Svenska
Blog

Iphone 6 - recension

Nu har jag haft min första smartphone i drygt två månader och känner mig fullt redo att ge mitt utlåtande i en roman-lång text! Först ska jag kanske klargöra ett par grejer, t ex frågan om varför jag har en så gammal modell. En av anledningarna till att jag inte ville ha smartphone från början var att det - hur man än ser på det med abonnemang och månadsavgifter hit och dit - är rätt mycket dyrare än att köpa en knapptelefon för 400 kr kontant. Men min mor hade en gammal 6a undangömd i en byrålåda sen hon bytt upp sig, så denna fick jag faktiskt gratis!

Iphone 6 - recension

Vi börjar med det dåliga:

Först av allt gillar jag inte batteritiden. Att inte bara behöva ladda den var och varannan natt, utan att också ha den konstanta rädslan för att den kan råka stänga av sig vid 18%, det gör vem som helst stirrig. Eftersom jag ännu inte vant mig och fått in rutinen på laddningen (Nokia 3310an laddades kanske var 10e dag) tvingas jag allt som oftast ta med laddaren i väskan.

Glömmer jag detta är jag från och med smartphone-eran helt utlämnad i samhället. Tidigare behövde jag inte bry mig nämnvärt om batteriet, personer som ville nå mig fick vänta. Men en tågkonduktör som vill ha min app-biljett har ju tyvärr inte överseende med det.

Sen jag för fem-sex år sen blev bestulen på min plånbok av en flink tjuv på Pressbyrån har jag dessutom satt i system att sällan har mer än nödvändiga summor på mitt kontokort, vilket jag alltid hade stor koll på. Men enkelheten i att föra över pengar via bank-appen på telefonen har gjort att jag försummat detta, och om batteriet tar slut har jag nu stått utan pengar på kortet i kassan på ICA. Som nämnda tjuv kanske.

Storleken är ett annat problem, med fodralet på är hela paketet enormt. Den går inte längre ner i bröstfickan på jackan/kavajen likt min Ipod gjorde, så jag tvingas hålla i telefonen som en bluetooth-vd när jag cyklar. Jag har krökt sönder för många hörlurssladdar i byxfickan för att förvara den där. Att laddningskabeln dessutom ska tråcklas med gör att den "mobila" aspekten av telefonen inte riktigt lever upp till sitt namn.

Knapparna är också ett problem för mig. Jag lär mig bara inte att trycka rätt utan motstånd i knapparna, och hur små fingrar är det meningen att man ska ha? Ni känner säkert till den gamla filosofiska sanningen att en apa med en smartphone aldrig hade kunnat författa Shakespeares Hamlet, hur mycket tid denne än fick på sig? Det stämmer.

Mitt sista klagomål består i att jag själv också trillat dit vad gäller det frekventa användandet. Det är FÖR lätt att plocka upp twitch eller några roliga reddit-trådar på tåget istället för att läsa om varför Cervantes är relevant på 2000-talet. Och jag ångrar mig nästan alltid i efterhand.

Bra:

Det är ju väldigt skönt att inte behöva ladda ner poddar/lägga in skivor på datorn och sedan föra över dem på Ipoden. Latheten gjorde att jag mycket sällan orkade gå igenom den processen, och nu är jag helt plötsligt inte tvungen att lyssna på Lou Reed eller Nick Cave varje morgon och eftermiddag. Det dödar intresset för vilken intressant artist som helst.

Jag uppskattar också att kunna swisha en vän istället för att skriva ner summan på en pizza eller något på en post-it-lapp, ta med den hem och sätta sig med bankdosan och föra över pengarna till några bank- och clearingnummer jag har uppskrivna på ytterligare andra ställen och aldrig hittar. Enorm lättnad.

Sammanfattning:

Ja, det är väl det. Mycket dåligt och lite bra, men dom bra aspekterna väger rätt tungt och jag är i alla fall inte en komplett outsider längre, vad det kan vara värt. Iphone 6 får betyget 1/2. Inte värdelöst, men knappast 2/2 heller. Om ni undrar är det en betygsskala jag finner mycket behändig och ofta använder i privatlivet.

