Svenska
Blog

Intervju - KOLLEGAN om spel och faderskap

Nu är det än en gång dags för att introducera ett nytillskott till persongalleriet som utgör mina tramsiga intervjuer. Till vardags arbetar han som hårdnackad SO-lärare och nu träder han fram för att berätta om omställningen från hardcore gamer till fritidsspelande farsa. Hälsa KOLLEGAN välkommen!

Hallå eller, skulle du beskriva dig själv som gamer?
Jag kan väl börja med att säga att jag inte ser ut som den gamla, klassiska idén om hur en gamer ser ut. De som observerar mig på håll brukar tro att jag är en slick fotbollskille eller en person som det "sker magi med när han rör vilken typ av boll som helst". Så är inte fallet. Jag har knappt något bollsinne och slutade tack och lov tidigt med sport. Men spelandet och min relation till det är nästan som en religion för mig. Jag ser upp till spelskaparna och alla som är involverade i spelvärlden. 

Och för tre år sen blev du farsa, vad hände då?
Jag insåg att jag var tvungen att ge upp multiplayerspelandet på pc, och då främst mina två timmar StarCraft 2 varje kväll. När min dotter var tre veckor gammal så gick jag istället och handlade en PS4 för ge mig i kast med singleplayerspel som lugnt kunde spelas och pausas från soffan. I väntan på Spiderman (årets spel 2018!) spelade jag då Horizon: Zero Dawn (årets spel 2017!).

Hur kändes det att sluta spela på pc och gå över till handkontroll? 
Katastrof! Förmodligen samma känsla som när Michael Jordan började spela baseboll eller när Klimax hamnade i rullstol.

Har du någon barnrelaterad anekdot?
Ett par vänner som jag hade spelat Heroes of the Storm med tidigare behövde en tank för 5v5, och jag ställde upp. Min dotter gjorde då lägligt nummer två, så jag fick gå AFK några minuter för att byta på henne. Jag svepte sedan graciöst dotterns våtservetter över händerna och kom tillbaka och spelade som en gud (mina lagkamraters ord) och vi vann matchen.

För 2 månader sen köpte du ändå en ny, dyr feting-pc med en massa komponenter som jag inte kan namnet på. Hur har du nyttjat den?
Två timmar Wolcen. Två timmar, och det är inte ens snyggt.

Hur ser din fru på att du spelar?
Hon hoppar ju inte av glädje direkt. Jag försökte få henne att spela Erica tillsammans med mig men det dog efter en kortare sittning. Hon hade hellre sett att jag spelade tennis eller nån annan sport. 

Vad är det med ditt spelande som hon inte gillar?
Hon tillhör den gamla skolan; gillar att kolla på tablå-tv och tycker att tv-spel är nördigt. Hon tror att alla spel handlar om att döda och är "overkliga". Jag tycker istället att alla bra spel är en metafor för något annat.

En metafor? Hur då?
Ta Final Fantasy sju som exempel. Det handlar om ett företag som tär på jordens resurser för att människorna ska kunna överleva och ha det bra. Men man slåss mot dem, ungefär som debatten idag. Människor hatar på kärnkraft, men de är inte beredda att leva utan elektricitet. Det kräver ju att du är insatt i och köper tematiken, just för att spelet inte bara ska bli något som händer på en påhittad plats, med påhittade personer. 

Intervju - KOLLEGAN om spel och faderskap

Hur ställde hon sig till denna intervju?
Jag skulle beskriva det som en typ av förödmjukning, att jag förlöjligade mig. Hon skrattade och tyckte det var töntigt.

Sätter hon käppar i hjulet för ditt spelande?
Jag vill knappast att hon ska framstå som ondskan själv, hon är i själva verket väldigt snäll, men hon har ju andra prioriteringar än mig.

Du ska ju faktiskt få ett till barn redan imorgon, hur tror du att det kommer att påverka ditt spelande?
Tänk Hiroshima 1945, spiken i kistan. Återigen, se på Klimax, han blev aldrig densamme efter skottet.

Har du några tips för hur man kan fortsätta spela efter man fått barn?
Jag försöker få till bra sömnrutiner för dottern och sen använda tiden mellan 20:00 och 22:00, samt mellan 06:00 och 08:00.

Du går alltså upp 06:00 på lördagar och söndagar?
Jag försöker göra det. Då är man ostörd.

