Om jag inte minns helt fel fyllde min gulbleka (den har verkligen färgen hos oborstade tänder) cylinder till router 12 år härom månaden. Den bör ha inhandlats i samband med att jag flyttade till Tyskland efter studenten 2011, och under alla dessa år har den levererat oavbruten kvalitet. Inget strul, inga felsökningar, inga plötsliga haverier. D-Link D068 har såväl gett som tagit emot kärlek under hela dess levnad.

För några veckor sedan var det dock slutligen dags för pensionering. Efter en honnör och en öm smekning över platshöljet ryckte jag ur nätverkskabeln för allra sista gången. Egentligen ville jag behålla den, förstås. Jag är teknikkonservativ djupt in i själen, men med förändrade bostadsförhållanden var jag så illa tvungen.

Jag och frugan flyttade ju till en ny lägenhet i somras, och sjuttio år gamla hus är tyvärr sällan optimerade med modern teknik i åtanke. Förutom betongväggar lika tjocka och openetrerbara som bankvalv, finns det bara en enda internet-utgång här. Längst in i garderoben. Visserligen rör det sig om fiber, men den ilsnabba hastigheten ska ju nå ut också.

På grund av det olägligt placerade modemet och betongväggarna, i kombination med mina tummar mitt i händerna, så ratade jag såväl trådad lösning som mesh-system. Är det något jag känner till alltför väl så är det nämligen mina begränsningar. Jag drar inte upp några kreativa sladdkonstruktioner och jag installerar absolut ingenting som kräver mer än godkända avgångsbetyg från högstadiet. Jag är rädd för teknik, helt enkelt, och bestämde mig därför för den beprövade lösningen med en enkel router, rätt och slätt. En sådan vet jag ju hur den funkar. Inga konstigheter.

Efter lite runtfrågande och runtforskande föll till slut valet på TP-Link Archer GX90. Ett slags spindelaktigt rymdskepp till router som enligt somliga recensenter skulle leverera så nära man kom ett mesh-system, utan att vara just ett sådant. Att den var nedsatt i pris från fyra lax till drygt två, gjorde förstås inte saken sämre. Sagt och gjort, jag slog till och installerade och, vet ni vad, den levererar över förväntan.

Från att ha fått ut pinsamma 30 mbit/sekund på mitt Playstation 5 (betalar för 250/250 via Bahnhof) från min trotjänare D-Link D068, så får jag nu ut drygt 240. Något jag är mer än nöjd med. Så nu kan jag äntligen köra min dagliga dos Fortnite utan störmoment och tanka ner spel och patchar på andra tidpunkter än enbart på natten. Men det är inte utan en tår i ögat som jag pensionerar min kära router, ändå.

Tack för den här tiden, kära D-Link D068 (2011-2023).

Det har nu gått ett par månader sedan jag brände igenom remaster-versionerna av Quake 1 och 2 på Playstation 5 för andra gången, och nu har suget och viljan att varva dem ännu en gång gjort sig påmind. För mig är det helt uppenbart att Nightdive Studios utgör en alldeles unik liten institution i dagens spelklimat, där deras uppfräschningar av gamla förstapersonstitlar blivit en riktig gärning för oss retrovurmare som vill spela om klassiker i modern tappning.

Förutom nämnda Quake-spel har ju bland annat den hyllade nyversionen av System Shock nyligen släppts, och i pipelinen finner vi titlar som System Shock 2, Sin och Star Wars: Dark Forces i februari. Därtill ryktas det även vitt och brett om en The Darkness-remaster. Förväntningarna på alla dessa är skyhöga från min sida, och denna min hysteri kring Nightdive har fått mig att vilja sätta ihop en önskelista på spel jag önskar får ”The Nightdive-treatment” och fräschas upp till modern retrostandard med 4K, 60 fps, nya ljuseffekter och moderna kompatibilitets- och kontrollmetoder.

