Svenska
Blog

Min smak har verkligen stagnerat med åldern

Jag minns tillbaka till när jag gick i gymnasiet och det sades att om ett par år, då är ens ”kultursmak” satt. Vid 25-års åldern, då kommer man bara att lyssna/titta på/läsa/spela liknande grejer inom liknande genrer som man redan tagit del av. Ens identitet kommer inte förändras längre.

Men då hade jag fortfarande ett par år på mig att upptäcka nya artister och band, regissörer och filmgenrer, smal existentiell lyrik och grekiska dramer – och nya spelgenrer. Förutom att jag vägrade tro på sanningen att min kulturidentitet/smak skulle stagnera, så kände jag ändå en viss press att vidga mina vyer så pass mycket att det skulle finnas mycket att hämta ifrån när jag inte orkade söka längre. Så jag gjorde en sak av att försöka lyssna på ALL musik som enligt kritiker ansågs vara värd att lyssna på, oavsett vad jag tyckte om det. Det blev en del folkmusik från Mali, metalcore, deltablues – till och med Håkan Hellström.

Samma sak med böcker – jag tryckte mig igenom klassiker på klassiker som jag bara önskade skulle ta slut. Jag såg filmer av Pasolini (aldrig, aldrig mer…) och spelade högtravande indiespel som aldrig borde sett dagens ljus.

Detta pågick länge, förbi 25 års åldern, och jag trodde verkligen att jag skulle vara undantaget från ”regeln”. Men nu är det verkligen slut. Som relativt nybliven 30-åring lyssnar jag nästan enbart på artister/band jag redan hört. Exemplen ovan skulle jag inte återbesöka för åtskilliga månadslöner. Ska jag upptäcka något nytt måste det vara ett fantastiskt rap-album (t ex relativt nysläppta Jay Electronica) eller det som faller inom indie/pop (t ex 1975 nyligen).

I film/serie-väg ser jag nästan uteslutande komedi, och då nästan helt uteslutande serier jag redan sett. Jag ser om Seinfeld för 13:e gången, Curb Your Enthusiasm, Simpsons, Klovn och King of the Hill. För några veckor sedan krävdes det verkligen övertalning för att se Invincible, och även om det var fantastiskt så ville jag alltid hellre se nåt redan välbekant.

I bokväg läser jag numera nästan uteslutande romaner utan några som helst lyriska eller magiska inslag, och i spelväg är det snabb underhållning som gäller. Inga japanska rollspel, inga svåra stridssystem eller långa och komplicerade berättelser.

Jag har helt enkelt blivit bekväm i min smak och stagnerat, och jag undrar om det kanske är ekvivalent med att bli gubbe. Jag saknar energin för att utmana mig själv konstant, och har inte heller tid att frivilligt ta del av saker på min fritid som jag inte tycker om. Samtidigt är det lite av en identitetskris: jag skulle ju vara det evigt unga, frisinnade och öppna undantaget. Dessutom fann jag ju faktiskt en hel del guldkorn under de där åren. Men kanske kommer man orka en dag igen?

Min smak har verkligen stagnerat med åldern

Har din smak stagnerat med åldern, kära läsare?

HQ

Game Boy Advance fyller 20 år

Just idag, den tjugonde maj, befinner vi oss bara en dryg månad från tjugoårsjubileet för dagen då Game Boy Advance nådde oss i Europa - den 22:a juni 2001. Det är ju en herrans lång tid i spelsammanhang, men istället för att nostalgiskt minnas tillbaka till hur jag till exempel kom i kontakt med 2D Mario för första gången via Super Mario Advance-konverteringarna, så tänkte jag ge mitt utlåtande av konsolen utifrån dagens standard.

För er som inte läste mitt förra blogginlägg kan jag avslöja att jag ju nyligen drabbades av ett kraftigt sug efter mer Zelda, och därför införskaffade det hyllade Minish Cap. Detta är första gången på över femton år som jag överhuvudtaget rör en Game Boy Advance, men när jag nu hunnit plöja ner ett par timmar och åter bekantat mig med konsolen har jag insett hur mycket jag till viss del saknar formatet, och här nedan följer några korta intryck.

