Svenska
Blog

Äntligen PS5!

Så kom turen, något oväntat, till mig. Mannen med sämre framförhållning än någon annan som varit ute efter Sonys nya konsol. Trots de dubbla incitamenten att jag inte bara ville ha en PS5, men numera också jobbar med spel, gjorde jag ingen som helst ansats att förhandsboka konsolen förrän den möjligheten var stängd.

Via mina kära, kära redaktionskollegor (särskilt tack till dig Wigert!) fick jag dock reda på att Elgiganten körde lotterier för att få köpa en, och jag gick in med känslan att jag aldrig skulle vinna något. Enda gången jag minns att någon i hela min släkt vunnit något på lotteri var när mina morföräldrar vann resor för typ 20 000 kronor i Bingolotto för ett tjugotal år sedan, men de var för gamla för att åka och fick sälja presentkortet.

Så vann jag ju inte nu heller, naturligtvis. Inte i första lotteriet, inte i andra. Men då ringer Kollegan (bland annat känd från vår lilla intervju) och berättar att han varit mer tursam, och till råga på allt vill skänka platsen åt mig. Är det med inbyggd skivläsare också? Ja, det är det. I den stunden måste jag lägga på samtalet för att kväva tårar av tacksamhet.

Hela helgen tänker jag inte på annat, utan kollar releaseschema och försöker planera in hur jag ska lägga upp spelandet. I förrgår åkte sedan jag och frugan ned till Skånes sydkust och hämtade upp den, och givetvis stannade vi på Mediamarkt på vägen hem och köpte Demon's Souls också. För åttahundra kronor. Man tror det inte förrän man ser det med egna ögon.

När jag kommer tillbaks till den parkerade bilen märker jag att i min iver att skydda PS5-kartongen i bakluckan har jag inte bara dragit för insynsskyddet, jag har också glömt att låsa bilen. Nu hände det ingenting, då hade den här bloggen sett radikalt annorlunda ut, men ibland är man allt bra dum i huvudet. I övrigt har allt lyckligtvis förflutit smärtfritt. Den fullständigt massiva konsolen (som enligt Frugan helt klart inspirerats av Pokémonen Shellder) fick mot all förmodan plats i tvbänken, att föra över sparfiler via PS+ funkade fint och konsolen är tystare än både djungelkatten och Fantomen.

Äntligen PS5!

Stark, kutryggig glädje.

Hittills har jag bara hunnit spela ett par tre timmar Demon's Souls men är mycket imponerad av vad jag hittills fått uppleva. Med stoltheten hos någon som aldrig spelat ut ett helt Soulsborne-spel kan jag säga att min Wanderer klarade Tower Knight på första försöket igår kväll, och sen sov jag mycket gott i natt.

Jag lovar givetvis att bjuda på fler intryck längre fram, framförallt angående den hypeade Dualsense. Men över allt annat måste jag nog säga att jag ser mest fram emot Josef Fares It Takes Two just nu. Det ser så förskräckligt bra ut.

Hur som helst, vad känner du kring PS5, kära läsare? Har du lyckats få tag på en?

HQ

Streamingtips - Cineasterna

Med anledning av Petters blogg från gårdagen, där han skrev om hur absurt dyrt det börjar bli med alla streaming-tjänsterna, kom jag att tänka på ett lite billigare, blygsammare alternativ.

Streamingtips - Cineasterna

Vi har visserligen både Netflix, HBO och CMore (Sveriges Mästerkock!) hemma, men vi brukar från och till även använda tjänsten Cineasterna. Där saknas visserligen helt serier, men filmutbudet är verkligen både enormt och kvalitativt. Visserligen med en vinkel mot mer "konstnärliga" produktioner, eller vad man ska kalla det - en något mindre andel blockbusters än på Netflix och HBO, men det finns undantag till det också. Dessutom brukar utbudet uppdateras rätt frekvent: Oscars-vinnaren Parasit dök upp där rätt kort efter att den gått upp på svensk bio, samma sak med den fantastiska Shoplifters.

