Svenska
Blog

Simma lugnt Larry - se det nu!

Har nyss sett de senast släppta avsnitten av Säsong 10 av Curb Your Enthusiasm på HBO, och det är verkligen precis så roligt som det alltid varit. Inför säsong 9 från 2017 var jag i början lite tveksam inför att Larry blivit så mycket äldre. Det hade gått sex år mellan 8an och 9an och visst kan man hävda att Larry alltid varit enormt mycket äldre än sina motspelare och fiktiva flickvänner, men det började nästan bli lite väl löjligt hur uppenbart stel och orörlig han var i jämförelse med de övriga skådespelarna.

Det kommer man dock rätt snart över, och även om nya säsongen innehållit ett par sällsynt tondöva, komiska missar - jag menar, hur spännande är det att skämta om elsparkcyklar och selfiesticks - så är säsong 10 i det stora hela inte ett dugg sämre än de tidigare säsongerna. När Larry i senaste avsnittet (9) får besök av sin kafé-rival Mocha Joe men behöver avbryta mötet pga lakrits-inducerad diarré, då skriker jag av skratt. Det är helt enkelt mer av samma, det vinner inga nya anhängare, men för oss som redan är sålda på Larrys tramsiga situationskomik är det guld. Om du missat - se det nu!

Simma lugnt Larry - se det nu!

Vad tycker du om Curb Your Enthusiasm och Larry David, kära läsare?

HQ

Shadow of the Colossus - ett spelmässigt haveri

Har den gångna veckan testat en klassiker jag aldrig spelat förr, nämligen Shadow of the Colossus som är gratis på PS+ fram till april, och oj oj oj vilket skitspel sett till gameplay. Nog för att det börjar utvecklas något framåt 9e kolossen men det är uppenbart vad utvecklarna är för typer. Ett gäng konstnärer med en fantastisk vision om vad deras spel ska vara och en fullständig inkompetens gällande att implementera detta i bra speldesign.

Konceptet är lika sparsmakat som poetiskt: döda 16 kolosser för att rädda din käresta. Sceneriet, stämningen och de oändligt karga vidderna är outsägligt vackra, men sen ska det ju spelas också. Kolosserna bygger ofta på en idé var, och när man strax listat ut det är det bara att med fruktansvärt usla, icke-responsiva och stelbenta kontroller och kollisionshantering från helvetet försöka ha ihjäl dem.

Shadow of the Colossus - ett spelmässigt haveri

Designen är präglad av en matt färgskala som vittnar om en oändligt vacker och livlös tomhet och sorg hos inte bara huvudpersonen och miljön, men även kolosserna. Också (mindre vackert) hos mig som spelare. Ingen av oss vill göra det här. Det är talande för min upplevelse att när jag ser jämförelsebilder och videor mellan PS2 och PS4 hade jag föredragit förstnämnda för där skiner idén om den existentiella tomheten igenom ännu mer, och gameplayet är än mer fruktansvärt med en bilduppdatering som kämpar strax under 15 fps i striderna. Det var då tydligare vad detta handlade om; en yta så grundligt genomarbetad att innehållet inte fått plats.

Jag avgudar helt enkelt designen och idén; men är Shadow of the Colossus då ett konstverk snarare än ett spel? Nej, det är det inte. Konstverk är idéer som kommer till liv i utförandet, det är det som skiljer drömmare från faktiska konstnärer. Om du är intresserad av en genomspelning ger jag dig istället detta tips: se på ett par bilder från PS2-versionen och föreställ dig hypotetiskt vilket fantastiskt spel som finns någonstans, långt inne i de där bilderna. Mitt betyg: en sjua.

Har du exempel på bra idéer som blev dåliga spel, kära läsare?

HQ

Partnerspel i karantäntider

Frugan hade ett samtal med en av sina bästa vänner om vad man kunde spela tillsammans med sin partner i dessa influensa-tider. Då man uppmanas att stanna hemma lite mer än vanligt kan det ju vara en bra idé att umgås och hitta på något kul med sin - eventuella - karantänpartner, och vad är då bättre än att spela lite härliga spel? Jag ska här dela med mig av mina favoritspel då jag haft som roligast tillsammans med frugan.

Aktivt spelande tillsammans:

Unravel 2: Mysigt plattformsäventyr särskilt kul för oss nordbor som känner igen oss i miljöerna utsmyckade med röda hus med vita knutar och klassiskt vitblåa Volvo 945-bilar som poliser körde runt med i slutet på förra århundradet. Passar utmärkt om partnern saknar viss fingerfärdighet då det förutom ett par passager aldrig finns någon tidspress, och om din kära partner inte klarar ett visst plattformsmoment kan du hålla in axelknappen och dra upp hen i garnet ni är förbundna genom. Gick så pass väl hem i stugan att jag väcktes tidiga helgmornar med orden "ska vi spela??".

Tetris 99 & DR. Mario: Eftersom alla har någon form av erfarenhet av dessa pusselspel passar de utmärkt att spela tillsammans utan introduktion. Tetris 99 är svinkul att heja på varandra i, medan DR. Mario har individuellt anpassningsbara svårighetsgrader även i multiplayer - vilket gör att man kan spela mot varandra på "lika villkor".

