Svenska
Blog

Ljud från handkontrollen - så onödigt

Jag sitter som bäst och spelar Horizon: Zero Dawn och letar svinpäls och fiskben, ni vet hur det går till. För att urskilja djur i terrängen i Horizon behöver jag aktivera skanningfunktionen, vilket gör att faunan lyses upp i skarpa kontraster mot växterna. Inga konstigheter. Men med klicket på R3 ljuder också ett irriterande "zoom"-ljud från handkontrollen. Visst, det går säkert att stänga av, det har jag inte ens kollat upp än, men det gör inte frågan mindre relevant om varför detta skulle vara en bra idé.

Ljud från handkontrollen - så onödigt

Ska det vara extra inlevelsefullt när jag vrider om en nyckel i Resident Evil och hör det - burkigt som hopknycklat papper - i kontrollen? Finns det något annat syfte? Är det verkligen så att dom på ett planeringsmöte inför att ta fram Dual Shock4 helt samstämmigt tyckte att det som fattades i dåtidens handkontroller var burkigt ljud som fick dig att uppleva världen "djupare"?

Hittills har jag inte spelat något där det haft en vital funktion, det kanske finns där ute - vad vet jag, och ni får gärna fylla i här, kära läsare. Vad tycker ni om denna funktion?

HQ

Horizon: Zero Dawn - som ett trevligt, plottrigt Zelda

Som jag berättat tidigare har jag inte haft min PS4 mer än knappt ett år nu, men vid införskaffandet gjorde jag det till mitt uppdrag att försöka ta mig igenom alla storspel som jag missat. Har hunnit med en del som God of War, Resident Evil 2 och Bloodborne - som jag inte klarat än, oj så svårt det är -, men det finns ännu många kvar.

På inrådan från en kär kollega skaffade jag därför Horizon och expansionen Frozen Wilds på PSN-store för ett par veckor sen och satte mig för att lira med honom bredvid. Han förklarade en del system och vad man skulle fokusera på i fråga om quests, equipment och så vidare. Vi tog oss en bit in i äventyret och hade då riktigt kul.

Problemet uppstod snarare när jag dagarna därpå skulle lira själv. Jag tänkte "hur ska jag hålla reda på allt det här"; var satsar jag skills, vilka quests prioriterar jag, vilka resurser behåller jag? Kartan var dessutom smockfull med information om saker att göra och jag orkade bara inte. Ingenting fick jag upptäcka i min egen takt, det var i sanning ett plottrigt Zelda: Breath of the Wild.

Men efter en paus på någon vecka och lite påtryckningar från nämnda kollega satte jag mig återigen ner med det, smällde på en god podcast, försökte ignorera alla evinnerliga ikoner och skapa mitt eget tempo så gott jag kunde. Jag slutade snart att bry mig om storyn som förmedlades via dialogen - ansiktsanimationerna och röstskådespeleriet var så stelt att jag helt avfärdade det, och gav mig istället ut på planlös jakt. Jag fann istället att världen i sig kompenserar och förmedlar den postapokalyptiska historien på ett fullgott sätt via ruiner och grafiska detaljer, och jag sjönk helt in i de otroligt vackra omgivningarna och vädereffekterna. Grafiken är verkligen bland det snyggaste jag någonsin sett.

Horizon: Zero Dawn - som ett trevligt, plottrigt Zelda

När kartan och quest-mängden från början var ett tungt ok att navigera i, blev det dock snart skönt att med rigorös vägledning lätt kunna spela antingen tio minuter eller tio timmar i stycket. Jag fick bara ändra på mina förväntningar lite, vilket jag gladeligen gjorde, och jag gillade det verkligen. Där Zelda var ett underbart spel kunde jag faktiskt sakna viss målsättning ibland, speciellt för kortare spelsessioner. Det blev helt enkelt väl planlöst ibland. Här kan jag välja helt fritt efter vad jag känner för stunden: lite fighter mot människor - Bandit Camp, lite upptäckande - bege mig mot nästa Tallneck, slåss mot robotar - Corrupted Zones, specifika utformade utmaningar - Hunting Grounds. Visst känns Horizon ibland dock lite gammaldags i att man inte kan klättra på berg som i Zelda, utan behöver använda utmarkerade passager för att ta sig fram. Det ger ett lite statiskt intryck i en i övrigt så levande värld, men man kan ju inte få allt.

