Fick en idé den 31 december år 2014. Jag tänkte att jag skulle börja skriva ner vilka de första av ett gäng random grejer jag gjorde under 2015 (mitt första spelade spel, min första film, min första maträtt, första biobesök, etc.) var för att sen mot slutet av året skriva när även vilka av de sakerna jag gjorde sist. Bara för att, liksom...

Vi korade årets spel gemensamt som redaktion och mina favoritfilmer under året skrev jag här förra veckan. Detta är bara en kul, dum grej som jag förmodligen inte kommer fortsätta göra (för jag har redan glömt vilka som var de första grejerna jag gjorde under 2016). Here goes...

ÅRETS FÖRSTA...

Första spelade: Halo 5: Guardians-beta - Betan för ett av årets bästa FPS drog igång sent 2014 och fortsatte några dagar in på 2015. Jag gillade det starkt, fick inte riktigt nog.

Första färdigspelade: The Wolf Among Us - Den första episoden av Telltales tolkning av serietidningen Fables blåste mig ur stolen. Tyvärr höll det sig inte alls så bra hela vägen ut men The Wolf Among Us var trots det ett minnesvärt spel och alltså det första jag spelade klart år 2015.

Första film - Zack and Miri Make a Porno - Jag minns inte riktigt varför jag tittade på denna smådekadenta komedi med Seth Rogen och Elizabeth Banks i huvudrollerna. Den kanske gick på TV? Inte den bästa filmen att kickstarta ett nytt år med, måhända...

Första låt: Sun Kil Moon - Alesund - Detta är dock en helt okej låt att börja ett år med. Väldigt fint. Länk...

Första dryck: Coca-Cola - Surprise...

Första godis: Kolaskruvar - Jag är vad man kallar en periodare. Jag har mina perioder där jag tokälskar och nästan knarkar något (kan vara godis, läsk, en form av pålägg eller frukostflinga) och vid en här tiden på året var det kolaskruvar jag var helt lost i. Nu kan jag knappt titta på skiten.

Första maträtt: Entrecote med baguette - Jag var lat, tog rester och vad jag kunde hitta i brödkorgen.

Första TV-program/serie: Stranger In My Home - Något TV-program om heminvasioner. Slötittande.

Första biobesök: Avengers: Age of Ultron - När jag såg den på bio gillade jag den. När jag såg den igen, hemma, insåg jag att den inte alls var särskilt bra. Snudd på dassig. Även om Hulkbustern fortfarande är cool.

Första spelköp: Telltale Game Collection - Xbox Live hade en sinnessjuk rea där man fick båda säsongerna av The Walking Dead, The Wolf Among Us, Tales from the Borderlands samt Game of Thrones, inklusive säsongspass för runt 200 spänn. Galet.

Första recension: The Legend of Zelda: Majora's Mask 3D (9/10) - Skitbra spel såklart. Trodde jag skulle ha orkat plocka alla masker innan årets slut dock. Det har jag inte.

ÅRETS SISTA...

Sista spelade: Halo 5: Guardians - Kul. Årets första var betan och sista var den färdiga produkten. Jag måste ha tillbringat snart 200 timmar tillsammans med multiplayer-läget i Halo 5 och visat Aldin och Mäki var skåpet ska stå. Det lär bli 200 timmar till.

Sista färdigspelade: Tales from the Borderlands - Sedär, ytterligare ett Telltale-spel på färdigspelade. Det planerades inte så, utan det bara hände. Jag gillade Borderlands, även om jag inte var alls lika engagerad som i The Walking Dead S1 och 2. Tusen gånger bättre än Game of Thrones är det i alla fall.

Sista film: Black Hawk Down - Jag har ju sett denna förut men det var längesedan. Det fick bli en andra titt när resten av Sverige var upptagna med att titta på Kalle Anka.

