Igår förlorade Arsenal och jag söker tröst hos Aloy

Igår förlorade Arsenal. Det är så oerhört arbiträrt att vara supporter till ett lag. Man är fyra år gammal och får en röd fotbollströja av någon avlägsen släkting och där och då är det kört. Man är stöpt till ett liv av fångenskap, märkliga lojalitetskänslor och avlägsen sorg för att det laget man tycker om, i ett annat land, förlorar. Igår förlorade Arsenal.

Tackar då för att jag får spela igenom Horizon Zero Dawn för första gången. Som jag har lovat tidigare här på bloggen så kommer jag skriva en lite längre recension om spelet i egenskap av Försenade Farsan (tm), men en mindre spoiler är att jag tycker mycket om spelet. Något jag ännu inte riktigt kunna sätta fingret på (och som gör mig glad) är att jag under en lång tid känt en oerhörd utbrändhet när det kommer till spel i öppen värld, men inte i Zero Dawn. Jag gillar att ta mig an sidouppdrag, jag gillar att fortsätta huvudstoryn mer av anledningen att "det är dags att gå vidare" än att jag "tvingar mig igenom det". Det är lovande.

Jag ska försöka komma på varför jag inte tröttnar. Tills dess - om du har känt samma utbrändhet kring öppen värld-spel så kan ni väl dela med er. Har känt så länge. Vet inte varför det är skillnad med Zero Dawn.