Så smått börjar jag komma tillbaka nu. Sedan i onsdags natt har jag svävat i en feberdimma mellan verkligheten och 129 West 81th Street, lägenhetshuset där Kramer och Jerry bor. Det är nämligen det enda jag har haft ork att göra dessa dagar – kolla Seinfeld.

Sex säsonger har jag lyckats beta av i halvvaket tillstånd. Eftersom jag har sett avsnitten så många gånger förr så kan jag ändå i princip varenda replik utantill, och då gör det inget om jag råkar somna när George friar till Susan och sedan vaknar igen just när hon slickar på de giftiga bröllopskuverten. Jag skrattar lika gott åt samma skämt för trettionde eller fyrtionde gången oavsett.

Det var först nu i morse som jag faktiskt orkade göra något annat och ta mig an en film också, för omväxlingens skull. Det blev Rättfärdighetens ryttare med Mads Mikkelsen och Nikolaj Lie Kaas som en läsare tipsade mig om för ett tag sedan (kanonrulle, tackar för den!)

Förutom att kolla Seinfeld har jag dock gjort en enda sak till dessa fyra dagar. Jag har ätit skräp också. Svullat i mängder. Frugan köpte hem en hel del snafs innan hon åkte på weekend till hemorten norröver, och så har morsan fått komma med ytterligare en moralhöjande leverans. Nedan följer en exakt förteckning över allt som stoppats in mellan mina febersjuka läppar dessa fyra dagar. Varför? För att stryka ett streck över dessa dygn kanske. Markera ett slut och början på något nytt.

Snaskförteckning:

3,5 liter Coca Cola Zero

1,5 liter Fanta Zero

0,5 liter Fun Light saftkoncentrat

1 liter Aqua d’or päron och äpple

2 st American Style fryspizzor från Coop

2 st Thaicube från Kitchen Joy

4 kritvita brödskivor med smör och paprika

1 paket Haribosnören

1 Yankie bar

1 påse OLW Dillchips

1 påse OLW Paprikachips

1 låda Piggelin

Förhoppningsvis har jag hunnit piggna till och återhämta mig något sånär till nästa helg då jag ska springa broloppet - ett halvt maraton över Öresundsbron. Just nu fruktar jag dock för mitt liv.

Igårkväll var det, i vanlig ordning, pinball-dags igen. Tillsammans med bror min drog jag till himmelriket för flipperentusiaster LPA på Klostergården i Lund, och pressade där runt fyra timmar stenhård action på de cirka 30 borden som står till buds. Det gick rentav så hårt till att jag idag har blåmärken över handlederna för (alltför) aggressiv och hänsynslös tilting.

Inte för att jag märker av någon kunskapsmässig ökning, tyvärr. Att min high score i vissa fall når nya rekord attribuerar jag i princip undantagslöst till tur snarare än skicklighet, men bara faktumet att få spela på otroligt välomhändertagna bord i närmast perfekt kvalitet och skick är ju en njutning i sig. Oavsett hur bra man är och hur sur man än blir när man aldrig får höra mer än introt till låtarna på Iron Maiden, Metallica eller Foo Fighters-borden.

Jag har i alla fall kommit att spela mer av de sprillans nya Stern-borden på sistone, och förutom de nyss nämnda titlarna blev det ett gäng vändor med Jaws, X-Men, Godzilla och Dungeons & Dragons igår. Framförallt sistnämnda ligger ju TV-spelare som en själv varmt om hjärtat. När man via skärmen får välja karaktärer, gå på uppdrag och slakta zombies och drakar är det som att det bästa från analog- och digital underhållning gifter sig och når nya höjder.

Bjussar på en bild från när brorsan gör sitt bästa för att inte hamna allra, allra sist på high score-listan. Kanske bäst att han håller sig där på botten, i och för sig, med tanke på vilka obsceniteter han undertecknar med när han i sällsynta fall kvalar in i toppen...

Brukar du spela pinball, kära läsare? Och har du någon favorit?

Får äntligen Trier komma fram.

I lördags morse tog jag farväl av frugan som drog iväg på semester till Madeira, lämnandes mig ensam hemma. Det går dock ingen som helst nöd på mig. Jag älskar hemmets trygga vrår och har ett relativt stort behov av egentid, så att tillbringa en vecka på egen hand utgör enbart trevlig omväxling.

Framförallt har jag nu också möjlighet att verkligen djupdyka i de kulturprodukter som inte intresserar oss båda. De som frugan brukar benämna som alltför svåra och pretentiösa. Till dem hör allt från min favoritregissör – Lars von Trier.

Igår bänkade jag mig därför i soffan och betade av ett smärre maraton med knappt sex timmar av nordens kanske mest notoriske provokatör. Det blev först en sväng med Dogville som sedan följdes upp med den troligen mest deprimerande filmen jag någonsin sett – Breaking the Waves.

För er som inte känner till 1996 års mästerverk handlar den om Bess, fantastiskt spelad av Emily Watson, som hamnar i kläm mellan sin man Jans (Stellan Skarsgård) kåta viljor, den konservativa katolska kyrkan och sina egna behov när Jan en dag drabbas av en kraftig hjärnskada till följd av en arbetsplatsolycka.

Det är, såklart, inget för den känslige och kräsmagade och till och med jag fick hoppa över kvällsmaten för att jag blev så fruktansvärt illa berörd och illamående av den nattsvarta gestaltningen. Icke desto mindre är det en filmupplevelse utöver i princip allt annat. Hur långt Trier än driver Bess i fördärvet känns det, för mig, alltid mer kompromisslöst äkta än billigt effektsökande.

