Svenska
Blog
Läsåret 2024 börjar starkt

Läsåret 2024 börjar starkt

I december skrev jag ihop en lista på böckerna jag tagit mig igenom under det gångna året, och även om jag då ansåg att mängden titlar varken låg i över- eller underkant har jag sedan dess omvärderat. Det var inte tillräckligt mycket, känner jag nu. 2023 var ett rätt kasst läsår från min sida. Bättre kan jag, faktiskt.

Jag kan skylla på jobbyte i januari, flytt i juli, en längre närläsning av en väns bokmanus i september – ursäkterna är flera. 2024 ser dock annorlunda ut i horisonten, men har också redan börjat i starkt tempo.

Förutom att jag efter en del vånda äntligen vaggades in och gungade med i Jon Fosses repetitiva prosa – och brände igenom flera verk av bara farten – lyckades jag dels hitta ett för mig nytt och spännande författarskap i Tomas Espedal, dels fick jag äntligen återbesöka såväl Scandinavian Star-sviten i den nyutkomna Djaevlebogen, som den 18 november i Solvej Balles Om uträkning av omfång 2.

Nedan listar jag titlarna jag tagit mig igenom med lite korta sammanfattningar och utlåtanden.

1. Jon Fosse, Septologin I-III

2. Jon Fosse, Septologin IV-V

3. Jon Fosse, Septologin VI-VII

2023 års nobelpristagares romanserie Septologin, vilken klockar in på runt 1200 sidor utan en enda punkt, handlar om målaren Asle. Han är en ensam man, boende på landet i byn Dylgja, och i början av första boken har han eventuellt just lagt handen på sin sista målning och funnit sin vän Asle nästan död i en snödriva. Därefter följer ett aldrig sinande flöde av evigt upprepande tankar på sin uppväxt, på konst och gud, på vännen Asle och på sin döda fru Ales (ja, alla heter nästan samma sak).

Rent faktiskt händer i princip ingenting. Asle kör in till den närliggande byn Björgvin ett par gånger, pratar med sin granne, pratar med konsthandlaren, äter pinnekött, sover och tittar ut från sitt fönster. Det är allt. Men det upprepande, långsamma och närmast besvärjande språket gör att jag faktiskt ryser när jag läser Asles bedjan på latin – ett språk jag såklart inte förstår ett ord av – för kanske tolfte gången, efter 1100 sidor. Helt ofattbart, egentligen, hur Fosse lyckas med det.

4. Jon Fosse, Trilogin

5. Jon Fosse, En ängel går genom scenen

Trilogin består av tre kortromaner på knappt 60 sidor vardera, centrerade kring paret Asle och Alida som involveras i en slags surrealistisk seriemordshistoria i och runt Björgvin och Dylgja (ja, namnen återkommer och alla heter i princip samma sak här också). Detta är troligen en av de bättre (i termen enklare) inkörsporterna till Fosses författarskap, men med de lägre insatserna blir utdelningen inte riktigt lika häftig som i Septologin heller. En ängel går genom scenen är in sin tur ett rätt bra komplement till Trilogin. En mindre essäsamling, där texterna sträcker sig över knappt 30 år, i vilken Fosse delvis förklarar och ger sina tankar om det egna författarskapet.

6. Tomas Espedal, Mot konsten

7. Tomas Espedal, Bergensare

8. Asta Olivia Nordenhof, Djaevlebogen

9. Solvej Balle, Om uträkning av omfång 2

Som en litterär Groundhog Day, så hade jag velat beskriva Om uträkning av omfång-sviten, med den lilla men för sammanhanget stora skillnaden att Tara Selter - till skillnad från Bill Murrays karaktär i nämnda film - inte vaknar upp på samma plats varje morgon. På så sätt har Tara Selter en hel värld framför sina fötter att utforska, till synes helt konsekvenslöst. Hon kan resa vart som helst och göra vad hon vill, och dagen därpå upprepas allt för alla utom henne själv.

Tanken är så kittlande, genomtänkt och konsekvent välutförd att - även om Selter hittills mest sysslat med introspektion, betraktande och meningssökande i den för henne numera relativt meningslösa tillvaron - det svindlar för ögonen när jag föreställer mig vad de kommande fem delarna (totalt sju, alltså) kan komma att handla om.

Hur har ditt läsår 2024 börjat, kära läsare?

HQ