Svenska
Blog

Avskyr du också Google?

Innan jag utvecklar min ståndpunkt vill jag förtydliga denna inställning - och undvika att betraktas som oresonlig bakåtsträvare. Jag gillar inte Google, kanske till och med hatar, men det finns två sidor av avskyn. Att söka upp och få svar på nödvändig fakta är det givetvis inget konstigt med, och något det egentligen är svårt att ha en åsikt om.

Om jag vill åka till, låt säga, Hjoggböle imorgon, då är Google ett bra alternativ till receptionsdisken på SJ om jag vill ta reda på när tågen går. Inga konstigheter. Det jag inte gillar är att ta reda på saker som är uppenbart bra konversationsämnen att resonera kring.

Ett exempel som jag tänkt på i säkert ett halvår (ja, faktiskt) är förhållandet mellan Pokémon och riktiga djur i Pokémon-världen. Finns det t ex riktiga fjärilar eller hundar i Pokémon-universumet, eller är det bara fick-monstren som utgör faunan?

Hur funkar det i så fall med den biologiska mångfalden? Och om jag hypotetiskt stiger ut på en ängsmark i Kanto, ser jag då bara ett gäng Weedle som kryper runt bland grässtråna, Beedrills som svärmar kring de utslagna blommorna och Butterfrees som cirkulerar buskarnas lövverk, och inga faktiska djur?

Jag vet att ingen given fiktiv värld kan svara för alla frågor gällande dess sammansatthet, men denna frågan har intresserat mig ett tag oavsett. På fester, bland vänner och bekanta, frågan har väckt en del - förstås, inte de allra mest allvarliga - diskussioner gällande Pokémon. Inte minst efter Detective Pikachu-filmen där det t ex såg oerhört konstigt ut när en flock identiska Taurus-Pokémon var de enda som utgjorde en inhägnad hjord klövdjur.

Vem gillar då när en trevlig diskussion avbryts av någon som googlat svaret? Det är ju egentligen inte intressant i sammanhanget, och därför avskyr jag tendensen att googla.

Visst, jag tvingades förstås googla bilden.

Avskyr du också Google?

Brukar du googla ämnen som egentligen hade varit roligare att diskutera, kära läsare?

HQ

Livet utan smartphone

Så är det, jag har ingen smartphone och har aldrig haft det. När jag ser mig runtomkring på tåget, på jobbet, på stan, överallt - blir jag dagligen medveten om att det är något avvikande. Men det är också delvis det som gör att jag hittills vägrat.

Jag gillar inte vad jag ser. Med det vill jag också säga att jag fullständigt respekterar och förstår mobilanvändande. Jag förstår att pendlingskort, swish, spotify, vägbeskrivning, nyheter, social media, spel och hela internet är underbart lättåtkomligt och bekvämt med en smartphone.

För mig blir det bara för lätt, för bekvämt.

Jag vill inte enbart se, höra och ta del av vad jag själv bestämmer och har kontroll över. Jag skriver till exempel detta inlägg på tåget, på en massiv Delldator som tar upp ett helt bord. Min gamla Ipod - absolut, jag har en sån - har slut på batteri, så jag tvingas lyssna på passagerarnas konversationer och telefonsamtal. Tågets urusla wifi tappar uppkopplingen på varannan station och till slut - ja, jag har fortsatt skriva hemma - blev jag än en gång utlämnad till min omgivning och utsikten längs spåren hem. Resultatet: jag hade tråkigt.

Livet utan smartphone

Det är helt enkelt tråkigt att se mot den öde golfbanan, att lyssna på ett trött terapisamtal över telefon från sätet bakom, att notera hur det kanske börjat mörkna lite senare på kvällen och att det nog, visserligen självklart, blåser lite mer vid kusten än inåt land.

Men det är, hör och häpna, inte utan sin charm. En resa som jag gör hundratals gånger om året blir lite unik varje gång eftersom jag inte lyssnar på Tools Fear Inocolum för tusende gången medan jag förstrött kollar igenom nyheter jag redan läst. I alla fall jag tror det är viktigt. Att öppna upp sig lite för vad som händer omkring en, även om det innebär att ha tråkigt.

Så jag väljer alltså, kort sagt, att ha tråkigt istället för alla fördelar med smartphone? Ja, antar det. Delvis därför i alla fall. I dagens samhälle finns det förstås många fördelar med smartphone, alltmedan nackdelarna minskar. Idag är det inte särskilt dyrt och alltfler samhällsmässiga funktioner förutsätter allt mer att du har en. Troligen håller jag inte ut länge till heller, så kanske blir detta ett slags adjö till knapptelefonen. Får se hur det blir med det.

Vad tycker du om smartphones och telefonkulturen som råder idag, kära läsare?

HQ

Spelreferenser i andra medier

Eftersom jag tycker om spel så mycket, tycker jag det är extra roligt att se när spelreferenser dyker upp i annan media. Jag listar här ett par exempel som jag hittat.

I Elle av Paul Verhoeven är huvudpersonen Michèle - spelad av Isabelle Huppert - chef för ett spelföretag baserat på verklighetens Cyanide, som i filmen också ses arbeta på ett Styx-spel. Michèles avighet mot de manliga utvecklarna gestaltas som en kritik mot stämningen i den enligt vissa kritiker mansdominerande branschen.

Artisten Courtney Barnett sjunger i låten Elevator Operator i rollen av en fiktiv karaktär kallad Oliver Paul som, ståendes högst upp på en skyskrapa, säger "I like to imagine I'm playing Sim City, all the people look like ants up here". Spelet blir då en metafor för avstånd och främlingskap gentemot människor i staden.

