Efter att ha spelat igenom Bioshock Infinite och älskat varje sekund av det blev jag nyfiken på hur det första spelet skulle hålla idag. Jag håller av det som ett av den här generationens mest intelligenta och minnesvärda spel men det var ett par år sedan jag spelade det.

Så jag satte igång. Och ja, det är sannerligen ett helt fantastiskt spel. Det är ett typexempel på när man skapat en så inlevelsefull och levande värld att det faktiskt känns som att man besökt den. Och Rapture är en av de häftigaste platser jag fått nöjet att besöka. Det är något absurt sexigt med att titta ut genom ett fönster och se ett stim fiskar simma förbi.

Narrativet är väldigt igenomtänkt. När du börjar vet du väldigt, väldigt lite om vem du är. Du heter Jack och du har varit med om en flygkrasch. Du befinner dig på öppet vatten och är omgiven av brinnande vrakdelar som sakta sjunker till sin eviga gravplats. Den enda räddningen verkar vara en närbelägen fyr. Varför finns det en fyr här - mitt ute i ingenstans? Du bryr dig inte så mycket, du måste upp ur vattnet. Innan du vet ordet av är du på väg ner med en liten miniubåt till undervattenstaden Rapture. Det är en fantastisk syn. En som jag aldrig lär glömma.

Den största anledningen till att jag är så förälskad i det här spelet är platsen det utspelar sig på. För att vara en så "omöjlig" värld känns den fruktansvärt trovärdig. Ingenting är lämnat åt slumpen. Jag får besöka arbetarområden, restauranger, trädgårdar som förser staden med syre, underhållningsbyggnader med teaterscener och konstutställningar och bostadsområden. Allt som man kan tänka sig att en stad skulle behöva för att fungera i praktiken. Det finns inte många levande invånare kvar men man kan lätt föreställa sig hur Rapture såg ut i sina glansdagar, full av liv.

Men det är tydligt att någonting, någonstans gick fruktansvärt fel.

Det bästa designvalet man tagit för narrativet är att den största delen av berättelsen finns att finna i ljuddagböcker utspridda i spelvärlden. Man vill verkligen hitta alla och lära sig mer om vad som hände i staden och få en glimt av hur allting började och hur allting såg ut innan det föll i bitar. I en värld av spel med hundratals collectibles som enbart finns för achievements är det underbart med ett spel med collectibles man verkligen, verkligen vill ha. I det avseendet uppmuntrar spelet dig att utforska världens alla hörn.

En bra bit in i spelet kommer den fantastiska plottwisten som vänder upp och ner på allt du trodde dig veta om... allt i spelet. När du inser vad du faktiskt gjort genom hela äventyret och hur det helt skiljer sig från det du trott att du arbetat mot är det en hårresande, obehaglig upplevelse. Något jag aldrig upplevt i ett spel varken innan eller efter Bioshock.

Det allra häftigaste är kanske att den här berättelsen inte hade gått att berätta i ett annat medium. Storyn är så smart berättad och drar verkligen nytta av spelmediets styrkor på ett knivskarpt sätt.

Spelet är dock inte perfekt. Jag tycker nog att man hade kunnat korta ner speltiden med ett par timmar. Vissa av uppdragen är väldigt utdragna och tråkiga. Hitta sju stycken av det här, hitta fem saker av det där och så vidare. Den här sortens knep att förlänga livstiden är jag smått allergisk mot.

Och även om vatteneffekterna än idag är bitvis sanslöst snygga och designen är mästerlig är grafiken i övrigt tyvärr lite plastig. I synnerhet karaktärsmodellerna ser väldigt primitiva ut. Interaktionen med ofientliga NPC:er hålls till ett minimum och när man väl gör det så är det nästan alltid ett fönster eller ett galler mellan dig och karaktären. Och det är synd, för många av dem är väldigt minnesvärda och intressanta och de sätter en perfekt ton för hur invånarna i Rapture faktiskt var som människor.

