Svenska
Blog
Remakes, alltid av ondo?

Remakes, alltid av ondo?

This post is tagged as: Film, Svammel

Nu när man lever i en värld där precis allt ska göras om och nya versioner av samma gamla skit pressas ut ur Hollywoods ändtarm på löpande band är det lätt att fnysa bara ordet "remake" nämns. Jag förstår. Men jag är inte av åsikten att remakes per automatik alltid är av ondo.

Bara för att något redan gjorts behöver det inte betyda att det gjorts felfritt. Grymma filmer som John Carpenters The Thing, The Departed, True Grit och The Fly är remakes och jag tycker exempelvis att Zack Snyders Dawn of the Dead överskrider originalet, precis som jag älskar Fede Alvarez Evil Dead.

Nu vet jag visserligen att remakes som Nightmare on Elm Street, Conan the Barbarian, Poltergeist och Clash of the Titans är snäppet vanligare men jag tycker det finns gott om filmer som har potential att bli riktigt, riktigt bra om de görs om. Jag kan exempelvis definitivt tänka mig att en remake av The Shining kan bli bra med rätt regissör och skådespelare. Kubricks film är ju en fantastisk film men den är inte alls särskilt trogen boken.

Så jag föreställer mig kanske inte nödvändigtvis en remake på filmen The Shining, det är ingen mening. Utan snarare en ny tolkning av boken i sig. Remakes som inte bokstavligen försöker göra samma film på exakt samma sätt med nya effekter har en chans att bryta sig loss och bli något eget. Och eftersom att ingenting någonsin är perfekt finns det ju alltid utrymme för bättring.

Vilken film tror du hade kunnat bli en bra remake?

HQ
The Walking Deads sjunde säsong börjar grisigt

The Walking Deads sjunde säsong börjar grisigt

This post is tagged as: TV, Serier

Spoilers...

AMC:s The Walking Dead är en väldigt ojämn serie. Jag gillade den första säsongen, när Nyckeln till Frihet-regissören Frank Darabont fortfarande styrde skutan, men sedan dess har det skiftat fram och tillbaka i kvalité. Jag känner att mönstret är att varje säsong har två-tre avsnitt som är helt galna, som liksom gör att jag känner mig tvungen att fortsätta titta - medan resten av säsongen är en ganska långsam, repetitiv historia.

Den sjunde säsongens första avsnitt var dock ett sådant som naglade fast en. Jag hade på förhand läst att avsnittets händelser gjorde folk illamående och när jag pratade med min flickväns pappa om det igår kallade han det "det grisigaste som gått på TV". Och ja... Det fick de grisigaste grejerna i, säg, Game of Thrones att se ut som Bolibompa.

Vi fick nu se vad den omtalade Negan, spelad av coola Jeffrey Dean Morgan, går för. Allt som Rick och hans grupp har ställts inför i det förgångna, arméer av vandrande dött kött, mordiska guvernörer och Terminus-kannibaler, verkar helt plötsligt väldigt trivialt i direkt jämförelse med Negan.

Vi har sett Rick i underläge massvis av gånger, men det har alltid varit med en inre eld som inger känslan av att han snart kommer vända på steken och slita allt i sin väg i stycken. Här är han nedbruten, gråtandes och skräckslagen - på sina knän och ber om nåd. Och när ögonblicket kommer - det riktigt grisiga ögonblicket - och Negan slår in kraniet på Glenn och han med ett öga smått hängande från sin håla och en kluven skalle tittar på Maggie och halvt lobotomerat säger att han ska hitta henne (förmodligen i ett liv efter detta), då reagerar min kropp mycket riktigt med fysiskt obehag. Det var ett ögonblick som spelades om igen i huvudet på mig när jag skulle sova samma kväll.

Tyvärr hade mitt Facebook-flöde redan spoilat för mig att Glenn skulle dö (då underhållningsmedia alltid måste ut med sina tankar så fort något händer på TV med rubriker som "Walking Dead star Steven Yeun says goodbye to show" - fan ta dem) men sättet det gick till på, hela situationen och hans sista replik påverkade mig djupt ändå.

Samtidigt är Jeffrey Dean Morgan så karismatisk att jag inte kan göra annat än att gilla honom och det monster han har gett liv åt på TV-skärmen. Jag vill se mer av honom. Jag tror att han kan få ett väldigt minnesvärt slut.

