Svenska
Blog
Ori and the Blind Forest är helt magiskt

Ori and the Blind Forest är helt magiskt

This post is tagged as: Åsikter, Xbox One, Intryck

Tanken var att jag skulle dela med mig av mina egna åsikter om Ori and the Blind Forest efter att vår recension publicerats men nu när jag har läst Jonas text om spelet känns det nästan meningslöst. För jag håller med i precis allt han skriver, till punkt och pricka.

Det är årets hittills bästa spel, alla kategorier, vi har att göra med här. För mig har det bara på en kväll anslutit sig i min personliga "indie hall of fame" tillsammans med favoriter som Journey, Trials HD, Braid, Shadow Complex och Limbo utan problem. Precis som Jonas säger är det enbart den något obalanserade svårighetsgraden som arbetar emot Ori and the Blind Forest för verkligen allt annat håller absolut toppklass.

Det som slog mig när jag började spela det, och som jag även sade till Jonas när vi utbytte erfarenheter efter våra första timmar med spelet, var att det kändes som att komma hem och befinna sig i okänt territorium på samma gång. För medan Ori and the Blind Forest definitivt har dragit inspiration från spel som Super Metroid och Castlevania: Symphony of the Night (vilket således placerar spelet i facket "Metroidvania") så är utförandet och framförallt presentationen det som gör att spelet känns så unikt.

Min förkärlek till subgenren och mina tidigare erfarenheter ser till att jag förstår mig på spelet på ett mekaniskt plan från första minut men sättet som Moon Studios omsorgsfullt presenterar Oris värld för mig är vad som lämnar mig mållös. Med musik så vacker att underläppen börjar darra och grafisk briljans som får de stora AAA-giganterna att se ut som klåparjobb lyckas Ori and the Blind Forest få mig att glömma allt vad vardagliga bekymmer och ansvar heter.

Det finns två spel i hela världen som lyckats få mig tårögd enbart med sin genuina skönhet. Det ena heter Journey och det andra heter Ori and the Blind Forest. Det är en bedrift vars storhet är omöjlig att överdriva. Men detta handlar inte bara om yta. Det som verkligen får mig att fortsätta spela med sådan brinnande entusiasm är det superba plattformandet, den underbara upptäckarglädjen och de intelligenta pusslen. Precis när man tror att man har fått grepp på vad Ori har att erbjuda lyckas det återuppfinna sig själv, inte helt olikt hur Portal 2 gjorde.

Jag kan verkligen inte rekommendera Ori and the Blind Forest nog. Gör dig själv en tjänst och spela det.

HQ
Jag streamar DMC Definitive Edition imorgon, tisdag

Jag streamar DMC Definitive Edition imorgon, tisdag

This post is tagged as: Twitch, Xbox One

Imorgon, tisdagen den 10 mars, släpps DMC: Devil May Cry - Definitive Edition (en munfull) till Playstation 4 och Xbox One. Jag har tillbringat i princip hela helgen med spelet till Xbox One och recensionen läser ni här på Gamereactor imorgon bitti. För er som vill se lite mer av spelet tänkte jag streama det på Twitch imorgon kväll.

För att undvika spoilers för de som ännu inte spelat det tänkte jag köra Bloody Palace-läget, en sorts utmaningskammare där man slåss mot allt som svårare fiender i en flashig arena. Jag är en skaplig DMC-spelare så förhoppningsvis kommer vi en bra bit in. Jag tänkte spela både som Dante och Vergil, som båda har sina egna unika fiendeplaceringar att slåss mot.

Så jag välkomnar er imorgon till Twitch (/illusionist2409), klockan 19:00 den 10 mars, för lite demonslakt i frihetens namn. Hoppas vi ses.

HQ
Det börjar bli dags att sparka liv i F-Zero igen, Nintendo

Det börjar bli dags att sparka liv i F-Zero igen, Nintendo

This post is tagged as: Nintendo, Wii U, Racing, Svammel

Jag spelade aldrig F-Zero till Super Nintendo. Jag spelade heller aldrig F-Zero X till Nintendo 64. För att vara helt ärlig var det nog först i det första Super Smash Bros som jag introducerades till Captain Falcons värld. Däremot spelade jag F-Zero GX. Och för er som inte spelat det så måste jag få detta sagt med en gång; F-Zero GX var ett strålande, makalöst, magnifikt, fantastiskt och fullkomligt underbart racingspel.

