Svenska
Blog
Ett spoilerfyllt omdöme av Rogue One

Ett spoilerfyllt omdöme av Rogue One

This post is tagged as: Omdömen, Star Wars

Long story short; jag gillade Rogue One väldigt mycket.

Precis som jag fått för mig att teamet bakom projektet ämnat att åstadkomma från dag ett känns detta mer som en riktigt krigsfilm än övriga titlar. Insatserna är skyhöga och filmen är den kanske mest spännande filmen i serien i och med att man redan från början vet att ingen av dessa karaktärer är odödliga. Filmen var, precis som väntat, löjligt snyggt filmad också och jag känner att Gareth Edwards (som jag i och för sig aldrig tvivlat på) kan vara stolt över vad han gjort här.

Jag hade några problem med filmen som jag vill få undanstökade. Den tar en stund att komma igång och den där magiska Star Wars-känslan infinner sig inte omedelbart som i The Force Awakens. Whitakers karaktär kändes inte vital för berättelsen och scenen med tentakelmonstret som läste folks tankar var verkligen helt meningslös. Att ha en helt datoranimerad Tarkin i filmen gjorde den inga tjänster då han stack ut som en svullen böld i varje scen han medverkade i. Och jag hade mycket gärna fått lite mer kött på vissa karaktärers ben. Särskilt Cassian, spelad av en kanonbra Diego Luna, hade mått bra av lite mer bakgrundshistoria - vad som helst som hade hjälpt till att ytterligare utforska honom.

Men det är väl mina största "gripes" med filmen. Karaktärerna var lätta att tycka om och heja på. Droiden K2 var helt underbar och mycket av humorn ("Are you kidding me?! I'm blind!") träffade helrätt, samtidigt som den var en betydligt mörkare och skitigare film än vad som är normen. Den porträtterar en upprorsrörelse som är mer desperat än vi tidigare sett och de gör några moraliskt tvivelaktiga beslut som skänker en gråskala som tidigare saknats.

Något Rogue One gjorde bättre än The Force Awakens är vad man på engelska kallar "world building". Edwards presenterar oss för nya, spännande platser som vi inte sett i universumet tidigare där den tropiska planeten Scarif står sig som den mest iögonfallande. Filmen gör ett utmärkt jobb med att bygga ut serien och ge ytterligare dramatisk tyngd till filmer vi redan älskat i åratal.

När Scarif-uppdraget börjar och desperationen är som starkast är Rogue One även som bäst och den där Star Wars-magin jag var orolig aldrig skulle infinna sig anlände med råge. Krigsscenerna är verkligen grymt välproducerade. Rymdstriderna tillhör seriens absolut bästa, AT-AT-gångarna känns mer hotfulla än någonsin tack vare Edwards snygga kameraarbete och när manskapet i faller en och en och våra två huvudsakliga hjältar, Jyn och Cassian, accepterar att de kommer förintas tillsammans i vetskapen om att de skänkt rebellerna en chans att vinna kriget kunde jag inte göra annat än att rysa.

Jag älskade hur filmen slutade. Darth Vader-scenen där han gjorde slarvsylta av en hel korridor full av panikslagna rebeller var helt fantastisk (Vader har inte varit läskigare än han var här) och även Leias korta roll i dramat var perfekt gjort. Rogue One har lyckats göra A New Hope ännu bättre och jag kommer alltid tänka på att många rebeller precis innan har gett sina liv för att händelserna i originaltrilogin ska kunna äga rum när jag ser den.

Om detta är vad vi kan förvänta oss av Disneys antologifilmer mellan de regelrätta episoderna kan jag inte säga annat än "bring 'em on". Rogue One är det ultimata exemplet på varför Disneys uppköp av varumärket var det bästa som kunde hända serien.

HQ
Jag kommer att sakna dig, Geralt

Jag kommer att sakna dig, Geralt

This post is tagged as: Hyllningar

Jag har äntligen blivit färdig med The Witcher 3: Wild Hunt. Två genomspelningar av huvudäventyret, plus Hearts of Stone och Blood and Wine. Vilken fantastisk, magisk och alldeles underbar resa det har varit. Ett av mina absoluta favoritrollspel någonsin, är vad det blivit. Och de båda expansionerna var två av de bästa nedladdningsbara materialen som existerar, i mitt tycke. Särskilt den sistnämnda var en mer än värdig avslutning på ett fullkomligt fantastiskt spel som jag aldrig kommer glömma.

Vad jag känner just nu är en blandad, bitterljuv känsla av tillfredsställelse (av att äntligen ha tagit mig igenom det efter över 350 timmar) och en överväldigande tomhet av att det faktiskt är slut. CD Projekt Red har gått vidare till nya utmaningar och jag kommer sakna Ciri, Yennefer, Triss, Zoltan, Regis och framförallt Geralt oerhört mycket.

Det är fortfarande smått overkligt hur en förhållandevis liten, självständig studio i Polen har visat prov på sådan briljans i teknik, manus och spelvärld såväl som uppdragsdesign, spelbarhet, självmedvetenhet och innehåll - så till den vida grad att konkurrenterna ser smått patetiska ut i direkt jämförelse.

