Svenska
Blog

Slåss med handkontroll

Nu har jag under ett par spelsessioner - både ensam och med min fightingentusiast till vän Karl Fredrik - hunnit testa ut min nya Razer Raion. Här kommer ett försök till utlåtande!

Jag har alltid gillat fighting. Visserligen har jag knappast befunnit mig på någon hög nivå, knappt ens medel, men det har alltid varit välkommet med vänner på besök. Tekken 3 - 7 (minus fyran), Soul Calibur 2 och 4, Streetfighter 3 Third Strike och IV, Super Smash Bros etc. Under senaste halvåret har det dock vankats enbart Mortal Kombat 11, och eftersom jag fram till alldeles nyligen bara ägt en enda handkontroll var det nu lägligt med en till, så att vännerna inte behöver konka med sina egna längre.

På grund av mitt stora intresse men låga kunskapsnivå inom fighting har jag sällan klarat av arkadstickor. Jag äger dock en som jag inte vet namnet på; en tung best jag fick när en vän flyttade. Men på grund av otympligheten, min svårighet att anpassa mitt inrutade kontrollschema, och faktumet att den inte funkar som en egen handkontrollsenhet i Ps4an, innebär att den tyvärr inte använts särskilt mycket alls.

Slåss med handkontroll

Razer Raion faller in någonstans mittemellan, som en Dualshock till yttre formen och en arkadsticka till utförandet. Den känns till en början lite plastig på grund av avsaknaden av både batteri - den är helt trådburen - och skakfunktion, vilket ger den ett väldigt lätt intryck, men det glömmer man rätt fort faktiskt.

Knappsatsen stoltserar med sex istället för de klassiska fyra knapparna till höger, där R2 och R1 alltså dubblerats då de fortfarande finns kvar på axelplaceringen. Detta är dock inte något jag nyttjat, och önskar kanske att man hade kunnat programmera om dem efter behov istället.

De två största förändringarna i jämförelse Dualshocken är dock otvetydigt D-paden och avsaknaden av analoga spakar. Styrkorset skiljer sig här markant från vad vi är vana vid, och ser ut som en upphöjd rund platta med ett konturerat kors i. Den klickar precis som vanliga arkadspakar och ger oändligt mycket bättre precision än Dualshockens analoga variant eller halvmesyr till styrkors. Att göra halvcirklar går helt plötsligt lika lätt som "<--, --> "-manövrar, om ni förstår vad jag menar.

Slutligen kan man se bristen på spakar ur två vinklar. För mig som alltid spelar med stora känslor är det nu skönt att inte råka trycka fel i stridens hetta, och hela kontrollen ligger oändligt skönt i handen. Å andra sidan är det förstås ett stort minus för de som vill nyttja kontrollen till andra spel, och tycker att ca 1200 spänn är för mycket för bara fighting-användande. För mig som mest bara spelar fighting i lokal multiplayer spelar detta ingen roll, men vill man ha en andra kontroll hemma är det kanske sällan man väljer en sån här dedikerad variant.

Hur som helst, 2/2 från Olof Westerberg, och Karl Fredrik ser ut att instämma nöjt. Att han får stordäng väger lätt i förhållande till hur stabilt hårfäste han stoltserar med.

HQ

Mitt största misstag i livet

Nog för att man begått många misstag genom åren, vissa mer fatala än andra. Sådana som stänger dörren till potentiellt underbara minnen och kanske en helt annan tillvaro än den man lever idag. Sådana misstag kan man älta i månader, om inte år, som det jag ska dela med mig av nu. Detta kanske blir en väl privat orienterad blogg, men idag när jag scrollade igenom mitt internetflöde dök det upp en notis som återigen rev upp såret som härleds till 2009 och mitt livs kanske största misstag. Jag fick nämligen aldrig se Sonic Youth live. Och det var bara mitt eget fel.

För att till fullo (eller åtminstone lite) greppa vad jag pratar om så bör man först titta på dessa 33 minuter av rent guld som nådde mig idag. Detta är alltså aldrig förr publicerat material från endast två år innan jag skulle ha fått se dem, om jag tagit möjligheten. De är så underbart samspelta, avslappnade och svincoola att jag bara får ett stort sug i magen när jag ser det.

Mitt största misstag i livet

Jag minns tillbaka till 2009, jag var 17 år och dividerade (!) med min vän om vi skulle se dem eller inte på KB i Malmö. Att vi överhuvudtaget diskuterade en sådan sak är för mig helt obegripligt. Jag var om möjligt än mer korkad än jag är idag, och diskussionen resulterade inte ens i något, vi lät det helt skamlöst rinna ut i sanden. Det kommer väl fler chanser, tänkte jag.

