Svenska
Blog

Frugan bygger Lego - intervju!

För ett par år sedan gav jag min byggnadsingenjör till far ett Lego-set föreställandes New York Skyline till jul. Efter åratal av julklappar med skänkta pengar till Rädda Barnen och Röda Korset, som kanske gör mycket gott men tyvärr inte kan lekas med, så ägnade han gladeligen halva juldagen till att bygga upp en söt liten stad i miniatyr.

På grund av ett nyväckt intresse hos mig och Frugan av att ha tittat på en mängd Lego Masters på Viaplay, gav därför min bror och hans respektive denna gång Tokyo Skyline till Frugan i födelsedagspresent. Utrustade med erkänt dåligt tålamod och Svts nysatsing på slow tv, Den stora älgvandringen, på tv i bakgrunden, gav vi oss i kast med att bygga upp Tokyos mest kända landmärken. Nu gör hon ett sällsynt framträdande för att ge sitt exklusiva utlåtande!

Frugan bygger Lego - intervju!

Hallå eller, vad är din relation din Lego?
Jag har ingen större barndomsrelation till Lego, jag gillade mer Kaplastavar. De var mer rustika. Jag hade dock en stark dröm om att åka till Lego Land, som jag sett reklam för på Cartoon Network. Men det blev aldrig av.

Är Lego egentligen inte för små, små barn?
Jo, det kan man tycka. Men jag tror också att barn inte kan använda Lego till dess fulla potential. Eller att man använder det till olika syften i olika åldrar.

Kom du spirituellt närmre Tokyo under byggandet?
Verkligen. Det var något särskilt när jag "planterade" körsbärsträden, då kunde jag verkligen föreställa mig ståendes nedanför ett centimeterhögt Tokyo Tower.

Vad var roligast respektive mest bull?
Roligast var att se lilla Tokyo växa fram. Det är väl det som är tjusningen, att bitarna är så små. Men det var bull att det fanns extra bitar, det kändes inte som att det var på blodigt allvar. Jag vill att man ska behöva stå till svars för sina handlingar.

Varför tror du att vissa bitar var sneda?
Bra fråga. Det beror kanske på "NPU" - nice part usage, där konventionella bitar används på okonventionella sätt, vilket jag uppskattar, trots att det hade varit fint utan ett glapp i Mount Fuji.

Varför behövde du stressa?
Jag kanske såg det lite som en tävling. Om de hade 15 timmar på sig i Lego Masters att bygga sina storartade kreationer, så ska väl inte vi behöva en massa tid på oss att bygga ihop lilla, lilla Tokyo.

Trampade du på bitarna?
Inte en enda.

Vilket betyg ger du?
Fem av fem, faktiskt. Det som var lite tråkigt var att det lämnade en tomhet då inget Lego-set verkar lika fint när jag kollat runt på internet.

Något du vill tillägga?
Vad tycker du om Lego, kära läsare? /Frugan

HQ

Jag har noll platinum trophies

Är troféer (eller achievements) ett mått på hur mycket vi spelar, på hur mycket vi gillar ett spel - eller på vad? Jag började tänka lite på det när Henric (eller djupet™ som han mer frekvent går under, har jag förstått) förkunnade en platinumbragd i redaktionschatten, och jag kom fram till att de för mig betyder närapå ingenting. Och det handlar inte om att belöningen är en virtuell, skinande trofé. Sånt kan vara nog så roligt.

När jag spelade God of War förra sommaren, mitt första spel på en alldeles nyinköpt Ps4 Pro, slog det mig rätt fort att detta var en av de största spelupplevelserna jag någonsin haft. Med en nyförälskelse i mitt högljudda Playstation och en ocean av tid framför mig med ett för lärare förärat åtta veckors lov, så tänkte jag verkligen djupdyka i Kratos äventyr. Jag skruvade upp svårighetsgraden och studerade skills, vapen, fiender och utforskade miljöer och sidouppdrag med den respektfulla uppmärksamhet som jag tyckte att spelet förtjänade. Och jag njöt av varje sekund.

