Så jag var och såg två filmer på bio i lördags. Det började med Inferno, av Ton Hanks och Ron Howard, baserad på den fjärde Dan Brown-boken med Robert Langdon i huvudrollen och den var helt okej. Spännande, med okej tempo och en oerhört lättomtyckt Tom Hanks (som vanligt). Tre av fem förlorade symboler.

Sedan var det som sagt Ouija: Origin of Evil. Återigen - helt okej, men inte så bra som herr Stuckmann fick det att låta som i sin recension. Den hade fler "jump scares" än utlovat och demonen som plågar familjen var rätt fult animerad och stred mot filmens mer analoga look. Slutet kändes utdraget och sådär tråkigt skräckklyschigt, men som Halloween-bio dög den utmärkt. Tre av fem läskiga småflickor.

(Och just det - vi såg även Blood Father på Viaplay där innan läggdags. Bra film, med en enorm Mel Gibson som gör sin coolaste roll sedan... Mad Max? Rekommenderad badass-underhållning som bortsett från en mittsekvens som tragglar lite för länge engagerar från början till slut. Fyra av fem gamlingbiceps.)

Ouija: Origin of Evil stod dock för en av de tråkigare bioupplevelserna jag har varit med om. Fem minuter in i filmen kommer det nämligen in ett sällskap bestående av vad jag bara kan förmoda var tonåringar som skrek och hoppade omkring. De bara fortsatte komma! En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton, femton, sexton... Jag slutade räkna hur många det var som vällde in till slut.

Okej, de var väl sena. De kanske missade bussen dit eller något - så fort de hittat sina platser kommer de väl tystna, tänkte jag. Så var det inte. De gapade, skrek, pratade högljutt, kastade saker omkring sig och uppförde sig rent jävligt konstant. Folk började gå ut och klaga hos personalen, och till en början stod det SF-anställda vid ingångarna och observerade.

Sådär fortsatte det i fyrtio minuter, minst. Till slut stängdes filmen ner, ljuset tändes, och sex personer ur personalen kom in och sade åt bråkmakarna att avlägsna sig - varpå de ställde sig upp, gapade ännu högre, slängde skräp omkring sig och svor hotfullt mot allt och allihop. Resten av publiken klappade händerna.

Men då var det liksom redan försent, stämningen var paj och mitt humör lågt. Hur svårt ska det vara att visa de i sin omgivning respekt? Vart är folkvettet?

Särskilt skräckfilm brukar ju vara lite extra knepigt på bio. Man har en trio av sextonåriga tjejer på fjärde raden som skriker som stuckna grisar så fort något läskigt händer och en flock av frustande dudebros bakom sig som slår sig för bröstet och väsnas av någon outgrundlig anledning. Men såhär illa har jag aldrig upplevt det vara förut och det lär dröja innan jag får för mig att se skräck på bio igen.

Har du någon liknande berättelse att dela med dig av?

Nintendo visade upp sin NX igår. Det vet ni om. Jag gillar namnet, även om jag kan se problematiken i att Switch knappast är ett unikt namn. Jag gillar också hur reklamfilmen var orkestrerad, här såg vi inte en enda glad familj med treåringar som viftar och pekar på gimmickartade mojänger.

Det doftade lite Apple och Sony över marknadsföringen och pekar mot ett Nintendo som kanske växt upp lite sedan sist de släppte ny hårdvara. Detta är en spelmaskin och just spelandet är i ständig fokus. Och jag tror inte vi ska hänga upp oss för mycket på vilka spel som visades. Jag vet att man ständigt läser "meh, Skyrim är fem år gammalt" i kommentarsfälten men meningen med videon var ju heller inte att visa vilka spel vi kommer spela - utan snarare konsolen vi spelar dem på. Räkna med att nya spel kommer få större fokus längre fram, med andra ord. Och att Skyrim-remastern dyker upp på maskinen ser jag bara som ett gott tecken, oavsett hur gammalt spelet är.

Jag gillar också designen på själva konsolen, något jag inte direkt kunde säga om Wii U. Switch ser ut som en gedigen maskin, inte en glansplastig leksak. Och i och med att maskinen kan användas helt som en bärbar enhet blir den svagare prestandan (i kontrast med Playstation 4 och Xbox One) inte nödvändigtvis ett problem. Jag tycker konceptet är oerhört tilltalande.

Jag tror att det här är helt rätt väg att gå för Nintendo. Jag vet att de nyligen berättade att de inte har några planer på att pensionera 3DS:en ännu, men jag är inte helt övertygad om hur vattentätt det är. Jag känner verkligen att detta är det första steget i att unifiera hela deras ekosystem till en enda plattform, och istället för att varje gång en spelidé dyker upp och någon måste bestämma om det ska vara på Wii U eller Nintendo 3DS blir det nu istället Switch, oavsett. Därför blir jag förvånad om nästa Pokémon-spel efter Sun/Moon inte kommer till Switch, exempelvis. Tanken är spännande.