Sista låt: Stone Sour - Home Again - Jag har en liten mobil bluetooth-högtalare som jag har med mig in i badrummet när jag ska duscha. Home Again råkade bli den sista låten som spelades innan jag hoppade ur, torkade mig och stängde av. Länk...

Sista dryck: Coca-Cola - SURPRISE!!!

Sista godis: Polkagrisar - Min flickväns mamma bjöd på några av dessa och jag önskade för ett ögonblick att jag jobbade i Gränna.

Sista maträtt: Oxfilé med potatisgratäng - Precis som med årets sista godis var det min svärmor Anette som stod för årets sista måltid. Det var gott.

Sista TV-program/serie: Little Britain - Jag gillar denna i omgångar. "Yeah buh, no buh, yeah buh, no buh!"

Sista biobesök: Star Wars: The Force Awakens - Jag älskade den. Det vet ni redan. Har sett den två gånger nu och längtar till blu-ray:n släpps. Hoppas på massor av extramaterial.

Sista spelköp: Devil May Cry 4: Special Edition - Det var tänkt att jag skulle recensera detta spelet, precis som jag recenserade återutgivningen av Ninja Theorys DMC. Vi fick dock inget recensionsexemplar så recensionen uteblev. Nu hittade jag det dock på rea nyligen och körde till, trots att jag spelat det här från början till slut en miljard gånger redan. Jag har inte hunnit testa Trish eller Lady än men Vergil är kul att spela som. Rekommenderas.

Sista recension: Fast: Racing Neo (7/10) - Roligt F-Zero-doftande racingspel som jag rekommenderar. Har fortfarande inte klarat den lättaste svårighetsgraden, till min stora skam.

Året lider mot sitt slut och jag lär inte se några fler, nya, filmer i år utöver de jag redan sett. Jag ska på bio nu på förmiddagen om ett par timmar men det är för att se om Star Wars: The Force Awakens med flickvännen Jenny och bästa kompisen Sebastian - denna gång med min käre mor och Sebbes gamle far. Så jag är redo för att lämna mitt omdöme på filmåret 2015 - ett grymt bra filmår har det varit. Jag har varit grymt mycket på bio och sett ännu mer hemma och det var svårt att numrera filmerna i någon form av ordning.

Så jag beslutade mig för att inte numrera, för jag är lat. Istället har jag samlat ett gäng filmer som jag tycker är värda att lyftas fram och tilldelat dem en påhittad kategori. Så vi kör, och börjar med den tyngsta.

Årets Film - Mad Max: Fury Road
Att detta skulle bli årets film för mig hade jag aldrig förutsett. Jag har ju inte ens sett de tidigare filmerna. Men vad som mötte mig på den vita duken när jag och tjejen (som vad precis lika imponerad som jag, roligt nog) såg George Millers explosiva mästerverk på bio tidigare i år var inget annat än magnifikt. Tom Hardy gjorde sig skitbra som smått sinnessjuk überhårding, Charlize Theron gör sin coolaste roll någonsin och actionscenerna toppar i princip sig själva från början till slut. Detta var en adrenalinkick som jag sällan upplevt och min käft är praktiskt taget fortfarande vidöppen av förundran. Witness this!

Årets Glädjetårar - Star Wars: The Force Awakens
Nåja - jag grät kanske inte när jag såg J.J. Abrams kärleksbrev till allt vad Star Wars är men aldrig har jag varit så nära på att släppa fram en tår till en film redan vid förtexterna! The Force Awakens är inte en perfekt film på långa vägar men den var precis vad jag såhär i efterhand har insett att jag ville att den skulle vara. Det märks att filmen är producerad av en yngre, lite hippare generation med ett mycket bättre grepp på vad det var som folk förälskade sig i med originaltrilogin från första början. De är Star Wars-fans, precis som oss. Och jag älskade varenda sekund av deras vision för seriens nutid och framtid.