Men när jag var klar, då var jag klar. Jag är mycket för att konservera upplevelser och ser därför inte t ex om gamla filmer som jag minns med gråten i halsen - eller för den delen spelar om spel. God of War ligger stadigt på min topp fem-lista över bästa spel någonsin, men jag kommer aldrig återvända för att t ex göra något så minutiöst tidskrävande som att ha ihjäl alla Odins korpar. För mig har varje spel sin tid, och jag märker tydligt när den är över. När intresset började dala, vilket det såklart gör någon gång oavsett hur bra ett spel är, lade jag av med sidouppdragen och gav jag mig iväg för att avsluta huvudstoryn.

Jag har noll platinum trophies

Därför tycker jag inte att trophies är representativt för hur mycket man gillar ett spel. Det går förstås inte att mäta. Lite som att IQ mäter ett visst, logiskt sätt att tänka på, som säkert är rätt så representativt för intelligens, men knappast allomfattande.Jag minns att det var likadant under förra generationen, då jag spelade på X360. Aldrig hade jag 1000 gamerscore på ett enda spel, trots att jag spelat vissa spel i hundratals timmar - och därför tycker jag inte heller att det betecknar räknad speltid. Utan trophies och achievements mäter ett visst, mekaniskt sätt att spela på, och även om jag förstår hur lockande det kan vara så passar det inte mig.

Jag gillar dock trophies i avseendet att det är kul med slumpen och procentstatistiken, som när jag av en händelse kanske råkar göra något duktigt eller annorlunda i ett spel, och ser att det är en ytterst unik företeelse. Sen att statistiken är lite "off" ibland är en annan historia.

Som ersättning, eller komplement, gillar jag istället s.k. "daily missions" som blivit allt vanligare. Om det är något dagligt göromål som inte passar mig så kan jag bara hoppa över den, och ofta rör det sig om något mindre, som att testa ett specifikt vapen i Call of Duty, en annan klass i Hearthstone eller en annorlunda karaktär i Mortal Kombat 11. Inget som omdirigerar ens upplevelse i grunden. Det blir en liten uppmaning och morot till att fortsätta lira, testa nya aspekter av ett spel, gå utanför bekvämlighetszonen och, ja, det är väl en aspekt trots allt - få en liten belöning.

Trevlig helg förresten, kära läsare, och berätta gärna vad tycker du om trophies/achievements!

HQ

Allt som är fel med Animal Crossing

Allt som är fel med Animal Crossing

Visst är Animal Crossing NH ett fantastiskt spel, men det är mycket som känns ointuitivt och... helt omvänt. En vän i min AC-grupp på facebook länkande en så träffande och snygg video att jag inte kan låta bli att dela med mig av den.

Och jag håller med i i princip allting. Är problemen dessutom inte väl uppenbara om spelarna själva enkelt kan komma på lösningar på dem?

Exempel:
- Möjlighet att crafta flera föremål samtidigt
- En "DIY Bench" i hemmet får tillgång till ditt husförråd
- Kunna snabbspola dialog
- Tydliga markeringar för var man planterar/lägger föremål
- Möjlighet att markera flera "tiles" samtidigt för markanläggning

Nu får man bara hoppas på att Nintendo ser denna video och tar till sig av kritiken. Det hade, med vad jag föreställer mig vara rätt små medel, kunnat göra ett (fortfarande) fantastiskt spel ännu bättre.

Håller du med? kära läsare?

När ger man upp i spel?

Ligger just nu hemma sjuk i s.k. förkylningssymptom och trots rätt nedsatt kognitions- och reaktionsförmåga så harvar jag vidare i Doom Eternal. Om det bara beror på mig generellt, mitt nuvarande tillstånd, eller spelet i sig låter jag vara osagt, men oj så svårt det blivit. Har kanske en tredjedel kvar nu, befinner mig på något uppdrag som kallas Taras Nabad. Jag har upplevt en rätt kraftig stegring i svårighetsgraden på de senaste banorna, vilket jag också uppskattar, så klart, men nyss tog det bara stopp.

