Svenska
Blog

Min första smartphone

Så har jag skaffat en gammal Iphone 6 nu, min allra första smartphone. Varför? Tröttsamt att inte ha funktioner som blivit nödvändiga för att mer eller mindre fungera i dagens samhälle. Påtryckningar från nära och "kära".

Och visst lär det bli skönt att nu ha Spotify med mig överallt, inte bara albumen som jag köpt och lagt in på Itunes och fört över på Ipoden. Att inte heller behöva skriva upp skulder för att sen komma hem och föra över pengar med bankdosan, det kommer jag att uppskatta stort. Men jag påminns också om varför jag avstått från att ha en dator (för det är det ju, åtminstone med äldre mått mätt) i fickan. Iphonen är gigantisk, åtminstone jämfört med Nokia 3310:an. Jag förstår inte var jag ska ha den, i byxfickan? Det ser ut som att jag är "glad att se" alla medmänniskor på stan med den - ett missförstånd jag helst av allt vill undvika.

Och som det pillas och installeras. Synkronisering med min dator, Apple ID:t och grannens strävhåriga terrier och det ska därtill fixas tusen lösenord. Det finns ingen hejd på hur "intuitivt" allt sömlöst ska synkas ihop nu. Jag ska alltså dessutom tvingas skriva på ett minimalt virtuellt tangentbord, utan motstånd i knapparna. Aldrig har mina händer varit så stora.

Min första smartphone

En man som vet vad som gäller.

Nu har jag visserligen bara haft min Iphone 6 i ett knappt dygn, så det återstår att se hur mycket det kommer underlätta för mig framöver, men just nu - efter installeringsprocessen - ger Olof Westerberg två tummar ner till smartphones och längtar tillbaka till knapptelefonens guldålder.

Ja, kära läsare, jag är sant teknikkonservativ.

HQ

Betraktelser från Jylland (Animal Crossing, del 1)

Redan vid uppstarten av Animal Crossing fick delvis samma "mad mad feeling" som när jag för första gången fick se Zelda Botw hemma hos en kompis dagen då Switch släpptes. Därför har jag bestämt mig för att i en kontinuerlig serie dela med mig av korta betraktelser från mitt liv på Animal Crossing-ön, döpt till Jylland. Det kommer ju att förekomma spoilers, så för er som inte spelat än och/eller vill upptäcka saker på egen hand - undvik.

Har hur som helst hunnit spela ett par timmar nu. Mest från och till jobbet på morgonen och eftermiddagen. Jag har hunnit placerat ut mitt tält intill en av floderna, ställt ut en gul mountainbike och planterat några växter, träffat museum-chefen Blathers som vill ha mina fossiler- och djurfynd, och börjat crafta några vertyg. Än så länge är det ett stilla ö-liv på Jylland alltså.

Jag fick dock ett sug av att vilja prägla ön med mitt påhittat Jylländska sätt, och skrev på anslagstavlan på torget som ett slags rop på hjälp: "Hvis det bare fans øl til salg...".

Betraktelser från Jylland (Animal Crossing, del 1)

Om detta faktiskt förändrar något på ön, återstår att se. Vad har du hunnit med på ön såhär långt, kära läsare?

HQ

Att låna spel

Har egentligen inte för vana att låna spel på biblioteket, speciellt inte efter att jag en gång fick med mig Spiderman hem och snart upptäckte en rund, brun fläck på skivan. Att skivan var oläsbar behöver jag nog inte säga. Jag valde att inte undersöka detta bajs-fenomen ytterligare utan höll mig mest ifrån bibliotekets spelavdelning ett tag.

Så häromdagen gick jag inom det trevliga stadsbiblioteket här i Lund för att låna lite härliga böcker. För ovanlighetens skull undersökte jag den faktiskt rätt så digra spelhyllan också, och lånade därefter hem Until Dawn och Control till PS4. Fantastiskt system egentligen: man får låna max två spel åt gången utan avgift (hade felaktigt trott att Malmö stadsbibliotek kör med sådan) och sedan ha dem i en till tre månader beroende på om någon bokar dem.

Att låna spel

Spelade därför igenom Until Dawn idag. Sammanfattningsvis ett rätt bra skräckäventyr med ett gäng collegeungdomar och Peter Stormare (som gör roliga miner) uppe i en skidstuga. Spännande nästan rakt igenom, men lite väl långsamma/bångstyriga karaktärer och viss upprepning framåt slutet drar ner betyget. Jag stötte även på några lustiga detaljmissar, som att en kvinnlig karaktär säger att hon inte kan tränga sig mellan en smal passage på grund av bysten, men i nästa sekvens ändå gör just det.