Det finns givetvis ett par frågetecken. Batteritiden är den uppenbara, något vi inte vet något alls om i dagsläget. En annan, för mig, är ergonomin. Vad är priset, och så vidare. Och det kommer absolut komma dåliga nyheter medan vi närmar oss release. Ingen konsol kommer utan sin beskärda del dåliga nyheter, men jag tror faktiskt på den här maskinen.

Jag har redan bokat min och jag har faktiskt inte känt en sådan här entusiasm för ny Nintendo-hårdvara sedan Gamecube. Nu gäller det bara att de verkligen, verkligen slår till med dundertitlar också. Breath of the Wild är en jättebra början men vi behöver också ett nytt 3D-Mario (det som vi såg snabbt i videon kan vara precis vad de arbetar på) och det är sannerligen dags att damma av Metroid Prime - tiden är liksom inne.

Spännande tider.

Ouija, en av de sämsta filmerna jag såg under 2014, handlade om ett gäng ungdomar som får kontakt med en andevarelse genom ett Ouija-bräde. Ni vet, ett sånt där alla deltagare håller på en lins som "rör sig" av sig själv över ett bräde med bokstäver för att bokstavera ord?

Ja, den sög. Men det kommer en uppföljare med undertiteln Origins of Evil (premiär imorgon) och den har faktiskt fått god kritik. Chris Stuckmann, min favorit bland Youtube-filmkritikerna, gick så långt som att kalla den för "en av de bästa skräckuppföljarna någonsin".

Regissören gjorde även Oculus, som jag tyckte var helt okej, och Hush - som jag gett lovord här i bloggen förut. Så det räckte för att jag skulle köpa hem ett gäng biobiljetter för lördagen, åt mig och vännerna. Hoppas att jag håller med Stuckmann nu.

"Det mest underskattade bandet" kanske är en överdrift. Finns ju säkert helt briljanta band där ute som inte får någon som helst cred men bland de banden som ofta dyker upp i mina Spotify-spellistor och ingen egentligen pratar om är finska Poets of the Fall rätt framträdande.

Jag upptäckte dem först i egenskap av Max Payne 2-fan. Deras låt "Late Goodbye" fanns med i eftertexterna av spelet och jag tyckte att den var perfekt som avslut på ett snudd på perfekt spel. Poets har samarbetat med utvecklarna Remedy efter det också. Dels kunde man höra deras låt "War" som en del av soundtracket i Alan Wake men kanske mer iögonfallande är att de fick vara med i spelets story med bandnamnet Old Gods of Asgard, där låten "Children of the Elder God" spelades under den ikoniska rockscenen och vackra "Poet and the Muse" fungerade som viktig nyckel för protagonistens kamp mot mörkrets krafter.

Så - för att sprida "awareness" tänkte jag här nedan länka till några av mina personliga favoriter av bandet, utan någon egentlig ordning (med Spotify-länkar).

Daze
Late Goodbye
Drama For Life
War
Dreaming Wide Awake
Center Stage
Heal My Wounds
Carnival of Rust

Vilken var bäst enligt dig?

Götlabörgbandet In Flames och Nuclear Blast Records släppte nyligen den tredje singeln från den kommande skivan Battles på Youtube och Facebook. Den heter Through My Eyes och jag... älskar den.

Senast jag fick samma "kärlek-vid-första-örkastet"-reaktion av en In Flames-låt var vi inne på Come Clarity-eran. Detta kan alltså vara det fetaste de producerat på tio år. Så nu när jag har haft tid att lyssna ordentligt på The End, som bara har växt och växt för mig, är jag riktigt pepp på den nya skivan som har potentialen att bli betydligt bättre än de närmsta föregångarna.

Om man bryter ner Through My Eyes är det egentligen inget särskilt, strukturellt. Det är en In Flames-låt. Det är dock några väldigt simpla aspekter med den som gör att jag verkligen uppskattar den och den första är att den är ganska avskalad. Här finns det inte lager på lager av gitarrmelodier som dränker helheten. Det finns inga jobbiga synthar som "poppar" upp soundet. Det är ett häftigt, simpelt riff tillsammans med en Anders Fridén som låter hur vass som helst.

Jag älskar ackordföljden i refrängen och Anders sång är ösig även när den är ren. Skriken är dessutom lite aggressivare, lite högre i pitch. Jag tycker helt enkelt att detta bådar väldigt, väldigt gott inför nästa månads skivsläpp.

Det enda jag tycker hade behövt lite arbete är mixen och jag tycker fortfarande att gitarrerna hade kunnat låta lite fläskigare, men nu när de äntligen släppt en låt som verkligen blev en käftsmäll för mig är det synd att hänga upp sig på det dåliga.