Svenska
Blog
Vad jag inte gillade med Batman: Arkham Knight

Vad jag inte gillade med Batman: Arkham Knight

This post is tagged as: Omdöme, Kritik, Svammel

Spoilers, givetvis...

Jag gillade verkligen Batman: Arkham Knight. Skulle nästan våga gå så långt som att säga att jag älskade det, åtminstone i vissa avseenden. Men istället för att skriva en egen recension av spelet (Petters räcker just nu) så vill jag belysa vad jag inte tyckte om så mycket med det. Saker som verkligen drog ner helhetsintrycket, när allt slängs på hög.

(Och nej, batmobilen är inte en av dem. Jag tokdiggade den, hade inte en enda tråkig sekund i kärran.)

Vi tar det i ordning, från småirriterande till grymt nedrigt.

• Inga Challenge Maps. Jag gillade ju dessa små avstickare i föregående spel. Särskilt gillade jag de där man spelade som andra karaktärer än Batman, främst Catwoman som jag älskade att spela som i Arkham City. Istället får vi, något som visserligen är likartat, AR Challenges. Det blev inte riktigt samma sak.

• Sidouppdragen. Jag var inte jätteförtjust i sättet som sidouppdragen strukturerats. Gå och desarmera tusen likadana bomber, slå ut trehundra vakttorn, öppna upp sjuttioelva blockader och så vidare. Det är också synd att högprofilskurkar som Two-Face och Penguin reduceras till dessa avstickare (de får inte vara med i dem mer än någon minut heller, för den delen).

• Var är alla bosstrider? Jag gillade de flesta bossar ur föregångarna (utom Arkham Origins, det spelet minns jag knappt). Mr Freeze står nog ut som en personlig favorit, för att nämna ett exempel på en spännande bossfajt. Här är alla bossarna begränsade till pansarvagnsstrider (om det inte är någon jag glömmer?) och det känns inte särskilt Batman. Väldigt trist. Det stör mig inte att det finns fajter som dessa, utan det handlar mer om att det är allt som finns.

• Arkham Knight. Det började rätt bra. Det var trevligt med ett nytt "ansikte" i den tredje delen av Rocksteadys Batman-trilogi. Kanske var det till och med nödvändigt. Men att ha marknadsfört karaktären som en helt originell karaktär var såhär med facit i hand rätt fult. Men det kan jag leva med. Det jag stör mig mest på är hur plågsamt uppenbar skurkens identitet blir sådär halvvägs in i spelet, och att Batman själv inte pusslar ihop sanningen snabbare än han gör är chockerande. "World's greatest detective", my ass. Det här är Red Hood, med blå mask, vi pratar om. Och jag är för övrigt trött på konceptet med "offerskurken" nu. Det förstörde Captain America: Winter Soldier för mig och det förstörde Bane i The Dark Knight Rises. En mordisk lipsill är det osexigaste som finns. Det här var det absolut tristaste med hela spelet i min mening.

Annars gillade jag Batman: Arkham Knight väldigt mycket, som sagt. Jag tycker att de redan världsbästa slagsmålen, den beroendeframkallade stealthen och känslan av att vara Batman är bättre än någonsin i Arkham Knight och jag tokälskade hur de gjorde Jokern till en vital del av berättelsen på ett nytt, fräscht sätt genom Scarecrows (som för övrigt är coolare än någonsin) giftgas. Batman: Arkham Knight var en värdig avslutning på spelvärldens svar på den mästerliga The Dark Knight-trilogin och tillsammans med Bloodborne, The Witcher 3: Wild Hunt och Ori and the Blind Forest är detta mitt favoritspel hittills i år.

HQ
Wolfenstein: The Old Blood var inget vidare

Wolfenstein: The Old Blood var inget vidare

This post is tagged as: Omdöme, Kritik

Små spoilers kan förekomma...

