Beauty and the Beast (1991) är en av mina absoluta Disney-favoriter, tillsammans med grejer som Hunchback of Notre Dame och Lion King. Den första teasern för nyinspelningen som har premiär nu om bara några veckor gjorde mig vansinnigt nostalgisk med de fint återgivna slottsinteriörerna och den underbara musiken så jag blev rätt positivt inställd inför en remake.

Nu har Disney släppt en ny trailer där vi får en ordentlig titt på alla pusselbitar och även om jag lär gå och se denna på bio så är jag inte riktigt lika imponerad längre (säg inget till tanten bara, då åker jag på däng). Jag är helt enkelt inte helt förtjust i den nya designen för odjuret. Han ser för mänsklig ut i jämförelse med hur bestialiskt animerad han var i förlagan. Han har en väldigt human blick, saknar de där ruskiga betarna och ser bara överlag lite för puttinuttig ut.

Man ska ju inte döma ut något på förhand, dock, och jag hoppas att Dan Stevens tolkning kan stoltsera med samma pondus och respektingivande närvaro som originalet i slutändan.

Se trailern här. Vad tror du om filmen?

Jag har varit skeptiskt inställd mot Resident Evil 7 sedan jag spelade demoversionen i somras, och möttes av något som kändes och såg ut som precis alla andra moderna skräckspel utom just Resident Evil. Därför är det givetvis jättekul, och faktiskt en lättnad, att nu kunna säga att jag lyckligtvis oroade mig i onödan. Detta är ett riktigt bra spel, där man tagit flera steg i rätt riktning.

Nästan alla komponenter som ett äkta Resident Evil-spel behöver finns att finna här. En begränsad men varierad vapenarsenal, intrikat bandesign proppad av utstuderade pussel, otäck atmosfär, krav på smart användning av begränsade resurser och en konsekvent förmedlad känsla av utsatthet är några av de vitala ingredienser som Capcom lyckats få till riktigt väl. Något som förvånade mig är hur icke-japanskt spelet känns, på precis alla vis. Hade jag inte vetat bättre och om någon hade sagt till mig att detta var en reboot utvecklad i väst hade jag utan tvekan kunnat tro det.

För ganska så exakt två år sedan skrev jag en blogg som jag kallade "Hur Capcom kan rädda Resident Evil" där jag listade sex åtgärder som jag då kände hade kunnat hjälpa till att åter höja Resident Evil-serien till de höjder den förut vilat på, och med detta spel har de lyckats pricka in samtliga av dessa - och även om det inte gjordes på exakt de sätt jag föreställt mig hade jag aldrig vågat hoppas på att de tjugofyra månader senare skulle få sex av sex "rätt" när bloggen skrevs.

Något jag fortfarande inte är helt överens med är dock valet av perspektiv. För första gången i seriens historia (med ett par undantag i form av spinoffs) spelas allting i förstaperson och jag hade definitivt föredragit ett mer traditionellt "över-axeln"-perspektiv även denna gång, faktiskt. Dels för att vi till följd av perspektivskiftet går helt miste om en potentiellt färgstark och ikonisk ny Resident Evil-protagonist. Flera av de antagonistkaraktärerna är oförglömliga men i föregående spel har det sträckt sig även till huvudpersonen. Särskilt Leon S. Kennedy är ju en superhärlig och knäckande cool karaktär, och jag saknar den relationen till min avatar i VII. Jag vet ju inte ens hur mannen ser ut. Föreställ er hur The Last of Us hade påverkats av samma perspektiv, och hur förödande det hade kunnat vara för Joels karaktärisering.

Värst av allt är dock skrämseltaktikerna som oundvikligen kommer med perspektivet och detta är mitt största problem med hela spelet (tillika den största anledningen till att jag skriver den här bloggen). Ni som har följt mig genom åren känner till att jag har en väldigt tydlig och väldokumenterad bild av hur skräck ska göras - jag skrev en rätt matig blogg om det år 2013 som jag kallade "Skräck - vad som är och inte är läskigt".