Kentucky Route Zero: En konstnärlig, psykedelisk roadmovie/novel i långsamt tempo. Spelet vet inte av någon som helst tidspress och man kan tillsammans njuta av den fantastiska, sparsmakade musiken och förunderliga designen i lugn och ro. Ska sägas att det är mycket, mycket text, varav ingenting är intalat. Ett tips istället, om man är bekväm i det, är att en partner tar på sig rollen att läsa texten högt. Detta skapar verkligen stämning och man blir definitivt mer investerad när man hela tiden upplever texten i exakt samma takt.

Partnerspel i karantäntider

"Baksätes-spelande":

Detroit Become Human: Ett rafflande multiple choice-spel som passar utmärkt för så kallat "baksätes-spelande" med partnern. Eftersom quick time-events kräver viss snabbhet från tanke till handling kan den mer rutinerade spelaren hålla kontrollen medan ni tillsammans hetsigt kan diskutera de många moraliska valen som ofta måste träffas inom tidsram, och se hur dessa påverkar den mångfacetterade storyn som troligen slår an strängar även hos den mest sci-fi-hatande spelaren.

The Last of Us: I stark kontrast till Naughty Dogs tidigare spel Uncharted - som jag även försökt spela med frugan, men det föll inte någon av oss i smaken - hyser TLoU en mycket välavvägd blandning mellan story och action. De i (första) Uncharted trötta och utdragna actionscenerna - där min partner checkade ut - står helt i motsats till TLoU där storyn och karaktärsbygget är så pass spännande att även skjutandet blev engagerande för oss båda.

Inside: Stämningen är så otroligt tät i detta vackra och stämningsfulla 2D-äventyr. Vi fann oss båda skrikandes av spänning och rädsla när vi tillsammans diskuterade och försökte ta oss förbi rottweiler-hundarna eller de obehagliga spökena i de översvämmade kloakerna. Väldigt engagerande och faktiskt behagligt kort (ca två timmar) för de som vill hinna ta sig från början till slut på en kväll. Det skadar inte med en genomspelning till sedan, så bra är det.

Har du några tips på bra partnerspel i karantäntider, kära läsare?

Lego Masters - svindlande!

I och med nyheten att det ska släppas små söta Lego-set med Super Mario-tema tänkte jag att jag skulle ge ett tips på området. Eller tips och tips, ni måste se Lego Masters på Cmore. Varken jag eller frugan var på förhand särskilt intresserade av Lego, men vi blev båda otroligt överraskade.

Jag menar, när man ser på ett tävlingsprogram som Sveriges Mästerkock har vi som tittare ändå en föreställning om hur maten där kan te sig. Men för någon som aldrig har sett professionellt lego-byggande är det verkligen helt sanslöst att se vad deltagarna får ihop. Serien har verkligen allt: små intriger, trivsam humor, en fullständigt världsfrånvänd deltagare och massa, massa härlig vänskap och glädje.

Lego Masters - svindlande!

Kan ni bara föreställa er det här: när första paret åker ut - då börjar juryn gråta eftersom han vill alla så väl. Blir det mer "wholesome" än så? Fet, fet rekommendation.

Den tysta (?) kupén

Hade gått och funderat på förhållandena i den tysta kupén ett tag när jag igår fick ett sponsrat inlägg på Facebook som behandlade detta, och tänkte att det nu var dags att jag ger min syn på den. Först vill jag delge min utgångspunkt: jag har pendlat till jobbet i drygt ett år, resan tar runt 50 minuter i var riktning och jag väljer aldrig den tysta kupén - längre.

För er som ännu inte förstått handlar det förstås om den speciella avdelning på tåg med specifika regler gällande ljud. Eftersom jag alltid läser på tåget valde jag initialt alltid denna plats. Jag äger inga hörlurar med så kallat "vit brus-funktion", så det blev naturligt för mig att alltid sätta mig där. Sen började problemen.

Den tysta (?) kupén

När förväntningarna ligger på nivån att det ska vara helt ljudlöst, då stör inte bara de enligt föreskrifterna förbjudna samtalen och ringande telefoner. Snart börjar man reagera på hostningar, tangent-tryck, kurrande magar och prasslande påsar. Tror det kallas sensitisering, att man istället för att "habituera" - vänja sig vid intryck - så stör man sig och reagerar i hela tiden ökande grad. Den tysta kupén gör med den här inställningen - som jag ofrivilligt intagit - aldrig helt skäl för sitt namn.

Ett annat problem är störomomentet om någon bryter mot konventionerna och pratar. Själv orkar jag sällan "ta fighten" så att säga, men orkar heller inte lämna min plats.

Därför väljer jag sen ett par månader tillbaka de vanliga kupéerna och försöker vänja mig vid ljuden som jag vet är oundvikliga. Det finns dock en trygghet i det, att (nästan) allt som händer är förväntat. Och man slutar snart reagera. Läsning blir lite svårare men jag "crankar" upp volymen på min Ipod med Brian Eno eller något motsvarande lugnt. Det blir min lösning.

Brukar du sitta i tyst kupé, kära läsare?