Jag älskar Zelda mer än jag kan beskriva. Det var Ocarina of Time som i princip gjorde mig till den spelfrälsta, unga mannen jag är idag. Jag är väldigt beskyddande när det kommer till Zelda. Jag är rädd för att radikala förändringar ska göra Zelda till något annat än det jag älskar det för. Det finns nog ingen annan spelserie som jag är så konservativt inställd inför.

Så Nintendos avtäckning av The Legend of Zelda till Wii U gick inte hem hos mig. Det var för det första alldeles för lite. Jag hade inte räknat med att få se rent gameplay men det är svårt att lämna ett avtryck på trettio sekunder och Nintendo lyckades inte med det den här gången, åtminstone inte för mig.

Jag är inte helt emot den grafiska stilen som påminner inte så lite om både Wind Waker och Skyward Sword men jag är inte såld än, inte i det här skedet. Det största problemet jag har med visningen är väl roboten med laserkanoner, hur vår hjälte ser ut och de närmast mekaniska pilarna som används. Det ser på förhand ut som en blandning mellan sci-fi och fantasy på äckligaste Final Fantasy-vis. Inte ett svärd så långt ögat når heller.

Men sen började jag fundera. Är det ens Link vi ser i trailern? Jag tror faktiskt inte det. Det skulle ju egentligen kunna vara det då Link faktiskt inte är någon alls utan den charmiga, gröna utstyrseln. Så den här karaktären skulle kunna vara vem som helst, med tanke på bristen av ikoniskt utseende.

Min gissning är att det är prinsessan Zelda själv vi ser i trailern. Eller mer specifikt: Shiek, Zeldas alter ego i Ocarina of Time. Karaktären har ett ganska könsneutralt utseende och skulle kunna vara både tjej eller kille så vitt vi vet. Spelets skapare, Eiji Aonuma, har gång på gång uttryckt intresse för att bryta sig loss från seriens konventioner och normer för att erbjuda ett färskt perspektiv på serien. Och att låta spelaren anta rollen som Zelda vore det mest logiska sättet att göra just det.

Zelda har dessutom inte dragit sig från att använda pilbåge förut.

Om det mycket riktigt är Zelda (eller Shiek eller hur man nu vill säga det) kan det bli rätt spännande faktiskt. Det vore kul att se vilken roll Link hade haft i ett sådant spel, om han dyker upp överhuvudtaget. Kommer vi få växla mellan att spela som Link och Zelda, där Link låter mig hugga gräs med svärd och Zelda kör på sitt bågskytte? Men tack, ja tack! För medan jag, konservativ som jag i det här fallet är, inte är redo för att slänga alla konventioner i soptunnan än vore det faktiskt rätt häftigt att se spelet leka med helt nya idéer samtidigt som det erbjuder vad jag söker i ett Zelda-spel. Och Grand Theft Auto V visade att det är fullt möjligt att ha multipla spelbara karaktärer i ett spel med en öppen värld.

Oavsett hur det blir lär det bli bra. Jag var inte överförtjust i visningen av Skyward Sword heller men det visade sig vara ett bra spel, om än lite väl styrt. Av vad jag fått se är jag inte förtjust i designen. Jag har inget emot grafikstilen, utan jag menar mer pew-pew-lasrarna i det här fallet. Men jag är övertygad om att jag kommer vänja mig vid det och när vi väl får se spelet i rörelse lär suget infinna sig på riktigt.

Vad tycker du? Och vem tror du det är vi ser i trailern?

När Call of Duty 4: Modern Warfare släpptes tyckte jag att det var bland det häftigaste jag spelat. Det kändes så banbrytande, så snyggt regisserat och så inlevelsefullt på den tiden. Det var, utan att överdriva ens lite, starten på hur FPS-genren ser ut idag både sett till enspelarkampanjer och flerspelarlägen.

Men även om jag haft rätt kul med spelen som släppts varje år efter Call of Duty 4 (kanske mest med Black Ops) så har jag alltid varit lite, lite mer av en Battlefield-person än en Call of Duty-person. Det mer storskaliga och fordonsfyllda kriget har alltid tilltalat mig mer än det tajtare, frenetiska och kaotiska striderna som Call of Duty-serien gjort till sitt signum.

Men i år lär det inte bli så.

