Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Evolve Alpha-tankar

Evolve Alpha-tankar

This post is tagged as: Intryck, Tankar

Jag har spelat lite Evolve under helgen och tänkte dela med mig av mina snabba intryck och tankar kring spektaklet. Spelet var ett av de spelen jag såg mest fram emot i år innan det försenades och att äntligen få testa på det har varit riktigt kul. Så dessa är mina synpunkter.

• Det är skitkul... Bara konceptet är briljant. Fyra, förhoppningsvis samspelade, monsterjägare med sina egna unika roller mot ett enormt spelarstyrt monster. Mest kul har jag haft i rollen som monstret, till ingens förvåning, även om jag har haft kul i alla roller jag fått testa på. Så länge den färdiga produkten har tillräckligt med banvariation och det tredje oavslöjade monstret erbjuder en väldigt annorlunda upplevelse i förhållande till de två vi fått se kan jag definitivt se mig själv sänka oräkneliga timmar i Evolve när det släpps.

• ... när det funkar. Denna punkten ska man nog inte ta på för stort allvar. Dels för att det handlar om en alpha-version (alltså inte ens beta) och dels för att det inte går att spekulera kring hur väl allting fungerar när spelet väl släpps. Men jag känner ändå att det behöver sägas, jag har spenderat hälften av min tid i spelet i menyerna. Jag blir disconnectad med jämna mellanrum, menyerna är otydliga och det är svårt att ens kunna koppla upp sig till kompisarna i ett party. Att det kommer funka bättre när det släpps är givet, frågan är bara hur många av de här barnsjukdomarna som kommer kvarstå vid release.

• Det känns ytterst välbalanserat. Balansen i multiplayer-spel är alltid något jag kommer värdera högre än något annat och baserat på vad jag testat är den fenomenal. Ingen jägarklass känns överflödig då alla har sin egen specifika roll. Assaulten är den som kommer göra det tyngsta jobbet sett till att skada monstret, supporten är som namnet antyder viktig för att ge laget både en offensiv och defensiv fördel i striden, medic-klassen håller laget vid liv och trappern ser till att monstret inte kommer undan. Jag har förlorat och vunnit lika många matcher på både jägarsidan och monstersidan och monstrens färdigheter och attribut känns oerhört finjusterade. Aldrig känner jag att varken jag eller motståndaren har bäst förutsättningar. Kanon, Turtle Rock!

• Det är inte särskilt snyggt. Återigen - det är en alpha-version och jag är övertygad om att det kommer se bättre ut när det släpps men Xbox One-versionen av Evolve-alphan ser inte jättebra ut. Bilduppdateringen känns lite knagglig, upplösningen lämnar en del att önska och särskilt snöeffekten ser riktigt risig ut. Det är å andra sidan inget som verkligen kom i vägen för min underhållningsnivå med spelet men jag hoppas verkligen på en positivare visuell upplevelse vid release.

Olika klasser förändrar verkligen spelet. Att möta en Goliath som jägare är utan att överdriva verkligen en helt annan upplevelse än att möta den flygande Kraken. Att spela som de två är också radikalt annorlunda, så den som bemästrar den ena kommer definitivt inte automatiskt vara proffs med den andra. Detsamma gäller för människoklasserna. Det finns fler än en typ av varje klass, allihop med olika vapen och gadgets och även om de fyller liknande funktioner inom samma klass är det en helt annan "game plan" att som monstret möta ett lag med en annan uppsättning av jägarkaraktärer än vad man är van vid. Detta kommer tveklöst bidra till variationen och således livslängden för Evolve.

• Monsterdesignen är utsökt... Både Goliath och Kraken (och förhoppningsvis det tredje, ännu oavslöjade monstret) ser så brutalcoola ut att man storknar. Sättet de rör sig på, hur de låter. Fantastisk monsterdesign!

• ... men karaktärsdesignen stinker. Här har vi futuristiskt klädda kvinnor med militärmössa, rednecks med långa skägg och osannolikt bulkiga ,Unreal-Tournament-doftande marinsoldater som slåss tillsammans. Det är ingenting man tänker på i stridens hetta men när man får en ordentlig titt på karaktärerna i början av en match är det svårt att inte hånskratta åt den absurda samlingen misfits. Vad hände här?

Jag var sugen på Evolve redan innan men trots en del tekniska besvär med alpha-versionen har den inte åstadkommit något annat än att sälja mig ännu hårdare på idén. Jag ser verkligen, verkligen fram emot den 10 februari när Evolve landar på hyllorna.