Det har varit ett långt äventyr för mig, där jag njutit av (nästan) varenda minut. När Geralt och Regis i slutet av Blood and Wine konstaterar att de sett och varit med om fantastiska saker tillsammans och att de nu minsann förtjänar att få vila och Geralt vänder blicken rätt mot kameran, och med ett leende indirekt tittar mig rätt i ögonen - var det ett ytterst speciellt ögonblick.

Tack, tack, tack så mycket, era underbara polacker. Tack!

HQ
Kong: Skull Island är en annan film?

Kong: Skull Island är en annan film?

This post is tagged as: Film, Intryck

Jag gillade den första teasern för Kong: Skull Island. Den var snyggt redigerad och hade en sanslöst ödesdiger ton som jag gillade. Apan själv verkade vara det primära hotet och det tyckte jag var spännande, även om jag givetvis visste att döskalleön skulle bjuda på andra hemskheter i vanlig ordning.

Den nya trailern bjuder på en helt annan ton och en hel del humor - främst av John C. Reilly - och filmen blev plötsligt mindre kittlande. Kungapan verkar inte alls vara det vi är tänkta att frukta när filmen har premiär nästa år utan han lär falla in i den vanliga beskyddarrollen så fort de initiala revirdispyterna är över. Istället verkar "monstren" som John Goodmans karaktär pratar om vara underjordiska odjur kallade "Skull Crawlers".

Så-att-eh... Jag är lite mindre pepp vid det här laget. Du kan se trailern på denna länk. Vad tycker du själv?

In Flames nya skiva "Battles" är en besvikelse

In Flames nya skiva "Battles" är en besvikelse

This post is tagged as: Musik, Metal, Omdöme

Idag släpptes In Flames nya skiva "Battles". Jag har lyssnat på den ett par gånger nu sedan den dök upp på Spotify vid midnatt och jag har svårt att dölja min besvikelse. Efter två riktigt bra singlar i form av The End och Through My Eyes (även Save Me har växt) så var jag försiktigt hoppfull om en sorts återkomst för det Göteborg-baserade bandet. Det var det inte.

Som helhet är den bättre än föregående Siren Charms men de två vassaste singlarna var också skivans två enda egentliga höjdpunkter. Öppningsspåret Drained börjar hur bra som helst, med ett riktigt tufft öppningsriff och en atmosfärisk vers med vemodig sång från Fridén men hela låten dör som en ihjälstampad råtta när bryggan övergår till en tjatigt repetitiv och tam refräng som jag har svårt att ens lägga på minnet.

Det där tjatiga verkar vara ett återkommande tema för många av plattans refränger. En fras på två, tre ord som upprepas tätt inpå varandra multipla gånger, vilket nästan känns skrivet för att vilken idiot som helst ska kunna sjunga med på livespelningar. Det finns inga överraskningar här. Till och med A Sense of Purpose och Siren Charms hade spår som The Chosen Pessimist och When the World Explodes, men den bästa låten på Battles är Through My Eyes, utan konkurrens, och den har jag lyssnat sönder redan. Det är dessutom en ganska rättfram låt, inget speciellt sett till struktur.

Jag har så svårt för att ens uttala mig om majoriteten av låtarna här. Här finns inga omedelbara bottennapp som på Siren Charms, nästan allting är definitionen av mellanmjölk och ingenting sätter sig. In My Room har en hyfsad refräng och ett coolt gitarrsolo, men det är ungefär så långt jag har kommit i mina observationer sett till kompositionerna.

Anders Fridén har träffat en sångterapeut för första gången inför en skivinspelning och det tycker jag hörs, särskilt på låtar som Through My Eyes och Save Me - vilket givetvis är bra. Det ska bli intressant att se om det arbetet kommer visa sig i livemiljön. Gitarren låter också bättre än den gjorde på föregående platta. Men där slutar egentligen lovorden. The End, Through My Eyes och Save Me är bra låtar - resten vet jag inte ens om de kommer hamna på min spellista för Skandinavisk metal.

Vad tycker du?

Mass Effect: Andromeda-trailern var...

Mass Effect: Andromeda-trailern var...

This post is tagged as: Intryck

Meh...

Jag ser fram emot Mass Effect: Andromeda väldigt mycket och räknar med att det kommer bli en av nästa års större höjdpunkter (även om allting lär överskuggas av Red Dead Redemption 2). Bara tanken på att få återvända till detta universum med en ny ensemble av karaktärer att äventyra med och kära ner sig i, på den nuvarande generationens konsoler med (förmodligen) seriens mest finslipade gameplay gör mig rätt knäsvag.

Men det vi hittills har fått se har inte riktigt gjort längtan mer outhärdlig. Det lilla gameplay vi fick se i samband med avtäckningen av Playstation 4 Pro var inte direkt actionpackad eller full av andra intressanta nyheter och trailern vi fick för några dagar sedan på "N7 Day" var också rätt intetsägande.

Jag inser att det är ett medvetet val av EA och Bioware, de vill förmodligen inte visa för mycket av spelet innan de blir redo för lansering men det hade inte varit så svårt att förvandla mig till en dregglande tjomme heller. Nästa gång vi ser spelet vill jag ha något mer substantiellt, något som gör väntan till release plågsam.

Vad tyckte du om trailern?