Har ni tips på behändiga appar och så vidare, så får ni gärna dela med er av dem, kära läsare.

HQ

Firar 50 bloggar!

Jag tycker inte bara att stora skeenden bör firas. Lyckas man lägga sig innan 22.00 - fira. Klippt klart gräsmattan - fira. Redan vid ynka tio bloggar här på Gamereactor firade jag i tysthet, men nu efter snart tre månader har jag i alla fall skramlat ihop till modesta 50 stycken bloggar och unnar det ett helt eget inlägg för att lite självförhärligande uppmärksamma det! Det är givetvis långt till 18 000, men den ribban sitter högt!

Jag börjar hur som helst känna mig lite varmare i kläderna här på fina redaktionen, och vill tacka alla kära, kära läsare och såklart alla härliga kollegor som jag lärt känna. Givetvis hoppas jag åstadkomma lika mycket fortsättningsvis och jag har flera närstående som står på kö för att bli intervjuade!

Jag bjuder på en bild från Österlen där jag spenderar långhelgen efter veckans "slutcrunch" inför sommarlovet på skoljobbet, och unnar er alla en minst lika härlig ledighet!

Firar 50 bloggar!

Ska du hitta på nåt extra kul i helgen, kära läsare?

HQ

Testa gränser i spel

Jag lyssnade på spelpodcasten Inomhus (hett tips) häromdagen där en av deltagarna berättade om hur han brukade testa logiken i spel, för att sedan försöka överlista dess mekaniker och på så sätt se hur långt ett spel dragit sina egna gränser. Om dessa gränser skulle vara ett mått på bra speldesign eller något annat, låter jag vara uppe för debatt. Det är förstås svårare att som utvecklare förutse allt som kan komma att hända spelaren i ett open-world-spel än i mer strikt linjära äventyr. Ibland gör ett lyckat gränsöverskridande i speldesignen att man bara känner sig lite smart, ibland upplever man det som en ren bugg, ibland blir det bara roligt. Men jag kände i alla fall igen mig lite i viljan ut utforska spels logik och gränser, främst för att det kan råka bli så knasigt.

Han tog hur som helst upp ett dråpligt, svinkul fall från Red Dead Redemption 2. I ett uppdrag ber en kvinna spelaren att avlägsna och göra sig av med en död kropp från rummet hon befinner sig i, varpå han gjorde som han blev tillsagd, inga konstigheter. Bara det att innan han valde att prata med henne igen och bekräfta tjänsten, så hade han ihjäl en anonym NPC och tog dit dennes kropp istället. Effekten blev att kvinnan, egentligen helt felaktigt, tackade honom för hjälpen och sade att "nu skulle ingen misstänka henne". Spelet kunde helt enkelt inte registrera att det fanns en död kropp i rummet, bara att den för uppdraget utsedda kroppen var borta. Gränsen för speldesignens logik var därmed överskriden och fiktionens verklighet bruten.

Testa gränser i spel

Mitt eget exempel som jag kom att tänka på är från mitt långt framskridna projekt i Animal Crossing. Spelets mål går ut på att få musikern K.K. Slider att vilja besöka spelarens ö när den blivit tillräckligt fin. Jag har bestämt mig att iscensätta ett krig på min ö Jylland, och har placerat ut föremål som vågbrytare på stränderna, taggtrådsstängsel längs fastlandsgränsen, kikare och fyrtorn för att hålla utkik för "potentiella landsfiender". Därtill har jag huggit ner träden till stubbar, tänt eldar och placerat ut gravstenar och minnesmärken för att skapa intrycket av en veritabel krigszon.

Animal Crossings mekanik registrerar dock bara det faktumet ATT jag placerat ut mängder av varierade föremål. Mitt anseende som öns förvaltare ökar - såklart oförtjänt - hela tiden, trots att ön per rimlig definition bara blir fulare och hårdare ansatt av det fiktiva kriget ju längre jag kommer i förverkligandet av min krigszon. Till slut kommer K.K. Slider att stå på öns centralt belägna torg - den enda skyddade platsen eftersom man inte får bygga där - omgärdad av ett danskt krigsinferno, helt utan att någon av spelets karaktärer lägger märke till det.