Spelreferenser i andra medier

Författaren Geir Gulliksen låter huvudpersonen och pappan i romanen Berättelse om ett äktenskap spela the Sims med sin son. Som en metafor för hur pappan inte kan hålla ihop hushållet och äktenskapet i romanen - sätter han eld på sin fiktiva karaktär.

Har du något spännande exempel på när spel dykt upp i annan media, kära läsare?

Bryr man sig om nobelpriset?

I sviterna av #Metoo har nobelkommittén och Svenska Akademin definitivt fått sin "släng av sleven". Kulturprofilen och cirkeln omkring honom ådrog sig mängder med uppmärksamhet, något många inte sällan varit snabba att ha hätska åsikter kring.

På håll har det kallats en "ankdamm" som inte bekommer gemene man, men faktum är ju att Sverige och dessa grupper bland annat delar ut några av världens mest prestigefyllda priser inom en mängd kategorier, vilket oavsett var man står förblir obestridligt.

Därför tänkte jag delvis bortsett från detta ge en liten guide, eller snarare kortfattade tips för er som tycker det låter intressant med nobelpris i litteratur, men kanske är lite nervösa inför ryktet att det rör sig om så extremt krångliga böcker. Förhoppningsvis bereder tipsen lite njutning samtidigt som ni till exempel kan hävda på nästa släktmiddag att ni "minsann läst nobelpristagare" och att ni kanske - med en liten axelryckning - fann dem "överskattade". Dessa tips tillhör det lite lättare slaget och rör sig knappast inom de sfärer som t ex Samuel Beckett, Peter Handke eller T.S Eliot enligt mig beträder.

Det finns givetvis fler läsvärda nobelförfattare, inte minst kvinnor. Delvis på grund av att saker dock sett ut som de gjort - och gör - så är de väldigt få. Av dem jag har läst är Selma Lagerlöf t ex inget roligt tips eftersom man läst henne i skolan, och Svetlana Aleksijevitj kan anses lite svårläst. Detta är dock värt att tänka på inför listan!

Bryr man sig om nobelpriset?

Sinclair Lewis (vinnare 1930) skriver i sin bok Sånt Händer Inte Här om vad som kunde ha hänt om en Hitler-liknande gestalt tog över presidentposten i USA. I steg för steg blir landet mer och mer fascistiskt inriktat och samhället mer kontrollerat. Det är lite skrämmande förutseende för vad som bara ett par år senare skulle komma att hända i Tyskland. Kul kuriosa: namnet "Minutemen" från Watchmen dyker för första gången upp här som namn på statens poliser.

Kazuo Ishiguro (vinnare 2017) föddes i Nagasaki 1945 men flyttade med familjen till England vid sex års ålder. Hans bok Återstoden Av Dagen är en fin, rätt sävlig bok om en butler som i femtiotalets England för första gången åker på en resa på landsbygden. Butlern berättar lättfattligt och insiktsfullt om nittonhundratalets historiska förändringar och deras inverkan på hans liv och yrke. Allt förlagt i en mysig miljö präglad av både sorg och charmig brittisk humor. Stor, stor rekommendation!

J.M. Coetzee (vinnare 2003) och hans Pojkår och Ungdomsår är två korta, vackra och - innehållsmässigt - delvis rätt jobbiga böcker om författarens första år i ett postkolonialt Sydafrika, där han växer upp mitt i en raskonflikt mellan urinvånare och kolonisatörer. Senare flyttar han till England där han tar ett jobb på IBM och jobbar med utveckling av tidiga datorer, vilket också kan vara intressant för den lite mer teknik-historiskt intresserade.

Vad tycker du om nobelpriset, kära läsare?

Att utveckla en vana till intresse - kaffe

Jag dricker väldigt mycket kaffe, men inte nog med det, jag dricker bara mer och mer. I högstadiet kunde jag ta en kopp när jag kom hem från skolan och det fortsatte likadant i gymnasiet, men när jag bodde i Tyskland blev det ingen rutin på det alls.

Runt 2013 började jag dock varje dag med två fulla koppar, vilket bara stegrade till tre, och sedan till tre stycken plus någon extra framåt kvällen. Det hör troligen ihop med att jag både är väldigt trött på morgonen och aldrig har gillat frukost, vilket jag tycker är för mycket jobb. Jag menar, vem vill jobba ihop en tallriksmodell när dom vaknat för fem minuter sen? Jag vill bara trycka på en knapp och dricka nåt gott i soffan.

Följande blir därmed lite motsägelsefullt. För en månad sedan råkade jag av en händelse köpa hela kaffebönor istället för malt kaffe. Min far upplyste mig om att vi äger en gammal kaffekvarn, och inte vilken som helst, utan min farmors bröllopsgåva från min farfar. Om hon blev glad för den? Inte särskilt.

Därför har jag nu börjar mala mitt eget kaffe. Det är inte ens mycket godare, definitivt inte i paritet med arbetet man lägger ner, men det är något speciellt med att bara höja levnadsstandarden lite på en rutin man oavsett genomför varje dag. Sedan har jag en fantastiskt fin kopp också, som min mormor målade på en workshop för pensionärer i början på 90-talet. Det känns på något sätt lite historiskt, som att kommunicera genom föremålen. Istället för att trött mata kaffemaskinen och trycka på en knapp har dessa föremål och dess krav på min uppmärksamhet och energi gjort det mer intressant att dricka kaffe. Vissa teoretiker väljer att kalla detta slags förlopp förfrämligande, att se kaffedrickande på nytt, och jag tycker det ligger något i det.

Ja, jag vet, min kamera är inget vidare. Och inte är jag bra på att ta bilder heller.

Att utveckla en vana till intresse - kaffe

Har du någon vana som du har gjort ett intresse av, kära läsare?