Årets Överraskning - Ex Machina
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag satte mig ner hemma i soffan för att glutta på Alex Garlands AI-berättelse men vad jag fick var en av de mest utmanande, tankeväckande och smartaste thrillers jag sett i år. Oscar Isaac är, ännu mer här än i The Force Awakens, en stjärna och göteborgaren Alicia Wikander är helt trollbindande i rollen som androiden som lindar män runt sitt syntetiska lillfinger som om det vore child's play. Bör definitivt ses.

Årets Feel-Good-Film - The Martian
En film om en man som blir strandsatt helt ensam på Mars, en av de mest ogästvänliga platserna vi rimligen kan komma i kontakt med, låter kanske som en ganska ödesdiger berättelse men faktum är att det är årets mest upplyftande film. Det är en snyggt berättad historia om en botanistastronaut som vägrar acceptera nederlag i en situation som de flesta av oss förmodligen hade avfärdat som en säker dödsdom och Matt Damon skiner verkligen starkare än på väldigt länge. Ridley Scott har levererat vad jag förmodar i framtiden kommer anses vara en av hans finaste stunder tillsammans med filmer som Alien, Blade Runner och Gladiator.

Årets Dumaction - Jurassic World
Jag är kanske ensam i hela världen med att gilla Jurassic World (nej, det är jag inte) men jag var ju bara tvungen att namedroppa denna på något sätt. Detta kanske är min motsvarighet på Eriks The Expendables eller Petters Deep Blue Sea (även om Deep Blue Sea även är min Deep Blue Sea) för jag inser att Colin Trevorrows fortsättning på Jurassic-serien är dum som grus i sina värsta stunder. I sina bästa stunder, som mot den sista dinofajten, är den dock underhållande på ett sådär charmigt over-the-top-sätt som man bara kan åstadkomma när man har ett slagsmål mellan en T-Rex, en raptor, en havsdinosaurie och en supermutant med en miljard tänder. Jag hade kul med Jurassic World. Sue me.

Årets Besvikelse - Spectre
Medan den senaste Bond-filmen inte på långa vägar var en dålig film så var den inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Jag älskade Skyfall från 2012 och att få se regissören Sam Mendes återkomma inför uppföljaren var betryggande. Vad vi fick var visserligen precis lika snyggt filmat och klippt som man hade kunnat drömma om, med tillräckligt med action för att fylla två Bond-rullar och en skådespelarensemble som omöjliggör en tokflopp men jag kände att filmen kanske gjorde karaktären 007 en björntjänst med riktningen den valde att ta.

Årets Finaste - Inside Out
Pixar dominerade länge animation-scenen med fantastiska filmer som Toy Story 3, The Incredibles, Finding Nemo och Rattatouille men på senare år har de spottat ur sig några mindre extraordinära meh-filmer som Cars 2, Brave och Monster's University (sorry, Ranta - den är okej på sin höjd). Därför är det fantastiskt att se studion komma med en film som Inside Out. Detta är definitionen av en film som kan avnjutas av folk i alla åldrar, en film som är lika vacker som den är smart och lika rolig som den är hjärteskärande. Lika mycket som det är en briljant visuell representation av det mänskliga psyket är det en inspirerande berättelse om en flicka som genomgår hennes livs första emotionella kris och inte ens stenhjärtade tittare kommer lämnas orörda av filmens klimax.

Årets Indiefilm - It Follows
Det var snålt med bra skräckfilm under 2015 men jag och tjejen gluttade på åtminstone en som överraskade oss, både med sin originalitet och med hur obehaglig den kunde bli med så simpla medel. It Follows handlar om en ung kvinna som genom en sexuellt överförbar förbannelse (mycket bättre än så blir inte min förklaring) blir förföljd av ett väsen dygnet runt. Filmen anspelar på några av de mest primitiva av rädslor vi har, som känslan av att vara under uppsikt av något eller att någon ska komma och ta dig när du är minst redo för det. Det var kul att se hur nojig min flickvän, som egentligen bara skrämts av två-tre filmer i sitt liv, var efter att ha sett filmen. Det är en annorlunda skräckfilm som inte plågas av ett ständigt flöde av jump-scares, utan lyckas komma in under huden på dig med mycket ärligare metoder.

