Jag ska inte sticka under stol med att jag har hypeat upp Cyberpunk som ett slags "det sista spelet jag någonsin behöver-livssimulator" i mitt huvud. Jag har gått runt och tänkt, kanske lite överdrivet, att jag ska bo där och bara gå runt i timmar och göra ingenting, insupa atmosfären och dammsuga ALLT i Night City. Det är inga små förväntningar, och jag har ingen annan än mig själv att beskylla. Att inte se speltrailers på förhand kan ha den effekten; man projicerar ett eget spel i huvudet som möter alla ens förväntningar, och flera man inte visste att man hade.

Nu har jag i alla fall hunnit spela kanske fem timmar, och jag måste verkligen säga att oj vad glad jag är att jag inte behövde recensera detta. Det handlar inte om att spelet är gigantiskt, det är det förstås, utan att det är en så djupt splittrad upplevelse. Som Petter skrev om sin upplevelse av Cyberpunk häromdagen, så är atmosfären och stämningen verkligen helt otrolig. Jämfört med t ex Outer Worlds är det enormt tydligt vilket jobb CDPR lagt ned på detaljskapande.

Samtidigt har det ju pratats mycket om buggar, och ingen som har internet har undgått att se hur illa det varit för vissa. Men det intressanta i sammanhanget är ju hur buggarna påverkar den individuella spelupplevelsen; att titta på videor ger ju inte mycket insikt i detta. Och jag kan säga såhär: när allting tycks vara på sin plats, när jag startat upp min första karaktär och gått igenom ett par välskrivna dialoger och känner mig redo att dra ut i öknen, då möts jag av en sittande man. Mitt i vägen, tre meter upp i luften. Atmosfären omintetgörs omedelbart. Jag försöker väja runt honom, men hans hit-box sträcker sig tvärs över vägbanan och polisen tar omedelbart upp jakten på mig. Jag som försöker rollspela "hänsynsfullt", för en gångs skull.

Det blir en slags bergochdala av kontraster. Att gå från att känna sig fullständigt identifierad med sin karaktär och platsen, till att plötsligt känna att "ååh, måste jag ha överseende med detta också". Buggarna påverkar ju framförallt spelets i särklass största tillgång, och att försöka sammanfatta den upplevelsen i ett betyg är en enormt svår uppgift. Precis som betygen vittnar om är det ju å ena sidan rätt trasigt; framförallt de grafiska texturbuggarna är rätt omfattande. Samtidigt har jag inte upplevt några kraschar och har aldrig haft problem med några quest-relaterade grejer, och njuter allt som oftast totalt av atmosfären, dialogen, djupet i karaktärsskapandet etc., etc. Jag kommer definitivt inte leverera något betyg här, det förstår ni ju, men jag måste säga att kompatibilitetsmässigt är upplevelsen på min gamla PS4 Pro definitivt över förväntan.

Trevlig helg!

Nej, jag har inte lyckats få tag i någon ny Xbox eller Playstation. På grund av för mig sedvanligt dålig planering och framförhållning så ser det ut som att jag får fortsätta med min PS4 Pro ett tag till. Visserligen inget jag personligen grämer mig särskilt mycket över, kanske att hade jag velat fira in helgen med Demon's Souls, men det är väl bara att acceptera omständigheterna tills vidare. Jag har dessutom en del godbitar kvar att beta av från förra generationen, så det kommer inte gå någon större nöd på mig.

Däremot har det nuvarande konsolskiftet fått mig att tänka till lite angående hur spelklimatet kommer att se ut den närmsta tiden. Få har väl undgått den tvetydiga nyheten om att God of War Ragnarok kanske inte är exklusivt till PS5 ändå, eller hur Cyberpunk ser lite styltigt och tomt ut till One X i den senaste trailern. Call of Duty Black Ops Cold War är inte mycket snyggare än förra årets upplaga (kanske rentav fulare), och sedan tidigare i höstas har vi också kunnat anta att Halo Infinite antagligen dragits med problem sett till att det ska fungera på både Series-generationen och One-diton. Dessa är bara några av flertaliga exempel från releaseschemat den närmsta tiden.

