Svenska
Blog
Snabba åsikter om Battlefront

Snabba åsikter om Battlefront

This post is tagged as: Intryck, Beta, Star Wars

Jag spelade en hel del av Star Wars Battlefront-betan förra veckan och jag tänkte lite snabbt hoppa in i diskussionen och dela med mig av mina åsikter om spelet. Den korta versionen är att jag tyckte om det mer än jag förväntat mig. Mina första intryck var att det kändes grymt att spela, rent mekaniskt, och kontrollen sitter som en smäck - bortsett från att jag måste byta perspektiv med D-paden.

Till en början upplevde jag rebellerna som perverst underlägsna men när jag började förstå mig på spelläget på djupet och kunde börja koordinera med mina kompisar började vi faktiskt vinna matcher rätt konsekvent på båda sidor. En orbital strike kan ju nästan fälla en AT-AT ensamhändigt, för sjutton. Men visst, gårdagens nyhet om att de kommer balansera om spelet låter helt okej ändå då det verkligen krävdes att man slet som rebell medan man som imperiet mest gled fram på en räkmacka.

Jag älskar hur arkadigt spelet är. Det försöker inte göra allting jätterealistiskt och struntar i att tillhandahålla en miljard olika, men identiska, vapen utan håller sin grundmekanik simpel och strösslar slagfältet med diverse power-ups. Old school är det definitivt och jag tycker det funkar bra med källmaterialet.

Och på tal om källmaterialet... Det är nog det bästa med hela upplevelsen. Bara ljudet, laserpuffrornas pew-pew och Tie-skeppens rytande framförallt, kommer vara värt inträdespriset för mig. Battlefront får mig verkligen att känna att jag befinner mig i mitten av ett riktigt Star Wars-krig och det är prislöst, i princip.

Det är synd att det inte blir någon kampanj och det verkar inte bli jättemånga banor på release, så jag hoppas verkligen att de lägen och de banor som finns där är helt kanon. Och jag hoppas ännu mer att Dice lyckas göra det lättare för mig att hoppa in i en match tillsammans med mina vänner, men jag håller mig hoppfull. Bara tanken på att få kriga loss på Endor och andra ikoniska planeter gör mig kollrig.

HQ
Det tog ett år men Destiny är äntligen bra

Det tog ett år men Destiny är äntligen bra

This post is tagged as: Hyllningar, Svammel, Åsikter

Innan Destiny släpptes var vi många som var helt övertygade om att det skulle bli helt sanslöst. Ett mästerverk. Det var ju liksom Bungies första nya varumärke sedan de skapade Halo. Många var vi, som sagt, som förväntade oss stordåd och nya genrestandarder. De lyckades inte riktigt...

De fick problem under utvecklingen, nyckelpersoner hoppade av utvecklingsteamet och stora delar av spelet klipptes bort. När Destiny släpptes ansåg jag det vara en massiv besvikelse. Inte ett dåligt spel, men ett underpresterande spel.

Snabbspolar vi dock fram ett år, till idag, så har vi ett Destiny som faktiskt kan upplevas som ett bra spel. Ja, med den senaste expansionen The Taken King har Destiny blivit betydligt bättre. Och det är givetvis jättekul. Jag älskar Bungies design, jag tycker att spelmekaniken är kanon och jag gillar universumet de skapat. Det som jag tyckte saknades med Destiny vid lanseringen finns nu där.

Det finns för det första ett tydligt narrativ den här gången, med en ambition till att berätta sin story på ett snyggt sätt. Vi får coola mellansekvenser med rymdstrider (snälla ge mig rymdstrider i Destiny 2, Bungie) och dialog som man faktiskt begriper (!!). Karaktärerna (och framförallt Cayde) är charmiga och har sina egna tydliga motivationer och personligheter. Nolan Norths porträttering av den lilla roboten Ghost är sjumilakliv bättre än Game of Thrones-Tyrions fullständigt värdelösa skådespel och uppdragsdesignen är mer nyanserad.

De har även fixat ekonomisystemet till det bättre, man kan nu tracka ett gäng bounties på Ghost-skärmen, Faction-allegiances är mindre struliga och jag känner hela tiden (verkligen) att jag gör framsteg med min karaktär. Medan det under de första månaderna av Destinys livstid kändes som att man inte kom någon vart på veckor känns det istället här som att tempot är skyhögt. Jag bombarderas med nya, svincoola vapen och rustningsdelar hela tiden och jag känner mig äntligen ordentligt belönad för min tid med spelet.

Hade Destiny erhållit denna klassen redan vid lansering, som Bungie mest troligt siktat på, så hade det blivit mycket mer omtyckt än det blev. Men istället för att blicka bakåt och minnas hur besviken jag var på spelet för ett år sedan blickar jag nu framåt med den trygga vetskapen om att Destiny har potentialen till att bli ett varumärke att räkna med.