Men det skulle visa sig vara deras sista spelning i min närhet, och 2011 annonserade bandets gitarrist Lee Ranaldo att Sonic Youth skulle läggas på is. Vid den tiden bodde jag i Tyskland och jag minns det som igår hur jag drabbades av samma form av sorg som jag sitter med här idag. Då hade jag redan sett bandets fantastiske trummis Steve Shelley som stand in på en konsert med bandet NEU, och senare skulle jag få se frontmannen Thurston Moores solo-show vid två tillfällen. En helt unik upplevelse skulle det visa sig, inte helt oväntat. Men ändå väldigt oväntat.

Under en av konserterna, på Way Out West 2012, gick Moores gitarrsladd sönder mitt under setet. Han drabbades av ett akut raseriutbrott men lät det inte för en sekund gå ut över framförandet. Medan roddarna fixade fram en ny svängde han upp den trasiga sladden om halsen som en snara, allt medan han (röd som ett fullmoget körsbär i ansiktet) fortsatte att gorma i micken både den aktuella låttexten och svordomar mot konsertpersonalen. Ett riktigt original alltså, som jag aldrig kommer förlåta mig själv för att jag missade att se i sitt esse, tillsammans med övriga medlemmar i Sonic Youth.

HQ

Favvis från Series X-presentationen

Först av allt tycker jag att Halo faktiskt såg spännande ut. Visst var grafiken knappast något jag hade förväntat mig från en Series X-presentation, men att det skulle vara "candy coloured", som jag sett många negativt kommentera på Youtube, är väl ingen dålig kritik? För mig har Halo alltid varit fullt av färg och kontraster, och jag välkomnar verkligen de palettrika designvalen. Jag minns hur besviken jag blev efter den härligt explosiva Halo 2-trailern, vilken styckades upp och slutligen resulterade i den långt mer brunbeiga Mombasa-banan, om ni minns det.

Att 343I tagit steget mot open world vet jag inte på förhand om jag kan vara odelat positiv till, men det är i alla fall ett vågat steg och om inte annat ett intressant sätt för utvecklarna att föra arvet vidare. Är det inte dom öppna och storslagna världarna vi alltid skrikit efter? Vi kan ju inte heller veta om hela spelet går under samma struktur, men jag är definitivt mer taggad på detta än jag var på både Halo 4 och Halo 5.

Favvis från Series X-presentationen

Min odiskutabla favorit från presentationen var dock Obsidians Avowed. Jag är ett stort fan av både Pillars of Eternity och Tyranny, vars inriktning på klassiskt rollspelande och berättande verkligen föll mig i smaken. Jag gillade inte Outer Worlds lika mycket, även om det absolut var ett bra spel. Det kändes lite väl föråldrat i sin struktur - utan att vara mysigt retro - och grafikstilen var alldeles för plottrig för min del, men humorn var underbar på sina ställen och det gavs stora möjligheter att rollspela på riktigt i både gameplayen och dialogvalen med karaktärerna, vilket för min del innebar att leva ut som en riktigt "nasty" tjuv.

Där jag fann att liknande spel i genren såsom Oblivion och framförallt Skyrim delvis tummade för mycket på rollspelandet, karaktärsbyggandet och fokus på storyn i förmån för action, så hoppas jag att Obsidian tar med sig kunskapen och erfarenheten från sina tidigare verk och lyckas leverera en fusion av allt det bästa från sina tidigare spel. Grafiken och tonen ser dessutom underbar ut från det lilla vi fick se.

Vilken var din favvis från presentationen, kära läsare?

Olofs bästa 2020 - musik

Så har vi kommit till nummer två av fyra av min lilla bloggserie "Olofs bästa 2020", där jag redan hunnit kora årets bästa böcker. Nu står istället musikalbum på tur, där jag i sedvanlig ordning först utser 2020 års hittills bästa verk, och därefter det verk jag njutit av mest under 2020 från tidigare år. Nu kör vi va, kära läsare.

Vinnare i första kategorin 2020 års bästa skiva för min del blir Doglegs Melee, ett album som jag pumpat stenhårt på maxvolym under trötta matlagningssessioner, tidiga morgnar och utdragna bilresor. Alltid, alltid på den illröda gränsen som min Iphones volymkontroll signalerar för.

Den ohämmade energi som Dogleg sprutar ur sig är nämligen fullständigt omöjlig att värja sig emot, och trots att bandet bara knappt rör sig i gränstrakterna kring mina favoritband under tonåren, så är det som att föras tillbaka till pop/rockpunkens guldålder runt mitten på 00-talet. Med ena foten i den tidens emo-rock och ytterliga två (!) andra fötter i såväl Sonic Youths som ...And You Will Know Us By The Trail Of Deads musikaliska territorier, så lyckas Dogleg skapa en både ungdomligt rå och kraftfull men också sofistikerad form av musik som man bara vill slå sönder lägenheten till - med flärd.

