Svenska
Blog

2020 - ett av de bästa spelåren någonsin?

Visst, vi har all rätt att vara besvikna på 2020. Både global pandemi, kraschad ekonomi och biofilmer som skjuts upp ett år i stöpet. Men jag har inte sett någon lyfta spelåret som helhet än, vilket jag tycker är rätt konstigt. Är det inte så att vi ser lite förbi hur otroligt spelåret ändå varit - och fortsätter att bli i höst?

2020 - ett av de bästa spelåren någonsin?

Jag menar, hittills har vi gigantiska upplevelser som Half Life: Alyx, Last of Us 2, Ghost of Tsushima, Persona 5 Royal, Valorant, Microsoft Flight Simulator, Crusader Kings 3, Final Fantasy VII Remake, Call of Duty: Warzone, Monster Hunter World: Iceborne, Doom Eternal och Animal Crossing, och då har jag säkert missat någon.

Mittemellan stora och små spel återfinns dessutom, för min del, Paper Mario: Origami King och meditativa Snowrunner. På indiesidan av saker har vi det fantastiska, svenska Huntdown, det mysiga Spiritfarer och underbara Hades. Därtill har vi gigantiska internetfenomen som Fall Guys: Ultimate Knockout. [Rättning: inte Among Us, släppt 2018!]

Själv är jag inte jätteduktig på att minnas årtal i relation till spelutgivning, men visst står sig väl detta ganska bra i förhållande till spelhistorien? Och det blir ju inte sämre heller. I höst väntar Cyberpunk 2077, vilket får sägas vara ett av världens mest efterlängtade spel någonsin. Vi kommer även att kunna gotta oss med nya konsoler och hyfsade storspel som Spider Man: Miles Morales, Demon's Souls och många jag inte kommer på på rak arm. Nytt Call of Duty och allt sånt, även om det inte brukar generera enorma rubriker.

Men vad säger du, är inte 2020 ett av de bästa spelåren någonsin?

HQ

Det konstigaste du någonsin spelat

När jag spelade första Last of Us och nådde slutsekvensen var det visserligen en nästan total känslan av tomhet som kom över mig, men det var också något annat. Det var inte bara faktumet att den i allt väsentligt amoraliska handlingen, efter 15 investerade timmar, inte gav mig någon som helst tillfredsställelse och förlösning; det var framförallt att det som påkallat hela känslogalleriet kom från ett spel.

I diskussioner med vänner brukar jag återkomma till detta; att det nog var första gången som jag upplevde att ett storspel inte bara flyttade gränsen för vad som kan berättas i spel, utan ställde sig tvärt bredvid. Det blev för mig nästan som en nyupprättad tidslinje för berättande i spel; ett före och ett efter Last of Us. Det var en slags stolthet, som jag tror att jag kände. Hur dumt det än låter. Att få vara med om ett moment som, tänker jag, för alltid kommer förändra hur vi ser på vad man kan berätta i ett spel.

Det konstigaste du någonsin spelat

Det ledde i sin tur in mina tankar på något helt annorlunda, men kanske ändå inte. När jag tänker tillbaka på Grasshoppers helt utflippade spel Killer is Dead är det med delvis samma, men ändå absolut inte, liknande känslor och tankar: "Kommer spelmediet någonsin att bli detsamma igen?"

Jag tänker speciellt på sekvenserna i Killer is Dead där man sitter ansikte mot ansikte med brudar på strippklubbar eller hotellrestauranger mellan de mer traditionella hack n' slash-uppdragen. Huvudkaraktären ska då ragga på kvinnorna genom att stirra på deras bröst och kön vid rätt tillfällen, vilket efter hand fyller på en mätare (som jag inte vill veta vad den symboliserar). För att få mätaren att nå över den maximala gränsen, och således "vinna", ska jag efter ivrigt fluktande slutligen ge dem en present. Detta ska få dem att vilja hoppa i säng med huvudkaraktären och ge honom ett vapen i belöning.

Det finns konstiga aspekter i andra spel, jag vet, jag har spelat Metal Gear Solid. Men att göra en så absurt misogyn sekvens till ett obligatoriskt moment som man dessutom upprepar vid säkert fem - sex tillfällen under spelets gång, det är helt ofattbart. Jag förstår det inte och det fascinerar mig samtidigt, så som det svårförståeliga ofta gör. Har spel någonsin varit konstigare än såhär, och kommer de i så fall någonsin att bli det igen? Jag vet inte om jag vill det, men det är ju en intressant fråga att ställa i alla fall, tänker jag.

Det får mig att uppriktigt undra: har du någonsin spelat något konstigare än detta, kära läsare?

HQ

Jag ska bli författare

Eller, det är tanken i alla fall. Ett sånt uttalande har väl alltid, förutom i de allra sällsyntaste fall, någon form av brasklapp, och så även detta. Jag har inte fått något häftigt kontrakt med feta arvoden, där är jag ännu inte. Men ni som läst och hängt med i vad jag skrivit här på Gamereactor minns kanske att jag jobbar som högstadielärare. Det får numera korrigeras till att jag jobbade som lärare.

För en vecka sen började jag nämligen plugga på författarskolan, där jag antar att jag ska få lära mig hur jag blir en fullfjädrad författare. Det vet jag inte så mycket om för närvarande, men det låter rätt gött. Hittills har vi inte hunnit med särskilt mycket, mest hunnit hälsa på varandra och vara trevliga. Men jag har två år på mig, så det behöver kanske inte skynda så mycket heller.