Jag gillade Wolfenstein: The New Order skarpt. Det var förra årets största överraskning för mig, inte minst på tack vare att jag förväntade mig gammalt skräp. Jag gillade hur old school det var, jag gillade lean-funktionen och jag gillade faktiskt storyn som på simpla men effektiva sätt drog in mig i världen.

Jag gillade inte alls Wolfenstein: The Old Blood lika mycket, dock. Jag köpte det på releasedagen men slutförde det för tio minuter sedan och den enda anledningen till att jag spelade klart det idag är för att mitt internet är jättesegt av någon anledning och patchen till Batman: Arkham Knight tar evigheter att ladda ner. The Old Blood var inte helt utan meriter men det gick inte hem hos mig i slutändan, främst av tre orsaker.

1. Miljöerna - The New Order hade rätt god miljövariation. Det fanns lika mycket plats för mörka, gråa nazistborgar som det fanns för ljusa och grönskande landskap. Jag uppskattade det något enormt (precis som det är något jag uppskattar i vilket spel som helst) men i The Old Blood bjöds vi egentligen bara på grått och brunt. Detta är något som har blivit ett större och större problem för mig genom åren. Jag tycker inte alls om att stirra på samma trista färgschema timme ut och timme in.

2. Storyn - BJ:s berättelse om motståndsrörelsens kamp mot det naziststyrda Europa var lätt att dras in i för mig. Den gjorde inget speciellt egentligen, inget som man inte sett många gånger förut. Men spelet gav storyn utrymme, lät den råda. Karaktärerna var också lätt att tycka om och BJ själv var mer än den dumpuckade jarhead han ser ut som. Inget av det där gäller i The Old Blood, vilket är trist.

3. Zombies - Lite över halvvägs in i spelet blir det en zombieslaktarfest helt plötsligt. Det var visserligen den enda överraskningen som spelet bjöd på men det var ingen trevlig sådan. De mörka miljöerna blev omedelbart ännu mörkare och ännu mer deprimerande, fast med mer brinnande byggnader. Det var här jag slutade spela när The Old Blood var nytt, jag orkade bara inte. Inte enbart för att zombies är uttjatade till fördärv eller för att de känns malplacerade - utan för att allt jag gillade med The New Order slängdes ut genom dörren. Ut med strategi, långsam och spännande framfart och planering - in med en hjord av zombies och håll ner avtryckaren.

Just nu är jag bara glad över att det är över och att jag kan ta bort spelet från hårddisken. Arkham Knight-patchen är dock fortfarande inte klar, så jag är tjurig.

HQ
Gears of War-betan känns som Gears of War

Gears of War-betan känns som Gears of War

This post is tagged as: Xbox One, Intryck, Beta

Spelade några matcher i betaversionen av Gears of War: Ultimate Badazz Fläzky Edition™ idag på morgonkvisten. Än så länge är det bara banan Gridlock som är spelbar, med de två spellägena Team Deathmatch och King of the Hill. De har uppenbarligen tagit med sig ett och annat från Gears of War 3 då Team Deathmatch inte ens fanns som läge i det första spelet och det tycker jag är bra.

Jag var en hejare på Gears of War 3 i multiplayer när det begav sig. Har klockat obscena mängder timmar med det spelet och precis under Halo Reach och tillsammans med Battlefield: Bad Company 2 och Left 4 Dead är det nog ett av mina favoritspel sett till multiplayer från förra generationen. Nu var det dock ett bra tag sedan jag spelade Gears och ännu längre tid sedan jag spelade Gears online så det tog mig någon match eller två att bli varm i kläderna.

Innan allt för lång tid wallbounce:ade jag, gjorde perfekta active reloads och avlägsnade huvuden med gnashern på löpande band. Så detta är väl da breaking news; Gears of War: Ultimate Edition känns som Gears of War. Jag vet inte vad man annars hade förväntat sig, det är ju en remake.

