Svenska
Blog
Mad Max: Fury Road var vansinnigt bra

Mad Max: Fury Road var vansinnigt bra

This post is tagged as: Hyllningar, Film, Omdöme

Jag var och såg Mad Max: Fury Road på Bergakungen i Göteborg för ett par veckor sedan. Efteråt kändes det som att bensinen i ådrorna aldrig skulle filtreras ut och det har dagligen varit en enorm kraftansträngning att försöka motstå frestelsen att ta första bästa buss in mot stan för att se spektaklet igen.

För filmen var inget annat än fantastisk. Så energiskt, så vansinnigt, så spännande. Alla som tycker att actiongenren har lidit under det senaste decenniet borde gå och se Mad Max: Fury Road omedelbums för det här är det bästa jag sett i genren på flera år. Unika karaktärer, sinnessjuka actionscener och en snudd på oöverträffad nerv är vad som bjuds här.

Det är en sådan sällsynt film som ständigt bjuder på scener som för tittaren ter sig helt obegripliga i dess briljans. Jag satt ständigt, med ett idiotiskt fånleende, och kliade mig i huvudet över hur i hela världen någon ens kan komma på allting man bevittnar.

Mad Max: Fury Road var helt sagolik och den fick Avengers: Age of Ultron att framstå som oinspirerad, sirapsseg och kattungetamt barnprogram. Se och lär, Hollywood. Se och lär.

HQ

Mina (snabba) åsikter om The Witcher 3

This post is tagged as: Rollspel, Omdöme, Hyllningar, PS4

Fick en Instagram-kommentar från läsaren Straholic igår. "Vart har du tagit vägen, pöjk"? Det har bloggats väldigt lite från Thulin på senare tid och det ursäktar jag för. Ni får skylla på CD Projekt Red som släppte The Witcher 3: Wild Hunt och fullständigt tog över min fritid (något som jag har haft mycket av på senare tid då jag varit toksjuk) sedan dess.

Mina (snabba) åsikter om The Witcher 3

Jag har klarat det en gång och har påbörjat ett andra varv på Death March-svårighetsgraden. Första vändan tog mig hundrafyrtionio timmar. Varenda sekund var helt trollbindande. Visst blev inte spelet så snyggt som de tidiga bilderna hintade om. Men det gör ingenting för det är i princip omöjligt att inte bli imponerad ändå. Vilken värld polackerna lyckats skapa här. En helt enorm värld som rymmer så många hemligheter att det nästan blir överväldigande.

Jag fullkomligt älskar The Witcher 3. Jag älskar hur varenda liten sidoaktivitet känns lika viktig och belönande som huvuduppdragen, särskilt efter att ha spelat drösvis av Ubisoft-titlar där varenda sidoaktivitet känns likadan. Allt har en mening, ett syfte här. Jag älskar hur de moraliska valen aldrig är självklara och hur konsekvenserna för mina handlingar inte alltid uppenbarar sig med en gång.

Och jag älskar storyn som lyckades med bedriften att aldrig riktigt svikta i tempo eller bli tråkig under de hundrafyrtionio (!!!) timmar det tog mig att ta mig igenom den. Det är en oerhört engagerande berättelse som är lika storslagen och episk som den är hjärtlig och charmig.

Mitt enda egentliga problem med spelet är de tekniska skavankerna. Att bilduppdateringen trillar ner i tio bilder i sekunden när det händer mycket på skärmen tar mig verkligen ur upplevelsen och det samma kan sägas om hur NPC:er ofta laddas in ur tomma intet mitt framför näsan på mig i de större städerna. Värst är det när jag behöver besöka en smed och han inte laddat in i världen alls, varpå jag måste meditera en stund och sedan vänta på att hans animationer och beteende ska ta form innan jag faktiskt kan tala med honom.

Samtidigt är det mindre problem av den typen än man finner i andra spel av den här skalan och även om det som sagt inte heller är så snyggt som man sett på förhand är det fortfarande det mest grafiskt imponerande spelet jag sett i genren. The Witcher 3: Wild Hunt är tillsammans med Bloodborne och Alien: Isolation mitt favoritspel till denna konsolgeneration hittills.

CD Projekt Red har slutligen gjort mig till ett fan av rollspel och fantasy.

HQ
Dags för att spela Knights of the Old Republic

Dags för att spela Knights of the Old Republic

This post is tagged as: Star Wars, Rollspel, IOS

Det har alltid stört mig, lite. Att jag aldrig spelat igenom Star Wars: Knights of the Old Republic, som folk säger är det bästa Star Wars-spelet som existerar. Jag tror att det handlar om att det är ett rollspel. Nej, jag vet att det handlar om att det är ett rollspel. När KOTOR var nytt gillade jag inte rollspel alls. Jag slukade actionspel som Jedi Knight-serien med hull och hår. Att inte ha full kontroll över mitt ljussvärd lät inte lika spännande då, trots att storyn ska vara sjumilakliv bättre än prequel-trilogin.