Olofs bästa 2020 - musik

Att jag läst mig till att dom ska vara stora fans av Super Smash Bros, och rentav har döpt inte bara albumtiteln utan även flera låtar till karaktärer ur serien, gör inte saken sämre. Lyssna själv, men se gärna till att ha vadderade kuddar omkring dig så att ingenting råkar gå sönder i bara farten.

(Bubblare: Fiona Apples Fetch The Bolt Cutters, Bob Dylans Rough And Rowdy Ways, Run The Jewels RTJ 4, Standing On The Corners G-E-T-O-U-T!! The Ghetto, Morrisseys I'm Not A Dog On A Chain)

Vinnare i andra kategorin, det album jag lyssnat på mest från tidigare år, är det inget snack om i valet av artist. Han heter William Bevan men går generellt under namnet Burial, och gör en form av ambient dubstep om jag förstår mina genremässiga begrepp rätt. Skivan, om jag måste välja en, blir då Burials Untrue, som han släppte för runt tretton år sen. Jag minns att jag gav mig på den redan då, men tog den inte till mig överhuvudtaget. Vad ska man ha detta till, sitter människor verkligen hemma och lyssnar på "nattklubbsmusik," minns jag att jag tänkte.

Idag upplever jag det som en stark kontrast till första kategorins vinnare. Det är en lugn, suggestiv form av svepande ljud till repetitiva takter som tillsammans skapar en mörk och behagfull atmosfär. Jag läste någonstans att Burial är det perfekta soundtracket att lyssna på under sena, ensamma bussfärder hemåt med slagregn mot rutorna, och låttitlar som Shell of Light, Dogshelter, Homeless man, In McDonalds och Etched Headplate tycks föreslå just sådana uppgivna men paradoxalt förlösande lyssningar. Hör för dig själv, gärna i tätslutande lurar.

(Bubblare: Ennio Morricones Veruschka, The Durutti Columns LC, Mark Hollis Mark Hollis, The Go-Betweens 16 Lovers Lane)

Sammanfattning
Från 2020: Doglegs Melee
Från tidigare år: Burials Untrue

Vilka är dina albumfavoriter från 2020, kära läsare?

Olofs bästa 2020 - böcker

För er som hänger med här på bloggen är jag nu i full igång med att kora mina kulturfavoriter från första halvan av 2020, och givetvis börjar vi med med böcker, för vad annat utom spel gillar jag att pyssla med om inte att läsa! I år har jag dock tyvärr inte haft stenkoll på nyutgivningen, så precis som med alla listor och utnämningar, förutom att de är högst subjektiva, så är denna förstås ingalunda heltäckande i sitt urval.

Hur som helst, tidigare i våras, efter ett besök på Köpenhamns ståtliga Politikens Boghal på rådhusplatsen strax intill Ströget, kom jag hem med vad som skulle visa sig vara ett par fantastiska böcker. En av dem var Adda Djörups Bulgakovs Kat som, precis som titeln antyder, lånar både ett och annat motiv från ryssen Bulkagov.

Olofs bästa 2020 - böcker

Boken handlar i korthet om en författarinna som tycks ha förlorat meningen med sitt författande. Hon upplever plötsligt läsandet och skrivandet som avskuret från övriga livet; något oväsentligt och onödigt i det moderna samhället. Hon bestämmer sig därför för att sälja alla sina böcker och bara leva livet till fullo, vad det nu kan innebära. Hela processen katalyseras av ett besök av ett mytologiskt, tigerliknande djur som visar upp och lär henne det "liv" som hon föreställer sig finns någonstans bortom det solitära skrivandet. I en sällsam blandning mellan vardagsrealism, dröm och surrealism utforskar de tillsammans frågor om livet och meningen med konst och skrivande. Det bjuds även på sällsynt mytologiskt tidelag. Om inte annat lockar väl det de flesta.

(Bubblare: Ida Holmegaards Look, Asta Olivia Nordenhofs Penge På Lommen, Jonathan Franzens Här slutar världens ände.)

I år har jag även njutit något enormt av den ungerska författarinnan Agota Kristofs trilogi om bröderna Claus och Lucas, vilken kom ut runt slutet på åttiotalet. Kristof skrev dessa böcker på franska trots att det inte var hennes modersmål, vilket resulterade i enormt slagkraftig och ordkarg text där inte ett ord är överflödigt och hela livsöden kan sammanfattas precist på en enda, bärande mening. Böckerna utspelar sig i och kring ett sovjetiskt drabbat krigsområde och ställer frågor om vad krig, hemmahörande och exil gör med identiteten. Och så utövas det tidelag, det lockar ju alltid!

(Bubblare: Rachel Cusks Konturer, Transit och Kudos, Ukons Röstautograferna)

Sammanfattning:
Från 2020: Adda Djörups Bulgakovs Kat
Från tidigare år: Agota Kristofs trilogi om Claus och Lucas

Vilka är dina bokfavoriter från 2020, kära läsare?