Svenska
Blog
Årets konserter är inbokade

Årets konserter är inbokade

När jag var yngre, från någonstans i gymnasieåldern fram till 25 kanske, så sprang jag konstant på konserter. Lyckan med att bo i Lund/Malmö-regionen är att det året runt alltid erbjudits mängder av konserter på (åtminstone förr) fantastiska arenor som Mejeriet, KB, Babel, Debaser och Inkonst, för att inte tala om allt som också funnits att tillgå i Köpenhamn. På somrarna har det sedan, för min del, alltid burit av uppåt landet till festivaler som Way Out West, Popaganda, Hultsfred, Peace and Love, och så vidare.

Jag kan se tillbaka och förundras över hur jag överhuvudtaget orkade (och hade råd), men framförallt gläds jag förstås åt alla underbara framträdanden jag har fått se genom åren. Som Kanye West och Pusha T på My Beautiful Dark Twisted Fantasy-turnén, Kendrick Lamar på lilla KB i Malmö innan han slog igenom på bred front, Nick Cave i upplösningstillstånd på Skeleton Tree-turnén, och så Belle & Sebastian, Animal Collective, Pulp, Pavement, Morrissey, LCD Soundsystem, Swans, Kraftwerk, Thurston Moore, My Bloody Valentine, Neutral Milk Hotel, Slowdive, Prince, med mera.

Sen tog det dock slut, någon gång strax efter att jag fyllde 25, ungefär. Det var som om jag plötsligt kände en inre frid, en slags nöjdhet med vad jag hade upplevt, och jag slog ner på takten i min jakt på nya upplevelser. Jag slutade att maniskt skanna av respektive arenas konsertschema varje vecka, och jag prioriterade helt bort akter jag redan hade sett, eller inte var stensäker på att jag skulle gilla. Därefter kom hela Corona-pandemin och bara tanken på att överhuvudtaget gå på en konsert igen kändes fullständigt absurd.

Nu för tiden är ju arenorna återigen öppna, tack och lov, men det blir sällan mer än ett par stycken tillställningar om året för min del. 2023 hade jag glädjen att få se blott två akter, nämligen PJ Harvey i Köpenhamn och Christian Fennesz i Malmö, och i år ser det ut att bli ytterligare två storfräsare.

Först ut ska jag och min bror upp till Stockholm för att se Tool på Tele2 Arena i juni. Maynard, Jones och gänget är kanske det band jag lyssnat på allra längst, sedan jag var 13 ungefär, och eftersom de levererade en alldeles brutalt hård konsert senast vi såg dem, på Copenhell 2019, kunde vi knappast låta bli att inte ta chansen att se dem också denna gång. Dessutom slipper vi förhoppningsvis danska festivalbesökare som envisas med att ”öppna det tredje ögat” med mängder med braj mitt under konserten, mitt i publikhavet.

Sist ut ska jag och frugan se Stephen Merrits underbara The Magnetic Fields som kommer till Köpenhamn i höst. Där ska de framföra deras 25 år gamla, monumentala mästerverk 69 Love Songs (höhö) i sin helhet, över två kvällar. På grund av dålig ork – och den svenska kronans hutlöst låga värde i Danmark – blir det dock bara en kväll, det vill säga första halvan, för vår del. Det hade blivit lite för mycket åkande och alldeles för dyra pengar för båda, men bara tanken på att få höra tidlösa kärleks-anthems som Book of Love, All My Little Words, Time Enough For Rocking When We’re Old och Crazy For You But Not That Crazy, med magen full av pölse och smörrebröd, gör mig alldeles skakig. September kan bara inte komma fort nog.

Det var mitt (blygsamma) konsertår. Hur ser ditt konsertår ut, kära läsare?

HQ