HQ
Batman: Arkham VR min favorit bland VR-spel

Batman: Arkham VR min favorit bland VR-spel

This post is tagged as: Intryck, DC Comics

Jag har inte varit jätteimponerad av de spel jag testat till Playstation VR ännu, men när jag sparkade igång Batman: Arkham VR så var det svårare att hålla sig cynisk. Spelet är utan tvekan min favorittitel som går att köpa för headsetet nu. Det är inte särskilt långt eller omfattande men det kostar å andra sidan inte ens två hundringar.

För det första har inte ens ens fått så mycket som en mild huvudvärk eller ett uns av illamående av att spela det, medan jag inte kan spela RIGS eller Eve: Valkyrie mer än fem minuter innan obehaget sparkar in den figurativa dörren. Det är inte mycket rörelse som förekommer i Batman: Arkham VR. Istället kan du snabbt flytta perspektiv över en, säg, brottsplats genom att titta åt förbestämda platser och trycka på en knapp.

Grafiken är duktigt imponerande, trots att PSVR-hjälmen inte har den bästa upplösningen och är lite suddig. Det känns verkligen som att jag befinner mig i Batmans grotta när jag står där och med Move-kontrollerna pekar på skärmar för att lokalisera Robin och Nightwing. Att plocka fram en batarang från verktygsbältet och kasta känns intuitivt och spelet är responsivt överlag.

Ge det en chans om du är ute efter lite VR-mys till Playstation 4.

Det känns bra att vara tillbaka i Batmans kängor

Det känns bra att vara tillbaka i Batmans kängor

This post is tagged as: DC Comics, Åsikter

Jag spelade Batman: Arkham Asylum till Playstation 4 på Gamereactor Live häromdagen och det var en riktigt trevlig bekantskap, än en gång. Jag älskar verkligen originalet av hela mitt hjärta - även om den sista bossen drar ner helhetsintrycket något - och trots att Return to Arkham inte är den bästa porten jag sett är det ju fortfarande samma gamla briljanta spel.

Atmosfären, gameplayet och Mark Hamills skådespel är så tajt att det är svårt att inte förundras såhär sju år senare, fortfarande. Alla som inte redan spelat Arkham-spelen bör definitivt inhandla remastern.

Och på tal om Batman spelade jag även den tredje episoden av Telltales Batman-serie - och det var en riktigt bra episod. Jag tycker Telltale berättar en spännande version av Batmans historia som aldrig riktigt utforskats i något jag sett, läst eller spelat förut. De tar risker och ställer mig inför val som väldigt sällan är lätta att göra. Kända karaktärer har nya twister och bakgrunder som jag tycker är intressanta och att få leva med konsekvenserna av sina val är som vanligt en stor del av charmen.

Båda spel rekommenderas varmt.

Titanfall 2 bjuder på en hygglig kampanj

Titanfall 2 bjuder på en hygglig kampanj

This post is tagged as: Intryck

Jag har spelat Titanfall 2-kampanjen i några timmar nu och har rätt kul. Berättelsen har inte riktigt gripit tag i mig och jag känner att jag är till fots lite mer än jag hade hoppats men det känns tajt och välavvägt i tempot. Mest av allt känner jag kanske att kampanjen fungerar som en utmärkt uppvärmning inför multiplayern, som givetvis fortfarande är huvudfokus.

Du får nämligen testa på samtliga av de Titan-klasser som finns att tillgå i flerspelarläget (såväl som ett par som bara finns i kampanjen) och alla nya vapen - och så vidare. När du hoppar in i multiplayerläget vet du med andra ord vad du gillar och inte gillar att använda och kan spelets grunder utan och innan.

Stjärnan i kampanjen är samspelet mellan protagonisten Jack Cooper och Titanen BT-7274 (eller vad han nu heter, han kallas bara BT till tals) där du med jämna mellanrum får interagera med honom genom olika dialogval som skänker personlighet till bandet mellan karaktärerna. Och spelet påminner mig väldigt snabbt om att det inte finns något spel som har skönare, mer responsiv rörelse i första person än det här spelet. Att ta sig fram genom banorna går som en dans och flödet i rörelserna är oslagbart. Spelkontrollen är ofattbart tajt, vilket är kanon såklart.

Det är dock ett spel som passar bäst i mindre doser, precis som jag kände med Doom. Ingenting man lär sträckspela, med andra ord. Jag ser hursomhelst mycket fram emot att få kriga online när servrarna börjar fyllas med n00bs.