Ikväll lär jag emellertid kolla på en annan genre frugan inte uppskattar nämnvärt, nämligen Zucker Abrahams Zucker-tramskomedi. Behöver en stadig paus från traumat Trier lämnat efter sig.

Delar du och din partner filmsmak?

Just a perfect day

drink sangria in a park

and then later

when it gets dark we go home

Just a perfect day

feed animals in the zoo

and then later a movie, too

and then home

Ända sedan jag såg den alldeles fantastiska filmen Perfect Days av Wim Wenders i höstas har tanken (eller idén) om den perfekta dagen inte lämnat mig. Det handlar om de dagar som inte består av något speciellt, utan bara flyter på i en slags glädjefull tacksamhet av att i lugn och ro få göra det man tycker om allra mest.

Filmen handlar om Hirayama, toalettstädare till yrket. Ett jobb som hade fått många att snabbt vilja se sig om efter något annat (jag vet, jag har arbetat som det själv). Men Hirayama njuter, varenda dag. Inte just för jobbet i sig, kanske, men att få utföra ett jobb. Gå upp i det och göra sitt bästa. Göra rätt i alla fall för sig själv i en värld fylld av ouppnåeliga krav och hopplösa drömmar. 

På lunchen äter han en macka och ser hur ljuset silas ner mellan bladverket i de höga träden i parken. Eftermiddagarna och helgerna ägnar han åt sina intressen, mestadels läsning och musiklyssning. Det finns inga hot, varken yttre eller inre. Hirayama är helt tillfreds med sin tillvaro, lika nöjd i början av filmen som vid dess slut. 

Vid ett tillfälle skymtar emellertid systern förbi. Hon är upprörd över att Hirayama kastar bort sitt liv, att han inte gör något mer av den begränsade tid vi har blivit tilldelade här på jorden. För henne räcker det inte att vara ”simpel toalettstädare”, men för Hirayama spelar hennes åsikt mindre roll. Han fortsätter som han alltid gjort. 

Varför jag skriver om Perfect Days nu beror på att jag hade just en sådan perfekt dag igår.

Någon gång efter nio vaknade jag, satte på kaffe och drack det i sängen medan jag läste Truman Capotes roman Frukost på Tiffany's och lyssnade på några ECM-skivor. 

Strax innan lunchtid klädde jag på mig träningskläderna, snörade på mig skorna och joggade ut från Lund, utmed 130ans linje till Malmö. Längs med åkrarna förbi Hjärup, genom Åkarp och Burlöv. När jag kom till Södervärn, runt två mil senare, köpte jag en Daimglass med jordgubbssmak och tog bussen hem. 

På kvällen såg jag och frugan Oskars-vinnaren Anora tillsammans, en film som vi velat se länge och som vi båda fann oupphörligt intressant, rolig och spännande. 

Sedan var det inte mer än så. Inga fyrverkerier, fester eller snabba bilar. Inga forskningsgenombrott, liv som räddades eller jackpot-vinster på lotto. Men när jag vaknade idag kände jag direkt att det var urtypen av en sådan ”perfekt dag” som jag upplevt igår.

Vad är en perfekt dag för dig, kära läsare?

Pokémon har inte varit något av värde för egen del på länge. Läänge. Det senaste äventyret jag med nöd och näppe tog mig igenom var Sword/Shield för fem år sedan, och det var mest på grund av den enfaldiga idén om att få någon form av valuta för pengarna jag olyckligtvis lagt ut för skiten.

De senaste två strykfula äventyren (Arceus, Scarlet/Violet) har jag bara observerat på avstånd och har ingen som helst önskan om att ens ta i med glödande tång. Pokémon Go-tåget hängde jag visserligen med på ett kort tag, den där förlovade sommaren 2016 då man inte kunde ta ett steg i stadsparken utan att råka avbryta någons digitala jakt på råttor, men såhär i efterhand handlade det nog mer om zeitgeist och en fascination för den då relativt häftiga AR-tekniken än något annat.

När jag minns tillbaka till när jag hade som allra roligast med Pokémon är det istället korten jag minns, och främst då den kittlande känslan av att öppna ett nytt booster-paket. Eftersom Pokémon i spelform befinner sig i en fullt utblommad kris är det ju därför fantastiskt lägligt att Nintendo gått till botten med sin serie och lanserat något så simpelt som en kortöppnarsimulator.

I det relativt nya Pokémon Trading Card Game Pocket kan man visserligen spela med korten, men vem orkar det? Det finns bättre kortspel där ute som är bättre lämpade för den typen av aktivitet. Nej, det som är fullständigt unikt med TCGP är att det närmast perfekt fångar känslan av att, sju år gammal, stå i rulltrappan på väg upp från leksaksbutiken LekOhlsson i Lund och få slita upp ett sällsynt införskaffat paket med Pokémonkort.

När jag för fingret över skärmen och simulerar att jag river upp plasten går det liksom inte att undgå den nostalgiska rysning som kryper genom den nu 25 år äldre kroppen - för man vill ju bara öppna paket. Inget annat. Beundra sina fem nya, skinande fickmonster från alla håll och kanter, kanske byta en dubblett med en kompis och sedan få göra om proceduren på nytt. Igen och igen och igen.

Två gånger om dagen har jag gjort detta i en dryg vecka nu. Vaknat på morgonen med tindrande ögon och ”rivit” upp ytterligare ett paket som kanske eller kanske inte innehåller den ”Charizard EX Holo” som jag så desperat suktar efter. Pokémon i spelform har inte varit såhär kittlande sedan 1999 – och det kan knappt klassas som ett spel.

Har du testat Pokémon TCGP, kära läsare?