Kriterierna är: 

1. Det ska vara ett äldre spel i förstapersonsperspektiv, det vill säga Nightdive Studios inmutade gebit.

2. Spelet ska inte vara allmänt tillgängligt på moderna plattformar.

Deus Ex

Deus Ex är den enda av titlarna på min önskelista att inte vara en renodlad skjutare, varför jag specifikt valde att trots allt inte enbart begränsa mig till FPS-genren. Men eftersom System Shock kan hävdas tillhöra samma, underbara rollspels-blandgenre som JC Dentons cyberpunkigt dystopiska framtidsvision, så är min förhoppning att Nightdive sliter åt sig licensen och låter oss återvända till ett New York 2052 i 2020-talets skrud. Åldern har ju delvis tagit ut sin rätt på 23 år gamla Deus Ex, samtidigt som det definitivt finns mängder av tidlösa kvaliteter där under. Är det någon som hade kunnat släta till och fräscha upp några av spelets mer oförlåtande och obalanserade aspekter, så är det Nightdive.

Fear

Hur jäkla häftig var inte premissen där, 2005. En blandning av Matrix och The Ring där man i ena stunden kände sig som världens mest kraftfulla soldat med spikpistol, hoppsparkar och bullet time, och i nästa sprang, grät och skrek som ett litet barn i mötet med spökbarnet Alma. Än idag drömmer jag mig tillbaka till de hetsiga striderna mot den obehagligt välkoordinerade AI:n, de stroboskopiska ljuseffekterna och, efteråt, stoftet och dammet och blodpartiklarna i luften och synen av hur kulregnen slitit loss putsen från pelare och väggar.

Half Life 1 och 2 + expansioner

För drygt tre år sedan installerade jag Half Life 2, bergfast inställd på att åter ta mig igenom ett av mina absoluta favoritspel för första gången på över tio år. Men det gick bara inte. Det såg verkligen inte ut som jag mindes och det kändes inte heller ett dugg som jag mindes det, så innan mina minnen solkades ner fullständigt stängde jag av. Och avinstallerade. Till Nightdive riktar jag därför en önskan att fixa till och låta mig köra igenom Half Life 1 (inte Black Mesa, hur bra det än var) inklusive Opposing Force och Blue Shift, sedan Half Life 2 och dess expansioner Episode 1 och 2 – i ett enda lyxigt jättepaket till PS5/Xbox Series. Ta tusen kronor för det. Tvåtusen? Spelar ingen roll, jag betalar. Det är inget annat än brottsligt att detta inte hänt än.

Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay

Jag var nog inte ensam om att få upp ögonen för licensspelet Chronicles of Riddick för första gången i och med Petters 19 år gamla, alldeles alldeles lyriska recension. Från en minut till en annan var Riddick det hetaste man kunde spela 2004, och jag införskaffade det så fort jag överhuvudtaget kunde. Äventyret levde sedan absolut upp till hypen, och jag betraktar än idag Riddick som en av de mest varierade, välavvägda, coola och filmiska upplevelser jag någonsin fått av ett FPS. Nog måste Nightdive hålla med mig? De kan väl dessutom få låna licensen billigt nu när Embracer ändå börjat sälja av och lägga ner studior på löpande band…

No One Lives Forever

Var finns de där humoristiska, härligt matinéaktiga och äventyrliga titlarna som blomstrade för runt tjugo år sedan, idag? Jag tänker bland annat på spel som Timesplitters, XIII, Bond-spelen, Perfect Dark och, naturligtvis, No One Lives Forever. Den typen av självdistans, parodi, serietidningsestetik och ovillkorligt sköj NOLF ståtade med är alltför sällsynt i dagens spelklimat, och jag anser att Cate Archers comeback hade varit perfekt att bryta upp den mossigt trista allvarsamheten (High On Life imponerade inte) som gripit åt om ballarna på spelbranschen på senare år.

Vad står på din önskelista till Nightdive Studios?

De har ett halvtaskigt rykte, de stereotypa chili-killarna. Jag tänker på dem som är lite väl noga med att poängtera hur en vindaloo med 4/5 chilifrukter på menyn bara hade haft 2/5 i Indien. Som vägrar erkänna att något är starkt trots att det bokstavligen rinner svettdroppar ner för deras ansträngt grisrosa halsar. Som gärna anklagar folk för att inte våga hetta i matlagning, och som menar att detta säger något generellt om folks mesiga karaktär. Men samtidigt är det ju så gott att dessa mindre smickrande associationer inte spelar någon roll.