"Jump scares" (Wikipedia: "A jump scare is a technique often used in horror films and video games, intended to scare the audience by surprising them with an abrupt change in image or event, usually co-occurring with a loud, frightening sound.") har varit en flitigt använd form av skrämsel ända sedan Steven Spielberg fick en hel biopublik att paniktömma sin kollektiva ändtarm genom att slänga upp ett sargat lik på duken i Jaws och smart användning av tekniken är bland det mest effektiva skräckgenren har att bjuda på. Men i Resident Evil VII blir det alldeles för mycket av det, vilket får det hela att kännas rätt billigt, krystat och fantasilöst i utförande.

Resident Evil, originalet, var spelet som introducerade oss till konceptet med den ökända "hund-genom-fönstret"-sektionen och det gav oss en hjärtinfarkt. Men på det stora hela har spelet kanske tre eller fyra sådana ögonblick genom hela spelet medan Resident Evil 7 lyckas slå den siffran under sin första halvtimme. Och så blir det ju nästan per automatik när man manövrerar i förstaperson, allting som griper tag i dig är ju bokstavligen rätt upp i ansiktet på dig. Jag har mycket mer respekt för när ett spel lyckas skrämma vettet ur mig genom att låta mig höra ett fönster krossas och något komma rusandes mot mig utanför kamerans synfält än när det bara trycker upp en rabiat äckeltant i ansiktet på mig så fort jag kommer runt ett hörn - vilket kan liknas med det där gamla labyrintspelet på nätet där man skräms av Regan från Exorcisten helt omotiverat. Det fantastiska Alien: Isolation klarade sig utan sådana billiga knep, och jag känner att det är ett starkare spel för det.

Och det är synd, för Resident Evil VII: Biohazard har allt som krävs i övrigt. Atmosfären är som sagt obönhörligt ruggig och många av fiendekonfrontationerna sker mer dynamiskt än de förrenderade jump scare-momenten. När jag kommer ut i en korridor och ser att mormor Baker sitter där i sin rullstol, helt orörlig och stirrar på mig så isar sig blodet i ådrorna - trots att hon inte verkar utgöra ett hot. Sådant älskar jag och det finns gott om det här, men det är de mer lata momenten som står ut mest för mig.

Men, som sagt... Bortsett från mina personliga preferenser när det kommer till förstapersonperspektivet och bristen på karaktärisering samt skrämselmetoder som det kommer med är jag oerhört nöjd med Resident Evil 7. Jag har spelat sex timmar, så jag bör vara runt två tredjedelar in i mardrömmen och jag är jätteglad över att en av mina forna favoritserier känns relevant igen efter att ha tappat gnista och själ under de senaste tio åren. På det stora hela tycker jag att Capcom bör vara stolta över vad de åstadkommit här då det är väldigt nära på att vara exakt vad jag efterlyst från dem i evigheter. Visst har de tagit inspiration från modernare, västerländska spel som Outlast men till skillnad från Red Barrels tripp till mentalsjukhuset - som mest handlar om att springa och gömma sig - finns det i RE-7 ett riktigt underhållande och mångbottnat spel att njuta av.

Jävlar, va kul det är att kunna säga det.

Jag och tjejen har sett en hel del film i helgen. Det är det intresse vi har som vi båda brinner för. Vid sidan av det har vi våra egna grejer. Hon gillar att simma och utöva kampsport, läsa böcker, lösa korsord och färgläggning - medan jag givetvis tillbringar mycket av min tid med TV-spel och skriverier. Jag gillar att vi har våra egna hobbys, att kunna göra saker individuellt på eget håll är viktigt i ett förhållande tror jag. Men lika viktigt är det givetvis att ha något som binder en samman, och det är som sagt där filmerna kommer in.

Jag har tur i att hon har rätt god filmsmak. Vi är inte överens i allt, visserligen. Hon håller av Breaking Bad som det tråkigaste hon sett på TV (heartbreak) och när jag fick höra att hon gick ut ur biografen mitt under en förhandsvisning av Whiplash satte jag coca-colan i halsen.

(Till hennes försvar var det tidigt på morgonen efter en lång natt av hemliga filmer som visades på Lucia Movie Night, och hon var trött.)