Det största problemet för mig är dock striderna i sig. Det känns väldigt stelt och styltigt. Vapnen saknar tyngd helt och hållet och låter väldigt burkigt. Detta är en av de värsta egenskaper ett FPS kan ha i min bok. Det är en sådan sak som avgör huruvida jag njuter mer av ett spel som Gears of War kontra ett spel som Uncharted. Vapen som känns som riktiga vapen och som ger intrycket av att faktiskt göra skada på vad jag skjuter mot.

Och de där fördömda hacking-minispelen. Spelet ger dig enorma fördelar som rabatter på vapen och annat genom att hacka diverse föremål i spelvärlden. Minispelet går ut på att dirigera ett vattenflöde genom rör som du själv sätter ut. Vilka rördelar du har att arbeta med och vilka hinder som sätts ut för dig är slumpmässigt och det resulterar ibland i pussel som är omöjliga att klara. Och vill man få ut så mycket som möjligt ur spelet kommer man behöva göra detta säkert över hundrafemtio gånger.

Min kärlek till det här spelet har väldigt lite med spelmekanik och gameplay att göra. Det har med design, story och atmosfär att göra. Och det är ingen liten bedrift.

Bara faktumet att jag orkat, och i allra högsta grad njutit av att spela om det här spelet fyra gånger när jag inte tycker det är särskilt roligt att spela är smått häpnadsväckande.

Bioshock står sig som en unik upplevelse, en upplevelse utöver det vanliga som kommer stanna i ditt minne väldigt länge och det har redan fått klassikerstatus.

Helt välförtjänt om du frågar mig.

Har satt igång med att spela tvåan igen också. Tänkte återkomma med tankar om det när det är klart.

* Spelet är sanslöst snyggt. Låt oss få det faktumet ur vägen först. Ofta stannade jag upp bara för att titta på vad som visades på skärmen. Monstren är coolt designade och ser riktigt elaka ut. Miljöerna är bara sett till den grafiska nivån närmast trollbindande vackra. Det är bara synd att det sällan ser ut eller känns som den grekiska mytologin på samma sätt som föregångarna gjorde. Det var den designen som gjorde att jag tokförälskade mig i originalet.

* Kampanjen är någorlunda lång. Det var inte bara jag som oroade mig för att multiplayer skulle göra kampanjen kortare. Det är skönt att se att spelet inte blev någon femtimmarsresa i slutändan.

* Stridssystemet är omtänkt. Och, i min mening, förändrat till det sämre. De flesta attacker som funnits sen start finns även här men mycket är flyttat till andra knappar. Du greppar exempelvis numera med R1 och inte Cirkel, för där har man nu lagt till en melee som man väldigt, väldigt sällan behöver använda sig av. Några av de attacker man använt sig av allra mest i tidigare spel är nu låsta fram tills du går in i "Rage-mode" som du lyckas aktivera när du delar ut mycket stryk utan att själva åka på smisk. Jag förstår tanken med detta men jag gillar ändå inte att man lagt dit en sån restriktion. Det är en sak att låta mig komma åt helt nya, fetare attacker i och med en sån här funktion men beröva mig inte något som jag alltid varit bekväm med. Tillkommer gör att det aldrig känns som att det är någon ordentlig tyngd i slagen man delar ut. Kedjorna som svärden sitter fast i gör mer väsen av sig än vad själva slagen gör vilket jag tycker känns puckat. Spelet uppmanar dig också till att spamma vissa attacker då det inte sällan är det absolut effektivaste sättet att ha ihjäl motståndet och det känns väldigt unket.

* Svårighetsgraden är ojämn. Striderna här är de mest frustrerande i hela serien med fiender som slåss billigt och känns mycket mer oförutsägbara än tidigare. Det kanske låter som en bra sak, men det är det inte. Ibland kan man avbryta deras attackanimationer med ett välriktat, tungt slag och ibland bryr de sig inte alls och så åker man på smisk bara för att spelet inte vet hur det vill reagera på dina handlingar. Det känns väldigt random. Ascension är svårt men alltid av fel anledningar. Det finns inte en enda fiende i hela spelet som på egen hand utgör en utmaning. Istället är det till exempel den fruktansvärt dåliga kameran som ställer till det för dig. Andra gånger är det för att du måste slå sönder något på väldigt kort tid samtidigt som en miljon mindre fiender försöker mosa dig. Frustrerande så in i helvete.