Det var racingspelet som fick allt annat i genren (och då särskilt Mario Kart-serien) att kännas tamare än ett nedsövt marsvin. Att susa ner för banan i över tusen kilometer i timmen utan att ens ha någon aning om huruvida du för ögonblicket körde längs marken, taket eller väggen var magiskt. Det är ett av de bästa spelen som släpptes till Gamecube, i min ringa mening.

Något som blev väldigt viktigt och i slutändan avgörande för F-Zero GX var dess svårighetsgrad. Om du inte hade lagt ner absurda mängder tid och koncentration på att lära dig hur skeppen styrs och hur banorna bör tas så smiskade spelet dig gul och blå. Inte ens på bebissvårighetsgraden var spelet en promenad i parken. Men för mig var detta mycket av spelets charm. Trots att jag spelat det sönder och samman så kände jag aldrig att jag hade klämt ut det sista ur spelets potential. Det fanns alltid utrymme för att bli bättre.

Problemet med det är att Nintendo vid flera tillfällen sagt att spelet var för svårt och att en uppföljare förmodligen inte hade sålt särskilt väl. Och det är ju så galet synd, att det tänket om svårighetsgrad ens får existera.

Nintendo, jag älskar er av hela mitt hjärta. Men avlägsna era huvuden från bakdelarna och ge serien en chans igen, för guds skull. Släpp F-Zero GX digitalt till Wii U, ta tempen på intresset och gör en bedömning efter det. Om det skiter sig så har jag åtminstone F-Zero GX till Wii U.

Vad jag tycker om Playstation TV

This post is tagged as: Intryck, Åsikter, Playstation

I måndags fick jag ett liiite tyngre paket än vanligt från Petter. Det visade sig vara en Playstation TV (ni vet, den där lilla "mikrokonsolen" som först kallades PS Vita TV) och den har jag alltså känt på, lekt med och testat gränserna på sedan dess. Jag tänker lista mina intryck i punktform som jag gjorde med New Nintendo 3DS-bloggen. Skillnaden blir att jag inte listar det positiva först och negativa sedan utan kör på med allt.

Men först gör vi en liten genomgång av vad en Playstation TV faktiskt är. Det är i grund och botten en PS Vita utan styrdon, skärm, pekplatta och högtalare. Den har uttag för PS Vita-spelkorten, PS Vita-minneskort, USB, HDMI, nätverkskabel och strömuttag. När du köper maskinen får du själva enheten, strömsladden och en voucher för nedladdning av tre spel; OlliOlli, Velocity Ultra och Worms Revolution Extreme. Minneskort, HDMI-sladd och handkontroll (antingen Dual Shock 3 eller 4) får du köpa separat men chansen är att du har dessa saker redan. Enheten har ett internt minne på 1 gigabyte, vilket är precis tillräckligt för de tre spelen som ingår.

Tanken är att detta ska vara en stationär PS Vita där du kan spela dina Vita-spel på din TV. Den kan även strömma din Playstation 4 till den via hemnätverket om du skulle vilja göra det. Nu vet du vad det är vi har att göra med

Vad jag tycker om Playstation TV

• Den är liten och rätt snygg. Enheten ryms lätt i handen och är stilren i sin design. Kort och gott.

• Halvdant stöd för PS Vita-spel. Det omedelbara problemet man ställs inför som ägare av en Playstation TV är att många av spelen till PS Vita inte ens stöds av enheten. De två spelen som jag, som aldrig ägt en PS Vita, velat spela mest är Uncharted: Golden Abyss och Tearaway och ingen av dessa spel fungerar på maskinen. Jag måste utgå från att det beror på att spelen flitigt använder både touch- och gyrofunktionaliteten i PS Vitan.

• Det finns dock en nödlösning för andra spel med touch-krav. Många av Vita-spelens användargränssnitt är länkade till pekskärmen och för detta har Sony en nödlösning; man kan klicka på spakknapparna (L3- och R3-knapparna som de heter) för att lura systemet att man faktiskt använder pekskärmen när man egentligen använder styrspaken för att markera olika val i menyerna. Här fungerar det men i exempelvis Killzone: Mercenary, där man ska svepa över skärmen för att göra tysta avrättningar, känns det verkligen klumpigt.