Medan Call of Duty i många år stått och plaskat lite i samma pöl sedan det första Modern Warfare har Battlefield-serien tagit duktiga steg framåt för varje del. Men när vi fått se både Call of Duty: Advanced Warfare (vars namn är olidligt fult) och Battlefield: Hardline på årets E3-mässa får jag ändå erkänna detta som året då Activision slutligen erbjuder en intressantare uppföljare än EA, i min bok.

Advanced Warfare-demon de visade på Microsofts presskonferens såg faktiskt både kul och snyggt ut. Jag gillar exoskelettet och vad det möjliggör. Och framför allt så ser detta ut som det första riktiga utvecklingen som serien sett sedan 2007.

Battlefield: Hardline ser å andra sidan ut som lite mer av samma som jag spelat på Playstation 4 i ett halvår nu. Jag har spelat beta-versionen ett tag och är inte alls särskilt imponerad. Jag var på förhand intresserad av "cops vs. robbers"-temat som spelet kör på men i ärlighetens namn känns det inte som att jag spelar som bankrånare när jag springer med en RPG och skjuter ner helikoptrar. Jag känner inte alls av konflikten de vill presentera, utan det känns som vilket vanligt krig som helst fast med mer fokus på att grabba kontanter än att plocka flaggor.

Det kan bli lite hur som helst i slutändan, givetvis. Call of Duty: Advanced Warfare kan visa sig vara lika anonymt som en Flashback-användare och Battlefield: Hardline kan ju bli hur bra som helst. Men baserat på vad vi sett och vad jag spelat så verkar det vara Activisions år den här gången. Åtminstone för mig.

Vad tror du?

Whoah. Det kommer vara väldigt mycket att göra om ett par timmar. Så jag tänker fatta mig kort. Lineupen av spel vi har att se fram emot från presskonferenserna ikväll ser redan nu perverst bra ut men jag tänkte ta ett par minuter åt att drömma lite extra. Så dessa är spelen som ännu inte bekräftats men jag hoppas vi får se ändå. Jag kommer alltså inte skriva om nya Zelda eller dylikt, då det mer eller mindre känns givet att vi får se det.

• Banjo Kazooie 3. Det är dags, Microsoft. Hur ni kan sitta på så många av Rares varumärken och inte utnyttja det övergår mitt förstånd. Banjo Kazooie till Nintendo 64 står sig som ett av mina favoritspel när det kommer till 3D-plattformande. Jag vill se en regelrätt uppföljare som ser helt sagolik ut och omedelbart tvättar bort minnet från Banjo Kazooie: Nuts & Bolts. Vi behöver fler charmiga plattformsäventyr utanför Nintendos lilla värld. Make it happen, damnit!

• Left 4 Dead 3. Left 4 Dead-spelen, och då särskilt ettan, har jag och mina närmsta vänner haft omåttligt roligt med genom åren. Sett till multiplayer-spel är det egentligen bara Halo: Reach jag håller av högre. Gör det till verklighet, Valve. Half-Life 3 kan vänta ett tag till. Jag har glömt av varför jag ville ha det från början ändå.

• Nytt Perfect Dark. Ytterligare en Rare-egendom. Perfect Dark Zero var ingen höjdare i ärlighetens namn men sedan det började ryktas om ett nytt Perfect Dark till Xbox One i tredjeperson á la Uncharted började jag se möjligheterna med konceptet. Så, ja tack till spionage med Joanna Dark i ett häftigt, påkostat äventyr. Och återigen - varför inte använda de varumärken ni faktiskt äger?

• Red Dead Revolution. Eller Red Dead Redemption 2 eller vad det nu kommer kallas. Den här tror jag inte en sekund på att vi kommer få se på årets E3 men jag drömmer, som sagt. Red Dead Redemption är ett av de absolut bästa spelen från förra generationen och jag trånar efter att få återvända till vilda västern i rollen som en ny laglös cowboy. Snäääälla.

Snart är det dags. Coca-colan är redo, jag har mitt anteckningsblock framme och min kropp är redo. Vad hoppas du vi får se?

Imorgon kickstartas E3 med Microsofts presskonferens, följt av EA, Ubisoft, Sony och slutligen Nintendo (med sin lilla förinspelade stream). Även om konferenserna tekniskt sett inte är en del av själva mässan är det ändå på dessa som de tyngsta titlarna visas och avtäcks. Och det är under sådana här tider på året som man tittar tillbaka och minns tidigare presskonferenser.

