Jag vill ge mitt slutgiltiga omdöme för Metal Gear Solid V: The Phantom Pain här i bloggen inom kort. Men först vill jag göra mig helt säker på att jag sett allt vad spelet har att erbjuda sett till story, så att jag är korrekt informerad innan jag fäller hammaren. Problemet är... att jag inte vet när jag är färdig!

Spoilers...

Jag har sett två eftertexter rulla vid det här laget. Och det räknar givetvis inte in de små TV-seriedoftande texterna som rullar efter varje uppdrag. Spelet har liksom lurat i mig att det slutat vid två tillfällen nu. Det känns dock som att jag faktiskt är färdig, även om jag som sagt inte är helt säker. Vid första "slutet" hade jag handskats färdigt med Skull Face och Sehalanthropus. Nu vid det andra fick jag reda på vad som faktiskt hände i sjukhuset där man vaknade upp i början av spelet. Det enda "substansiella" sidouppdraget jag har kvar att göra är att leta upp Quiet, som rymt, i Kabul.

Visst finns det återupprepade, svårare "main ops" kvar att göra, men om det inte kommer något nytt så känner jag att jag kan börja sammanfatta mina åsikter om spelet redan nu (efter att jag gjort vad det nu är spelet vill att jag ska göra med Quiet).

Ni läsare som har gjort allt som finns att göra, jag vänder mig till er. Utan att spoila någonting för varken mig eller någon annan - har jag någonting kvar att göra alls? Har jag slutligen nått slutet i The Phantom Pain eller borde jag fortsätta spela innan jag skriver om min upplevelse med spelet?

Jag har inte klarat The Phantom Pain till fullo än, så några spoilers om storyn i sin helhet kommer inte förekomma här och jag vill inte se något sådant i kommentarsfältet heller. Däremot vill jag ta ett snack om en av spelets karaktärer, Quiet, och för att kunna göra det kommer jag behöva ta upp några detaljer kring hennes fysiologi. Hennes bakgrundshistoria känner jag ännu inte till helt och hållet och jag kommer inte ta upp anledningen till varför hon vägrar prata. Deal?

Så... Quiet. Utan tvekan den mest omtalade av spelets karaktärer, ända sedan hon först visade sitt anlete i trailerform för över två år sedan. Det blev ganska snabbt en shit storm utan dess like, precis som man kunde ha förväntat sig. Vår spelindustri och dess konsumenter blir mer och mer kritiska mot hur olika kön, sexualiteter och etniciteter porträtteras i spel och även om jag aldrig riktigt gett mig in i samtalsämnet här på hemsidan så ser jag diskussionerna som något positivt. Jag ser helt enkelt ingen skada i den mångfald samt variation som kritiken oundvikligen kommer leda till.

Samtidigt inser jag att andra länder har en annan syn på det där än vi har också. Det finns en anledning till att många av de mest obscena kvinnokaraktärer som någonsin designats har fötts i Japan. Det är, baserat på vad jag sett och hört, helt okej för dem där borta. Och jag är inte den som högljutt tänker skrika på människor från andra kulturer att de är vidriga och måste anpassa sig efter mina värderingar eller att någon måste censurera sig. Det tänket tycker jag är lika skadligt för konsten och våra förutsättningar att njuta av den som sexualiseringen i sig. Och Hideo Kojima själv svarade på kritiken med argumentet att den story-mässiga anledningen till hennes brist på kläder skulle få oss att "skämmas över våra ord och handlingar". Så av ren nyfikenhet för vad denna anledning skulle vara reserverade jag dömande tills jag fick spela spelet.

Här är vi nu. Det visar sig att anledningen till att Quiet är snudd på naken är att hon andas genom huden och att kläder skulle kväva henne (hon ska vara fotosyntetisk som The End från MGS3, vilket är extra provocerande då The End hade massor av kläder). Min första reaktion var "nåväl, inte fan tycker jag att en enda människa borde skämmas för sin kritik". Jag är ju ingen idiot, vem som helst förstår att Quiet i sin planerings- och designfas hemma hos Kojima Productions inte började som "person som andas med huden"! Nej, hon började som "snudd på naken snygging till kvinnosoldat" följt av ett möte med temat "vi måste komma på någon anledning till att hon är snudd på naken".