Game Boy Advance fyller 20 år

Styrkor:

Storlek och bärbarhet
Medan somliga önskar en ännu större Switch med en ännu större skärm, så kan jag verkligen sakna den mer enkla upplevelsen med Nintendos tidigaste handhållna konsoler. Advancens skärm är förvisso rätt liten, det kommer man inte ifrån, men det stör mig faktiskt inte nämnvärt. Däremot gör storleken på konsolen underverk för den bärbara aspekten. Till skillnad från Switchens feta konsol, stora fodral och laddare kan jag peta ner min GBA och ett par extra AA-batterier i ett redan sprängfyllt ytterfack på ryggsäcken. Att batteritiden sen tiofalt överstiger Switch gör inte saken sämre heller.

Ömtålighet
Det lilla formatet medför att konsolen i princip inte väger ett jota. Nuförtiden är jag visserligen lite mer varsam, men jag minns att jag som liten råkade tappa min dåvarande konsol i trottoaren, och det blev inte så mycket som en skråma på den. Jag vill inte veta vad som hade hänt med min stackars, betydligt tyngre Switch om den gått samma öde till mötes. Den Game Boy Advance som jag idag har i min ägo har jag dock fått överta av en vän, och trots att den enligt utsago har många timmars användning i bagaget så fungerar allting utmärkt. Styrkorset och knapparna fungerar utan problem, och skärmen är dessutom - efter tjugo år! - så gott som repfri.

Grafik
Som jag mindes det ritade GBA upp en grafik likvärdig med den till SNES, och oj vad chockad jag blev när jag körde igång Minish Cap. I mitt huvud skulle det se ut som A Link To The Past, men de påminner inte ett dugg om varandra rent grafiskt. Färgerna är fantastiskt livfulla, animationerna följsamma och bildkvaliteten faktiskt riktigt skarp. Det har nog varit den enskilt största överraskningen med konsolen.

Svaghet (ja, singular):

Skärmbelysning
Det jag upplever som den enda, verkligt negativa aspekten med Game Boy Advance är avsaknaden av skärmbelysning. Idag är det såklart helt otänkbart att släppa en bärbar konsol utan bakgrundsbelysning - vilket sedan också åtgärdades med SP och Micro-modellerna - men på den tiden antar jag att det rörde sig om en kompromiss för att öka livslängden på batterierna.

Mina minnen av detta består mest i att det var omöjligt att spela i bilen på kvällen och under täcket, men nu tycker jag nästan att det är svårt att se oavsett om jag så ställer nattduksbordslampan bara ett par decimeter ifrån konsolen och riktar ljuskäglan rakt på skärmen. Det kan i och för sig bero på att min syn blivit sämre, det går ju inte att utesluta heller, men framförallt tror jag att jag blivit van vid Switchens kristallklara (och självklara) belysning.

Som slutsats känner jag att Game Boy Advancen fyller lite av det där hålet av enkelt och helt portabelt spelande. Denna typ av upplevelse har ju idag mer eller mindre helt flyttats över till mobiltelefoner, vilket är en utveckling jag inte helt stöttar - med allt vad det innebär av oprecisa touch-kontroller och mängder med mikrotransaktioner, tyvärr inte minst i Nintendos egna mobilspel. Det hade därför varit en dröm om Nintendo tagit sig i kragen och släppt en "Game Boy Advance Mini". Då hade jag stått först i kön.

Vad är dina minnen av Game Boy Advance, kära läsare?

HQ

Dyraste spelet jag någonsin köpt

Efter en härlig natts sömn har jag nu lyckats smälta faktumet att jag ännu en gång höjt ribban för mitt dyraste spelköp någonsin. Senaste gången jag slog mitt personliga rekord var för ett par månader sen med Demon's Souls (799 kronor). Det sved förstås i plånboken, samtidigt som jag bara inte kunde ha ett PS5 utan dess flaggskeppstitel. Det går ju inte; det kändes liksom dumt att inte lägga ut dom pengarna när jag nyss ändå pyntat 6000 kr för en ny konsol.