Men det bästa av allt är att det är helt gratis. Man hyr filmer via sitt bibliotekskort (för sånt har väl alla, eller?) för 48 timmar åt gången, och har möjlighet att hyra typ tre filmer i veckan beroende på kommun. Jag använde tjänsten nu i julas för att se Akira, just för att den saknades på alla övriga tjänster vi betalar för i hushållet, och kan gå i god för att bild- och ljudkvaliteten absolut var tillfredsställande.

Som sagt, ett litet tips en torsdagseftermiddag. Kanske kan glädja någon! Har du testat Cineasterna, kära läsare?

HQ

Cyberpunkiga tips inför julledigheten

Jag vet att många blev besvikna på Cyberpunk 2077, och jag håller absolut med om den allra mesta kritiken. Sen att vissa klagar på lite väl löjliga grejer som "varför kan man inte röka cigg??" förstår jag inte riktigt, men i mångt och mycket levde det ju inte riktigt upp till förväntningarna. Med det sagt kan jag absolut inte sluta spela, delvis på grund av att jag och en vän har kontinuerligt utbyte och diskussioner av builds, story, tips, och så vidare, vilket gör det hela så mycket roligare.

Hur som helst: när jag hittar ett spel jag verkligen gillar så vill jag oftast konsumera massa grejer runtomkring det också. T ex när jag spelade Ghost of Tsushima kunde jag inte låta bli att kolla på några av Kurosawas filmer och låna hem Bashôs samlade haikus. Därför tänkte jag presentera vad jag ska syssla med under ledigheten i cyberpunkens tecken:

1. Se om Akira: när jag blev medbjuden på en biovisning av Akira i vintras förra året, med anledning av att Akira utspelas under 2020, så blev jag helt tagen. Jag visste inte alls vad jag hade att förvänta mig; jag trodde närmast att den skulle handla om unga japanska MC-knuttar.

Det gjorde den förstås inte alls, och jag kan inte ens beskriva handlingen på rak arm. Men det sätt filmen går från det jordnära och intima till det fullständigt utflippat kosmiska fick mitt huvud att fullständigt gå i bitar. Man blir hela tiden totalt överraskad av vändningarna handlingen tar och sitter där och tänker att "näe, va f*n är det som händer egentligen?!". En av de absolut bästa filmer jag någonsin sett, perfekt draperad i en ursnygg cyberpunkig estetik.

Cyberpunkiga tips inför julledigheten

2. Läsa William Gibsons Neuromancer: Jag vet egentligen ingenting om Neuromancer, mer än att det tydligen ska vara boken som myntade det retroaktiga begreppet cyberspace, och att den ska vara en av grundarna till hela genren cyberpunk. För tråkighetens skull, och i brist på alternativ, får jag citera handlingen från Wikipedia:

Neuromancer är en mörk berättelse som utspelar sig i en framtid inte allt för långt ifrån oss, inofficiellt brukar man säga att den utspelas år 2020. En framtid där multinationella företag och organiserad brottslighet har tagit över makten i samhället, miljöförstöringen har gått mycket längre än idag och klyftorna mellan rika och fattiga är enormt stora. Gibson beskriver Matrisen, en cyberrymd som i mycket liknar Internet som det senare utvecklades. Datoriseringen av samhället har gått mycket långt och neuroimplantat, VR-världar och datahackers är vanliga.

Låter spännande va? Kanske lite halvmesigt på svenska, visserligen. Den första boken i trilogin kom i alla fall redan 1984, och serien har vunnit mängder av priser. Själv ska jag läsa den i den nyutgivna, oändligt snygga utgåvan från Modernista.

