Jag skrattade gott när jag kom att tänka på vilket svårlöst problem avstånd och distans utgör i open world-spel häromdagen, och vilka kompromisser i spelmekaniken det tvingar fram. Det började med att jag spelade Ghost of Tshushima igår, och utförde ett uppdrag tillsammans med en gammal bågskytt där vi spårade upp ett gäng rebeller.

Uppdraget var som vilket som helst, inget märkvärdigt och avklarat på cirka tio minuter. Vi följde fot- och hovavtrycken en bit längs med vägen för att sen drabba samman i ett slagsmål. Det är skalan på hela företaget som gjorde det så löjeväckande, för slagsmålet ägde egentligen rum, med spelets mått mätt, fem hundra meter och två minuter från mannens hem. Jag såg praktiskt taget hans hus på avstånd.

Jag förstår givetvis att det inte går att göra själva spårningen till ett halvtimmeslångt företag som skulle sträcka sig kilometervis tvärs över kartan, men rent faktiskt hade vi kunnat observera rebellernas "gömställe" från hans fönster. Det hade inte behövts någon spårningsanalys, vi hade bara kunnat promenera ner för kullen för att av en händelse upptäcka att de varit i skogsdungen, precis runt knuten, hela tiden.

Den småskaligheten är förstås delvis nödtvungen. För att få till en absolut temporal och spatial, alltså rumslig, trovärdighet hade kartan behövt vara helt enorm. Inte hade det varit roligt att spela, dödtiden hade tagit upp 90 % av spelet, och detta var som sagt också ett mindre uppdrag. Det hade antingen krävt enorma resurser eller skapat en dissonans mot övriga göromål, om man plötsligt i ett uppdrag skulle följa ett spår i evigheter för att i nästa stöta på samma, småskaliga problem. Den mer episka storslagenheten brukar ju dessutom vara förbehållen de allra sista uppdragen.

I just det här fallet blir dock det bara alltför tydligt hur världsbygget faller in i sig själv, det är som att jag en tidig morgon skulle ge mig ut på ett uppdrag av stora proportioner för att hitta fram till närbutiken på hörnet. Det är en svår balans mellan spelglädje och trovärdighet/realism som råkar synas i sömmarna i liknande exempel.

Har du stött på liknande situationer där skalan hämmar realismen, kära läsare?

Min bror, som lider av samma sak, kallade en gång migrän för den absolut värsta, totalt ofarliga sjukdomen. Utan att ha drabbats av hela galleriet av generellt sett ofarliga sjukdomar, så är jag ändå beredd att hålla med.

I tidiga tonåren kunde jag få migrän ibland två till tre gånger i veckan, det var alltid samma sak. Det börjar med något liknande en dimslöja för ögonen. Den medicinska termen är, har jag för mig, aura, och den är rätt svårbeskrivlig till sin karaktär. Plötsligt börjar saker försvinna i synfältet, det blir svårt att läsa och siffrorna på klockan försvinner i en svårdefinierad kamouflerad dimma, visserligen inte helt olikt den synvilla som uppstår om man råkat se rakt mot solen eller en skarp lampa - men ändå inte. Vrider man på huvudet lite framstår bokstäverna eller siffrorna, men försvinner strax därpå igen.

Det svåra är att till en början veta om det rör sig om migrän eller bara inbillning; det är otroligt subtilt, en sensation jag lärt mig att försöka tyda över åren och som ibland fått mig att övertolka en solreflex och tänkt att "nej, nej, nej, ja då kör vi då...", när det i själva verket är "falskt alarm".

Efter hand blir det tydligare - eller otydligare, beroende på hur man definierar det - man ser nästan ingenting. Turligt nog har det aldrig drabbat mig medan jag kört bil, det hade troligen kunnat leda till ett element av "farlighet" i sjukdomens övrigt rätt harmlösa natur.

Medan auran avtar börjar en så skarp huvudvärk att det ofta är mycket svårt att undvika illamående och kräkning. Ibland domnar även fingrar och händer som att man suttit på dem utan att veta om det. Allt detta pågår under kanske fyra timmar, sällan mindre. Det blir att ställa in hela dagen. Efteråt är man så trött att man inte orkar läsa undertexterna på tvn.

Jag var faktiskt fri från migrän i över tio år, men började få det igen för ett par år sedan, och under detta året har det kommit ungefär varannan månad. Och igår eftermiddag. Jag köpte en svindyr nässprej på apoteket för ett halvår sen, men när jag provade det mildrade det ingenting. Jag drabbades istället av att plötsligt inte minnas vad Rocket League hette och vad det handlade om, när jag försökte se det på Twitch som distraktion. Det gör jag gärna inte om alltså. Högst obehagligt.

Någon av er kära läsare som lider av "världens värsta, ofarliga sjukdom", och kanske sitter på några bra tips på strategier för hur man hanterar det?

Visst, vi har all rätt att vara besvikna på 2020. Både global pandemi, kraschad ekonomi och biofilmer som skjuts upp ett år i stöpet. Men jag har inte sett någon lyfta spelåret som helhet än, vilket jag tycker är rätt konstigt. Är det inte så att vi ser lite förbi hur otroligt spelåret ändå varit - och fortsätter att bli i höst?

Jag menar, hittills har vi gigantiska upplevelser som Half Life: Alyx, Last of Us 2, Ghost of Tsushima, Persona 5 Royal, Valorant, Microsoft Flight Simulator, Crusader Kings 3, Final Fantasy VII Remake, Call of Duty: Warzone, Monster Hunter World: Iceborne, Doom Eternal och Animal Crossing, och då har jag säkert missat någon.

