Mitt komfortspel of all time är Stardew Valley. Jag är dock ingen person som orkar med att skapa ett socialt sammanhang i byn (detta krävs som det är i överflöd av det verkliga livet). Jag håller mig till min gård, bygger långsamt upp den till perfektion och håller mig till min lilla plätt. Festivaler, gåvor och annat trams lämnar jag därhän. Varför berättar jag det? Jo, för att vi som spelar Stardew på det här sättet kräver så otroligt lite av våra komfortspel. Det handlar i princip om att göra repeterande uppgifter för någon form av minimiresultat och vi blir glada. Vi är helt enkelt världens lättaste publik. 

För denna bloggs skull vill jag också berätta att jag tycker så otroligt mycket om Tolkiens böcker, även bortom LOTR-trilogin. Silmarillion, Beren och Lúthien, och så vidare. 

Spontant tänker jag att den här kombinationen gör mig till målgrupp 1A för Weta Workshops kommande farmingsim Tales of the Shire, och min förväntan blev enorm när jag hörde talas om det för första gången. Ett farming sim. I världens bästa universum. Det ska helt enkelt inte gå att misslyckas. 

Kanske är det mitt fel som har så höga förväntningar, men i princip allt jag har läst om spelet hittills verkar vara en monumental besvikelse. Jag ber inte om djup, jag ber bara om att det ska finnas en poäng med att genomföra sysslorna, vilket det…inte riktigt verkar finnas. Core Game Mechanics som att jobba med farmen verkar rätt tråkigt, och främst ska detta göras för att kunna laga mat. Men, som jag förstår det behöver du egentligen inte jobba på farmen för att kunna laga mat, vilket verkar slopa hela poängen med att ens ha en farm. Matlagningen ser i sig inte heller speciellt härlig ut vilket också verkar vara huvudgrenen i Tales of the Shire. Och då har jag inte ens pratat om mina känslor kring hur det faktiskt ser ut, för jag är medveten om att smaken är som baken. Jag tycker väl bara att det är så otroligt synd att det ser ut som att spelet är från 1982, även om det möjligen var Weta Workshops poäng.

Jag har så otroligt gärna fel. Att det är försenat kanske är ett första tecken på att det kommer att göras lite tweaks till det bättre, vad vet jag. Oavsett vad så kommer jag ju att spela det, för det är ett farming sim i The Shire. Jag hoppas att jag kommer tycka det är roligt. Jag hoppas att det kommer bli bra, för jag förstår bara inte hur i helvete (ursäkta språket) man kan misslyckas med till synes ett av de enklaste spelen att lyckas med. Ett Farming Sim, i The Shire. Snälla säg att jag har fel. Snälla säg att det blir bra.

Jag kan väl inte vara ensam med att känna såhär?

Som die hard-fan av allting som är fantasy och Sci-Fi är det smått oförklarligt att jag inte hade lyckats se Dune ännu. Alltså inte Dune 2, utan första filmen. Jag skyller på ett högst begränsat antal timmar på dygnet och att jag har prioriterat min egentid med att spela ikapp min ständigt växande backlog på Steam. Och när många har hunnit poängtera på förhand att "den första filmen är lite seg" så har jag dragit mig för det ännu mer. Men igår tog jag och min fru äntligen tummen ur och kollade. 

Jag älskar den ju. Jag är inte mycket till filmrecensent eftersom det sällan är högt på min prioritetslista, vilket gör att mina betyg tenderar att bli ganska "10 eller 0", men den är ju fantastisk. Och absolut inte seg. Är medveten om att jag tillhör de typ 0.1% av befolkningen som inte sett Dune ännu men OM du inte gjort det och är svag för mäktiga, svindelstora och domedagsaktiga miljöer, bra skådespeleri och en undertryckt spänninge i 2 timmar och 40 minuter så är det bara att unna dig ikväll. Längtar till tvåan. Och sedan ska jag läsa boken.

Visst, det är problematiskt med de ständiga uppmaningarna om mikrotransaktioner, och så KLART har det lett till en hel del negativ kritik (rättmätig sådan) i Steams recensionsfält, MEN, jäklar ändå vilket kul spel det är. Den sömlösa förvandlingen mellan båt, fyrhjuling och racerbil i kombination med att man kan köra sönder i princip allt i Legolandia bjuder på en riktigt mysig upplevelse när man ska göra ett lopp eller två strax innan klockan slår dags-att-sova. Som ett stort fan av Forza-serien måste jag säga att är ett racingspel som i många avseenden är raka motsatsen till Forza, och ändå tycker jag sjukt mycket om att spela det. Det är helt enkelt ett perfekt, fartfyllt och soligt spel att rensa skallen med innan man kryper till kojs.

Det klart det är en del "rubberbanding" i själva tävlingarna och det klart mikrotransaktionerna inte sitter jättebra, men för all kritik som finns att säga om spelet så har Take Two fångat legokänslan otroligt väl. Man kan bara åka och åka, och  det känns sällan tradigt. Det behövs mer sånt för oss som är mitt i livet och knappt kommer ihåg vad vi heter efter att klockan slagit åtta på kvällen.