Jag ska bli författare

Det finns kanske inte särskilt mycket intressant och spännande att säga om det just nu, jag ville mest dela med mig av glädjen, för det är verkligen svinkul. Det är ju lustigt att traska upp till skolan, vid 28 års ålder, och sedan inte plugga matematiska integraler, grammatiska regler eller... jordarter, utan bli tillsagd att första dagen skriva hur mycket eller lite man vill om "vad det är att skriva...". Egendomligt, och svinkul, som sagt.

En enda kär läsare kanske lite försynt undrar: "Kommer detta påverka din närvaro och aktivitet som skribent här på Gamereactor?" Inte ett dugg. Allt skrivande är nyttigt skrivande, oavsett om det rör sig om recensioner, bloggar, nyheter eller skönlitteratur, och det är ju hur kul som helst att jobba med detta också.

Det var allt för mig, tack och trevlig helg, kära läsare!

Besviket skateboard-skryt

Jag skulle just sätta mig ner med Tony Hawk's Pro Skater 1+2 (en andra åsikt på kommande recensionen) när jag kom att tänka på en rolig anekdot kring just tvåan i serien; om hur ett massivt skryt plötsligt vändes till en förbluffande besvikelse över den egna förmågan.

Det var min vän som, för låt säga tio år sedan, hade fått tag i ett PS2 och hans gamla favoritspel Tony Hawk's Pro Skater 2. Vi hade båda spelat det i mängder som små, men framförallt han skrädde inte orden. Han var bäst, oj jävlar vad bra han var, och jag skulle bara vänta att se vilka konster han kunde utföra på brädan.

Så en dag kom jag hem till honom, och som en förtäckt tjänst av ironisk storsinthet gav han mig handkontrollen först, för att se vad jag gick för. Innan han skulle ta över och då, i hans huvud, visa var skåpet skulle stå. Men det blev inte som han tänkt sig.

Besviket skateboard-skryt

-"Vvv, vad är det du gör mellan tricken?" utbrast han förskräckt på ett sätt som jag inte hört honom prata förut. Röstläget blottade en nattsvart avgrund. "Där, där du balanserar på brädan? Och hur vänder du sen på brädan efter ramperna??"

Jag förstod först inte vad han menade, men det kom snart fram att han aldrig knutit ihop tricken, och alla ni som spelat Tony Hawk-spelen vet vilken fundamental aspekt av spelet det är. När han såg mina poäng, vilka för all del inte var skyhöga men såklart svåruppnåeliga om man inte vet hur spelets grundmekaniker fungerar, blev han väldigt, väldigt tystlåten. Förmodligen påbörjade han ett inre arbete för att under resten av kvällen och en tid framöver korrigera sin självbild. Kanske gör han det än idag. Vi spelade i alla fall aldrig Tony Hawk's Pro Skater 2 tillsammans igen.

Har du någonsin - skenbart - trott att du varit bäst i världen på ett spel, kära läsare?

Konsoler och kvällsspelande

Jag kan säga helt bergsäkert, utan någon som helst bevisföring, att det allra mesta spelandet i hushåll världen över sker kvällsvis. Så även för mig, eller åtminstone börjar då, och fortsätter i regel en kortare eller längre bit in på natten. Problemet som uppstår är dock att valet av konsol - och i förlängningen vad jag spelar på mest överhuvudtaget - faller på vad jag vill kalla "kvällskompatibilitet". Jag kan inte säga exakt vad "kvällskompatibilitet" består i, men jag kan definitivt säga vad det inte är.

I mitt hushåll finns en PS4 Pro och en Switch. Därtill finns det en fruga som gärna lägger sig tidigare än vederbörande, och som dessutom gärna spenderar en timmes tid sovandes i soffan var kväll. Inget fel i det, jag dömer ingen, men kvällskompatibiliteten kommer till sin spets. I bästa fall skulle t ex förstås ingen handkontroll göra ljud ifrån sig, men det gör alla i mer eller mindre grad, så vissa uppenbara kriterier utgår. Det för oss mer specifikt till varför jag spelar mest på min PS4:

Konsoler och kvällsspelande

- Hur kan Nintendo inte ha inkluderat ett hörlursuttag på åtminstone den överprisade Pro Controllerns undersida? Igår kväll tänkte jag spela lite Donkey Kong Country och lyssna på en av mina favoritspelkompositörer David Wises musik. Men det går ju inte på kvällen, i en 2a på knappt 50 kvadrat. Jag har inget vadderat rum att gå undan till, och jag tänker inte köra bärbart i soffan hemma - jag är väl ingen barbar heller. Efter att ha kört ljudlöst i två minuter stänger jag istället av. Och blir grinig.

Och på tal om att gå runt så för det mig till min andra punkt:
- Hur kan Nintendo, återigen åtminstone på den överprisade Pro Controllern, inte ha inkluderat en "home-knapp" som sätter igång konsolen på distans? När jag ätit en middag tung på kolhydrater är jag så stinn att jag knappast har lust att inleda resten av kvällen med fysisk ansträngning. På bordet står redan kakfatet och kaffeservisen framdukat på linneduken, vilket jag förberedde för att inte behöva fixa det sen, precis tvärtom hur Nintendo tänker.

Istället stänger jag av HBO, plockar fram PS4-kontrollen från soffbordet, pluggar enkelt i lurarna och spelar lite Path of Exile trots att jag egentligen hade andra planer. Sen tar batteriet slut i kontrollen efter tio minuter, men det är ett annat problem (som Nintendo dock inte har). PS4an är helt enkelt mer kvällskompatibel än Switch.

Vad har du för tankar kring kvällsspelande, kära läsare?