Svenska
Blog

Olofs bästa 2020 - musik

Så har vi kommit till nummer två av fyra av min lilla bloggserie "Olofs bästa 2020", där jag redan hunnit kora årets bästa böcker. Nu står istället musikalbum på tur, där jag i sedvanlig ordning först utser 2020 års hittills bästa verk, och därefter det verk jag njutit av mest under 2020 från tidigare år. Nu kör vi va, kära läsare.

Vinnare i första kategorin 2020 års bästa skiva för min del blir Doglegs Melee, ett album som jag pumpat stenhårt på maxvolym under trötta matlagningssessioner, tidiga morgnar och utdragna bilresor. Alltid, alltid på den illröda gränsen som min Iphones volymkontroll signalerar för.

Den ohämmade energi som Dogleg sprutar ur sig är nämligen fullständigt omöjlig att värja sig emot, och trots att bandet bara knappt rör sig i gränstrakterna kring mina favoritband under tonåren, så är det som att föras tillbaka till pop/rockpunkens guldålder runt mitten på 00-talet. Med ena foten i den tidens emo-rock och ytterliga två (!) andra fötter i såväl Sonic Youths som ...And You Will Know Us By The Trail Of Deads musikaliska territorier, så lyckas Dogleg skapa en både ungdomligt rå och kraftfull men också sofistikerad form av musik som man bara vill slå sönder lägenheten till - med flärd.

Olofs bästa 2020 - musik

Att jag läst mig till att dom ska vara stora fans av Super Smash Bros, och rentav har döpt inte bara albumtiteln utan även flera låtar till karaktärer ur serien, gör inte saken sämre. Lyssna själv, men se gärna till att ha vadderade kuddar omkring dig så att ingenting råkar gå sönder i bara farten.

(Bubblare: Fiona Apples Fetch The Bolt Cutters, Bob Dylans Rough And Rowdy Ways, Run The Jewels RTJ 4, Standing On The Corners G-E-T-O-U-T!! The Ghetto, Morrisseys I'm Not A Dog On A Chain)

Vinnare i andra kategorin, det album jag lyssnat på mest från tidigare år, är det inget snack om i valet av artist. Han heter William Bevan men går generellt under namnet Burial, och gör en form av ambient dubstep om jag förstår mina genremässiga begrepp rätt. Skivan, om jag måste välja en, blir då Burials Untrue, som han släppte för runt tretton år sen. Jag minns att jag gav mig på den redan då, men tog den inte till mig överhuvudtaget. Vad ska man ha detta till, sitter människor verkligen hemma och lyssnar på "nattklubbsmusik," minns jag att jag tänkte.

Idag upplever jag det som en stark kontrast till första kategorins vinnare. Det är en lugn, suggestiv form av svepande ljud till repetitiva takter som tillsammans skapar en mörk och behagfull atmosfär. Jag läste någonstans att Burial är det perfekta soundtracket att lyssna på under sena, ensamma bussfärder hemåt med slagregn mot rutorna, och låttitlar som Shell of Light, Dogshelter, Homeless man, In McDonalds och Etched Headplate tycks föreslå just sådana uppgivna men paradoxalt förlösande lyssningar. Hör för dig själv, gärna i tätslutande lurar.

(Bubblare: Ennio Morricones Veruschka, The Durutti Columns LC, Mark Hollis Mark Hollis, The Go-Betweens 16 Lovers Lane)

Sammanfattning
Från 2020: Doglegs Melee
Från tidigare år: Burials Untrue

Vilka är dina albumfavoriter från 2020, kära läsare?

HQ