Ryse: Son of Rome är skräp. Att käka hemmagjorda och troligtvis giftiga kritor hade mest troligt varit roligare än att spela Ryse. Men det är vackert skräp. Kanske det vackraste skräpet jag någonsin sett. Och faktumet att det är Crytek som utvecklat spelet får mig givetvis att tänka på Crysis. Och Crysis var åtminstone nästan lika bra som det var vackert.

Vilket får mig att tänka på att det vore en HD-remaster jag hade köpt till Playstation 4 utan att blinka. "Crysis Nano Collection", hade det kanske hetat. "Men Oliver, din förbannade n00b, spelen finns redan i HD på da PCz! PC MASTER RACE ÄGER DIN FETA MAMMA", hör jag er skrika från andra sidan datorskärmen. Och visst gör de det, roligt för er. Men jag suger med mus och tangentbord, jag har extremt lite tålamod för allt pillepill det blir med datorer i allmänhet, jag har inte en PC som klarar GTA: San Andreas i skaplig bilduppdatering och jag har varken lust eller råd till att köpa en.

Det enda jag använder dator till är att skriva och dra mitt strå till stacken i familjen vi kallar Gamereactor. Word, mail och internet. Så jag vill ha Crysis på de nya konsolerna. Med multiplayer intakt. Tack, Crytek. På förhand, alltså.

En annan tanke jag just fick; vad är det med Crytek och att byta ut varje I till ett Y? Rise och Crisis är ord, Ryse och Crysis är det inte. "Åh, va häftigt - GRÅTSIS". Skärp er.

Jag vet - det är mycket tjöt från mitt håll om Halo: The Master Chief Collection. Men efter att ha spelat lite idag och under gårdagen så börjar jag känna mig bekväm med att försiktigt konstatera att det kanske börjar lösa sig för samlingen nu (?).

Under tiden som Halo 5-betan har varit igång har jag i princip bara spelat det och låtit Halo-samlingen vila och nu när betan är över hoppade jag online för att kolla till läget. Och det fungerar faktiskt! Av de kanske tio till femton matcher jag spelade var det ingen som hemsöktes av för långa väntetider eller konstiga buggar. Jag är också glad över att de har lagt till en spellista för Halo 4, så man äntligen kan få spela samtliga delar online.

Skicket som spelet släpptes i är fortfarande oförsvarligt och jag vågar inte ropa hej innan jag har kommit över bäcken riktigt ännu, men det här är första gången sedan spelets lansering som jag känner att framsteg har gjorts. Jag har bara spelat ensam de senaste två dagarna så jag vet inte hur väl det fungerar när man börjar söka i grupp (något som fungerat skitdåligt förut) ännu men jag börjar åtminstone tro att vi har det värsta bakom oss.

Vad tror ni? Har ni testat nyligen?

Trots de problem jag personligen har med Uncharted-serien så håller jag av dem som några av äventyrsgenrens mest underhållande spel. Inatt spelade jag klart trean efter att ha plöjt igenom samtliga delar under en period på ett par veckor (ytterligare en gång, har spelat alla tre delar flertalet gånger förut givetvis) i väntan på A Thief's End och jag får nog säga att jag har ändrat min åsikt om åtminstone tredje spelet.

Först och främst står jag fast vid att det första spelet är rätt mediokert. Det har jag tyckt ända sedan jag spelade det första gången år 2007, när det släpptes - och det har verkligen inte åldrats till att bli bättre med åren. Tvåan håller jag på samma nivå som när det kom, det är ett riktigt bra spel i slutändan. Det intressanta är hur jag upplevde trean den här gången, som sagt.

För medan jag alltid sett Drake's Deception som det starkaste kortet i Uncharted-serien tror jag inte att jag tycker det längre. Jag tyckte att vapenhanteringen kändes bäst i trean och det gör det ju verkligen inte. Rekylen är hemsk, den känns statisk och onaturlig - nästan på gränsen till att varje avfyrad kula känns obekväm på ett obeskrivligt sätt. Jag måste ha kommit till slutsatsen att det var bättre i trean för att vapnen låter snäppet bättre än i föregångaren men det låter fortfarande illa i jämförelse med konkurrenterna.