Men för det allra mesta har vi inga smakrelaterade problem. Hon älskade Mad Max: Fury Road - ett stort plus för någon som inte är en actionentusiast - och tyckte att 50 Shades of Grey var lika horribel som jag. Vi skrattade åt hur katastrofal Batman v Superman var tillsammans ("Martha"- och Grottroll-scenerna var hysteriska) och hoppade båda ur skinnet av förväntan när öppningstexten för The Force Awakens rullade.

Vi kommer rätt bra överens, med andra ord, jag och Jenny.

Denna helgen var extra rik på filmtittande. Det började i fredags med Steven Spielbergs Bridge of Spies, som hon haft i sin ägo ett bra tag utan att det blivit av att vi faktiskt tittat på den. Vi gillade den och var överens om att Mark Rylance rockade och stal varje scen han dök upp i. Det var en roll som definitivt var värd uppmärksamheten den fått, inte minst av akademin. Tom Hanks, en av industrins ledande talanger, var givetvis inte en lättviktare heller - det är han aldrig.

Efter det tittade vi på When Marnie Was There av Studio Ghibli. Ingen av oss är någon animéfantast på något sätt. Faktum är att vi båda känner att nittionio procent av det är pubertalt nonsens som vi inte ens hade gillat som trettonåringar. Denna filmen var dock något annat, det kändes mer som en riktig film som hade fungerat i vilken form som helst och även om den inte gjort mig till ett fan av japansk animation var den lätt att uppskatta. Lågmält, äkta och väldigt fint.

På lördagen gick vi och såg Mel Gibsons Hacksaw Ridge, och jösses vilken film. Den där Gibson kan regissera han, och Andrew Garfield gör sin mest älskvärda roll någonsin som den orubblige vapenvägraren som följer med till Japan för att tjäna sitt land under andra världskriget som sjukvårdare. Jag har skrivit det på Instagram förut (oliver_m_t) men den var lika lika vacker som skrämmande, lika gripande som rörande och lika upplyftande som knäckande. Krigets våld förskönas inte men censureras inte heller, och bara tanken på att så många unga män - som ju faktiskt inte hade någon aning om vad de gav sig in på - tågade in i detta helvete på jorden är hårresande. Stark rekommendation.

När vi kom hem slängde vi på The Conjuring 2 igen. Vi är löjligt förtjusta i skräckfilm men denna rullen har jag pratat om förut. Jag gillar den, även om användningen av the Crooked Man är lite för mycket och ett par repliker doftar ost. I söndags såg vi om 12 Years a Slave och den är lika viktig nu som den var när den kom, en film som får en att skämmas över att vara människa samtidigt som den bjuder på en oerhört fängslande historia. Den följdes upp med Extremely Loud and Incredibly Close som handlade om en ung pojke som förlorar sin pappa i tvillingtornen den 11 september. Filmen fokuserar dock mer på grabbens relation till och saknad av sin pappa, och hur han känner att han behöver hantera det, snarare än terrordådet i sig. Thomas Horn är inte den bästa barnskådisen jag sett men lyckas bära filmen på sina axlar med ren charm. Hjärtlig och sevärd.

Nästa biobesök blir nog La La Land, en film jag ser fram emot något oerhört trots att jag inte är en musikalfantast.

Har du sett något kul på sistone?

Det kan bero lite på att jag inte sett lika mycket bra film i år som ifjol men 2016 upplevde jag som ett något svagare år än det som kom innan. Det betyder dock inte på långa vägar att det inte släpptes en hel hög riktigt bra grejer under 2016, tvärtom. Jag har funderat mycket på vilka av de filmer jag såg under året som stannade längst med mig och har lyckats vaska fram fem stycken. Om en vän hade bett mig att ge denne en lista över fem 2016-filmer som man bör se är det denna jag hade hänvisat till.

Dessa är inte i någon särskild ordning.

Don't Breathe - Med denna skräckthriller visade regissören Fede Alvarez och stjärnan Jane Levy att 2013 års Evil Dead inte var en engångsförteelse. Jag såg en hel del skräck i år. Jag gillade James Wans The Conjuring 2 och tyckte att Lights Out var spännande medan Ouija: Origins of Evil överraskade - men ingenting i genren naglade fast mig riktigt lika hårt som Don't Breathe. Tajt regisserat, olidligt nervigt och otäckt grått.

