Svenska
Blog

När ger man upp i spel?

Ligger just nu hemma sjuk i s.k. förkylningssymptom och trots rätt nedsatt kognitions- och reaktionsförmåga så harvar jag vidare i Doom Eternal. Om det bara beror på mig generellt, mitt nuvarande tillstånd, eller spelet i sig låter jag vara osagt, men oj så svårt det blivit. Har kanske en tredjedel kvar nu, befinner mig på något uppdrag som kallas Taras Nabad. Jag har upplevt en rätt kraftig stegring i svårighetsgraden på de senaste banorna, vilket jag också uppskattar, så klart, men nyss tog det bara stopp.

Scenariot såg ut såhär: jag drog ett svärdsskaft ur en jättegubbes hand för att mötas av en proportionsmässigt sett rätt liten strid, men jag klarade den bara inte. Den bestod av ungefär en fiende av varje: en snabb och jobbig hydraliknande sak, en flygande bobbe, något brinnande med svärd på armarna och en tjock, grön gubbe med rakethänder. Och den där Maraudern som den kära läsaren Patrikseve kommenterade i mitt förra inlägg. Vid det inlägget hade jag aldrig mött den, nu instämmer jag mycket väl i att den delvis förstör tempot i striderna. Till skillnad från andra fiender kräver den ett väldigt typiskt attackmönster som ofta går stick i stäv med övriga fienders.

När ger man upp i spel?

Och jag försökte i säkert 45 minuter, kanske en timme - på ultra violence-svårighetsgraden ska tilläggas - men till slut stod valet mellan att helt lägga ner och somna på soffan i utmattad ilska, eller skruva ner svårighetsgraden - också i utmattad ilska. Eftersom jag ändå ville fortsätta blev det att skruva ner, och då klarar jag det direkt. Med en kopp kaffe i handen. Men det känns ju inte bra, och det beror inte bara på att kaffet var kallt.

Känslan är helt värdelös, det känns liksom inte förtjänt att fortsätta. För mig blir det nästan ekvivalent med att fuska, och jag förstår att det inte är en helt rationell tanke, ändå kan jag inte låta bli att känna mig som en myglare. Att om jag hade fortsatt ett tag till hade jag kanske kunnat klara det.

Nu har jag istället skruvat upp svårighetsgraden igen, men kanske kommer nästa strid bli ännu svårare. Då har jag måhända inte heller lärt mig mina fienders mönster tillräckligt bra eftersom jag inte tog tillfället i akt utan bara myglade. Möjligen blir det bara ännu svårare för mig att hänga kvar vid ultra violence nu, vad vet jag. Det är svårt det där, när man ska erkänna sig besegrad och när man ska harva vidare.

När brukar du ge upp i spel, kära läsare?

HQ