererad av en sån där motionscykel.

Han är lokförare, så hans favoritlåt någonsin är Crazy Train. Han extraknäcker också ibland som rockgud när han har lust.

Han gör egen musik ibland (och kan höras på Spotify under gruppnamnet Obliteration Imminent - extrapoäng till den som kommer på var han fick inspirationen till namnet från) men det som är intressantare för oss nördar på Gamereactor är förmodligen hans TV-spelscovers. Han har nämligen gjort ett par sådana och de går att hitta på Youtube.

Min favorit är hans Kirby-cover, som jag nämnt förut, men nyligen utökade han sin repertoar med ett helt medley av Mega Man 3-musik. Det är lika hårt som svängigt och jag tycker alla som gillar Mega Man-musik borde ta sig en titt. Skriv en kommentar och säg att jag skickat er, vetja.

Kärlek.

Mina åsikter om... massor av saker

This post is tagged as: Åsikter, Omdömen

Bloggtorka på sistone, ursäkta för det. Ibland behöver man ladda batterierna. Sedan jag sist skrev så har jag spelat en hel del, sett en bunt av filmer och bara gjort en massa saker som jag skulle vilja berätta vad jag tyckte om. Så se detta som en åsikts-bonanza, eller något.

Oliver om Call of Duty: Black Ops III

Jag vet inte om jag vill gå så långt som att säga att jag avskydde Black Ops III, men det är å andra sidan inte så långt ifrån sanningen heller. Jag kunde inte hålla med Mäki mindre om hans betyg, även om jag såklart respekterar det. Jag är i grunden att fan av Call of Duty och har köpt spelen varje år sedan det första Modern Warfare. Black Ops-serien har varit lite av en personlig favorit, så jag såg fram emot att spela trean. Men gud, jag har nog aldrig varit så nära på att bara ge upp och strunta i att spela klart kampanjen helt förut. Storyn är löjligt puckad, karaktärerna är mer osympatiska än någonsin och alla shooters där man får skjuta på robotar får nästan per automatik ett bottenbetyg i min bok. Robotar är inte roliga att skjuta på. Multiplayern är dock rätt bra, så... Ja.

Oliver om SCUF Infinity 1-kontrollen till Xbox One (igen)

Jag skrev en recension om denna kontroll för några veckor sedan. Jag gillade den (spelar fortfarande med den) men var inte helt nöjd med hur mycket slit det var att byta tillbehör. Paddlarna på baksidan, exempelvis, behöver man bokstavligen slita ut för att få loss. Bara någon vecka eller två efter att jag skrivit färdigt min text om SCUF:en gick givetvis en av de mindre paddlarna sönder. Jag skulle ta ut den, bröt av den på mitten istället. Sedan dess har jag bara låtit bli att pilla runt med tillbehören i rädsla för att förstöra ännu mer. Jag är inte jätteglad över situationen. Har beställt en Elite-kontroll nu, kanske återkommer med mina intryck om den när min återförsäljare väl får in den i lager igen.

Oliver om Hateful Eight och The Revenant

Jag, min kära Jenny, min bästa vän och hans dejt var på en double feature på Bergakungen i Göteborg för några helger sedan. Det var en kanonlördag, med Hateful Eight på eftermiddagen följt av middag på restaurang, följt av en fika, avslutat av ännu ett biobesök - The Revenant. Jag gillade båda två filmer skarpt. Den förstnämnda kommer kanske inte gå ner i historien som en av Tarantinos allra bästa (även om jag är övertygad av att det kommer finnas en mindre skara fans som håller av den väldigt mycket) men det var definitivt en härlig rulle. Den har kritiserats för att vara långsam och händelselös men jag håller inte med alls. Den är oerhört dialogdriven (Tarantino är bäst i världen på dialog) och påminde mig om Inglorious Basterds (fast betydligt mer fokuserad och mindre hoppig) och Reservoir Dogs. Hateful Eight var den mer underhållande av de två medan The Revenant var mer av en upplevelse. Björnscenen var magnifik så pass till den grad att jag nästan instinktivt ville blunda för att slippa se massakern. Leo förtjänar Oscarn (IGEN) och även det är kul att även Hardy, som också rockade, får sig en nominering.