Jag förstår så klart att det precis som vanligt mest bara handlar om pengar. Både Sony och Microsoft har stora kundkretsar som inte hunnit/haft möjlighet att byta upp sig och därför vill de givetvis tillgodose så många som möjligt med släpp över båda generationerna, så väl som att tredjepartsutvecklare vill göra detsamma.

Om man bortser från de stora grafiska hoppen med t ex exklusiva Demon's Souls, så upplever jag därför att vi nu träder in i en period där ingen konsolägare kommer bli riktigt tillfredsställd. Vi som hankar kvar på den gamla kommer att spela nedbantade upplevelser och känna ett sting av att "kanske borde jag väntat tills jag fått tag i ny konsol" samtidigt som de som faktiskt bytt upp sig grämer sig över att behöva lida för den gamla generationens synder. En lose - lose-situation i alla avseenden utom försäljning.

På många sätt vill jag snabbspola tiden för dessa AA och AAA-spel till kanske julen 2021, då jag tänker att den större vågen av nästagenerations-exklusiva spel börjar rulla in. Ändå kommer jag att sitta den 10e december och spela Cyberpunk, på en PS4 Pro, bara för att jag inte kommer kunna låta bli. Helst hade jag dock velat ha en mer tydlig generationsmässig gränsdragning, trots att jag hade lämnats att vänta. Ofta väntar jag hellre än matas med halvmesyrer.

Vad känner du kring spel över generationsgränserna, kära läsare?

Nu till halloween-helgen så passade jag och frugan på att börja spela The Dark Pictures Anthology: Little Hope. Spelet hade ju inte fått någon översvallande bra kritik men vi hade båda uppskattat Until Dawn och tyckte Man of Medan var helt okej, och genren passar sig väldigt bra för sena kvällars lugnt backseat-spelande.

Det börjar bättre än Man of Medan, och vi hinner uppskatta miljöerna, den för serien numera rätt polerade grafiken, narrativet och mystiken. Sen, efter cirka fyra timmar, händer det. Spelet stängs ner och vi möts av vad som mest liknar den klassiskt ångestframkallande blå Windowsskärmen: "Error: Corrupted Save File".

Ingenting har sparats. Vi kan inte ens ladda specifika kapitel eller "scenes", som de heter. Jag drabbas av en så tung irritation att jag får svårt att sova. Hur kan utvecklare inte buggtesta dessa problem ordentligt när man samtidigt bara tillåts ha en enda sparning? Jag genomsöker internet och visst, det är många andra som drabbats av samma problem. Efter felsökningar framkommer det att problemet är olösligt, och att jag skulle ha sett till att ha sparat upp till molnet i förväg. Det är lätt att vara efterklok; det minskar dock knappast irritationen.

Kommer jag och frugan spela om dessa fyra timmar och försöka konstruera samma val som vi gjorde första gången? Mest troligt inte. Kommer jag att få tillbaka tid och pengar jag lade ner på skiten? Nej, det kommer jag inte heller få. Jag kommer bara att fortsätta vara arg och sen gå vidare med något helt annat.

Har du drabbats av korrupta sparfiler någon gång, och hur hanterade du det, kära läsare?

Jag skrattade gott när jag kom att tänka på vilket svårlöst problem avstånd och distans utgör i open world-spel häromdagen, och vilka kompromisser i spelmekaniken det tvingar fram. Det började med att jag spelade Ghost of Tshushima igår, och utförde ett uppdrag tillsammans med en gammal bågskytt där vi spårade upp ett gäng rebeller.

Uppdraget var som vilket som helst, inget märkvärdigt och avklarat på cirka tio minuter. Vi följde fot- och hovavtrycken en bit längs med vägen för att sen drabba samman i ett slagsmål. Det är skalan på hela företaget som gjorde det så löjeväckande, för slagsmålet ägde egentligen rum, med spelets mått mätt, fem hundra meter och två minuter från mannens hem. Jag såg praktiskt taget hans hus på avstånd.