HQ

Snowrunner - årets "sleeperhit"

Jag hade en argumentativ blogg på gång med vinkeln om att lastbilssimulatorn Snowrunner förtjänade mer uppmärksamhet och försäljning, men när jag nåddes av nyheten att ett så pass nischat spel sålt över en miljon exemplar var det inte någon speciellt rimlig "take". Det är helt enkelt bara svinkul att det lyckats få så pass mycket uppmärksamhet, och detta blir mer av en hafsig recension istället.

När jag först satte mig ner med det var det med ändå vissa förväntningar. Jag hade kollat in ett par recensioner och kritiken sade att jag hade en trevlig upplevelse framför mig, men spelmässigt hade jag ytterst lite koll på vad det handlade om. Vidsträckta, milslånga vägar var min idé. Istället handlar det faktiskt om att köra rätt korta sträckor åt gången, men där varje litet spårval är viktigt.

Man ska leverera saker för att bygga upp små samhällen, varken mer eller mindre. Storyn är i princip helt obefintlig, oftast registrerar man bara att t ex byggjobbare vill ha mat och att maten finns på ett ställe och byggarna en bit bort. Kör däremellan, klart. Men det utvecklas till ett slags unikt racingspelens blandning mellan Metroidvania och Ubisofts open world-koncept. Genom att klara uppdrag får jag bättre rykte och mer pengar för att kunna öppna nya vägar (via radiomaster!) och köpa bättre bilar och utrustning, så att jag sen kan färdas på tidigare okörbara sträckor och hitta nya uppdragsgivare.

Efter ett tag blir det helt vanebildande, och som fullständigt ointresserad av bilar kommer jag ändå på mig själv med bolla frågor som om jag ska välja den starkaste bilen med kraftigast motor, eller en svagare med lägre bränsleförbrukning. Och kommer jag att få plats med bilen i off road-terräng, eller ska jag välja däcken för lervällingsvägar? Nu har jag troligen ett tjugotal timmar i ryggen och har väl knappt skrapat på ytan egentligen (jag har inte sett röken av snön), men det ska också sägas att det är först nu jag börjar känna mig trygg i hur det funkar. Jag väljer bilar mekaniskt och med hyfsad omsorg och vågar mig ut i mer otjänliga områden. Det är då det eftersträvansvärda lugnet infinner sig. Meditationen.

Snowrunner - årets "sleeperhit"

Inlärningskurvan är dock både lång och rätt brant - mycket förklaras men mycket lämnas också därhän. Initialt kräver det verkligen ett visst tålamod. Ett par gånger har jag kört monumentala sträckor och såklart misslyckats och kört dem igen, bara för att i målgången sedermera förstå att jag kunnat teleportera bilen mellan garagen. Andra gånger tror man att man missat något, bara för att googla upp att det rör sig om en bugg.

Och oj så mycket buggar jag stött på, speciellt för ett par veckor sen. Spelet kraschade titt som tätt (PS4) och ibland kunde jag överhuvudtaget inte komma ut ur menyerna. Jag har faktiskt aldrig spelat ett så buggfyllt spel tidigare, men mycket har hunnit åtgärdas över veckorna jag spelat. Jag har överseende med att det är ett mindre utvecklingsteam som ligger bakom och de flaggar i alla fall, något sympatiskt, för att man gärna får rapportera in om det är någon bugg man träffat på.

Det är helt enkelt en osedvanligt charmig och snygg simulatorupplevelse som, efter hand, inbjuder till ett fantastiskt lugn. Musiken är, om än något enformig, väldigt medryckande och små detaljer som förarens rynkigt solbrända händer på ratten vaggar dig in känslan av att vara en äkta chaufför. Om du har visst överseende med buggar, som jag, kan du vänta dig en upplevelse värdig 8/10 eller 2/2. Beroende på om ni föredrar min egen skala eller inte.

Vad tycker du om lastbilar, och har du testat Snowrunner, kära läsare?

HQ

Mobilspel - fast i träsket

Efter recensionen av min Iphone 6 fick jag flera - säkert underbara - speltips av några av er läsare. Jag är dock först och främst en vanemänniska, och även om jag såklart sparar alla tips vände jag mig istället något otippat till ett spel 99 % av er säkert spelat runt 2011 och redan tröttnat på - Wordfeud.