Igår kväll handlade det dock om något annat. Zelda-seriens 35 års-jubileum återuppväckte än en gång mitt sug efter mer äventyrande i Hyrule, och eftersom Breath of the Wild 2 fortfarande hägrar en bit bort i horisonten så vände jag mig till äldre Zelda-titlar. Jag har redan spelat samtliga spel i "huvudserien" så nu var det oundvikligen dags att utforska de bärbara markerna, även om jag varit där förr: jag tyckte Phantom Hourglass var helt okej (trots repetitionen) och Spirit Tracks var något sämre men fortfarande bra.

Dyraste spelet jag någonsin köpt

Då jag tyvärr inte äger en 3DS och har möjlighet att spela det hyllade A Link Between Worlds, föll därför valet på Minish Cap - vilket jag älskar att just skriva då jag inte har en aning om hur det uttalas. Är det "minnish" eller "majnish"? Hur som helst: två förlorade auktioner senare lyckades jag äntligen buda hem en 16 år gammal spelkassett för svindlande 858 kronor. För någon som till vardags lever på ynka CSN-pengar behövde jag först rådfråga frugan ("är jag galen?" - "lol det var du redan") och sedan rättfärdiga det inför mig själv ("oj vad skoj det ska bli, och jag kan ju blogga om det, det är ju jobb!").

Enda anledningen till att jag lägger ut så mycket pengar är ju för att jag vill spela, jag bryr mig egentligen inte ett dugg om samlande och kommer antagligen sälja det så fort jag spelat klart. Helst av allt hade jag velat att Nintendo inkluderat Gameboy-spel på Switchen, men när dom inte gör det så är det här enda lösningen för att bota spelsuget. Vad gäller Nintendo finner jag ändå viss trygghet i att jag kommer få tillbaka pengarna när jag väl bestämmer mig för att göra mig av med det; spelen har ju en delvis ökänd egenskap av att sällan sjunka i värde.

Även om 858 kronor knappast är några fantasisummor i spelsammanhang, speciellt när sprillans nya PS5-spel som sagt befinner sig strax därunder, så blir jag nu nyfiken på era dyraste spelköp: trumfar ni mig, kära läsare?

En vecka med Corona

Med risk för att låta lite som en översittare skulle jag vilja påstå att hela situationen med hemmasittande under det senaste året inte påverkat mig sådär överdrivet mycket. Såklart att man känner empati med dem som oroar sig eller blir sjuka, men personligen föredrar jag hemmets trygga vrår till den grad att jag snarare tyckt att det varit rätt mysigt att jobba hemifrån tillsammans med frugan. Att få sköta sitt jobb från sängen har mest känts bekvämt, som att leva ut en dröm av George Constanza, och har man behövt gå ut en sväng har det inte varit något större problem heller.

Sen fick vi Corona, jag och frugan, i förra veckan. Och blev isolerade på riktigt. Till och med då kändes det rätt "nice" först: ingen oro för att bli stensjuk, föräldrar som kunde handla, en sprillans ny PS5, Netflix och anpassningsbara jobbsituationer. Vi bestämde oss för små "projekt", t ex att se om hela Sagan Om Ringen-trilogin (10/10 alla dagar i veckan, trots lite krystade humorinslag) och att laga trevlig mat. Jag lyckades ta mig igenom det tre timmar långa Paradise Lost i tre sittningar och krystade ur mig en recension, jag skötte Zoom-möten från sängen. Allt tycktes förlöpa nästan precis som vanligt. Jag tyckte till och med att den ihållande febern var bland den lindrigaste jag hade haft.

En vecka med Corona

Sen steg kroppstemperaturen till 39 grader, sen började vi hosta, och nu är man bara så trött på eländet. Eller, trött och trött, när man spenderar hela dagarna med att vila hinner man aldrig bli riktigt trött, man lever som i limbo. Det är inte de enskilda symptomen, utan längden de håller i sig som är värst.