3. Spela Huntdown: När jag inte orkar eller har tid att sätta mig ner med den stora världen i Cyberpunk ska jag skjuta mig igenom de något plattare - men inte mindre stämningsfulla - neondränkta banorna i Huntdown i stället. I själva verket har jag inte ens spelat klart det, trots att jag skaffade det i somras. Jag tyckte att det var så bra att jag bestämde mig för att dryga ut upplevelsen, och nu känner jag mig fullt redo att fullfölja jakten på bovar iklädda trenchcoats och solglasögon om natten.

4. Lyssna på "vagt cyberpunkig musik": Musik är kanske det svåraste att definiera som cyberpunkig, men jag har hittat en del artister och album som i alla fall ger mig en cyberpunkig "feeling". (OBS länkar nedan!)

Först och främst har jag alltid gillat Grimes, numera även känd som Elon Musks bättre hälft, som gör fantastisk musik. Jag hade chansen att se henne på Way Out West för ett par år sedan, och det är verkligen ett kärt minne. Till Cyberpunk 2077 gjorde hon dessutom en exklusiv låt, vilket får lov att kategorisera henne som åtminstone lite cyberpunkig. Eftersom jag inte är något vidare bemedlad i att beskriva musik så ska jag undvika det, men ni kan ju kolla in länken för det istället!

Annars finns samtliga av Cyberpunk 2077s radiokanaler ute på Spotify, varav jag främst rekommenderar min favoritkanal Pacific Dreams. Därtill har jag gått tillbaka till att lyssna på gamla vaporwave-album, en genre som i något stora termer sägs ha "skapats för att porträttera det digitala ljudlandskapet för 00-talet". Perfekt för lite cyberpunkig atmosfär alltså. Min favorit där heter 2 8 1 4, med den för mig något svåruttalade albumtiteln 新しい日の誕生. Bara cover-arten fullkomligt osar cyberpunk.

Albumlänkar:

Grimes bästa skiva

Pacific Dreams

2 8 1 4 - 新しい日の誕生

Har du själv några cyberpunkiga tips, eller firar du kanske ledigheten med andra teman, kära läsare?

Cyberpunk: vad glad jag är att inte behöva recensera det!

Jag ska inte sticka under stol med att jag har hypeat upp Cyberpunk som ett slags "det sista spelet jag någonsin behöver-livssimulator" i mitt huvud. Jag har gått runt och tänkt, kanske lite överdrivet, att jag ska bo där och bara gå runt i timmar och göra ingenting, insupa atmosfären och dammsuga ALLT i Night City. Det är inga små förväntningar, och jag har ingen annan än mig själv att beskylla. Att inte se speltrailers på förhand kan ha den effekten; man projicerar ett eget spel i huvudet som möter alla ens förväntningar, och flera man inte visste att man hade.

Cyberpunk: vad glad jag är att inte behöva recensera det!

Nu har jag i alla fall hunnit spela kanske fem timmar, och jag måste verkligen säga att oj vad glad jag är att jag inte behövde recensera detta. Det handlar inte om att spelet är gigantiskt, det är det förstås, utan att det är en så djupt splittrad upplevelse. Som Petter skrev om sin upplevelse av Cyberpunk häromdagen, så är atmosfären och stämningen verkligen helt otrolig. Jämfört med t ex Outer Worlds är det enormt tydligt vilket jobb CDPR lagt ned på detaljskapande.

Samtidigt har det ju pratats mycket om buggar, och ingen som har internet har undgått att se hur illa det varit för vissa. Men det intressanta i sammanhanget är ju hur buggarna påverkar den individuella spelupplevelsen; att titta på videor ger ju inte mycket insikt i detta. Och jag kan säga såhär: när allting tycks vara på sin plats, när jag startat upp min första karaktär och gått igenom ett par välskrivna dialoger och känner mig redo att dra ut i öknen, då möts jag av en sittande man. Mitt i vägen, tre meter upp i luften. Atmosfären omintetgörs omedelbart. Jag försöker väja runt honom, men hans hit-box sträcker sig tvärs över vägbanan och polisen tar omedelbart upp jakten på mig. Jag som försöker rollspela "hänsynsfullt", för en gångs skull.