Idag är jag dock lite mer rollspelsvan. Jag älskar Mass Effect-serien och jag ser fram emot The Witcher 3 mer än något annat på spelhorisonten just nu. Knights of the Old Republic finns att köpa till Ipad för dryga hundringen och att döma av vad jag har hört är det en fullt duglig port.

Så det är nog dags nu. Ja, vi säger så. Jag ska spela klart Knights of the Old Republic innan Star Wars: The Force Awakens har premiär. Om vi har några veteraner bland er läsare får ni gärna komma med nybörjartips i kommentarerna här nedan.

Och på tal om nybörjartips; jag är i full färd med att skriva en nybörjarguide till Bloodborne. Så den kan ni se fram emot här på sajten inom den närmsta framtiden. Jag vet att det fortfarande finns folk som inte har gett sig i kast med spelet än och de personerna hjälper jag gärna att komma igång.

Konami vill att du glömmer P.T.

Konami vill att du glömmer P.T.

This post is tagged as: Svammel, PS4, Skräck

Sättet som det numera nedlagda Silent Hills utannonserades på förra årets E3 kommer jag alltid minnas som en av de häftigaste PR-stunten i spelhistoria. I en värld där vi matas av förhandsinformation, DLC-planer och säsongspass redan innan vi får en första trailer för spelen var det ett uppfriskande drag från Konami och Kojimas sida.

P.T. var och är bland det läskigaste jag spelat. Jag har fortfarande inte klarat av att spela mer än tio minuter av det. Och det lyckades med bedriften att skrämma mig så obarmhärtigt med så simpla medel. En korridor, i princip. Men ändå så mycket mer. Radioprogram som handlar om vansinniga mord, ljussättning som ändras, konstiga alienfoster i handfatet, dynamiskt klotter på väggarna, det där Lisa-spöket och tystnad. För vad P.T. är är det bland det bästa som gjorts i genren. Och det var en teaser.

Jag kommer alltid minnas hur vi på redaktionen pratade om spelet, innan vi visste vad det faktiskt var. Calle, nyfiken som ett barn, satt och längtade tills konferenserna skulle ta slut så att han kunde testa det. Andy som hade provat på det hastigt berättade hur han bara minuter in fick lov att ta en paus. Mäki, med lakritspipan i mungipan, slog sig för bröstet och muttrade att han minsann inte alls tycker spöken är läbbiga. "Hur många gånger ska de välta lampor innan de kommer på något nytt?".

Jag kommer heller aldrig glömma när det gick upp för världen vad P.T. verkligen var efter att en tjej på Twitch lyckats lösa pusslen. Jag skrev nyheten här på Gamereactor; Silent Hill är på väg tillbaka. Det var en stor dag för skräckfantasterna. Ingenting kunde gå fel.

Vi vet ju hur det gick men vad som står klart är att P.T. redan innan vi visste vad det var och redan innan Silent Hills lagts ner var en väldigt speciell upplevelse. Nu har det tagits bort från PSN. Eftersom att Silent Hills inte längre är en "grej" vill Konami att vi ska glömma P.T. för alltid. Men att sopa undan P.T. (som jag tycker är rätt respektlöst mot konsten och dess skapare) har snarare fått motsatt effekt. Folk säljer sina konsoler för tusentals dollar bara för att de har spelet installerat.

Folk pratar om P.T. mycket, mycket mer idag än vad de hade gjort om Konami bara hade låtit det vara. Det har blivit en legend som jag förutspår att vi kommer prata om och minnas väldigt, väldigt länge. Att Silent Hills inte fick bli verklighet är inget annat än en smärre tragedi i min bok och dess spelbara teaser kommer för alltid att leva kvar i vårt kollektiva minne av den anledningen.

Bloodbornes Chalice Dungeons suuuuuger...

Bloodbornes Chalice Dungeons suuuuuger...

This post is tagged as: Förakt, PS4

Jag har nu spelat Bloodborne från början till slut två gånger. Jag har bara tre troféer kvar att plocka och att få hem en Platinum i just det här spelet vore väldigt roligt, även för någon som mig som inte ens bryr sig om troféer särskilt mycket. Mest för att jag tycker att Bloodborne är bland det bästa den japanska spelindustrin har spottat ur sig på ett decennium.

Men samtliga av de troféer jag har kvar att plocka verkar vara knutna till spelets Chalice Dungeons och herrejeeflar va eländiga de är. Jag har verkligen gett detta en ordentlig chans nu. Är nog inne på min sjunde dungeon och samtliga av dessa har i princip sett identiska ut, med kryptisk labyrintliknande bandesign som gör att jag bara vill kräkas i diskläsaren på min PS4.

Som tur är kan man spela hela kampanjen utan att röra dessa styggelser till extra utmaningar, så min åsikt om spelet i sin helhet har inte direkt ändrats. Men jag får nog helt enkelt ta och ge upp om de där tre sista troféerna. Inte lär jag kunna spela igenom dem med en partner heller, då jag är närmare level 170.

Tummen ner för Chalice Dungeons, alltså. Brinna, kan de göra.