Hon är inte utan kläder för att hon andas genom huden, hon är det för att Kojima vill att hon ska vara det. Och det är synd - för hon är förmodligen spelets coolaste karaktär när hon får visa vad hon går för. Det är skittråkigt att se Kojima förstöra henne genom att varje gång hon sitter i helikoptern med mig få henne att vifta förföriskt med rumpan och trycka upp brösten mot kameran - bara för att. Hade jag varit tretton år med permanent erektion så hade jag mest troligt älskat det, men nu är jag snart tjugofem år och halvimpotent. Jag är immun mot det.

Men vet ni vad? Det är inte faktumet att hon är gubbsjukan förkroppsligad som irriterar mig till vansinne. Det är bortförklaringarna och vanföreställningarna att nakenheten har något syfte, bortsett från att ge pojkar något att salivera över. Kojima intalar sig att hans "andas-genom-huden"-gimmick är en giltig anledning. Ubisoft skyllde på att det kostar för mycket att modellera kvinnoformer när folk kritiserade frånvaron av brudar i Assassin's Creed: Unity. När Dice fick samma fråga om Battlefield 4 skyllde de på i princip samma sak och att det även kostar för mycket pengar att spela in kvinnoröster.

Säg som det är bara, snälla? Hade Kojima gått och sagt "vi gillar tuttar och rövar" så hade jag respekterat det. Faktum är att det mest troligt hade blivit ett favoritcitat för mig. Ta dig på större allvar, Kojima! Du vet vad du gör och varför du gör det, var öppen med det. När Quentin Tarantino får frågan om varför hans filmer alltid är så våldsamma säger han "för att våld är kul" och höjer långfingrarna. Det borde du också göra. Grow a pair!

Två systrar försvinner spårlöst och deras vänner möts upp på platsen det hände ett år senare för att hedra deras minne genom att... skapa intriger, göka och leka med Ouija-bräden. Festen som den här gruppen av odrägliga, puckade och hormonstinna tonåringar har för avsikt att ha är mest sannolikt den sämsta festen jag någonsin sett hända. Alla är på olika platser, ett par tjejerna kan inte ens vistas i samma rum utan att börja klösa varandra i ögonen (väldigt respektfullt mot de försvunna systrarna, för övrigt) och av någon anledning tänker inte en enda av dem tända en enda lampa - för då hade det ju inte blivit något skräckspel.

Och som skräckspel misslyckas Until Dawn miserabelt. Det representerar allting jag som älskare av genren lärt mig att förakta djupt med modern skräck. Karaktärer dummare än brasved, yta framför substans, förutsägbar handling och jump scares i överflöd. Innan någon av protagonisterna ens har förstått att de är i fara har spelet försökt skrämma spelaren med de billigaste av jump scares mediet någonsin skådat. Ändå blev jag inte rädd en endaste gång.

Här finns inte heller en enda cell av originalitet varken sett till handling eller spelmekanik. Att spela Until Dawn känns ganska så exakt som att spela någon av Quantic Dreams eller Telltales titlar och rent handlingsmässigt försöker det vara en blandning mellan Scream, Halloween, Saw och The Descent - med en skvätt av övernaturliga element. Faktum är att spelet är så fattigt på egna idéer och så proppat av uråldriga klyschor att jag satt och väntade på att det skulle göra en Cabin in the Woods och vända upp och ner på allt, men sådan tur hade jag inte.

Mina första timmar med spelet var usla. Men det blev faktiskt bättre. Inte tillräckligt mycket bättre för att jag ska kunna bortse från alla mina problem med spelet men tillräckligt för att jag skulle orka spela klart det.