* Det är buggigt. Kameravinklar som fastnar och tvingar dig att gå ur spelet och starta om hela kapitel. Fiender som mitt i finisheranimationerna antingen försvinner helt och därför fuskar sig ur en säker död eller krymper (varför??) i storlek. Tutorial-meddelanden som aldrig försvinner. Aktiveringssignaler (som vanligtvis markerar ett föremål som kan användas) som bara svävar i tomma intet. Har detta playtestats? Har aldrig varit med som så mycket buggar i ett God of War-spel. Kasst.

* "Mänskligare Kratos" my ass. Att detta spelet skulle visa en mänskligare Kratos med djupare karaktär var inget mer än tomt PR-snack. Han är lika arg som vanligt och framstår inte som mer sympatisk än vad han gör i exempelvis God of War 3, där han väl ändå skall vara som allra sjukast i huvudet. Den enda skillnaden här är att han ställer sig mer frågande till vad i hela världen han håller på med. Vilket i och för sig inte är konstigt då...

* ... storyn är nonsens. Så det är inte konstigt om stackars Kratos är förvirrad, det är jag med. Jag vill inte spoila någonting men spelet börjar mer eller mindre med att man tar sig loss från fångenskap och dödar en massa monster. Sen hoppar man bak i tiden och en karaktär man aldrig sett förut dyker upp ur tomma intet och säger "hej, följ efter mig om du vill bli fri från whatever" och Kratos följer med. What? Det blir inte särskilt mycket bättre heller. Om man nu ville berätta en personligare historia så varför inte låta oss se honom INNAN han blev mördarmaskinen vi känner till som Ghost of Sparta? Låt oss träffa hans familj, låt oss se hur han hamnade under Ares våld och hur han sakta insåg att han gjort ett fruktansvärt misstag. Nej, ingenting intressant händer här och inga roliga kopplingar görs till de andra spelen. Och det är fruktansvärt synd.

* Det är tydligt att spelet först utvecklades som en multiplayer-titel. När man spelar kampanjen kommer man märka att många mindre, ofta kosmetiska och betydelselösa förändringar gjorts i spelets olika system. När man sen spelar multiplayern förstår man att dessa förändringar gjorts för flerspelarläget och sen överförts till kampanjen för att ge en känsla av helhet. Multiplayern är ganska rolig. Det är absolut inte dåligt. Men det är inget jag ser mig själv spela om ett par månader. Det är nog inget jag kommer spela några längre stunder den närmsta tiden heller. Det är synd att CODifieringen tagit sig in här också i form av upplåsningsbara vapen, rustningar och förmågor eller perks. Jag hade mycket hellre sett att man utvecklat ett mer koncentrerat, avskalat och djupare flerspelarläge än detta.

* Ascension är bra. Varken mer eller mindre. Det är fortfarande ett sjysst God of War-lir och det är kul att slakta stora monster. Men det blir ändå en besvikelse för mig då jag såg fram emot det här galet mycket och älskade de föregående spelen som var helt suveräna. Det är utan tvekan det sämsta av spelen utvecklade av Santa Monica och det känns inte som något annat än en utfyllnadsprodukt. Som om de kände att de var tvungna att få ut ett nytt God of War innan generationen tog slut utan några som helst ambitioner på att bygga vidare på Kratos berättelse nämnvärt. Målet här har varit att göra ett fungerande flerspelarläge. Och det har de lyckats med. Det fungerar. Det är synd att man inte valt att sikta högre.

En sjua på detta.

Det är sällan man spelar ett spel som gör det så lätt för en att känna att man faktiskt befinner sig på dessa fantastiska platser som man vet att man aldrig kommer kunna besöka i verkligheten. Precis som jag kunde känna den fuktiga luften och ångesten som genomsyrade Rapture kan jag i Columbia känna vinden i ansiktet och lukten av sockervadd och krut.

Det är sådana här spel som gör det tydligt vad spel som medium har som inte andra medier har.