Det blir en slags bergochdala av kontraster. Att gå från att känna sig fullständigt identifierad med sin karaktär och platsen, till att plötsligt känna att "ååh, måste jag ha överseende med detta också". Buggarna påverkar ju framförallt spelets i särklass största tillgång, och att försöka sammanfatta den upplevelsen i ett betyg är en enormt svår uppgift. Precis som betygen vittnar om är det ju å ena sidan rätt trasigt; framförallt de grafiska texturbuggarna är rätt omfattande. Samtidigt har jag inte upplevt några kraschar och har aldrig haft problem med några quest-relaterade grejer, och njuter allt som oftast totalt av atmosfären, dialogen, djupet i karaktärsskapandet etc., etc. Jag kommer definitivt inte leverera något betyg här, det förstår ni ju, men jag måste säga att kompatibilitetsmässigt är upplevelsen på min gamla PS4 Pro definitivt över förväntan.

Trevlig helg!

Konsolskifte - trist mellanperiod?

Nej, jag har inte lyckats få tag i någon ny Xbox eller Playstation. På grund av för mig sedvanligt dålig planering och framförhållning så ser det ut som att jag får fortsätta med min PS4 Pro ett tag till. Visserligen inget jag personligen grämer mig särskilt mycket över, kanske att hade jag velat fira in helgen med Demon's Souls, men det är väl bara att acceptera omständigheterna tills vidare. Jag har dessutom en del godbitar kvar att beta av från förra generationen, så det kommer inte gå någon större nöd på mig.

Däremot har det nuvarande konsolskiftet fått mig att tänka till lite angående hur spelklimatet kommer att se ut den närmsta tiden. Få har väl undgått den tvetydiga nyheten om att God of War Ragnarok kanske inte är exklusivt till PS5 ändå, eller hur Cyberpunk ser lite styltigt och tomt ut till One X i den senaste trailern. Call of Duty Black Ops Cold War är inte mycket snyggare än förra årets upplaga (kanske rentav fulare), och sedan tidigare i höstas har vi också kunnat anta att Halo Infinite antagligen dragits med problem sett till att det ska fungera på både Series-generationen och One-diton. Dessa är bara några av flertaliga exempel från releaseschemat den närmsta tiden.

Konsolskifte - trist mellanperiod?

Jag förstår så klart att det precis som vanligt mest bara handlar om pengar. Både Sony och Microsoft har stora kundkretsar som inte hunnit/haft möjlighet att byta upp sig och därför vill de givetvis tillgodose så många som möjligt med släpp över båda generationerna, så väl som att tredjepartsutvecklare vill göra detsamma.

Om man bortser från de stora grafiska hoppen med t ex exklusiva Demon's Souls, så upplever jag därför att vi nu träder in i en period där ingen konsolägare kommer bli riktigt tillfredsställd. Vi som hankar kvar på den gamla kommer att spela nedbantade upplevelser och känna ett sting av att "kanske borde jag väntat tills jag fått tag i ny konsol" samtidigt som de som faktiskt bytt upp sig grämer sig över att behöva lida för den gamla generationens synder. En lose - lose-situation i alla avseenden utom försäljning.

På många sätt vill jag snabbspola tiden för dessa AA och AAA-spel till kanske julen 2021, då jag tänker att den större vågen av nästagenerations-exklusiva spel börjar rulla in. Ändå kommer jag att sitta den 10e december och spela Cyberpunk, på en PS4 Pro, bara för att jag inte kommer kunna låta bli. Helst hade jag dock velat ha en mer tydlig generationsmässig gränsdragning, trots att jag hade lämnats att vänta. Ofta väntar jag hellre än matas med halvmesyrer.

Vad känner du kring spel över generationsgränserna, kära läsare?