Det började med att jag råkade snubbla över en flaska Skånsk Chili Habanero Original på Hemköp en eftermiddag när jag skulle köpa soja för drygt två månader sedan. Trots att jag aldrig varit en särskilt stor anhängare av stark mat överhuvudtaget, så ansåg jag mig kunna hosta upp knappt 70 spänn för att stötta lite lokalproduktion. Faktumet att såsen kommer till i Landskrona, bara ett (par mils) stenkast från där jag bor, utan någon som helst ”funny business” i innehållsförteckningen – gjorde mig sugen på att åtminstone testa.

Klipp till dags dato och jag har Skånsk Chilis såser på allt. Det var som en glödhet pusselbit föll på plats i ett pussel jag aldrig vetat var inkomplett. Plötsligt berikas allt från pytt i panna, paella, pastarätter, korv, burgare, risotto, risoni, wok och grytor med underbar chilismak. Bara fantasin, skammen och eventuellt plånboken sätter gränserna. När det vankades mat- och jordbruksmarknad i stan, och det visade sig att Skånsk Chili var där för att representera, passade jag därför på att köpa på mig en av varje från deras rätt digra utbud. Även om jag inte hunnit testa alla än har samtliga varianter varit fantastiska smakhöjare.

Härnäst blir det att våga mig vidare och utforska andra marker än dessa strikt lokalproducerade läckerheter, men jag har hittills inte fått upp ögonen för någon specifik sås eller producent som gett mig den rätta känslan av nästa, uppenbara steg. Fortsättning följer, helt enkelt.

Är du också en chili-kille/tjej, och har du tips på någon favoritsås?

På grund av tidsbrist fick vi köra ut en översatt recension av Phoenix Labs nya livssimulator Fae Farm för en vecka sedan, men den gode Mäki bad mig att också slå en kik på vad det handlade om. Som ett stort fan av genren med hundratals timmar under bältet i både Stardew Valley och Animal Crossing tackade jag givetvis ja, och efter att ha vattnat blommor och utforskat grottor under såväl arla bussfärder till jobbet som sena kvällar under täcket, är jag nu redo för ett kortare utlåtande.

Först och främst är det, tyvärr, svårt att bortse från hur designmässigt illa det ser ut. Jag ser det, du ser det - det måste adresseras: Ett spel för runt 590 kronor till Nintendo Switch får inte dela utseende med 2012 års Iphonespel. Visst flyter det på bra och ståtar med följsamma och smidiga animationer, men chibi-designen på karaktärerna och miljöns generiskt enkla utseende borde inte ha fått släppts igenom. Det första intrycket är därför, nästintill, förödande. Lyckligtvis blir det bättre.

Till skillnad från mina favoriter i genren satsar Fae Farm på snabbhet och fokus genom hårt handhållande, som en förälder till ett litet barn. När jag lärde mig Stardew Valley spenderade jag ju minst lika mycket tid på diverse forum som med det faktiska spelet, och Animal Crossing gick i sin tur så långsamt i uppstarten att inte ens spädbarn och hundvalpar skulle råka gå miste om spelets många finesser och detaljer. Där pekar Fae Farm istället med hela handen via ett tydligt och enkelt quest-system. Quest #1: köp ett djur och installera det i ladan. Färdig? Gå vidare till quest #2: köp en uppgradering till din yxa. Quest #3: hugg dig ner till en viss nivå i grottan med hjälp av nämnda, uppgraderade yxa. Quest #4: nu ska du plantera åtta rödbetor.

Och så fortsätter spelet, genom att hela tiden låta en förhålla sig till main- och sidequests och göra avstickare mest om en vill. Det här tvånget att skapa sina egna mål och sin egen mening, som mer eller mindre är synonymt med genren – är som bortblåst. Och jag tycker den nischen passar Fae Farm rätt bra. Det ligger ett moln av ”light” över hela upplevelsen som verkligen behagar och passar snabba sessioner, eller för den delen mindre erfarna (yngre?) spelare. Pressmaterialet har ju satsat rätt hårt på att visa upp hur lätt det är för fler spelare att hoppa in och ut i världen och hjälpa till (något jag själv tyvärr inte testat), vilket jag misstänker delvis har att göra med att det verkar marknadsföras mot yngre som då ska kunna spela det ihop med en förälder.