Årets Stunt - Mission Impossible: Rogue Nation
Tompa Cruise måste väl ändå vara en av de mest hängivna och orädda skådespelare som fortfarande arbetar idag? Han är alltid ett nöje att se på den vita duken för att han alltid dedikerar varenda cell åt sin konst och man kan nästan alltid försäkra sig om att om du ser honom göra något dödsföraktande, efterblivet stunt på film så är det mest troligt han själv som faktiskt utför sagda stunt. I min bok har han satt en helt ny ribba med Mission Impossible: Rogue Nation när han hänger utanför ett flygplan som lyfter från marken och flyger iväg. Själv gillar jag inte att flyga inuti ett plan ens, så ni hade inte fått mig att hänga utanför för all makrill i Göteborg.

Årets Kyrkmassaker - Kingsman: The Secret Service
Free Bird! Jag hade visserligen extremt svårt för syndafloden av fjortiskepsar som terroriserade Kingsman: The Secret Service och kränkte samtliga av mina sinnen från början till slut men i övrigt var det en väldigt underhållande actionrulle, till min förvåning. Allra bäst i filmen var Colin Firth, som aldrig lär vara coolare än han är här, och allra bästa scenen i filmen var kyrkscenen. Ni som har sett filmen vet exakt vad jag pratar om. Ni som inte sett filmen - oroa er inte, jag tänker inte spoila det för er.

Årets Marvel-Produktion - Ant-Man
Först ville jag skriva Daredevil, för jag tyckte den var kanon och jag älskade Charlie Cox i huvudrollen. Sen kom jag på att detta handlar om mina favoritfilmer och inte mina favoritserier. Så jag får välja Ant-Man istället. Avengers: Age of Ultron hade i och för sig en nävkamp mellan Iron Man och Hulk men Ant-Man hade en lekfullhet och en påhittighet som jag verkligen gillade. Det var kul att se Michael Douglas i en produktion som denna och jag gillade Paul Rudd som protagonist. Även om jag är så trött på superhjältefilmer att jag vill kräkas är det omöjligt att förneka att Marvel kan sin skit.

Årets CGI-clusterfuck - Jupiter Ascending
Vilket nonsens Wachowski-syskonens senaste actionrökare var. Jupiter Ascending har gjort att jag förmodligen aldrig kommer kunna titta på skådespelaren Eddie Redmayne utan att vilja karatesparka hans anlete och att jag helt tappat förtroendet för att radarparet någonsin kommer hitta tillbaka till sin storhetstid igen. Det är svårt att avgöra vad som är mest katastrofalt i Jupiter Ascending men det är helt säkert att effekterna ligger högt på listan. Ingenting man tittar på i den här filmen ser ut att vara på riktigt. Allt ser ut som TV-spels-grafik. Jag kunde knappt tro mina ögon.

Årets Uslaste - 50 Shades of Grey
Jag visste ju precis vad det var jag hade att vänta mig när jag började titta, mot mitt bättre omdöme. Glorifierad tantporr baserad på den redan genomruttna Twilight-serien. Att jag skulle få bevittna färsk, rykande kamelskit i filmformat vad jag helt säker på. Men hör och häpna - trots mina omöjligt lågt ställda förväntningar blev jag helt förbluffad över hur fullkomligt genomusel filmatiseringen av en av världens populäraste böcker någonsin var. Det finns verkligen ingenting som fungerar i 50 Shades of Grey. Sämst av allt fungerar de två huvudpersonerna, och det är ett enormt problem för en film som denna. Det existerar ingen kemi mellan dessa människor och dialogen gav mig migrän. När Christian Grey drar sin "I don't make love"-replik vill jag bara sjunka genom golvet och när han senare vemodigt säger "I'm fifty shades of fucked up" skrattar jag så att snoret sprutar. Att den här filmen tjänade in en enda krona på biograferna är ett brott mot mänskligheten.