Horizon är helt enkelt det perfekta spelet för den som inte vill behöva bry sig särskilt mycket under sitt spelande utan bara njuta av miljöerna, de intuitiva och varierade striderna och mängden att göra. Storyn är som sagt stelt levererad och dess tillhörande uppdrag kan bli lite repetitiva, men som tidsfördriv är spelet helt underbart. Om det är respektlöst sagt om ett så ambitiöst spel vet jag inte, men alla spelar vi väl olika.

Mitt betyg blir en stark åtta eller en ytterst svag nia, tror jag. Har en hel kvar förstås, det är ett enormt spel, men efter närmre trettiofem timmar känner mig rätt trygg i det betyget.

Vad gillar du Horizon: Zero Dawn, kära läsare?

HQ

Man of Medan - världsexklusiv intervju med frugan

Varför är bloggar roliga? Jag kan själv tycka att det beror på att man får lära känna skribenten och dennes värld lite extra. Därför introducerar jag nu: FRUGAN. I en världsexklusiv intervju får hon nu berätta vad hon tycker om spel och främst Man of Medan, som vi spelade igenom tillsammans förra lördagen.

OBS OBS OBS - viss spoiler för dig som inte spelat nämnda spel.

Man of Medan - världsexklusiv intervju med frugan

- Hallå eller, vad tycker du om tvspel?
Jag är lite kluven. Å ena sidan är det ett intressant medium där man kan utforska spännande världar, å andra sidan tror jag att man kan bli lite dum i huvudet av det. Det är bara en magkänsla.

-Okej, vilket är ditt favoritspel och favoritspelminne då?
Unravel två. Det var första gången jag vaknade upp på morgonen och var sugen på att spela ett spel. Det var mysigt och fint, fullt med roliga kluringar.

-Vilket är å andra sidan ditt värsta spel och värsta spelminne?
Antingen när dom brölade som fyllbultar åt mig i chatten i Call of Duty, eller när du dödade draken i God of War, då grät jag.

-Vad gillade du storyn i Man of Medan?
Uppbyggnaden kändes "pang på" på ett oklart sätt, och lite så fortsatte det. Det blev enformigt och förutsägbart med många likartade jump scares. Att befinna sig på en båt hela tiden har sina begränsningar, men dom hade kunnat göra något mer av det. Synd också att vi lät brorsan komma undan så tidigt i spelet, hade varit kul att se hur hans roll utvecklades.

-Kommer du spela om det?
Aldrig [ohörbart mummel...]

-Vilken karaktär identifierade du dig med?
Mannen som hängde sig när det gick åt helvete.

-Tyckte du att det var svårt läsa dialog-texten på en 32tums-tv?
Det var ett icke-problem då du högläste dialogen. Så, nu släpper vi diskussionen om en större tv.

-Gillade du Until Dawn eller Man of Medan mest?
Förvånande nog gillade jag Until Dawn mest, trots den ganska lökiga collegetropen. Jag tyckte också om att dom hade gjort så mycket research på testgrupper. Det var roliga videos att titta på i extramaterialet.

-Slutbetyg på Man of Medan, av tio?
Fem.

Uncharted (1) är så ointressant att man storknar

Jag och frugan hade spelat Last of Us, och hon ville ha mer av Naughty Dogs världsbygge och story. Jag ville självklart bara få spela utan att hon använde tvn till att titta på Robinson, så jag gick med på att testa Uncharted (1). Då med tanken om att man måste spela dom i ordning. Eftersom jag aldrig ägde någon PS3 utan körde XB360 på den tiden, så hade jag nämligen inte rört serien tidigare.