Jag gillade Peter Stormares roll i berättelsen, även om jag tycker att han borde ha fått betydligt mer utrymme. Och det är intressant att se hur spelet anpassar sig efter min spelstil och mina val. Extra intressant tycker jag att det blev när det bad mig att peka ut vad jag var mest rädd för i en bildserie och vilken av karaktärerna jag gillade minst, som om jag var någon sorts fokusgrupp. Återspelningsvärdet är det dessutom inget fel på alls, då det finns mycket utrymme för förändringar baserat på dina val. Snyggt är det också, om man räknar bort ansiktsanimationerna som står sig som generationens hittills mest groteska.

När dagen är slut är Until Dawn inget jag skulle rekommendera, dock. Om du är en person som slukar varenda skitskräckis med hull och hår är detta kanske något för dig men om du, som mig, känner att det kanske släpps en briljant skräckfilm var tredje år så bör du hålla dig långt, långt borta.

Men det är bara min åsikt. Många jag känner har älskat spelet. Vad tycker du?

Mäktig. Så stilfull, så snygg. Sam Mendes har ett fantastiskt sinne för stil och trailern skvallrar om att Spectre kommer vara en oerhört snyggt fotad film. Alla som säger att Daniel Craig inte är en grym James Bond har givetvis jättefel, det är vetenskapligt bevisat (mest av käre Petter vars enda substantiella klagomål med honom råkar vara karlns mun) . Den enda av hans filmer som inte är rent guld är Quantum of Solace så jag hoppas såklart, och tror, att Spectre kommer bli bra.

Kika på trailern här.

Jag har kört på ett betalt Spotify-medlemskap i flera år nu. Det har varit en bra tjänst som egentligen bara blivit bättre och bättre, för det allra mesta. Nu har dock Apple stigit in i den kampen med den nyligen lanserade tjänsten Apple Music. Jag har testkört lite idag och känner att den fungerar rätt bra. Användargränssnittet är lite rörigt och oattraktivt, men det kan mycket väl bero på ren vana.

Här är dock problemet.

Det som på förhand låtit mest attraktivt med Apple Music är att du kommer kunna streama hela Itunes-biblioteket, som ju har i princip allt. Vilket visar sig vara rent, koncentrerat horse shit. Detta märkte jag när det gick upp för mig att jag inte hört den nya Nightwish-plattan än. Den har varit ute ett bra tag, men jag har inte känt för att köpa den och den har inte dykt upp på Spofity (och jag piratkopierar varken musik, film eller spel). Så jag pekar mig glatt fram i Apple Music, söker efter Nightwish, hoppar in på artistens sida och... hittar inte albumet. Jag tänker "konstigt, kan svära på att jag såg plattan i Itunes någon gång" Hoppar in i Apple Music igen och söker på albumtiteln istället. Hittar ingenting nu heller.

Så jag googlade runt lite och hamnade på någon sajt där det stod att vi inte alls kan streama hela Itunes-biblioteket i Apple Music. Ett exempel på en grupp som inte dyker upp alls i tjänsten är The Beatles. The fricken Beatles! Den största, mest legendariska gruppen i historien, vars exklusivitets-deal de har med Apple gjorts till en big deal av samma företag.

Sedan detta gick upp för mig har jag sökt runt som en galning efter grejer som jag vill lyssna på men saknas i Spotify, och ingenting av det finns i Apple Music. Tjänsten erbjuder därmed precis, exakt inte ett skit för någon som varit nöjd med Spotify. Jag kommer fortsätta använda Apple Music till min gratisperiod är över, kanske kan dem bevisa sitt värde tills dess. Men nu är jag grinig. Vilket skräp.

I Spotify har jag åtminstone mina femtonhundra-låtars-spellistor kvar. Och appen är ju tamejtusan snabbare än Apple Music på min Iphone 5S. Vilken oerhörd besvikelse.

Jag har hittat min favoritlåt från den senaste Slipknot-plattan, för övrigt. "Override". Tillsammans med "Custer".