• Att strömma sin Playstation 4 till Playstation TV fungerar som det gör på Vitan. Den som gjort detta på Vitan vet hur det fungerar även här. För att uppnå bästa resultat krävs emellertid nästan att båda enheterna är uppkopplade med nätverkskabel. Jag kör vanligtvis trådlöst och det fungerade inte bra alls. Upplösning och responstid får sig en rejäl däng och då och då förlorade jag både bild och ljud helt och hållet. Men om man som sagt har möjlighet för uppkoppling med nätverkskabel fungerar det rätt bra, förutsatt att din internetlina är skaplig.

• Både Dual Shock 3 och 4 fungerar med enheten. Jag hade fått för mig att det bara skulle gå att använda Playstation TV:n med en Dual Shock 3 och då den kontrollen står sig som de senare årens absolut sämsta styrdon i mitt tycke gläder det mig att PS4:ans ljusår bättre dito stöds här också. Både pekplattan och högtalaren på kontrollen avaktiveras dock när den kopplas ihop med Playstation TV:n och jag undrar om de ens försökt få PS Vita-spelen att fungera med pekplattan.

Mycket mer än så har jag inte att säga om Playstation TV. Som ett komplement till PS Vita fungerar den inte särskilt bra då flera av formatets intressantaste titlar inte ens går att spela med den. Däremot kan jag tänka mig att den är rätt åtråvärd hos folk som ofta tvingas sluta spela på sin Playstation 4 när en familjemedlem vill använda TV:n. Med Playstation TV kan du helt enkelt fortsätta i ett annat rum, så länge som du har en extra TV-skärm.

Har någon av er några extra frågor så är det bara att fråga. Tack för titten.

Evolve är sanslöst roligt - under rätt omständigheter

Evolve är sanslöst roligt - under rätt omständigheter

This post is tagged as: Åsikter, Intryck, Kritik, Xbox One

Jag har spelat hundratrettio matcher i Evolve, hittills. Jag har haft oförskämt roligt med det och jag lär inte tröttna på ett bra tag. Jag ser fram emot att resten av mina närmare vänner ska skaffa det så vi kan börja fila på våra strategier, manövrar och spelvinnande monstersmiskarknep.

Få spel har erbjudit lika nagelbitande spännande multiplayer-scenarion som Evolve hittills har. Det är väl i så fall möjligen Left 4 Dead som ligger närmast och det tycker jag är passande. Att med bra kommunikation och tajt, koordinerat samarbete besegra ett enormt monster på nivå tre faller in i listan på de mest tillfredsställande åstadkommanden jag har under bältet inom spel.

Det finns egentligen bara en sak jag tycker är ett problem med Evolve. Det som är synd är att det är ett stort problem - Wraith, det tredje monstret i ordningen. Hon är så obscent obalanserad att det är perverst. Det är knäckande för jag känner verkligen att resten av jägarna och monstren är alldeles utmärkt designade men Wraithen förstör verkligen allt som är roligt med spelet. Det är inte ens kul att vinna mot den. Man är för arg för att bry sig.

Så fort det groteska snuskäcklet till djävulskap dyker upp på karaktärsvalskärmen suckar jag och mina vapenbröder djupt av trötthet. Man får lust att bara hoppa ur matchen med en gång. Visst har den mindre hälsa än övriga monster men den är så snabb och svår att hålla koll på att det inte spelar någon roll. Den kan bli osynlig och skicka ett identiskt lockbete mot jägarna (som dessutom kan dela ut stryk helt själv) vilket gör det till en barnlek att gömma sig tillräckligt länge för den mobila arenan att dö ut.

Jag har aldrig förlorat en match som Wraith. Jag har verkligen försökt att hitta något som faktiskt biter på den men om spelaren som kontrollerar den inte är oerhört kass på spelet är det i princip omöjligt att förlora. Utan Wraithen hade Evolve varit ett mycket mer njutbart spel. Det är nästan ofattbart att den ens får existera i ett multiplayer-spel som helt lever på balansen.

I övrigt är Evolve dock ett kanonspel. Både Goliath och Kraken är grymt roliga att jaga. Jag har haft svårt för att slita mig från det för att spela färdigt Majora's Mask 3D, Dying Light och Resident Evil Remaster HD, som just nu bara förblir liggandes. Jag rekommenderar det varmt för alla som gillar multiplayer, tunga bössor och enorma monster. För monster är coola, så är det bara. Simple science.