Spelet flyter på bra sett till bilduppdateringen. Och prisa gud - jag hittade match på fem sekunder. Tänka sig. Inte har jag stött på några buggar heller, inga nätverksproblem och inget märkbart eller störande lagg. Det här spelet är i finfin form redan i beta-stadiet. Däremot vet jag inte hur sugen jag är på den här remaken, även om jag mest troligt lär köpa den ändå. För nu har vi matats med exempelvis Halo: The Master Chief Collection, som förvisso har haft ständiga problem men trots det är proppfylld av innehåll och snart kommer Uncharted-samlingen också. Jag vet inte vad priset för Gears of War-remaken ligger på men att betala en halv tusing för ett spel från 2006 är inte jättehett. Och det är precis vad jag känner inför den kommande återutgivningen av God of War 3 också, som känns direkt onödig.

Hade det handlat om en regelrätt remake som Resident Evil på Gamecube eller för all del Ratchet & Clank till Playstation 4, så hade jag känt annorlunda. Men baserat på vad jag sett verkar detta inte vara en sådan, utan faller mer in i samma fack som Halo: Anniversary.

Har ni testat betan, och om ni gjort det - vad tyckte ni?

Ett Jurassic-fans recension av Jurassic World

Ett Jurassic-fans recension av Jurassic World

This post is tagged as: Film, Omdöme, Bio

Man hör ofta att Steven Spielberg var ansvarig för att göra en hel generation av unga människor till dinosauriefantaster över en natt med filmatiseringen av Michael Crichtons roman Jurassic Park, år 1993. För unga Oliver Thulin var det lite annorlunda. Sedan jag blev gammal nog att vara entusiastisk över något annat än bröstmjölk, sömn och att bajsa har jag varit monstruöst fascinerad av dinosaurier. Det var det enda jag pratade om och jag kunde rabbla (och vid fem års ålder helt korrekt stava) så gott som varenda dinosaurie mitt slitna uppslagsverk innehöll, inklusive under vilka förhistoriska perioder de levde. Än idag får jag höra från vänner till mina föräldrar hur jag som liten parvel gjorde dem till åtlöje för att de inte mindes all fakta om Pachycephalosaurus, eller vad det nu var för dinosaurie jag vid det tillfället pratat om, jag hade lärt dem helgen innan. Detta var innan jag visste att Jurassic Park existerade.

Jag blev inte en dinosauriefantast för att jag hade sett Jurassic Park. Jag såg Jurassic Park för att jag var en dinosauriefantast. Och det går inte att överdriva hur viktig den filmen blev för mig när jag hade sett den. Det var en i det närmast religiös upplevelse. Min lilla hjärna kunde inte greppa hur farbröderna och tanterna som gjort filmen kunnat filma vad som såg ut som riktiga, levande dinosaurier. Min favorit av dessa förhistoriska djur var, klyschigt nog, Tyrannosaurus Rex och den sista actionscenen i filmen där Rexen likt en ninja dyker upp och räddar dagen cementerade besten som min barndomshjälte.

Jag älskade även uppföljaren The Lost World, givetvis. Men jag var i och för sig sju år gammal när den släpptes och idag ser jag på den annorlunda. Jag upplever den inte vara det tågvrak som många andra ser den som, men inte är det en särskilt bra film. Trean är ännu värre. De är i sanningens namn två uppföljare som inte tillförde något av värde till premissen hos originalet. Att bara få se mer dinosaurier räcker för två timmar av godkänd underhållning men något behövde hända för att verkligen ta Jurassic Park till nästa nivå. Och som barn kunde jag aldrig skaka av mig det intensiva begäret efter att faktiskt få se denna park bli verklighet i nästa film.

Här är vi nu. Jurassic World, som jag såg på Bergakungen i Göteborg för bara några timmar sedan, ger mig just det. Och det var definitivt speciellt att äntligen få se John Hammonds vision verkligen bli av och frodas. Temaparken sköts, ser ut och fungerar precis som jag hade föreställt mig, med undantaget att den är betydligt modernare än originalparken från 93. Hade jag fått den här uppföljaren som barn hade knoppen min imploderat.