Det finns massor av höjdpunkter för min egen del. Uppvisningen av Gears of War 2 var häftig minns jag. När Bungie visade upp Halo 2 i all sin prakt är en annan favorit. Gameplay-presentationen av The Last of Us blåste mig ur stolen. Men nu tänkte jag prata specifikt om de där stunderna som fick publiken att gå bananas. För just publikens reaktion gör faktiskt extremt mycket för storskaligheten i en presentation. Det spelar ingen roll hur häftigt jag tycker något är, om publiken inte svarar på det alls så blir det ganska antiklimatiskt.

Det första jag kommer att tänka på, kanske mest för att det ligger så färskt i minnet, är när Jack Tretton gick ut med att de inte kommer tvinga spelaren att vara uppkopplad på internet på Playstation 4. Maskinen skulle stödja begagnade spel och du kunde låna ut spelen hur du ville. Det bekräftade ändå att folk trots allt värdesätter ägarskap och inte är redo för restriktioner av den typen som Microsoft först var inne på med Xbox One. Aldrig har något så självklart blivit hyllat så högljutt. Det var ren slakt och Microsoft serverade Sony sin E3-seger på ett silverfat.

En spelutannonsering som jag tycker är väldigt häftig är Nintendos avtäckande av Super Smash Bros. Melee. Dels för att det spelet var det coolaste som existerat när det släpptes men främst för att man verkligen kan känna publikens upphetsning när man ser klippet. Det finns mycket som Nintendo ligger efter i men när det kommer till ren och skär spelglädje är de ohotade. Den energin känns i det här fallet och jag slår vad om att det inte fanns en enda person som inte var spelsugen i det rummet just då.

Och sen finns det den där avtäckningen som smiskar allt annat. Avtäckningarnas avtäckning. Jag kan titta på det här klippet hundra gånger och jag får gåshud varenda gång. Jag pratar givetvis om spelet som senare skulle komma att döpas till The Legend of Zelda: Twilight Princess. Reggie går upp på scenen och säger att de har en sista sak att visa innan de tackar för sig. Vi får ett par snabba, harmoniska kamerasvep över ett grönt landskap innan skiten träffar fläkten. Något ondskefullt är på väg och vi ser en ensam ryttare rida ut för att stoppa det. Musiken är mäktig och det dröjer inte länge förrän kameran zoomar in på vår hjälte. Han höjer svärdet och publiken förlorar förståndet. Mycket mer episkt än så här blir det inte.

Vilka är dina favoriter?

Jag har redan skrivit ett ganska långt inlägg om hur jag skulle vilja att multiplayern i Halo 5: Guardians kommer se ut. Nu tänkte jag skriva lite om kampanjen. Jag gillade kampanjen i Halo 4 och tycker att den blev mer lyckad än flerspelarläget. Förändringarna man gjorde omfamnades bättre där och banan Reclaimer blev snabbt en favorit för hela serien. Jag tycker Halo 4 är ett ruskigt snyggt spel. Både rent tekniskt och estetiskt. Covenanterna fick en ny fräsch look som framhävde dem mer som rymdvarelser än i tidigare delar. Jag gillar den visuella uppdateringen för i princip allt. Master Chiefs nya rustning är suh-weet. Vapen som BR, DMR, Assault Rifle och Magnumen både känns och ser bättre ut än någonsin tidigare. Överlag tycker jag att kontrollen jag har över min karaktär är tajtare också.

Så jag har inte lika mycket att klaga på sett till kampanjen, men visst finns det ett par saker som kan behöva putsas på. Och de kan börja med följande:

• Tillbaka till ritbordet för Prometheans. Halo 4 markerade starten för en ny trilogi. Så jag uppskattar ambitionen att tillföra ett nytt hot för att mixa upp formeln lite, samtidigt som de inte gick alldeles för långt utanför ramen av varför Halo fungerar så bra som det gör (host, Flood). Promethean-rasen fungerade men hittade inte riktigt hela vägen hem. Den enda av klasserna som var kul att möta var Knight-klassen och inte ens de är lika roliga att spöa som en Elite. Introducera ett par nya klasser som passar bättre in i Halo-pusslet än Crawlers och Watchers gör. Och just det - låt inte en Knight teleportera bort sig från striden så fort jag skjutit bort dess sköld. En enkel lösning vore att dess förmåga att teleportera sig avaktiveras när skölden är nere. Det blir mindre frustrerande på det sättet.