Hur som helst, betyget hamnar någonstans runt en sexa kanske. Definitivt värt att lägga en halv lördag på och sedan glömma bort, men ingenting jag hade köpt. Och det behövde jag ju inte heller, super.

Brukar du låna spel på t ex bibliotek, kära läsare?

Musikhistoriens bästa röst är tillbaka - recensionsdags!

Så släppte Morrissey sitt nya album I'm Not A Dog On A Chain igår natt, och jag har givetvis redan lyssnat otaliga gånger och är nu redo att ge mitt utlåtande. Mannen som under större delen av sin karriär förhållit sig minst sagt politiskt ambivalent har, som många säkert inte missat, på senaste tiden varit mer... uttrycksfull gällande var han står. Utan att gå in på det alltför mycket kan man konstatera att trots att Morrissey uppenbart lösgjort ett par vitala, moraliska skruvar i huvudet under loppet av sin karriär, så är han fortfarande kapabel att göra åtminstone hyfsat bra musik.

Rent musikaliskt är den för honom tidigare så föraktade synten här mer framträdande än någonsin. Låtar som Once I Saw The River Clean börjar som en slags aggressiv disco-låt ingen hade kunnat föreställa sig Morrissey göra för bara fem år sen. Rent generellt tar Morrissey ett par kliv åt sidan från sin tidigare produktion i försök att innovera, och det fungerar faktiskt rätt bra. Den nyfunna stridbarheten i linje med 2017s Low In High School, där han för första gången på länge tycktes finna ett uttryck för sin politisk- moraliska ilska utan att hålla tillbaka, fortsätter dessutom här med bravur.

Musikhistoriens bästa röst är tillbaka - recensionsdags!

Texterna då, de som varit på spikrak kvalitetsmässig nedgång sen tidigt 00-tal? Ja, låt mig säga såhär: det fanns en gång en människa som på toppen av sin karriär skrev, angående illasinnade rykten som florerade kring honom

"All of the rumours
Keeping me grounded
I never said that they were

Completely unfounded"

med ett sådant ohämmat ärligt, melodiskt och ordvalsmässigt högstämt men samtidigt lättfattligt och träffsäkert språk, att det inte undgick någon vilken sanslös talang han bar på. Att samma människa 25 år senare blivit en besinningslös brukare av poänglösa nödrim, det hade fått till och med Caligula att rodna. Morrissey, författare till romanförsöket List Of The Lost från 2015 vilken med rätta kallades en av de sämsta böckerna DNs recensent någonsin läst, denne man ägnar sig numera åt att skriva meningslöst dravel som

"Fat bassoon

Clear as the moon

But nothing now can take away my gloom

Triangle

Fiddle Stradivarius

I'd like to cause a fuss".

Vad kommer man (bara jag?) tillbaka för, gång på gång, då? Rösten, måste bli mitt svar. Ingen, vill jag självsäkert hävda, har en så uttrycksfull och känslomässigt fulländad röst som han - och den har bara blivit bättre med åren. Bara det att den överhuvudtaget kan bära upp de värdelösa rader som finns representerade ovan bör vara bevis nog. Lyssna för er själva, vettja!

Är du, som jag, ett kroniskt Morrissey-fan, kära läsare?

Musiktips för Super Smash-spelare

Snubblade över en recension på den fantastiska, web-baserade tidningen Pitchfork om bandet Doglegs debutskiva Melee som släpptes i dagarna, vilken är döpt just efter Super Smash Bros: Melee. Jag har nu gett albumet ett par lyssningar och är övertygad om att det rör sig om rätt bra musik. Dogleg rör sig någonstans i svängen där And You Will Know Us By The Trail Of Dead också befinner sig. Skrikig och högljudd men harmonisk musik.

Musiktips för Super Smash-spelare

Trots - minsta möjliga - efterforskning har jag har inte lyckats hitta några faktiska spelreferenser i texterna, men album- och låttitlar som Melee, Fox och Wartortle bör få vilket Smash Bros-fan som helst att bli sugen, och inte blir det mindre roligt av att basisten efter spelningar ibland låter valfria fan ur publiken utmana honom på Smash. Riktiga entusiaster alltså!

Trevlig lyssning, måhända till helgens Smash-spelande, kära läsare!