Jag förstår givetvis att det inte går att göra själva spårningen till ett halvtimmeslångt företag som skulle sträcka sig kilometervis tvärs över kartan, men rent faktiskt hade vi kunnat observera rebellernas "gömställe" från hans fönster. Det hade inte behövts någon spårningsanalys, vi hade bara kunnat promenera ner för kullen för att av en händelse upptäcka att de varit i skogsdungen, precis runt knuten, hela tiden.

Den småskaligheten är förstås delvis nödtvungen. För att få till en absolut temporal och spatial, alltså rumslig, trovärdighet hade kartan behövt vara helt enorm. Inte hade det varit roligt att spela, dödtiden hade tagit upp 90 % av spelet, och detta var som sagt också ett mindre uppdrag. Det hade antingen krävt enorma resurser eller skapat en dissonans mot övriga göromål, om man plötsligt i ett uppdrag skulle följa ett spår i evigheter för att i nästa stöta på samma, småskaliga problem. Den mer episka storslagenheten brukar ju dessutom vara förbehållen de allra sista uppdragen.

I just det här fallet blir dock det bara alltför tydligt hur världsbygget faller in i sig själv, det är som att jag en tidig morgon skulle ge mig ut på ett uppdrag av stora proportioner för att hitta fram till närbutiken på hörnet. Det är en svår balans mellan spelglädje och trovärdighet/realism som råkar synas i sömmarna i liknande exempel.

Har du stött på liknande situationer där skalan hämmar realismen, kära läsare?

Min bror, som lider av samma sak, kallade en gång migrän för den absolut värsta, totalt ofarliga sjukdomen. Utan att ha drabbats av hela galleriet av generellt sett ofarliga sjukdomar, så är jag ändå beredd att hålla med.

I tidiga tonåren kunde jag få migrän ibland två till tre gånger i veckan, det var alltid samma sak. Det börjar med något liknande en dimslöja för ögonen. Den medicinska termen är, har jag för mig, aura, och den är rätt svårbeskrivlig till sin karaktär. Plötsligt börjar saker försvinna i synfältet, det blir svårt att läsa och siffrorna på klockan försvinner i en svårdefinierad kamouflerad dimma, visserligen inte helt olikt den synvilla som uppstår om man råkat se rakt mot solen eller en skarp lampa - men ändå inte. Vrider man på huvudet lite framstår bokstäverna eller siffrorna, men försvinner strax därpå igen.

Det svåra är att till en början veta om det rör sig om migrän eller bara inbillning; det är otroligt subtilt, en sensation jag lärt mig att försöka tyda över åren och som ibland fått mig att övertolka en solreflex och tänkt att "nej, nej, nej, ja då kör vi då...", när det i själva verket är "falskt alarm".

Efter hand blir det tydligare - eller otydligare, beroende på hur man definierar det - man ser nästan ingenting. Turligt nog har det aldrig drabbat mig medan jag kört bil, det hade troligen kunnat leda till ett element av "farlighet" i sjukdomens övrigt rätt harmlösa natur.

Medan auran avtar börjar en så skarp huvudvärk att det ofta är mycket svårt att undvika illamående och kräkning. Ibland domnar även fingrar och händer som att man suttit på dem utan att veta om det. Allt detta pågår under kanske fyra timmar, sällan mindre. Det blir att ställa in hela dagen. Efteråt är man så trött att man inte orkar läsa undertexterna på tvn.

Jag var faktiskt fri från migrän i över tio år, men började få det igen för ett par år sedan, och under detta året har det kommit ungefär varannan månad. Och igår eftermiddag. Jag köpte en svindyr nässprej på apoteket för ett halvår sen, men när jag provade det mildrade det ingenting. Jag drabbades istället av att plötsligt inte minnas vad Rocket League hette och vad det handlade om, när jag försökte se det på Twitch som distraktion. Det gör jag gärna inte om alltså. Högst obehagligt.

Någon av er kära läsare som lider av "världens värsta, ofarliga sjukdom", och kanske sitter på några bra tips på strategier för hur man hanterar det?