Det ska medges att det var med skräckblandad förtjusning jag såg Universal- och Amblin-loggorna dyka upp på bioduken. Även om idén om en fungerande och besökarproppad dinosauriepark är hundra gånger attraktivare än de bakom The Lost World och Jurassic Park III ville jag vara försiktig med mina förväntningar. Och det har på förhand funnits så många orosmoln knutna till den nya filmen. Har de gjort de vansinnigt coola velociraptorerna till lydiga jakthundar? Varför verkar Chris Pratt, som i vanliga fall är en sådan härlig närvaro, så stel och allvarlig? Och varför, åh varför, måste de blanda in genmodifierade Frankensaurusar i det hela?

När eftertexterna rullade stod det klart för mig att jag, som väntat, störde mig på en och annan sak med filmen. Men det beror inte på någon av de saker jag på förhand trodde skulle irritera mig. Den genmodifierade Indominus Rex är inte Sharktopus i Jurassic Park-tappning utan fungerar utmärkt som antagonist för berättelsen de vill berätta med Jurassic World. Raptorernas relation med Pratts karaktär Owen, som för övrigt inte alls är stel och tråkig, är så mycket mer komplex än vad trailers kunnat visa. De är inte hans husdjur och de är fortfarande de livsfarliga, respektingivande och rent av skitläskiga rovdjur vi förälskat oss i.

Raptorerna är den här filmens stjärnor och jag tycker de är vackert realiserade. Istället är det flera mindre saker som håller tillbaka Jurassic World. De obligatoriska barnkaraktärerna är ett exempel. Det handlar inte om att de överhuvudtaget finns där eller hur uppenbart det är att de kommer lyckas undvika att bli dinokäk. Dessa grabbar är åtminstone betydligt mer uthärdliga än de ungar vi utsattes för i The Lost World och Jurassic Park III. Det handlar snarare om att de aldrig verkar påverkas av kaoset omkring dem. Visst skriker de i panik när de är i fara men så fort de får chansen att hämta andan skämtar och skrattar de som vanligt. Jämför det med Lex från originalet som lugnar sig först när hon faktiskt tror att hon äntligen är säker. Istället är det tanken på att föräldrarna ska skilja sig som knäcker lillgrabben i Jurassic World.

Allra mest synd är det att regissören Colin Trevorrow i nittiofem procent av tiden animerar sina dinosaurier i datorn istället för att ha en fin balans mellan CGI och praktiska effekter. Steven Spielberg hade den goda smaken att ge oss avancerade robotdinosaurier när han filmade närbilder av djuren och animerade för vida. Det är därför många kommer tycka att effekterna i den här filmen är sämre än originalets. CGI:n är inte sämre här än den var i Jurassic Park men det spelar ingen roll hur avancerad den är när man kommer riktigt, riktigt nära. Nu när jag ser tillbaka på Jurassic World minns jag inte mer än en enda scen där en robotdinosaurie användes och den scenen gjordes så mycket trovärdigare för att det faktiskt var någonting framför kameran. Jag önskar verkligen att filmen hade mer av det.

Sedan kan man klaga på klyschor som att telefoner och walkie-talkies aldrig fungerar när de behövs och att filmen innehöll ett par för många fula one-liners. Jag hade också gärna sett att filmen var några minuter längre så att jag får se mer av denna magiska park innan helvetet bryter loss. Men i övrigt är jag när allt kommer omkring väldigt nöjd med Jurassic World.

Det är en film som håller sig i synk med många av de filosofiska frågeställningarna från originalfilmen och bjuder på precis rätt mängd fanservice utan att för den sakens skull leva på gamla meriter. Den tar konceptet till nästa steg och jag kan inte annat än att respektera att den vågar ta riskerna den faktiskt tar. Den vinner inte många poäng på originalitet och för någon som inte kunnat avstå från att titta på alla trailers finns det inte jättemånga överraskningar att vänta sig men jag tycker verkligen att det var en oerhört underhållande resa från början till slut - problem till trots. Filmen bemöter mycket av kritiken den fått ta emot sedan den första trailern visades på ett snyggt sätt och även om det fanns gott om karaktärer som inte lämnar mycket av ett avtryck är huvudrollerna Chris Pratt och Bryce Dallas Howard (vars karaktär verkligen går full badass mode mot slutet) både övertygande och underhållande att se på duken.