Scenariot såg ut såhär: jag drog ett svärdsskaft ur en jättegubbes hand för att mötas av en proportionsmässigt sett rätt liten strid, men jag klarade den bara inte. Den bestod av ungefär en fiende av varje: en snabb och jobbig hydraliknande sak, en flygande bobbe, något brinnande med svärd på armarna och en tjock, grön gubbe med rakethänder. Och den där Maraudern som den kära läsaren Patrikseve kommenterade i mitt förra inlägg. Vid det inlägget hade jag aldrig mött den, nu instämmer jag mycket väl i att den delvis förstör tempot i striderna. Till skillnad från andra fiender kräver den ett väldigt typiskt attackmönster som ofta går stick i stäv med övriga fienders.

När ger man upp i spel?

Och jag försökte i säkert 45 minuter, kanske en timme - på ultra violence-svårighetsgraden ska tilläggas - men till slut stod valet mellan att helt lägga ner och somna på soffan i utmattad ilska, eller skruva ner svårighetsgraden - också i utmattad ilska. Eftersom jag ändå ville fortsätta blev det att skruva ner, och då klarar jag det direkt. Med en kopp kaffe i handen. Men det känns ju inte bra, och det beror inte bara på att kaffet var kallt.

Känslan är helt värdelös, det känns liksom inte förtjänt att fortsätta. För mig blir det nästan ekvivalent med att fuska, och jag förstår att det inte är en helt rationell tanke, ändå kan jag inte låta bli att känna mig som en myglare. Att om jag hade fortsatt ett tag till hade jag kanske kunnat klara det.

Nu har jag istället skruvat upp svårighetsgraden igen, men kanske kommer nästa strid bli ännu svårare. Då har jag måhända inte heller lärt mig mina fienders mönster tillräckligt bra eftersom jag inte tog tillfället i akt utan bara myglade. Möjligen blir det bara ännu svårare för mig att hänga kvar vid ultra violence nu, vad vet jag. Det är svårt det där, när man ska erkänna sig besegrad och när man ska harva vidare.

När brukar du ge upp i spel, kära läsare?

En helveteshelg

Nog är det många som behöver vila upp sig lite efter Valborgsfiranden, vissa mer än andra. Själv var jag rätt nöjd med att det både ösregnade och att det gödslades i stadsparken, vilket satte lilla Lund på världskartan. Mindre stök och mer stillhet, helt enkelt. Det gillar jag.

Men även jag var lite, lite trött idag, och vilket ypperligt tillfälle att spela lite Doom Eternal då! Jag kan inte nog prisa både min tursamhet och stadsbiblioteket som flexade med ett helt nytt exemplar på hyllan igår eftermiddag. Glad i hågen - och livrädd för att inte hinna lira klart innan lånetiden går ut - satte jag därför igång redan vid sju imorse, och har nu hunnit runt sju kapitel kanske. Tror det är ungefär halva spelet eller nåt.

Och vilket spel det är. Jag hade satt en stark, stark nia på Doom (2016) vilken dag som helst, och Eternal vårdar arvet med råge. Musiken, Doom-rebootens signum, är minst lika bra som senast och så hård att jag drabbades av andnöd. Vapnen är fantastiskt varierade och roliga att panga med, och striderna överhuvudtaget är kanske de mest inlevelsefulla jag utkämpat i ett singleplayer fps någonsin.

En helveteshelg

Jag gillar verkligen hur Bethesda lyckades med reklamparollen och har utformat striderna till att tvinga oss tänka i pusselbanor - ska jag t ex spara små demoner till senare i en fight när jag kan behöva deras liv eller måste de oskadliggöras direkt? - och nyansera vårt spelande. Det är så många system igång samtidigt att jag blir yr bara jag tänker på det, men efterhand sätter det sig i muskelminnet när jag ska elda, när jag ska motorsåga och när jag bör kasta mina handgranater. Stannar jag upp och funderar blir jag rökt lax med vaniljsås direkt.

Jag svettas mängder på svårighetsgraden Ultra Violence (tänk "hard") och dör gång på gång (och blir riktigt, obehagligt arg) men älskar det verkligen. Mitt enda större klagomål är väl att miljövariationen inte är enorm, men det väger den grafiska designen upp rätt bra. Jag tror jag landar på en stark, stark nia här med - kombinationen mellan fps och metroidvania känns lika unik sen sist med en precis lagom blandning av vinnande koncept och nytänk. Helvete vilket bra spel, höhö.

Vad tycker du om Doom Eternal, kära läsare?