Spoilers...

Star Wars är tillbaka, baby!

När jag klev ut ur Filmstaden Bergakungen i Göteborg sent på fredag kväll kunde jag nog inte ha varit mycket gladare, tror jag. Star Wars: The Force Awakens var, på de allra flesta sätt, precis vad jag ville att den skulle vara. Alla trailers som har släppts har skvallrat om en extremt välgjord film och jag hade mina förhoppningar om att J.J. Abrams skulle kunna återuppliva Star Wars efter att George Lucas berättat färdigt sin prequel-trilogi men att The Force Awakens skulle bli så bra som jag tyckte hade jag aldrig vågat tro.

Stämningen inne i salongen var så uppspelt att jag och flickvännen Jenny hade svårigheter med att sitta still. Det hjälpte att biopersonalen innan filmen promenerade in i Stormtrooper-dräkter innan och gormade "FOR THE EMPIRE". När introtexten började rulla och John Williams magiska musik spelades i högtalarna var rysningarna ett faktum och när den första raden i förtexten var "Luke Skywalker har försvunnit" istället för "Republiken har problem med skatteverket och Handelsfederationens politik bla bla" var jag nära på att börja gråta.

Det som står sig som mest imponerande för mig såhär i efterhand är att jag gick in för att få återse Luke, Leia, Han och Chewie men jag gick ut och var istället helt investerad i seriens nykomlingar. Poe Dameron är en oerhört underhållande närvaro, BB-8 krossar alla andra av universumets robotar och de två nya huvudrollerna, Rey och Finn, har en fantastisk kemi. Av de nya hjältarna är Rey min favorit och ögonblicket då hon lyckas dra åt sig ljussabeln i den sista konfrontationen fick mig att utbrista i ett högljutt "FUCK YEAH" i biostolen. Jag älskar hur marknadsföringen har fått det att se ut som att det är Finn som är vår nya Jedi men att det faktiskt är Rey som får den äran - så satans coolt.

Och jag älskade Kylo Ren i skurkrollen. Adam Driver är en genuint bra skådespelare här och hans karaktär är så mycket mer än den "nya Darth Vader". Han är en människa, med brister och tvivel. Jag älskar att han inte riktigt har full kontroll, jag älskar att han är en tickande bomb, jag älskar hans mask och jag tycker det var intressant att se en av skurkarna frestas åt ljuset, snarare än tvärtom. Ljussabelduellen mellan honom och våra hjältar var grymt spännande och framförallt snyggt filmad. Stridskoreografin ser mindre inövad ut än det vi sett i Lucas senaste filmer och den har mer tyngd, är lite mer djurisk, lite brutalare. Det ska bli spännande att se dessa karaktärer utvecklas och bli bättre på vad de gör genom den nya trilogin.

Både effekter och foto var top notch och de bästa tagningarna ur den här filmen får samtliga av Lucas filmer att se ut som gymnasiefilmprojekt i jämförelse. En annan grej Abrams gör bättre än Lucas är att visa snarare än att berätta. Medan de gamla filmerna förklarade precis allt med dialog (där pinsam dialog som "I truly, deeply love you" ersätter bra skådespel och subtila blickar, exempelvis) får vi i The Force Awakens istället se varför Poe Dameron anses vara motståndsrörelsens bästa pilot - bara för att dra ett exempel.

Jag gillade hur de gamla originalhjältarna användes också. Han Solo är definitivt den mest framstående av dem, precis som väntat och Harrison Ford gör verkligen ett kanonjobb med att åter träda i Solos skor, såhär trettio år senare. En av mina farhågor var att jag inte skulle se Luke, Han och Leia, utan att jag skulle se gamla Hamill, Ford och Fisher. Så är det lyckligtvis inte. Filmen lever inte heller helt på dessa gamla legender, något den lätt hade kunnat göra, utan ambitionen är uppenbarligen att berätta en ny historia, med en ny samling intressanta karaktärer för en ny generation av Star Wars-fans, såväl som den äldre.