Detta är den riktiga uppföljaren till Jurassic Park. Den når inte upp till originalets höjder (som i och för sig är ouppnåeliga för många av oss), inte på långa vägar men den smiskar de andra uppföljarna blåa utan problem och det är mer än jag hade vågat förvänta mig. Av de sex personer vi var som såg den tillsammans var det bara en av oss som inte var helt nöjd. Min och min lillebrors flickvänner växte inte upp med originalfilmen och tyckte att den nya var den bästa ur serien, något som gör mig ännu mer övertygad om att Jurassic World för många av dagens ungar kommer bli vad Jurassic Park var för mig.

Och just det - T-Rexen är fortfarande min hjälte.

Grymt sugen på Hellblade

Grymt sugen på Hellblade

This post is tagged as: Svammel, PS4, Hype

Vi fick vår första titt på Ninja Theorys kommande actiontitel Hellblade i rörelse idag. Jag gillar verkligen det jag ser, med något undantag. Men det kommer vi till senare. Nu vill jag bara få ur mig hur oerhört uppfriskande det är att få se ett spel som verkligen ser "högbudget" ut men kostar en liten bråkdel av vad det kostar att göra ett Call of Duty, med ett pyttelitet utvecklingsteam. Att man idag kan göra intressanta, unika och snygga spel med lite när det kommer till egentliga resurser är verkligen fantastiskt.

Vi har också fått reda på mer om själva handlingen i spelet. I huvudrollen finner vi Senua och hon är gravt psykiskt sjuk. Det mesta av vad vi ser i spelet lär alltså vara en manifestation av hennes psyke, precis som karaktärerna vi kommer stöta på. Ninja Theory har visat sig skickliga på att designa mardrömslika, abstrakta miljöer i DMC Devil May Cry så detta känns som en perfekt premiss för studion. Jag gillar fokuset på utforskning och pussellösning också, något fler utvecklare borde satsa lite hårdare på i mitt tycke. Uncharted-serien är, som jag alltid tyckt och pratat om, ett gäng spel som hade varit tio gånger bättre med mindre övervåld och fler chanser att bara ta in världen. Jag hoppas att Hellblade lyckas få till den balansen.

Rent grafiskt tycker jag också att det imponerar, som sagt. Det körs i Unreal Engine 4 (om jag inte missminner mig) och det första jag kom att tänka på när jag såg trailern var "så det är något åt det här hållet som vi kan vänta oss att Gears of War 4 kan se ut" och nickade godtyckligt.

Det enda som inte riktigt gick hem hos mig av vad vi såg i trailern var den korta glimten vi fick av stridssystemet. Är det bara jag som tycker det ser alldeles för ryckigt ut? Inte helt olikt hur jag kände att Heavenly Sword kändes, ett spel jag inte alls hade mycket för. Det förvånar mig faktiskt, med tanke på studions track record i och med DMC. Man kan säga vad man vill om stridssystemet i det spelet - att det inte är tillräckligt djupt, att det är nerdummat, att det "inte är DMC" - men animationerna var faktiskt kanon och aldrig var det då ryckigt.

Det är väl det största orosmolnet jag hyser för Hellblade just nu. Om man inte får till tillfredsställande strider i ett actionspel kan det vara ett enormt problem. Vi får se, spelet kanske blir hur kul som helst, ryckighet till trots. Jag är hursomhelst grymt sugen på att få se mer och slutligen testa Hellblade själv. Jag dyrkade DMC och tyckte väldigt mycket om Enslaved. Förhoppningsvis blir inte Hellblade en combo-breaker.

Vad tror ni om Hellblade?