Vad tänker du om gränser i spel, och brukar du försöka utmana dem, kära läsare?

Här kommer FARSAN - intervju!

Nu är det äntligen dags att utöka karaktärsgalleriet för mina intervjuer, och därför introduceras nu - FARSAN. Med en yrkesmässig titel inom byggbranschen och nära på noll intresse för tvspel, ska vi nu få en sällsynt insyn i hans knapphändiga relation till spelvärlden. Mina frågor kan du läsa i ditt eget röstläge, men FARSANS svar bör läsas i bred Kristiandstaddialekt. Häng med!
 
Hallå eller, vad är ditt första spelminne?
Jag och en kompis lånade hem något på sena 70-talet, eventuellt tidiga 80-talet. Då hyrde vi hela maskinen med spelen i. Minns inte namnet på konsolen eller spelen, men vi hade sönder alla handkontrollerna. Dom höll inte när man blev exalterad.
 
Har du spelat någon mer gång sen dess?
Golfspel som Tiger Woods på både data, Playstation och Wii. Och Wii Fit, det var helt underbart. Det var synd att man inte kunde bränna fett utan att använda det.
 
Tre quizfrågor: vad är 1. Halo, 2. GTA och 3. Fortnite?
1. Du hade ju Halo, det är sånt där kamp-spel.
2. Man kör runt och är gangster och kör över kvinnor i barnvagn. [trolig felsägning]
3. Sånt där krigsspel.

Här kommer FARSAN - intervju!

Vad tycker du om Twitch och att titta på när andra spelar?
Fyller inget som helst intresse, j*vligt meningslöst.
 
Finns det något positivt med tvspel?
*Tänker länge*. Tja, det finns säkert något som är utvecklande, men kan inte säga något sådär direkt.

Vilket är mitt favoritspel, tror du?
Call of Duty!
 
Vad är ditt drömspel?
Kanske något med bilar eller flygplan.

Spelade lite golf idag

När jag var mindre spelade jag en hel del golf. Jag har aldrig varit mycket av en "utemänniska" och har därför tyckt att det varit ett rätt kul undantag; ett tidsfördriv och en chans att komma ut lite och då inte bara vandra planlöst. Det tar ju dock sån tid. 18 hål, vilket är det vanliga man spelar åt gången, går sällan på under fyra timmar, och det är ju både positivt och negativt. Man är "fast" ute på banan, tillsammans med sina kära vänner.

Men det faktumet, tiden, tillsammans med att golf verkligen kan fresta på krafterna och humöret när det går dåligt för en, gör att jag sällan spelar nu för tiden. Blir kanske en till två rundor om året, till skillnad från i alla fall 15-20 om året för tio-femton år sen. Jag njuter mer av golf på tv idag, tycker det påminner lite om twitch - vilket jag är helt beroende av - på många sätt. Lugn "bakgrunds-tv", perfekt för söligt trötta eftermiddagar.

Spelade lite golf idag

Idag gjorde jag dock farsan sällskap och drog igenom ynka nio hål, en halv runda. Fullgott för en numera ovan spelare. Jag lever knappast upp till de ändå hyfsade tio handicap jag förvärvade i ungdomen, men lyckades ändå skrapa ihop någon birdie (var så, så nära en eagle) och något par, och lämnade banan på åtminstone hyfsat gott humör. Eftersom jag lagt av med ambitionerna att överhuvudtaget bli bättre är det också lättare att acceptera att vissa slag bara resulterar i att bollen studsar fyra meter, istället för de 180 jag siktade på.

Eventuellt spelar jag någon gång mer i sommar, nu när jag fått lite blodad tand, och golf är ju knappast en sport som hämmas av corona i alla fall. Vad tycker du om golf, kära läsare?