Men jag vill även belysa några av de problem jag hade med filmen. För det första är det lätt att anklaga The Force Awakens för att vara väldigt bekant och köra en lite väl "safe approach" rent storymässigt. Det är imperiet mot rebellerna, X-wings mot dödsstjärnan, Cantina-scen - och så vidare. Jag har hört många säga att det är en New Hope-remake, vilket jag tycker är en obscen överdrift, men att likheterna finns här är det inget snack om. Förhoppningsvis vågar de ta ut svängarna lite mer till uppföljarna (och det tycker jag det känns som att de kommer göra). Jag tycker även att musiken av John Williams inte riktigt håller måttet. De gamla klassikerna som finns här håller än idag men av de nya kompositionerna är det egentligen bara Reys tema jag ens lade märke till, vilket är synd - särskilt med tanke på att till och med prequel-musiken ägde.

Sedan har jag ett problem med filmens användning av CGI. På det stora hela är filmen sjukligt snyggt gjord och det allra mesta ser väldigt organiskt, analogt och "riktigt" ut men två av nyckelkaraktärerna - Maz Kanata och Supreme Leader Snoke - är helt datoranimerade, vilket får dem att verkligen skära sig med resten av filmen. Snoke har dessutom mycket att bevisa i uppföljarna, för han gjorde inget vidare intryck alls. Jag hade hoppats på att få se Andy Serkis, som ju är briljant, i en live action-roll i Star Wars och ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag av att det hade kunnat bli hur bra som helst. Mest besviken blir jag dock på Captain Phasma, som inte bara har dåligt med screen time utan också blir duktigt ägd helt utan vidare. Detta är en Stormtrooper-kapten i kromrustning och mantel, spelad av Gwendoline Christie. Allting kändes på förhand rätt med denna karaktär, men hon är smärtsamt underanvänd. Till uppföljarna kanske?

I slutändan är dock The Force Awakens inget mindre än en triumf, ett par tillkortakommanden till trots. Jag hade inte haft något emot om den här filmen var tre och en halv timme lång för tiden flög verkligen och när eftertexterna rullade (efter att ha gett oss en tiosekunders-tease av Luke Skywalker) reste jag mig, knöt nävarna och bölade "NOOOOOOOO", i ren förtvivlan. Jag ska se om den här på bio så fort jag bara kan, denna gång med min kära mor, och jag kommer köpa blu-ray:n dag ett. Förhoppningsvis blir vi bjudna på timtal av extramaterial för jag är så grymt imponerad av vad Disney lyckats producera. Aldrig har jag varit såhär uppspelt över Star Wars framtid. Jag ser fram emot Episod 8 och alla Anthology-filmerna som en tok.

Vad tyckte du om Star Wars: The Force Awakens?

Carl Hernborg gav Star Wars Battlefront en åtta i betyg i vår recension. En solklar köprekommendation, med andra ord. Mäki vet jag också har öst lovord över spelet, främst för hur "casual" det är. Jag ser honom spela det ofta i min vänlista på Xbox Live. Själv är jag mer inne på Petters tankebana när det kommer till Battlefront.

Jag ville verkligen att detta skulle bli fantastiskt. Jag trodde att det skulle det. Jag gillade vad jag spelade i beta-versionen och kände att jag ville ha mer. Jag vet att Carl kritiserade Battlefront för att inte ha tillräckligt med vapen, något jag själv känner är ett sådant icke-problem att det är löjligt. De vapen som finns här är alldeles tillräckligt. Jag kommer aldrig förstå den här upplåsningshysterin som råder i FPS-världen, där alla måste låsa upp nya grejer ständigt. Jag tar hellre tre puffror med väldigt olika användsningsområden än femtio där skillnaderna är minimala.