Zootopia - Sällan har jag så felaktigt avfärdat en film som jag gjorde med Disneys Zootopia (Zootropolis?), på förhand. Trailers skvallrade om en ljummen djur-i-kläder-film som jag trodde att jag sett tusen gånger förut och medan den i slutändan inte visade sig vara den mest unika filmen jag sett kompenserar den istället med briljant animation, fantastisk vision, fler än ett par goda budskap och hinkvis med hjärta.

Room - Lenny Abrahamsons hjärtskärande drama om en ung mamma som tvingas uppfostra sin son i fångenskap är förmodligen den mest känslomässigt engagerande, såväl som dränerande, filmen som jag sett under det gångna året. Oscar-gubben som Brie Larson plockade hem för sin roll i Room var mer än välförtjänt och även den unge Jacob Tremblay är helt fantastisk i denna film som du borde gå in i med så lite förhandskunskap som möjligt.

Spotlight - Denna sanna historia om en grupp hårt arbetande Boston Globe-journalister som försöker uppdaga sanningen om pedofili inom den katolska kyrkan är utan tvekan en av de mest sevärda filmer som släpptes under 2016. Rachel McAdams, Michael Keaton och särskilt Mark Ruffalo gör starka insatser under Tom McCarthys regi och mot filmens slut känns det som att man fått bevittna något lika viktigt som otäckt utspelas.

Arrival - När jag såg att Denis Villeneuve, som gjort Prisoners och Sicario, skulle göra en film om en alieninvasion kliade jag mig i huvudet förundrat. "Bättre kan du väl", tänkte jag och föreställde mig något i stil med Independence Day. Arrival är dock en helt annan best. Det är en film som istället för att nöja sig med att visa förstörelsen en fientlig utomjordisk invasion hade sett ut ställer intressantare frågor om hur vi som människor hade försökt förstå våra besökare. Istället för en flashig katastroffilm fick jag ett osedvanligt intelligent thrillerdrama som jag sent kommer glömma.

Övriga filmer som jag uppskattade under 2016: Deadpool, Rogue One: A Star Wars Story, 10 Cloverfield Lane, Captain America: Civil War, Sully, Finding Dory, Hateful Eight

Uppdatering: När inlägget skrevs hade jag helt glömt av att The Revenant kom till Sverige under 2016 och inte året dessförinnan. Den hade petat bort och ersatt Don't Breathe från toppfemman, tror jag. Nu är dock listan skriven och jag tycker den får stå som den är. Lade även till Hateful Eight till bubblarlistan.

Spoilers.

Jag är inget fan av japanska rollspel, eller "JRPG:n" som man kallar det. Jag är inte helt ovetandes om vad som händer inom genren och har uppmärksammat vänners genomspelningar av diverse japanska rollspel förut men har aldrig själv haft något intresse att dyka in.

Final Fantasy XV tog jag en chansning med. Jag gillade att de slängt det turbaserade stridssystemet åt helskotta och öppnat upp det lite mer så jag gjorde en "leap of faith" och slängde mig huvudstupa in i det. Och... tamejtusan, jag gillade det! Nåja, Noctis är världens tråkigaste huvudperson, Ignis och Gladiolus är lika intressanta som mina toalettbesök och Prompto är spelårets meste skämskudde i karaktärsform. Sidouppdragen gick mest ut på att gå till punkt A, hämta, döda eller fota objekt X och leverera det på punkt B - oerhört lat uppdragsdesign. Bilen är spelvärldens sämsta fordon (ja, till och med sämre än Mass Effect-makon) och spelets besatthet vid asfula frisyrer är snudd på sorglig.

Men jag hade kul med det ändå. Jag gillade hur bekymmerslöst spelet kändes för det mesta och det är mer ofta än sällan ett riktigt mysigt spel. Stridssystemet känns inte särskilt djupt till en början men det är flashigt och lätt att komma in i. Jag tillbringar utan problem tjugo minuter med att fiska och att rida omkring på en Chocobo i jakt på spännande hemligheter är härligt. Den öppna världen är inbjudande och bjuder på massor av häftiga platser och vackra miljöer och jag vill se varenda kvadratmeter av den.