Kort sagt är vi i min familj inte sällskapsspelare direkt, men vi har alltid haft ett gammalt rostigt Alfapet liggandes i någon låda under tvbänken, redo att tas fram på högtidshelger eller efter söndagsmiddagen på biff, sås och pantoffler. Vad som i en hel sittning dock kan te sig rätt utdraget, speciellt om någon av spelarna är mindre engagerad och börjar lägga Ö, IS och så vidare, blir istället helt perfekt i onlineform.

Som "något sånär litteratur- och språkintresserad" är det dessutom ett spel där jag äntligen får känna mig riktigt svinbra från start. Jag har inte förlorat en enda match än och lär mig oupphörligen nya tricks, som att hushålla med den viktiga S-bokstaven för att vid rätt tillfälle skapa genitiv åt ena hållet, medan jag trycker in ord med S som begynnelsebokstav åt andra.

Spelet blir i omgångar dessutom rätt komiskt, har till exempel stött på en situation där min motspelare "Agda_1944" tvingats lägga HORA. En annan gång möter jag motståndaren "Skriv i chatten om du vill ligga", varpå jag vid ett tillfälle inte kan lägga annat än SEX och kort därefter - till min förskräckelse - får skamlösa erbjudanden i chatten. (OBS något fingerade namn.)

Mobilspel - fast i träsket

Jag har dock några problem med utbudet av ord de utgår ifrån, och att det inte ges någon generell förklaring eller regel för hur de har resonerat. Varför man inkluderar förkortningar som TT och egennamn som Nordman är för mig obegripligt.

Hur som helst är det ett riktigt roligt spel med ett klart koncept och helt fritt från mikrotransaktioner. Det passar utmärkt när arbetsbördan inför att sätta betyg på ca 120 barn inför sommaravslutningen just nu tar upp den mesta tiden. Det blir nog 2/2 av Olof Westerberg den här gången.

Vad gillar du mobilspel, och har du spelat Wordfeud, kära läsare?

Såg om Inception - äkta blockbustermagi

Det har tyvärr inte hunnit bli så mycket spelande för min del de senaste veckorna. Förra helgen fick jag och frugan istället ett plötsligt infall och bestämde oss för att se om Inception för första gången sen premiären. Och vad är en bättre uppladdning inför Tenet?

En av de få sakerna jag minns av tiden runt premiären av Inception var att en kille i min gymnasieklass uttryckte sig om att filmen var "Ett riktigt mindf*ck!!1", och det är väl ungefär så gemene man verkar minnas den. Man ställs ju inför faktumet att handlingen och vissa repliker blivit bevingade uttryck och memes. Hur många gånger har man inte hört någon säga "a dream within a dream" när denne ska beskriva något som helt utflippat.

Det är lite trött vid det här laget, och när man sen hör dessa repliker uttalas i original kan man inte låta bli att skratta lite, tyvärr. För det är ju inte filmens fel, utan snarare mottagandet och populariteten, men oavsett ger det filmen en ibland ofrivilligt komisk touch som inte är till dess fördel.

Såg om Inception - äkta blockbustermagi

Men om man försöker bortse från det är det ju en fantastisk högbudgetrulle. Den har verkligen allt jag söker hos denna typ av filmer: tät och sammanhållen idé och story, tvära vändningar, fet fet spänning och snygga effekter. Precis som i Interstellar övertygar verkligen handlingens särartade premiss. Det är inte bara fantasifullheten, utan det kompromisslösa verkställandet av idéerna som är så bra. Att vi inte bara får veta att människorna kan påverka drömmarna, utan verkligen får se utförandet och effekterna av detta när staden genom manipulation böjs i horisonten och läggs parallellt ovanpå sig själv. Eller när bilen svävar fritt mellan bron och floden och drömmarna också blir tyngdlösa - det är så sanslöst häftigt.

Sen kan jag tycka att greppet "förklara storyns egen logik med ord" är lite slapp. När Ellen Paiges karaktär får inta tittarens roll och frågar varför drömmarna saktar ner och hur man vaknar, och Joseph Gordon Lewitt agerar Nolans röst och förmedlar varför saker är som dom är - då önskar jag mer av devisen "show, don't tell". Kanske kräver ett så intrikat "high concept" detta berättarknep, men då undrar man om Nolan kanske försökt göra mer än han klarar av att utföra med gestaltning.

Hur som helst. Om jag skulle ge Inception ett betyg blir det nog 9/10 eller 2/2. Fantastisk blockbuster som tyvärr lider något av receptionen och lite - visserligen rätt sällsynta - slappa berättarknep.