Istället känner jag snarare motsatsen - här finns för jävla mycket skit att låsa upp. Orka alla dessa miljoner Star Cards som tar en evighet att låsa upp. Jag hade älskat om all sådan skit bara fanns upplåst från början. Att grinda för att få tillgång till alla av ett spels verktyg i ett multiplayer-spel är en sådan obscent värdelös idé på ett rent konceptuellt plan att det är larvigt.

Värst är dock hur tunt spelet är. Battlefront har en miljard spellägen men det är två-tre stycken som jag känner är värda att lägga tid på. Walker Assault och Supremacy är de bästa. Här finns allt man vill ha - max antal spelare, hero-karaktärer och fordon. Men det finns bara fyra banor att spela dessa lägen på. FYRA! Fem om man räknar med DLC-kartan som släpptes nyligen. Det är ju för helsike snuskigt. Det är som om nästa Battlefield hade lanserats med fyra Conquest-banor och sex Team Deathmatch-banor. Det är helt ofattbart. Spelet kommer säkert vara hur fett som helst när alla expansioner släppts men det kommer kosta dig ytterligare femhundra spänn. Rent förkastligt med tanke på hur lite det finns att hämta här.

Och tillkommer gör faktumet att spelet inte har någon form av meningsfull singleplayer som ursäkt för bristen på banor för multiplayern. Horde-läget som finns här är nog det sämsta Horde-läge jag sett i ett spel någonsin. Stormtroopers är inte tillräckligt mångsidiga för att stödja ett sådant spelläge och AT-ST:n som dyker upp ett par gånger per genomspelning tillför i princip inte ett smack.

För mig landar Battlefront på en sexa, på sin höjd. Anledningen till att jag är så generös med den siffran är för att spelet på ett spelmekaniskt plan känns skitbra. Vapnen är sköna att använda, jag älskar hur arkadigt det är med power-ups och total avsaknad av moderna påhitt som aim-down-sights och grafiken är bland det bästa jag sett på en konsol. Presentationen är helt fantastisk där det ljud och sinne för detaljer som genomsyrar produktionen arbetar tillsammans för att göra detta till det mest autentiska Star Wars-spelet som gjorts.

Så jag måste bara utgå från att Dice hade behövt minst ett år till i utvecklingstid. Jag kan inte tänka mig att EA inte tvingat de stackars stockholmarna att bli färdiga innan releasen av The Force Awakens så jag avundas inte deras position. De fick kanske välja mellan att göra ett fungerande spel med bristande innehåll eller ett större, helt trasigt ett. Jag vet inte. Jag är dock övertygad om att Dice kan göra tusen gånger bättre och jag hoppas de får en chans till - men då får de verkligen höja ribban.

6/10

Alla som har något som helst sug på att äga obscent coola prylar borde göra det till en prioritet att snabbt som fasen slingra sig bort till vår tävlingssida, svara på de idiotlätta frågorna (de är så lätta att till och med Mäki skulle kunna få alla rätt) och fläska in sitt bidrag så att du får chansen att vinna någon av de fräna priser vi delar ut så här i juletider.

Det gäller spel. Det är film. Det är TV-skärmar. Det är annan elektronik som lurar. Det är samlarutgåvor. Det är dojor. Det är spel. Och spel, och ännu mer spel.

Ärligt talat, jag är avundsjuk på er. Jag hade velat delta i tävlingarna själv. Det kan jag ju dock inte. Det verkar inte finnas något som hindrar mig från att delta (vad jag ser, har ju inte testat) men det vore ju lite konstigt om en av oss kommer fram som en av vinnarna i tävlingarna vi själva anordnat. Pinsamt.

Nej, detta är för er. Det är ert privilegium. Ta vara på det. Tävla. Och se till att återkomma för nya tävlingar fram till julafton. Trevlig kväll på er.