HQ
Bring Me the Horizons nya singel "Drown" stinker...

Bring Me the Horizons nya singel "Drown" stinker...

This post is tagged as: Musik

... ordentligt. Stinker ordentligt av tonårsdepp och självömkan.

Jag började inte lyssna på Bring Me the Horizon förrän ifjol, när gamle Simon (som också delat med sig av sina tankar kring den senaste singeln) tvingade in mig på Spotify för att lyssna på deras då färskaste album Sempiternal. Och jag tokdiggade det, mot all förmodan. Jag har sett gruppen live förut (Metaltown, något år - minns inte vilket) och bestämde mig för att det inte alls var min kopp läskeblask.

Men Sempiternal kändes fräsch, lite vågad och mindre tokgapig än gruppens tidigare alster och jag har lyssnat flitigt på plattan sedan jag introducerades för den.

Snart är det dags för ett nytt kapitel för det brittiska (?) bandet och om man får göra något så dumt som att döma en hel skiva baserat på en enda singel tänker jag sätta ner foten och höja varningsflaggen redan nu. Oliver Sykes mjäkar på så mjäkigt han kan, tyngden är som bortblåst och bakgrundsylandet får mig att minnas hur 30 Seconds to Mars karriär på min Spotify-lista tvärstoppades.

Utveckling och förändring är något jag alltid kommer omfamna, oavsett vilken grupp vi snackar om. Men det betyder inte alltid att den förändringen kommer gå hem hos mig även om jag såklart uppskattar när man vågar ta ett par steg framåt. Vi får se hur övriga plattan visar sig prestera men peppen inför den sänktes drastiskt hemma hos Thulin. Min käring kommer dock älska det, förutspår jag.

Klicka här för att lyssna på styggelsen.

När ett bra multiplayer-läge faller pladask

När ett bra multiplayer-läge faller pladask

This post is tagged as: Kritik, Gnäll, Facepalm

Det finns ingen tvivel i frågan - The Last of Us till Playstation 4 är spelet jag har spenderat allra mest tid i när det kommer till multiplayer i år. Det kom lite som en chock, insikten om hur bra spelet är på den fronten. Jag älskar att det kräver lagarbete av dig. Jag älskar att det precis som i kampanjen handlar om att samla på sig resurser och omsorgsfullt planera sin framfart.

Skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det i grunden är det bästa multiplayer-spelet som någon av Sonys egna studios producerat, tillsammans med Killzone 2. Jämför detta med exempelvis Uncharted-seriens flerspelarlägen som känns lika unika som det man fann i Tomb Raider ifjol, fast ett par snäpp bättre.

Det är inget som kommer hålla lika länge som Halo-serien, dock. Mest för att de olika lägen som finns här inte erbjuder mycket variation. Det förvånar mig att det inte har kommit någon form av horde-läge som DLC. Tänk er att bunkra upp er i en stuga tillsammans med tre kompisar och hålla av mängder av svampinfekterade monster. Eller att tillsammans tyst anfalla ett hunter-läger för dyrbara resurser.

Men det som verkligen gör mig förbannad, det som verkligen håller tillbaka detta spelet från att bli så njutbart det har kapacitet för att bli, är de infernaliskt äckliga extravapnen som man kan köpa loss för några extra slantar. Dessa små DLC-grejer (som i princip kan liknas vid mikrotransaktioner) är många till antalet. Det finns allt som allt en pistol, fyra större vapen, tre tunga vapen och åtta olika perks som ligger bakom en betalvägg i The Last of Us.

Inte nog med att det finns trettiofyra mössor, tjugotre masker, tjugotvå hjälmar och tre segergester (en av dessa är Antonio Banderas-gif:en som gjorts populär i Sony-sammanhang på internet) som också behöver betalas extra pengar för, liksom. De sistnämnda prylarna är helt kosmetiska och påverkar inte spelet på något sätt, så det där kan jag leva med. Men när jag springer runt och blir sönderköttad av en granatkastare som jag inte har tillgång till - då blir jag förbannad.

Saker som dessa är sådant som kan få mig att förakta ett i övrigt fantastiskt spel. Snyggt, Naughty Dog.

Remakes jag hade slängt mina pengar på utan att blinka

Remakes jag hade slängt mina pengar på utan att blinka

This post is tagged as: Svammel, Önskelista

Shut up and take my money!