Sedan har jag nog gett det lite för mycket cred för att ha bättre balanserat tempo i striderna. För det är ju med facit i hand skrattretande i sina värsta stunder. Vid ett tillfälle vandrar Drake runt i en öken i gud vet hur många dagar och nätter utan vatten för att till sist snubbla in i ett fiendeläger varpå en tjugominuters eldstrid bryter ut. Drake glömmer plötsligt av att han är på väg att dö av törst och hans utmattning (han krälade ju nästan den sista biten i öknen) ersätts av samma gamla vanliga hoppande och Rambo-skjutande.

Och visst har trean lite fler av de häftiga setpiece-stunderna, jag älskar när man hänger utanför ett flygplan, när båten kapsejsar när man är i lastutrymmet och när man hoppar mellan bilar och hästar i full fart. Men det blir sammanlagt typ femton minuter av tio timmar. Och den sjunde gången man långsamt vandrar genom öknen och svamlar för sig själv är det inte lika coolt.

Nja, jag håller nog trean på samma nivå som tvåan - om inte lite lägre ändå. Tvåan är mot sin tredje akt knökfull av bullshit också, men från början till när Lazarevics skurkar anfaller Tenzins hemby är åtminstone kul med rätt få undantag. Å andra sidan har trean lite mer variation sett till vad du får göra (hästjakten är ett exempel) så spelet har det till sin fördel.

Men om någon hade frågat mig vilket av spelen de skulle spela om de bara fick välja ett hade jag i slutändan sagt tvåan. Och det hade jag inte gjort för ett år sedan.

Nu hoppas vi på att Uncharted blir bäst i serien och att Nathan Drake får ta en permanent semester så Naughty Dog kan frälsa mänskligheten med nästa stora grej bredvid en eventuell uppföljare av The Last of Us 2.

Jag tycker fortfarande att Uncharted 3: Drake's Deception är ett bra spel, dock. Så lämna inte hundbajs på min trappuppgång, tack.

Jag ber redan på förhand om ursäkt för detta långa och gnälliga inlägg för jag hatar att behöva vara den som fokuserar på tråkiga saker. Men ibland behöver man ta tjuren vid hornen.

Getting real tired of your bull...

År 2014 var inte ett bra år för spelindustrin och det har inte så mycket att göra med att långt över hälften av de mest lovande titlarna flyttades fram till i år, det handlar inte om att storspel som Destiny och Watch Dogs inte levde upp till allas förväntningar. Den har dragits med Gamergate-skandaler och annat dåligt beteende i form av DDOS-attacker som gjorts för skojs skull, något som definitivt väger tyngre. Men för mig personligen handlar det kanske primärt om spelindustrins oroväckande tro att det plötsligt är okej att sälja ofärdiga produkter för fullpris.

Spel som är så trasiga att det gränsar till skämt är inte något helt främmande för oss men det känns ändå som att det har blivit ett större problem nu än någonsin förr. Ta Halo: The Master Chief Collection som exempel, ett spel vars skick jag beklagat mig över här förut. Det är fortfarande inte funktionsdugligt. De problem jag haft i veckor nu kvarstår. Medan det i början kändes tråkigt är det vid det här laget förargelseväckande. Jag är förbannad. Det visar hur skört ens syn på något är för det kommer dröja länge innan jag känner mig trygg med framtida köp av Halo-spelen, trots min överdrivna, brinnande kärlek för varumärket.

Battlefield 4 som också drogs med oräkneliga problem vid release åstadkom samma effekt, även om det i och för sig släpptes ett par månader innan året 2014 började. För medan jag alltid ansett Battlefield-serien vara bland det bästa man kan lägga sina pengar på när det kommer till storskalig multiplayer på både konsol och PC i och med min kärlek till tidigare delar ur serien blåstes allt mitt förtroende för Dice som studio bort, all min lust att köpa framtida Battlefield-spel bara upphörde att existera. Suget inför Hardline finns inte och när Battlefield 5 oundvikligen visas upp för första gången kommer det förvåna mig om jag ens orkar höja ett ögonbryn.