Mittemellan stora och små spel återfinns dessutom, för min del, Paper Mario: Origami King och meditativa Snowrunner. På indiesidan av saker har vi det fantastiska, svenska Huntdown, det mysiga Spiritfarer och underbara Hades. Därtill har vi gigantiska internetfenomen som Fall Guys: Ultimate Knockout. [Rättning: inte Among Us, släppt 2018!]

Själv är jag inte jätteduktig på att minnas årtal i relation till spelutgivning, men visst står sig väl detta ganska bra i förhållande till spelhistorien? Och det blir ju inte sämre heller. I höst väntar Cyberpunk 2077, vilket får sägas vara ett av världens mest efterlängtade spel någonsin. Vi kommer även att kunna gotta oss med nya konsoler och hyfsade storspel som Spider Man: Miles Morales, Demon's Souls och många jag inte kommer på på rak arm. Nytt Call of Duty och allt sånt, även om det inte brukar generera enorma rubriker.

Men vad säger du, är inte 2020 ett av de bästa spelåren någonsin?

När jag spelade första Last of Us och nådde slutsekvensen var det visserligen en nästan total känslan av tomhet som kom över mig, men det var också något annat. Det var inte bara faktumet att den i allt väsentligt amoraliska handlingen, efter 15 investerade timmar, inte gav mig någon som helst tillfredsställelse och förlösning; det var framförallt att det som påkallat hela känslogalleriet kom från ett spel.

I diskussioner med vänner brukar jag återkomma till detta; att det nog var första gången som jag upplevde att ett storspel inte bara flyttade gränsen för vad som kan berättas i spel, utan ställde sig tvärt bredvid. Det blev för mig nästan som en nyupprättad tidslinje för berättande i spel; ett före och ett efter Last of Us. Det var en slags stolthet, som jag tror att jag kände. Hur dumt det än låter. Att få vara med om ett moment som, tänker jag, för alltid kommer förändra hur vi ser på vad man kan berätta i ett spel.

Det ledde i sin tur in mina tankar på något helt annorlunda, men kanske ändå inte. När jag tänker tillbaka på Grasshoppers helt utflippade spel Killer is Dead är det med delvis samma, men ändå absolut inte, liknande känslor och tankar: "Kommer spelmediet någonsin att bli detsamma igen?"

Jag tänker speciellt på sekvenserna i Killer is Dead där man sitter ansikte mot ansikte med brudar på strippklubbar eller hotellrestauranger mellan de mer traditionella hack n' slash-uppdragen. Huvudkaraktären ska då ragga på kvinnorna genom att stirra på deras bröst och kön vid rätt tillfällen, vilket efter hand fyller på en mätare (som jag inte vill veta vad den symboliserar). För att få mätaren att nå över den maximala gränsen, och således "vinna", ska jag efter ivrigt fluktande slutligen ge dem en present. Detta ska få dem att vilja hoppa i säng med huvudkaraktären och ge honom ett vapen i belöning.

Det finns konstiga aspekter i andra spel, jag vet, jag har spelat Metal Gear Solid. Men att göra en så absurt misogyn sekvens till ett obligatoriskt moment som man dessutom upprepar vid säkert fem - sex tillfällen under spelets gång, det är helt ofattbart. Jag förstår det inte och det fascinerar mig samtidigt, så som det svårförståeliga ofta gör. Har spel någonsin varit konstigare än såhär, och kommer de i så fall någonsin att bli det igen? Jag vet inte om jag vill det, men det är ju en intressant fråga att ställa i alla fall, tänker jag.

Det får mig att uppriktigt undra: har du någonsin spelat något konstigare än detta, kära läsare?

Eller, det är tanken i alla fall. Ett sånt uttalande har väl alltid, förutom i de allra sällsyntaste fall, någon form av brasklapp, och så även detta. Jag har inte fått något häftigt kontrakt med feta arvoden, där är jag ännu inte. Men ni som läst och hängt med i vad jag skrivit här på Gamereactor minns kanske att jag jobbar som högstadielärare. Det får numera korrigeras till att jag jobbade som lärare.

För en vecka sen började jag nämligen plugga på författarskolan, där jag antar att jag ska få lära mig hur jag blir en fullfjädrad författare. Det vet jag inte så mycket om för närvarande, men det låter rätt gött. Hittills har vi inte hunnit med särskilt mycket, mest hunnit hälsa på varandra och vara trevliga. Men jag har två år på mig, så det behöver kanske inte skynda så mycket heller.

Det finns kanske inte särskilt mycket intressant och spännande att säga om det just nu, jag ville mest dela med mig av glädjen, för det är verkligen svinkul. Det är ju lustigt att traska upp till skolan, vid 28 års ålder, och sedan inte plugga matematiska integraler, grammatiska regler eller... jordarter, utan bli tillsagd att första dagen skriva hur mycket eller lite man vill om "vad det är att skriva...". Egendomligt, och svinkul, som sagt.

En enda kär läsare kanske lite försynt undrar: "Kommer detta påverka din närvaro och aktivitet som skribent här på Gamereactor?" Inte ett dugg. Allt skrivande är nyttigt skrivande, oavsett om det rör sig om recensioner, bloggar, nyheter eller skönlitteratur, och det är ju hur kul som helst att jobba med detta också.

Det var allt för mig, tack och trevlig helg, kära läsare!