... som internet säger när internet ser något hennes kollektiva hjärta känner ett begär för något speciellt. Med tanke på hur många HD-konverteringar samt remakes (och HD-konverteringar av remakes, om man heter Capcom) vi har fått se och fortfarande lär se en bra stund in i framtiden får det en lätt att tänka på vilka spel man själv hade velat se remakes av.

Så här kommer ett par av mina önskeremakes.

• Resident Evil 4

Resident Evil 4 är ett av mina favoritspel, utan någon som helst tvekan. Det var en lätt tia och förblir det än idag för mig. Det var en perfekt utveckling på spelbarheten från de föregående spelen utan att kännas vare sig föråldrat eller oigenkännligt. Det enda jag tycker känna gammalt idag är grafiken så jag hade velat se en remake av spelet i samma anda som Capcom gjorde med originalspelet för Gamecube. Samma spel, samma kontroll och ultrasexig grafik.

Samma approach som 343 tagit till Annversary-utgivningarna av Halo och Halo 2 - remaken ska kännas exakt som dess original. Att Leon inte kunde röra sig och skjuta samtidigt såg jag inte ett problem med då och gör det inte idag heller. Precis som fallet var med de låsta kameravinklarna i föregångarna är spelet perfekt designat kring dess kontroll och ruckar man på det kan det gå illa. Jag hade inte haft något emot om de lade till några sektioner i spelet, som extra grädde på moset. Lisa Trevor-tillägget till Resident Evil till Gamecube var klockrent och så länge det görs respektfullt och i enlighet med resten av spelet så kan det bli hur coolt som helst.

• The Legend of Zelda: Majoras Mask

Det var länge sedan jag lirade Majoras Mask. Fansen har skrikit efter en remake av spelet till 3DS och Nintendo har aldrig riktigt tagit avstånd från tanken men önskedrömmen hade ändå varit om man vågat gå "the extra mile" och gjort om det från grunden, i en ny motor, till Wii U. Det säger väl sig självt att detta hade varit häftigt.

Visst - vi har redan fått en Zelda-återutgivning till konsolen i form av Wind Waker HD och med ett helt nytt Zelda vid horisonten är chansen ganska liten för en så ambitiös Majoras Mask-remake som jag efterlyser. Men man får väl drömma?

• Banjo Kazooie

Det jag mest av allt vill ha är egentligen ett ordentligt Banjo Kazooie 3, utan eländiga fordonsbyggarelement. Men med tanke på hur dåligt Microsoft har skött Rares gamla varumärken från Nintendo-eran och hur Rare själva presterat de senaste åren är mina förhoppningar om något i den stilen rätt låga, även om jag såklart aldrig kommer sluta hoppas.

Men en remake av det första Banjo-äventyret till Xbox One, med fantastisk och lekfull grafik vore faktiskt inte helt fel. Am I right?

• Mass Effect-trilogin

Ja. Ge mig alla tre spelen i full HD och rock solid bilduppdatering samt allt släppt DLC till de nya konsolerna, gärna allting samlat under ett enat gränssnitt ungefär som hur det fungerar i kommande The Master Chief Collection. Jag behöver inte ens förklara varför det vore en bra idé.

Gör det bara.

Thulin om Shadow of Mordor och The Evil Within

Thulin om Shadow of Mordor och The Evil Within

This post is tagged as: Intryck, Omdöme

Den här månaden har tillbringats med tre olika spel. Alien: Isolation (du kan läsa om mina tankar kring det spelet i vår recension), Middle-Earth: Shadow of Mordor och The Evil Within. Tre spel som jag har haft kul med i varierande grad. Här nedan kommer mina funderingar och åsikter om de två sistnämnda titlarna.

• Middle-Earth: Shadow of Mordor

Jag hade inte räknat med det här spelet. Det var inte ens nära på att befinna sig på min radar för en spelhöst som definitivt kommer få min plånbok att blöda. Men spelets mottagande var överväldigande positivt så jag var ju bara tvungen att testa det.

Det börjar inte särskilt bra. Jag får en snabb introduktion till varför min karaktär Talion får ett plötsligt och våldsamt hämndbegär och så släpps jag lös i en ärligt talat rätt brun och charmlös värld som inte vid ett enda tillfälle ger mig känslan av att jag befinner mig i Tolkiens sagolika värld som jag sedan länge förälskat mig i. Det kändes i början väldigt ofokuserat också, allting bara låg öppet för mig och jag visste inte riktigt vad spelet tyckte att jag skulle börja med.