Driveclub lanserades som en ofärdig oreda och den långt på förhand utlovade Playstation Plus-versionen av spelet har vi fortfarande inte sett röken av. Assassin's Creed: Unity plågades av bland annat skrattretande låg bilduppdatering och karaktärsmodeller som försvinner eller ändrar utseende mitt framför ögonen på dig och det kraschade var och varannan halvtimme utan förvarning.

Tetris Unlimited, ett annat Ubisoft-utgivet spel, är ett annat exempel på något som, åtminstone senast jag kollade, fortfarande inte funkar felfritt. Och det är Tetris, block som radas upp med varandra, något som fungerade perfekt på en Game Boy redan år 1989. Hur svårt ska det vara för en av världens största spelutgivare att släppa en fungerande version av en av världens bäst beprövade pusselkoncept?

Att vi som konsumenter hoppar online och klagar över sådana här saker räcker inte till längre. De människorna som sitter högst upp i ledningen hos dessa företag och bestämmer när och hur spelen ska släppas bryr sig inte om du är nöjd med din produkt så länge du köper den. De bryr sig om dina surt förvärvade pengar. Så vi borde vara mer försiktiga med hur vi spenderar våra pengar.

Ett sätt att göra det på är att sluta förhandsboka spel i den utsträckningen många av oss gör det i. För oss handlar det om saker som att man vill få tag på spelen så tidigt som möjligt, att försäkra oss om att de inte tar slut och möjligtvis för att slippa en bil- eller busstur in till närmsta återförsäljare på releasedagen. Men för utgivarna betyder din förhandsbokning något helt annat - det är ett kvitto, ett bevis på att du är beredd att slänga dina pengar på dem utan försäkran om att produkten du faktiskt betalar för ens fungerar som den ska.

De sitter i sina kontor, tittar på förhandsbokningssiffrorna och drar slutsatsen att de kommer tjäna pengar på din iver utan att behöva oroa sig för saker som kvalitetskontroll. "Vi cashar in nu, patchar sen och släpper något DLC som kompensation. We're golden."

Vi borde inte längre lita blint på att vi kommer få vad vi betalar för - det går uppenbarligen inte längre. Kanske har vi oss själva att skylla i en värld där vi länge har valt att betala för något som inte ens existerar utanför studioväggarna ännu. Därför tycker jag att vi är skyldiga oss själva att åtminstone överväga att dra ner på förhandsbokandet. Att förhandsboka gynnar i slutändan ingen annan än de trollrika företag som svikit vårt förtroende.

Jag tänker inte säga åt dig hur du ska använda dina pengar. Om du vill fortsätta förhandsboka dina spel är det hur lugnt som helst. Du kanske lever i en situation där det enda rimliga sättet för dig att köpa spel är att få de hemskickade. Jag bara hoppas att jag har gjort min poäng förstådd, att hur du köper dina spel faktiskt har betydelse.

Ställ er bara frågan om det inte är värt det att ta en tripp till närmsta affär för att köpa dina spel på releasedagen eller i värsta fall vänta någon dag med att beställa hem dem om det finns en liten chans att vi i gengäld får se mindre trasiga spel i våra konsoler och datorer i framtiden. Borde vi inte visa dessa mångmiljonföretag att de behöver förtjäna våra pengar innan de får dem, att vi inte är dumma får som äter upp samma ruttna frukt månad efter månad?

Jag tycker det. Men vad vet jag? Jag är ingen speciell, i slutändan.

Fiol är ett sådant instrument som i fel händer (d.v.s. mina) kan vara något av det mest illa ljudande tortyrredskap du kan föreställa dig medan det i rätt händer kan vara bland det vackraste som finns. I Youtube-musikern Taylor Davis händer är fiolen något som tillhör det sistnämnda.

Hon har gjort sig känd genom att göra fiolcovers av diverse teman från såväl film som spel och dessa stycken har jag definitivt sett till att kolla in nu när jag upptäckt henne. I denna bloggen vill jag bara tipsa er läsare (och kolleger) att också ta er en titt. Nedan finner ni länkar till några av mina personliga favoriter.

Star Wars - Duel of Fates
Mass Effect 3 - An End Once And For All
Pirates of the Caribbean - He's a Pirate
Gladiator - Now We Are Free
Journey - Medley
Game of Thrones - Theme

Så... Ha en fortsatt trevlig tisdag.