HQ
The Phantom Pain, mitt livs största besvikelse

The Phantom Pain, mitt livs största besvikelse

This post is tagged as: Åsikter, Omdöme

Kan nog inte komma på något som gjort mig så besviken, någonsin. Inte Destiny, inte Aliens: Colonial Marines, inte Quantum of Solace, inte den senaste Godzilla-filmen och inte Metroid: Other M. Tillsammans med Halo och Zelda är Metal Gear Solid min favoritserie genom tiderna så förväntningarna och, ja, kraven är höga när det släpps ett nytt Metal Gear. Och Metal Gear Solid V: The Phantom Pain infriade inte de förväntningarna.

Milda spoilers ohoy...

Jag har verkligen dragit mig för att skriva det här inlägget. Jag vet helt enkelt inte var jag ska börja. Okej, först och främst är det ju ingen idé att hymla med faktumet att Phantom Pain trots alla dess brister är ett av årets bästa spel. Det bjuder på stealth-genrens bästa gameplay någonsin och övergången från linjär korridor-stealth till open world-stealth är så vackert gjord att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Kontrollen är perfekt, grafiken är fantastisk och rent spelmekaniskt är detta inget mindre än ett mästerverk, en regelrätt triumf.

Jag älskar hur Kojimas öppna värld inte alls påminner om Ubisofts, där ytan bara utnyttjas till att fyllas med en miljard värdelösa grejer att göra och samla. Den öppna världen i Phantom Pain existerar helt och hållet för att stödja spelarens valmöjligheter. Storleken är en följd av att Kojima vill att du ska kunna tackla varje given uppgift på vilket sätt du vill. Det är ett spel som aldrig säger åt dig exakt hur du ska göra något utan ger dig verktygen du kommer behöva och utgår från att du har en hjärna och är kapabel till att använda den. Phantom Pain får dig att känna att varje god idé kommer direkt från ditt huvud, inte att den planterats där av spelet.

Gameplay-mässigt är Metal Gear Solid V: The Phantom Pain den solklaraste tian på åratal.

Men i det här fallet räcker det inte. Inte för mig. Vad hände med storyn här? Storyn har alltid varit den största faktorn till att jag dragits mot den här serien och jag älskar spelen för dess bisarra manus, långa mellansekvenser och eviga Codec-samtal. Nu tvingas du istället spela i sex timmar för att ens få en glimt av något som går att likna med ett narrativ. Och medan jag tycker att Kiefer Sutherland gör ett bra jobb som Snake (han är inte lika ikonisk som Hayter, men kompenserar med betydligt bättre skådespel) så får man knappt vänja sig vid hans röst då han bara pratar någon gång varannan timme.

Inte heller är det nog med att storyn fått ta ett baksäte, när den väl får utrymme är storyn inte ens så bra som man hade önskat. Mycket av handlingen kretsar kring någon form av parasit som dödar baserat på språk och det känns som att hälften av spelets dialog har kretsat kring dessa parasiter, var de kommer ifrån och hur de gör vad de gör. Om jag får höra en enda rad av dialog från Code Talker, som pratar så långsamt och outhärdligt oinspirerat, till så kommer jag att gå berserk.

Storyn i Phantom Pain känns så... konstig. Som om ingenting är fullständigt, som om jag har missat något viktigt längs vägen. Skull Face är utan tvekan seriens mest intetsägande skurk och när han väl är död så känner jag mig inte ett dugg klokare sett till hans motivationer. Vilket får in mig på en annan punkt; bossarna. Bossarna i det här spelet är rent horribla. Kan ni tänka er det? Bossarna i ett Metal Gear Solid-spel suger. Smaka på den meningen. Och nu är det inte ens ett PSP-spel (för bossarna i Peace Walker var också horribla), utan ett fullgott Metal Gear Solid till en stationär konsol.

Borta är dagarna då bossarna var höjdpunkterna. Tänk tillbaka på Psycho Mantis, The End, Fatman, Sniper Wolf, The Boss... Istället får du Skull Unit. Tack så mycket.

Det görs inte bättre av att uppdragen känns så snarlika. Det handlar för det mesta om att extrahera någon viktig person, döda någon viktig person, förstöra någon pansarvagn eller... ja, vad är det mer? Inte mycket mer. Visserligen händer det ju grejer under de uppdragen som håller det någorlunda fräscht men det finns liksom inget driv i handlingen. Det är extremt sällan du känner att det du gör i ett uppdrag har någonting att göra med vad som gjordes i det förra. Det är bara en lista av osammanhängande arbetsuppgifter, i princip. Och varför finns det tjugo stycken av varje sidouppdrag? Jag hade gärna haft lite mer variation i den uppdragsdesignen också.