Shadow of Mordor har dessutom inte mycket av originalitet sett till spelmekaniken. Faktum är att det är en helt skamlös kopia på främst Batman: Arkham Asylum men även Assassin's Creed. Spelet försöker inte ens dölja det, till och med kontroll-layouten är rent ut sagt rippad från förebilden.

Men sämre förebilder än Arkham-serien kan man definitivt ha. Jag är inte den som ständigt söker helt unika upplevelser i allt jag spelar och så länge plagiaten görs bra så fungerar det. Och nemesis-systemet, som råkar vara det enda nytänket Shadow of Mordor bjuder på, gör faktiskt skillnad. Man skapar sina egna historier, sina egna relationer till de avskyvärda uruker man springer på genom äventyrets gång.

Storyn är inte mycket att hänga i granen, uppdragsdesignen försöker inte att åstadkomma mer än det absolut krävs och slutet är så antiklimatiskt och intetsägande att jag bara kan klia mig i huvudet. J.R.R. Tolkien kan knappast ha varit nöjd med de friheter man har tagit sig med manuset här heller.

Men i slutändan är Shadow of Mordor ett bra spel, på gränsen till ett väldigt bra spel, med ett slagsmålssystem som likt förlagan i Arkham-serien är både lättsmält och djupt på samma gång. Det är inte svårt att rekommendera detta för någon, egentligen.

8/10

• The Evil Within

När The Evil Within utannonserades förra året (inte alls långt efter att jag började här) satte jag mina slantar på att det var detta spelet som en gång för alla skulle återuppliva survival horror-genren i Resident Evil/Silent Hill-formen. Jag hoppades, åtminstone. Nu är vi här, spelet har landat på hyllorna och jag är i princip klar med det.

Det är inte vad jag hade hoppats på, direkt. Men det är en kul callback till genrens guldålder där mästerverk som Resident Evil 4 regerade. Jag tycker om hur spelet ser ut med sin skitiga, rostiga och spöklika design och det nionde kapitlet som utspelar sig i en herrgård som inte så lite påminner om herrgården i Resident Evil är verkligen kanon.

Problemen är dock inte få. Som exempel avskyr jag letterbox-formatet (de svarta kanterna över och under bilden, alltså) som visserligen får spelet att se lite mer "filmiskt" ut men å andra sidan gör det väldigt svårt för mig att ha någon form av "environmental awareness", som det kallas. Det är inte ett särskilt tekniskt snyggt spel och det övergår mitt förstånd hur man kan få ett spel som körs i Id Tech 5-motorn att ha så inkonsekvent bilduppdatering.

Storyn är full av nonsens, vilket är att förvänta sig. Tråkigt är dock att huvudrollen Sebastian Castellanos är den tråkigaste karln du kan tänka dig. Han är helt apatiskt inställd till vad som händer omkring honom. Han spottar ur sig ett "what the fuck" då och då, som om det vore en tillräcklig reaktion till att utsättas för de mardrömslika scenarion han får uppleva. Jämför då med Leon S. Kennedy som åtminstone hade en viss karisma.

Jag hatar också att Mikami kände sig tvungen att ge fienderna kulsprutor, granater, krypskyttegevär och skottsäkra hjälmar mot andra halvan av spelet. Sådant förekom även i Resident Evil 4 men då The Evil Within inte alls är lika tajt som sin spirituella föregångare blir det mer av ett irritationsmoment här. Det är inte kul alls, och förstör verkligen spänningen.

Samtidigt har jag, som kanske är lite mer förtjust i den här sortens spel än många andra, haft mer än hyfsat kul med spelet. Jag gillar att känna att varje enskild kula kan vara skillnaden mellan liv och död. Jag gillar hur spelet uppmuntrar försiktighet och jag gillar monsterdesignen. Miljövariationen är dessutom superb - det är inte ovanligt att inom loppet av ett par timmar ha fått uppleva hemska kloaker, mentalsjukhuskorridorer, mörka skogar och stadsmiljöer i The Evil Within.

Och nu med facit i hand så ligger inte genrens återkomst helt på detta spelets axlar. Jag visste det inte när det visades upp men sedan dess har jag spelat kanonspel som Outlast och Alien: Isolation så genren mår bättre just nu än den gjort på väldigt länge. The Evil Within är inte bättre än Alien: Isolation men det är definitivt värt att kollas upp för den som saknar upplevelser som Resident Evil och Silent Hill erbjöd innan de begick självmord.

7/10