Min spelglädje hämmas då och då av idiotiska designval som att jag inte kan köra min bil eller plocka upp ett föremål när en fiende är i närheten och decimeterhöga barriärer som Noctis tydligen inte kan hoppa över (for reasons) men överlag hade jag riktigt, riktigt trevligt med Final Fantasy XV.

Sen kommer man till Altissia.

Final Fantasy XV blir ett annat spel när man kommer till Altissia. Man lämnar den öppna världen bakom sig till förmån för en betydligt mer linjär upplevelse som aldrig riktigt saktar ner. Och medan FFXV är ett rätt charmigt open world-äventyrsspel är det ett rätt eländigt linjärt actionspel. Det känns som att FFXV är två spel i ett, nästan som att det linjära skräpet vi fick mot andra halvan var vad Final Fantasy Versus XIII var från början och att den härliga roadtripen i första halvan var något som Square Enix efter åratal av identitetskriser och utvecklingsproblem insett att de behöver för att marknadsföra spelet.

Storyn är verkligen, milt uttryckt nonsens. Här finns inte en enda välskriven eller ens minnesvärd karaktär och röstskådespelet är för det mesta på underkänd nivå (Noctis skådespelare övertygar typ två gånger genom spelet, men annars låter han som en valiumknarkare) och hela premissen är rent usel. De dramatiska scenerna känns aldrig någonsin berättigade och framstår därför som krystade, som bäst.

Under andra halvan av spelet introduceras du till "set piece"-doftande actionsekvenser där du får en liten ruta som förklarar vad du ska göra, om i fall att du glömmer att använda hjärnan. Det är jämförbart med att spela Uncharted där spelet hela tiden säger till när en fiende ska slås ner eller ett hopp behöver göras och det är förolämpande überkasst. De störra bossarna är också rena skämten, där jag egentligen bara håller inne attackknappen tills jag vinner. Det går knappt att dö och det händer så mycket skit på skärmen att jag inte har någon aning om vad som pågår. Det är snudd på självspelande vissa gånger och det finns gott om quick time events.

Och sedan kommer man till kapitel 13 som står sig som det absolut (och jag överdriver inte här) sämsta, mest frustrerande och tråkigaste jag genomlidit i ett spel på hela året. Ett långt nätverk av identiska korridorer som varar i en smärre evighet och detta drar ner spelet i smutsen på ett sätt som inget annat klarar av.

Och jag som såg fram emot att få spela som en äldre Noctis blev givetvis grymt besviken av att inse att det bara gäller för det sista kapitlet i spelet. Square Enix har för inte så längesedan sagt att spelet utspelar sig under en tioårsperiod och att karakärerna åldras naturligt.

På PAX West 2016 berättade Hajime Tabata, spelets director, följande för IGN:

"It's not typical to see a lot of Japanese RPGs with a mid-aged man as the main character. A lot of people who like Japanese RPGs would be surprised by the fact that they'll see this character age in the way that he does, so it took a lot of courage for us as developers to do that. But we felt that it was important in communicating [the party's] development and wanting to express it in a way that we only can with the current generation of consoles."

Hahahahaha.

Ja, det var väldigt modigt av dem att låta oss spela som en "medelålders man" (läs: en tjugosjuåring med kort skäggstubb) i spelets sista kapitel - där snackar vi ballar av stål. Gud, va löjligt. Kan knappt tro vad jag läser.

När den sista, astråkiga bossen har besegrats och det olidligt dåliga slutet visats och eftertexterna rullat får man chansen att gå tillbaka till en öppna världen som 12-åriga Westlife-Noctis igen för att göra fler sidouppdrag, men vid det laget har jag kommit att förakta spelet så starkt att jag inte längre har någon lust att fortsätta göra det jag faktiskt gillade med spelet från början.

Det tog mig runt femtio timmar att klara spelet och under de sista tio timmars gick Final Fantasy XV från att vara en sjua eller åtta till en femma eller sexa i min mening - och det om jag håller mig resonlig och generös. För efter kapitel 13 vill man egentligen mest bara stänga av, knäcka spelskivan och hoppa in på Metacritic för att slänga en 0/10 på spelet. En bit av min själ lämnade mig under den spelsessionen. Och jag tror inte jag ger japanska rollspel, eller Final Fantasy för den delen, några fler chanser efter detta.