På många sätt är Fae Farm en skamlös kopia på främst Stardew Valley, där Phoenix Labs strippat bort och strömlinjeformat många moment för lättåtkomlighetens skull. Att bedriva bondgård är en upplevelse lika bråddjup som en barnpool, likaså att uppfostra djur, crafta föremål, skaffa vänner och utforska grottan. Min karaktär byter automatiskt verktyg för rätt kontext, från vattenkanna till yxa till lie, och ingenting förloras om jag en sen kväll skulle råka somna ute på stan. Inga system är dolda och allt förklaras tydligt. Samtidigt ska aldrig bristen på komplexitet förväxlas med brist på innehåll. Här finns mängder och åter mängder att göra.

Överhuvudtaget föreställer jag mig därför att Fae Farm är en bra instegsport för yngre och/eller oerfarna spelare, i väntan på mognaden som krävs för något ”tyngre” upplevelser som Stardew Valley. Alltså knappast någon ersättare. För egen del förblir det en småmysig och uppenbart välgjord, om än intetsägande och ful axelryckning. Runt 6-7/10 i betyg, hade jag kunnat tänka mig.

Så var det slutspelat. Trots att det delvis tar emot så kan jag idag med säkerhet säga: aldrig, aldrig mer Overwatch 2. Och det har faktiskt ingenting att göra med spelet i sig, så som det utspelar sig på Lijang Tower, Dorado, Rialto och Junker Town, vilket gör det hela så mycket tråkigare egentligen...

När Overwatch 2 funkar är det ju, fortfarande, precis lika roligt som det var i oktober då det lanserades. Sedan dess har jag åtnjutit flera hundra timmars heta bataljer ihop med vänner och bekanta. Det har helt enkelt varit ett oerhört stabilt go-to-spel att dra igång om kvällarna för lite snabb action innan läggdags. Att para ihop hjältar med varandra och utnyttja varandras styrkor, kontra motståndarna och trycka åt deras svaga punkter och lyckas vända en escort-match med en (eller tre) välplacerad ultimate – den glädjen är, som sagt, fortfarande svårslagen. Problemet är att Overwatch 2, på konsol, inte fungerar överhuvudtaget.

Sedan oktober har jag nämligen spenderat mer och mer och mer tid i kö, och sent i våras började det nå helt nya höjder. Kötider på 30 minuter (för en enda rankad match) hörde inte till ovanligheterna. Sedan 45 minuter. Under sommaren har det ibland varit så mycket som 60 minuters kötid. Detta trots att den “uppskattade kötiden” sällan uppges vara högre än max 10-15 minuter, och detta trots att Overwatch 2 inte fyllt ett år ens. Det är ohållbart, något annat vore total lögn.

Det spelar heller ingen roll vilken tid på dygnet eller vilka dagar i veckan som jag och mina vänner prövar. Alltid bara samma väntan. Och att byta till crossplay är förstås inte ett alternativ. PC-spelande Soldiers, Cassidys och Widowmakers mot oss konsolspelare (PS5) är knappast att föredra mot att bara stirra på en tickande kötid.

När man sedan kommer in i en match blir det, i bästa fall, så bra som Overwatch 2 är och förtjänar att vara. I grunden. Med böljande attacker och försvar, oupphörliga hjältebyten och nya taktiker och koordinationer. I värsta fall tar dock matchen slut på fem minuter på grund av bortfall när någon ragequittar efter första striden, och så är man tillbaka. I kön.

Hur Blizzard ska lösa det här vet jag inte. Troligen handlar det om något så lättförklarligt som en minskad spelarbas, och då finns det bara två alternativ, som jag ser det. Att på något sätt locka till sig nya spelare (vilket de garanterat redan försöker med konstant) eller öka spektret för hur långt från ens egen rank man kan matcha (dumt, rakt av).

Vad jag med fullständig säkerhet vet är: Jag ger upp Overwatch 2 från och med nu. Stänger av, raderar, avinstallerar. Till förmån för vad? Jo, Fortnites No Build-läge, faktiskt. Här får man exakt nio sekunders kötid, inget beroende av ragequittande lagkamrater och ett konsekvent, nervkittlande gameplay med ständigt nya uppdateringar och tillskott. Blizzard skulle verkligen behöva erbjuda något extraordinärt för att få mig att återvända. Antagligen kommer jag inte se mig om en endaste gång.

Vad är din upplevelse av Overwatch 2, kära läsare?