Oliver om Halo 5

Ni vet vad jag tycker, i och för sig. Ville mest ge en update. Har spelat Halo 5 mer än jag spelat något annat spel på Xbox One (och Playstation 4) och nu när jag har mer än fyrahundrasextio (!!!) klockade timmar känner jag mig rätt bekväm med att konstatera att Halo 5 är generationens hittills bästa multiplayer-spel. Det gäller även serien som sådan, även om kampanjen blev rejält lidande tack vare Locke och tråkigt manus. Det är helt sinnessjukt hur bra detta är.

Oliver om Dark Souls II: Scholar of the First Sin (PS4)

Spelade Demon Souls, gillade inte. Spelade Dark Souls, gillade inte. Spelade Bloodborne - älskade såpass mycket att det står sig som min absoluta favoritexklusivitet till PS4. Så jag tänkte ge Dark Souls II en chans. Det är rätt bra och det är lättare att komma in i efter att ha tillbringat så många timmar med Bloodborne men det är inte lika bra som sin föregångare (som jag såhär i efterhand börjat komma in i också) och långt ifrån lika fantastiskt som Bloodborne. Jag tycker det känns lite mindre rättvist också, med fiender som bokstavligen spawnar ur tomma intet bakom dig när du går in i ett rum och skattkistor som dödar dig när du öppnar dem. Lär inte spela igenom detta.

Oliver om Jane the Virgin (Netflix)

Kul och charmig komediserie som tyvärr blir olidligt tjatig tack vare det obligatoriska triangeldramat. Ni vet, det där med tjejen som har två drömmiga killar som suktar efter henne och hon blir kär i båda två och velar fram och tillbaka mellan dem en miljard gånger. Twilight-skiten. Men jag gillar hela telenovela-inramningen och berättarrösten är kul som tusan.

Oliver om The Witcher 3-expansionen "Hearts of Stone"

The Witcher 3 har blivit mitt favoritrollspel och det var, sjukt nog, ännu bättre på min andra genomspelning än det var på min första. Jag har nu även spelat den första expansionen och kan inte göra annat än att kapitulera. Detta är, tillsammans med Ballad of Gay Tony till Grand Theft Auto IV, den bästa singleplayer-DLC:n jag någonsin spelat. Jag ser alltså fram emot den andra expansionen lika mycket som jag ser fram emot helt nya spel som Uncharted 4, Dark Souls III och Gears 4. CD Projekt Red, jag avgudar er.

Oliver om Firewatch (spoilers!)

Jag gillade Firewatch skarpt till en början. Berättandet, dialogen och skådespelet erhåller toppklass och även om PS4-versionen kördes som absolut avföring var det ett grymt fint spel. Tyvärr tappade spelet mig lite när det började handla mer om ett mysterium som i slutändan visar sig vara absolut ingenting. Ett riktigt antiklimax till upplösning. Värt en genomspelning dock!

Oliver om Deadpool

Jag tyckte om Deadpool jättemycket. Ryan Reynolds är magnifik här, humorn är alltid on-point och jag uppskattar R-ratingen. Jag hade dock hoppats på att de hade utnyttjat den lite mer och gjort filmen ännu lite knasigare, ännu lite fulare i mun och framförallt ännu våldsammare. Den sista halvtimmen i Hateful Eight var bättre på det planet än Deadpool någonsin var. Det är svårt att säga utan att låta som en psykopat men... ge mig mer blod, liksom.

Mina åsikter om... massor av saker

Xbox One SCUF-kontrollen, första intryck

Xbox One SCUF-kontrollen, första intryck

This post is tagged as: Hårdvara, Intryck

Fick den på posten från chiefen igår, SCUF-kontrollen för Xbox One. Tillbringade hela resterande kvällen med den, testade olika inställningar och tillbehör i olika spel. Och den känns gedigen. Den ser bra mycket plastigare ut än den känns. Tyngden är alldeles lagom (och om man vill ha den lättare kan man beställa en utan vibrationsmotor) och på det stora hela känns den som en ordentlig Xbox One-kontroll.

Mest ovant är det att ha fyra paddlar på baksidan av kontrollen. Att plötsligt kunna hoppa, ducka och byta granater med långfingrarna på styrdonets akterkastell går emot tjugo års handkontrollserfarenhet. Men det är ju en vanesak.

Mina detaljerade åsikter om kontrollen, både dess för- och nackdelar, kommer ni få läsa mer om i min kommande recension som ska vara ute till nästa vecka. Fram tills dess blir det att spela mycket, mycket mer av Halo 5, Killer Instinct, Forza och... Alien: Isolation, mest troligt.