I hopp om att ha något avkopplande att göra startade jag upp the Witness (som släppts gratis med Play At Home-initiativet) men det kändes som att huvudet skulle spricka bara efter öppningssekvensen. Det har slutat med att vi snart kollat igenom hela förra årets Paradise Hotel-säsong. Just nu krävs det mycket lite för att överträda gränsen till total galenskap.

För vår del blir det att fira påsk inom hemmets fyra väggar, och jag väntar "spänt" på vad min medicinskt kunnige bror sade idag: att det runt den 8e-10e dagen efter insjuknande kan vända drastiskt mot antingen bättre eller radikalt sämre tillstånd. Nu är jag fortfarande inte särskilt orolig då jag anser att jag och frugan har rätt goda fysiska förutsättningar, men det är klart att man väntar med intresse.

Jag ville nog inte säga något speciellt med det här. Vi kan kalla det "En vecka med Corona - dokument inifrån" eller något. Stay tuned och ta hand om er, kära läsare!

Riktigt hett (och billigt) Roguelike

Jag sitter på två huvudsakliga konsoler här hemma, PS5 och Switch. Den förra har tagit över sin föregångares roll som maskinen för längre, uttömmande upplevelser. Jag sätter mig sällan med Dualsensen i handen utan att ha reserverat mig för i alla fall en timmes speltid, ofta mer. Det känns ju fullständigt meningslöst att spela typ Demon's Souls eller Ghost of Tsushima i en kvart.

Switchen däremot, där har jag mer och mer börjat dras åt de extremkorta upplevelserna. Kanske tio minuter åt gången med möjlighet till mer. Sen jag fastnade fullständigt för Hades har jag börjat snöa in på Roguelikes och genrepremissen att kunna spela lite åt gången; dö och ändå tjäna in något för nästkommande rundor. På så vis kom jag i kontakt med Downwell.

Riktigt hett (och billigt) Roguelike

Det gick till så att jag från och till brukar skanna Metacritic för att ha lite koll på nya, kritikerrosade spel som ibland faller under radarn. Downwell låg på stabila 88 poäng i Metascore, kostade 30 kr (20 kr på rea!) och var markerat som ett roguelike. Jag slog till, och hittills har jag spenderat runt tio timmar med att falla vertikalt genom den mystiska brunnen och jag är inte ett dugg besviken. Tvärtom.

Downwell är verkligen så avskalat som ett spel överhuvudtaget kan vara och ändå förbli intressant över tid. Premissen är svinenkel: du kastar dig ner för en bottenlös (jag har inte klarat det, så vet inte om det faktiskt finns en lägsta nivå) brunn och med hjälp av vapenskor à la Astro Boy ska du lyckas ta dig så långt ner du kan. Perspektivet är ungefär som i Ikaruga, fast uppifrån och ner. Varje gång du landar på en plattform eller stompar en fiende får du ammunitionen tillbaka, och genom att ha ihjäl så många fiender - helst på rad - som möjligt samlar du ihop kristaller, vilka du kan spendera i butiker på antingen hälsa eller mer ammunitionsutrymme.

Varje gång du dör - vilket brukar ta mellan två och fem minuter - går din insamlade valuta till antingen nya karaktärer med olika förutsättningar, eller grafiska filter som läggs på den underbara Gameboy-aktiga grafiken. Det går ju inte nämna Downwell utan att påtala den grafiska designen. I all sin enkelhet ser det faktiskt helt underbart ut, och trots att filtren såklart inte spelar någon roll rent spelmässigt är det alltid en fröjd att låsa upp nya.

Kort och gott vill jag verkligen rekommendera Downwell om du har "en gammal Selma" liggandes hemma som du bara vill bli av med. En stor fördel är att Downwell dessutom funkar nästan bättre handhållet - på grund av den ökade precisionen - än på stor skärm, vilket knappast kan sägas om särskilt många Switchspel.

Avslutningsvis: 2/2 av Olof Westerberg, och fortsatt trevlig tisdag!