Sedan har vi faktumet att ett helt tredje kapitel bara klippts ut. The Phantom Pain är inte ens färdigt. Det är kanske det som är mest förkrossande. Detta är Hideo Kojimas sista spel, och så vitt vi vet det sista spelet i serien överhuvudtaget, och han fick inte ens göra klart det. Det här är vad vi lämnas med, mest troligt för alltid.

Spelets gameplay räddar dock hela upplevelsen från att bli total katastrof. Även om uppdragen i sig är frustrerande snarlika i sin design finns det sådan enorm frihet till att göra lite som du vill att du kan spela om samma bana tio gånger och ändå inte tröttna riktigt. Och även om spelets andra kapitel är så proppad med återupprepning att det är snudd på snuskigt så är storyn där bättre än i det första. Jag gillade twisten också, trots att jag fick den spoilad för mig i förväg.

Så även om The Phantom Pain är en av mitt livs största besvikelser är det fortfarande mitt favoritspel hittills i år, tillsammans med Bloodborne och The Witcher 3. Rent spelmekaniskt finns det helt enkelt ingenting som kommer i närheten i stealth-genren och det faktumet kommer jag helt enkelt inte ifrån.

Har kul med Forza Numero Seis

Har kul med Forza Numero Seis

This post is tagged as: Svammel

Fick Forza Motorsport 6 på posten från Petter häromdagen (tack igen, tjifen) och har spelat det sporadiskt mellan mina Phantom Pain-sessioner. Jag har haft väldigt trevligt med det, vilket kanske är lite konstigt egentligen. Jag är nämligen inget större fan av simulator-racing. Arkadracing har alltid varit mer min grej, så jag har hellre spelat grejer som Burnout och nu senast Forza Horizon 2 än de mer realistiska serierna.

Forza Motorsport är dock lite av ett undantag. För medan Gran Turismo och Project Cars underhåller mig lika effektivt som ett smärre fall av bihåleinflammation så har Forza alltid känts många snäpp intressantare. Det beror säkert mycket på presentationen. Turn 10 har alltid (eller ja, sedan fyran åtminstone - då det är där jag började spela smått) haft ett gott sinne för stil och spelens obotliga entusiasm för allt vad bilar och motorsport är smittar av sig till och med på mig. Jag som inte ens har körkort.

Vad som oftast är tänkt att bli en tiominutare med Forza 6 blir lätt till tretimmars-pass, även om det brukar vara runt det strecket jag behöver en ordentlig paus från att köra i på någon platt bana.

Jag förstår i och för sig typ ingenting om motorer och allt det där, så något mekande i trim-läget blir det inte och jag besitter inte kunskaperna för att kunna ge ett rättvist omdöme till ett spel av den här typen men Forza 6 håller mig tillräckligt intresserad och underhållen för att jag ska tycka om det starkt ändå. Jag kör till och med manuellt! I cockpit-vyn. Som ett äkta proffs.

Minecraft Gameband, intryck

Minecraft Gameband, intryck

This post is tagged as: Intryck, Prylar & Teknik, PC

Nu är prylen testad dock. Detta är alltså ett litet USB-armband som du kan lagra Minecraft-sparfiler på. Min första reaktion var positiv då jag inte behövde installera något eller pilla runt alldeles för mycket då bandets drivrutiner (antar jag att de kallas, kan ingenting om datorer) kom förinstallerade. Det var bara att koppla in, starta appen som kommer upp och sätta igång. Det var även kul att sitta och pilla lite med pixelanimationerna kan kunde designa och slänga upp på armbandet. Min andra reaktion var att den inte satt särskilt gott på min anorektiska barnhandled, utan flängde runt rätt obekvämt. Du kan även använda den som en klocka och datumvisare, men knappen man måste trycka på för att få upp den informationen är lite för trög och oskön att trycka på. Och bandet är som sagt inte det skönaste att ha på handleden, så jag skulle rekommendera en vanlig klocka om du absolut vill ha ett armband som visar tiden.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag mer ska säga om bandet. Det känns som en rätt överflödig pryl. I synnerhet för mig som aldrig spelar på PC och inte ens äger spelet för vilket bandet är gjort. Jag antar att någon som regelbundet spelar Minecraft på tretton olika datorer kommer tycka att den här prylen är en gudasänd gåva men för dig som inte har några intentioner att resa med dina Minecraft-världar är detta inte direkt en nödvändig pryl. Den är småsnygg men inte direkt tillräckligt sexig för att användas som ett... fashion statement.

Med en snudd på grotesk prislapp på 99 euro är detta inget jag kan rekommendera (förutom till er som regelbundet spelar Minecraft på tretton olika datorer, som sagt) och jag lär aldrig använda den någonsin igen.