Jag startade alltså upp det, och det började helt okej. Den grafiska nedgraderingen från Last of Us Remastered var visserligen påtaglig, men vi hade spelat Heavy Rain rätt nyligen så det hade vi överseende med. Sen var animationerna inte särskilt övertygande, men jag förklarade att Uncharted är rätt gammalt så vi såg mellan fingrarna med det också.

Nathan Drake fiskar till en början upp skatter ute till havs, han är skattjägare, sägs det. Men varför skjuter han strax ihjäl 30 fiender och spränger tio båtar, redan i inledningen? Var lärde han sig det, och varför får det inga som helst känslomässiga konsekvenser hos honom utan bara rycks på axlarna åt? Det var inte vad vi kommit att förvänta oss av Naughty Dogs standard.

I nästa sekvens får vi äntligen lösa ett - förvisso lätt och trist - pussel, men kort därefter tvingas vi skjuta ytterligare ett tiotal fiender för att ta oss ut från templet, och då ger frugan upp. Jag fortsätter, men mest bara av nyfikenhet. Hur kunde det här kamma hem bra kritik när det släpptes?

Uncharted (1) är så ointressant att man storknar

Tydligen behövde spel från denna tid enbart säga att det handlade om något för att spelaren skulle köpa det. Egentligen är Drake ingen skattletare. Bara en sån sak som att "collectibles" i form av malplacerade men faktiska reliker inte kommenteras, förskjuter fokus ytterligare. Varför ligger dom där? I ett hörn? Allt handlar istället om helt generiska strider i typisk, illa kopierad Gears of War-anda, vilket tyvärr präglade och likriktade nästan alla skjutare från denna tid. Rocket launchers, handgrater, snipers - allt finns där som hör skattletande till.

Nu, två-tre månader senare har jag spelat i perioder men jag är ännu inte färdig. Om det bara gäller Uncharted-serien eller om Naughty Dog har utvecklats enormt mycket sen 2007 låter jag vara osagt, men devisen "slagsmål, fordonssekvens, mellansekvens, slagsmål, slagsmål, fordonssekvens och mellansekvens" känns så otroligt statisk. Spel idag har en helt annan kapacitet att sömlöst transcendera dessa stela sekvensuppdelningar. Tiden har verkligen sprungit ifrån första Uncharted, och det gör mig visserligen ingenting, egentligen. Mitt största problem är dock att det står mellan mig och tvåan, som tydligen fortfarande ska vara riktigt bra. Får se om jag orkar ta mig vidare.

Mitt slutbetyg? Ungefär 4-5/10 kanske. En rätt så polerad hög med dynga.

Doom utan musiken - vad händer nu?

Satt som bäst och rättade mina kära elevers prov när nyheten nådde mig om att kompositören till de två senaste Doom-spelen, Mick Gordon, slutat efter dispyter med utvecklarna Bethesda. Nu har jag inte hunnit ta tag i Doom Eternal än, men enbart utifrån erfarenheter med Doom (2016) får detta mig att undra vart Doom nu ska ta vägen.

Visst, de senaste årens Doom är bra i många avseenden. Bandesignen, striderna och vapnen - dessa är strålande, men är det en enskild aspekt jag vill lyfta fram så är det just musiken. Se bara på denna video och förundras över hur andefattigt spelet är utan sin tunga syntmetal. Helt plötsligt står det inte ut på samma sätt, och jag tror överhuvudtaget inte på en regelrätt uppföljare längre. Nu är Bethesda tvungna att göra något radikalt annorlunda med Doom. I nuläget kommer en likartad uppföljare - likt Doom Eternal var för Doom (2016) - helt enkelt inte funka, tror jag.

Doom utan musiken - vad händer nu?

Förhoppningsvis kommer detta också att bli en ögonöppnare för utvecklarna. I denna takt sjunker Bethesda snabbt som ett... (skeppsmetaforer är inte min starka sida). Men ja, jag är både arg OCH besviken ska ni veta. För mig var Doom (2016) kanske det bästa singleplayer FPS:et jag någonsin spelat. I alla fall ett av dem, så mycket älskade jag det.

Vad tror du om Doom-seriens framtid nu, kära läsare?