Vad tycker du om Inception, och ser du lika mycket fram emot Tenet som jag, kära läsare?

Iphone 6 - recension

Nu har jag haft min första smartphone i drygt två månader och känner mig fullt redo att ge mitt utlåtande i en roman-lång text! Först ska jag kanske klargöra ett par grejer, t ex frågan om varför jag har en så gammal modell. En av anledningarna till att jag inte ville ha smartphone från början var att det - hur man än ser på det med abonnemang och månadsavgifter hit och dit - är rätt mycket dyrare än att köpa en knapptelefon för 400 kr kontant. Men min mor hade en gammal 6a undangömd i en byrålåda sen hon bytt upp sig, så denna fick jag faktiskt gratis!

Iphone 6 - recension

Vi börjar med det dåliga:

Först av allt gillar jag inte batteritiden. Att inte bara behöva ladda den var och varannan natt, utan att också ha den konstanta rädslan för att den kan råka stänga av sig vid 18%, det gör vem som helst stirrig. Eftersom jag ännu inte vant mig och fått in rutinen på laddningen (Nokia 3310an laddades kanske var 10e dag) tvingas jag allt som oftast ta med laddaren i väskan.

Glömmer jag detta är jag från och med smartphone-eran helt utlämnad i samhället. Tidigare behövde jag inte bry mig nämnvärt om batteriet, personer som ville nå mig fick vänta. Men en tågkonduktör som vill ha min app-biljett har ju tyvärr inte överseende med det.

Sen jag för fem-sex år sen blev bestulen på min plånbok av en flink tjuv på Pressbyrån har jag dessutom satt i system att sällan har mer än nödvändiga summor på mitt kontokort, vilket jag alltid hade stor koll på. Men enkelheten i att föra över pengar via bank-appen på telefonen har gjort att jag försummat detta, och om batteriet tar slut har jag nu stått utan pengar på kortet i kassan på ICA. Som nämnda tjuv kanske.

Storleken är ett annat problem, med fodralet på är hela paketet enormt. Den går inte längre ner i bröstfickan på jackan/kavajen likt min Ipod gjorde, så jag tvingas hålla i telefonen som en bluetooth-vd när jag cyklar. Jag har krökt sönder för många hörlurssladdar i byxfickan för att förvara den där. Att laddningskabeln dessutom ska tråcklas med gör att den "mobila" aspekten av telefonen inte riktigt lever upp till sitt namn.

Knapparna är också ett problem för mig. Jag lär mig bara inte att trycka rätt utan motstånd i knapparna, och hur små fingrar är det meningen att man ska ha? Ni känner säkert till den gamla filosofiska sanningen att en apa med en smartphone aldrig hade kunnat författa Shakespeares Hamlet, hur mycket tid denne än fick på sig? Det stämmer.

Mitt sista klagomål består i att jag själv också trillat dit vad gäller det frekventa användandet. Det är FÖR lätt att plocka upp twitch eller några roliga reddit-trådar på tåget istället för att läsa om varför Cervantes är relevant på 2000-talet. Och jag ångrar mig nästan alltid i efterhand.

Bra:

Det är ju väldigt skönt att inte behöva ladda ner poddar/lägga in skivor på datorn och sedan föra över dem på Ipoden. Latheten gjorde att jag mycket sällan orkade gå igenom den processen, och nu är jag helt plötsligt inte tvungen att lyssna på Lou Reed eller Nick Cave varje morgon och eftermiddag. Det dödar intresset för vilken intressant artist som helst.

Jag uppskattar också att kunna swisha en vän istället för att skriva ner summan på en pizza eller något på en post-it-lapp, ta med den hem och sätta sig med bankdosan och föra över pengarna till några bank- och clearingnummer jag har uppskrivna på ytterligare andra ställen och aldrig hittar. Enorm lättnad.

Sammanfattning:

Ja, det är väl det. Mycket dåligt och lite bra, men dom bra aspekterna väger rätt tungt och jag är i alla fall inte en komplett outsider längre, vad det kan vara värt. Iphone 6 får betyget 1/2. Inte värdelöst, men knappast 2/2 heller. Om ni undrar är det en betygsskala jag finner mycket behändig och ofta använder i privatlivet.

Har ni tips på behändiga appar och så vidare, så får ni gärna dela med er av dem, kära läsare.