• Ge mig omdesignade Promethean-vapen. Bortsett från hur de i princip bygger upp sig själva från mindre delar i handen på dig ser inte Promethean-vapnen särskilt häftiga ut. De ser blockiga ut, om något. Ge mig en uppsättning vapen som jag vill spela med, också. Jag spelar hellre med en Light Rifle än en Carbine men Boltshots och Suppressors använde jag bara om jag absolut var tvungen. Ge mig ett ordentligt automatiskt Promethean-vapen. Behåll den övergripande designen på skjutdonen men ge dem lite mer tilltalande form.

• En mer personlig berättelse, tack. De rörde lite vid det här redan i Halo 4. Där var man från början inte under någons order och rörde sig lite på eget initiativ. Jag tyckte om att det berättarmässiga fokuset låg mer på Master Chief och framförallt Cortana än allt annat omkring. Fortsätt med det och gör det i ännu större utsträckning i Halo 5. Utmana våra känslor och visa hur tungt Cortanas frånvaro väger för vår hjälte. Och snälla - sluta förlita er på att jag har läst alla böcker. Jag vet fortfarande inte vad en "Didact" är, annat än att han är en fuling och behöver dö. Låt det här bli en isolerad story som lever på helt egna meriter.

• Återintroducera bekanta ansikten. The Arbiter, helst. Det är dags för Elite-bossen att få bekanta sig med Master Chief igen. Jag vill veta vad han har haft för sig sedan händelserna i Halo 3 och dialogerna som kan uppstå mellan de två kan bli intressanta då deras respektive folk verkar vara osams igen. Låt de ofrivilliga kompisarna göra ett par uppdrag tillsammans som för att återuppleva gamla goda tider.

• Mer spektakulära actionscener. Alla minns vi väl när vi för första gången fällde en Scarab. Det var en häftig kamp som involverade flera steg och slutade med en enorm, blå explosion. Halo 4 hade en liknande scen där man fick gå ombord på ett Covenant-skepp, sabotera en kärna inuti och slutligen hoppa ut oskadd som den ärkeboss man är. Mer sånt, tack!

• Åtta banor räcker inte. Ge oss minst nio, som ju blivit någon sorts standard för serien. Vågar man hoppas på tio?

• Mer ikonisk musik. Jag tyckte musiken i Halo 4 var riktigt bra i sina bästa stunder (Haven, To Galaxy, Revival och framförallt Arrival är favoriter - kolla upp på Spotify). Problemet är att Halo behöver något som verkligen sätter sig på minnet och får en att direkt tänka på just Halo. Och medan musiken i Halo 4 gjorde ett bra jobb med att sätta tonen i scenerna de presenterades i fanns det inget sånt spår som verkligen fick den ikoniska statusen som huvudtemat från Halo: Combat Evolved snabbt fick.

• Mer luftaction. Det var coolt att skjuta saker från en Hornet i Halo 3. Det var coolt att få flyga runt i rymden i Halo: Reach. Det var coolt att äntligen få styra en Pelican i Halo 4. Jag vill ha mer sånt. Och framförallt mer av sådant fast djupare. När man kommit över upphetsningen av att få styra ett rymdskepp i Reach så inser man snabbt att man inte har så mycket att göra annat än att skjuta ner Banshees. Pelicanen användes mest som en transport för att du ska kunna komma till ditt mål. Ge mig mer saker att göra i luftfordonen. Vi har en ny generation av hårdvara att utnyttja.

Våga göra något nytt. Den här punkten är svår att prata om för att jag inte har någon aning om vad som skulle behöva göras. Men tänk tillbaka på hur Halo 2 lyckades med konsten att göra saker man aldrig trodde skulle hända efter att ha spelat det första spelet samtidigt som det gjorde det inom ramarna för vad som är Halo. Det var i Halo 2 Battle Rifle introducerades och cementerade vikten av precision och headshots i den utsträckningen vi fortfarande kör på. Multiplayer togs till nästa steg med Xbox Live. Dual wielding blev en grej och kanske absolut mest iögonfallande - man fick spela halva kampanjen ur en Elites perspektiv. Halo 5 behöver bli för Halo 4 vad Halo 2 var för sin föregångare. Det är extremt riskabelt men löningen kan bli enorm. Med Halo 4 bevisade 343 Industries att de kunde skapa ett Halo-spel. Med Halo 5 behöver de ta det till nya höjder.

Tack för att Du läste även denna gången! Hur ser dina förhoppningar ut? Och när jag ändå har din uppmärksamhet - vad tycker du om det här "önskelisteformatet"? Är det något du skulle vilja se mer av eller blir det tråkigare såhär i punkt-till-punkt-form? Ha en trevlig helg.