/O

Jag har precis hemkommit från en härlig bröllopssemester med min nyblivna fru och mina barn. Ingenting jag behöver gå in på här speciellt mycket, det räcker egentligen med att konstatera att det har varit riktigt fint. Även om jag hunnit sola i typ 4 minuter.

Under tiden jag har varit borta har jag inte hunnit skriva så mycket, men jag var bara tvungen att rapportera en nyhet som jag tycker är oerhört viktig för spelcommunityt som helhet: virtuella valutor. En herrans massa konsumentorganisationer i EU har gått ihop och lämnat in en anmälan mot spelbranschens jättar eftersom man anser att genom användningen av virtuella valutor (typ Robux)  finns det stor sannolikhet att barn och unga vilseleds i hur mycket (verkliga) pengar som faktiskt spenderas inuti spelen. Konsumentorganisationerna vill helt enkelt att det ska stå riktiga priser istället för någon leksaksvaluta när man genomför köp.

Dataspelsbranchens representant Per Strömbäck tycker absolut inte att det är en bra idé och säger att ett sådant tilltag "skulle ju kunna förstöra spelupplevelsen".  

Inte nog med att det är ett häpnadsväckande argument i sig (som om immersionen inte bryts när pengarna sätts in, in the first place?), det är också detta argument som enligt Strömbäck alltså trumfar tryggheten och transparensen för barn och ungdomar när de genomför köp inuti spelen för riktiga pengar (men som är maskerade som något annat).

Datorspel är för många av oss en fantastisk fristad som låter oss kastas in i olika makalösa universum och pausa verkligheten för ett tag, men någonstans på vägen så känns det som att kompassen tappades för många av de stora utvecklarna för hur spel bör utformas ur en moralisk synvinkel. Förutom det alldeles uppenbara att köp som görs in game för riktiga pengar skapar sämre incitament för utvecklarna bakom spelen att faktiskt göra bättre spel (se de sämre och sämre versionerna av FIFA där allt fokus ligger på Fifa Ultimate Team för att du ska köpa så många coins som möjligt), så finns det åtskilliga studier som pekar på att det är direkt farligt för barn och ungdomar som kommer i kontakt med virtuella valutor, lootboxes och annat trams inuti spelen. 

Det är ju heller ingen hemlighet att en av spelindustrins baksidor för tillfället är just in game-köp, lootboxar (som egentligen i alla avseenden är en form av gambling) och andra short term profits där spelarna lockas till köp utan substans, och det krävs en alldeles speciell typ av mental gymnastik för att mena att det är viktigare att man betalar genom virtuella valutor än att skydda unga från problematiska förhållningssätt till spelande. Det finns liksom en anledning till att folkhälsomyndigheten i januari gick ut med att från och med år 2024 inkluderar deras uppdrag i granskningen av spel (betting och sådant) även att beakta kopplingen mellan spel om pengar och fenomen i gråzonen mellan spel om pengar och datorspel, och det har redan påvisats att det finns ett samband mellan datorspel och problem med spel om pengar.

Jag välkomnar initiativet taget av europas konsumentorganisationer med öppna armar, och vi behöver fler som hjälper till att lysa med den starkaste av ficklampor på detta oerhört problematiska fenomen. I en drömvärld så görs spel med tanken att det ska köpas en gång, alternativt att det kan prenumereras på. Inte att du kan bli bättre än en motståndare med hjälp av din ekonomiska situation i verkliga livet.

Råkade hamna på en svensk Redditråd där diskussionen handlade om hur man bäst introducerar sina barn för spel. Något som jag funderat på länge, eftersom det för mig naturligtvis är självklart att mina döttrar ska få utforska spelvärlden och allt den har att erbjuda, men hur och när har länge varit oklart för mig. 

Parallellt med detta funderande har jag länge gått och känt ett starkt behov av att spela de senaste Zelda-spelen och kanske framförallt Super Mario Bros Wonder. Och imorse slog det mig som en blixt. Såklart. Nintendo Switch. Den perfekta, portabla, portalen in i den värld jag så gärna vill dela med min dotter. 

Jag tillhör den första generationen(ish) av gamers som har barn, och en stor del av livet idag tillbringas online. På gott och ont lärde det mig mycket under uppväxten, från grundläggande kommunikation till att lära mig engelska. Och att vara tekniskt kunnig kommer så klart bara bli viktigare i framtiden.

Det är naturligtvis helt okej om hon avskyr allt med den ibland något (väldigt) märkliga spelvärlden, det är jag helt fine med. För mig handlar det mest om att dela min kärlek för spel med henne, och visa henne den glädje jag upplevt sedan jag var liten och smög ner till pappas dator för att spela FIFA 94.

Så ja, det är ju alldeles uppenbart. Jag måste köpa en Switch. Så att jag (förlåt, jag menar min dotter) får prova alla dessa spännande och färgglada spel för första gången.

MEN, om detta mot förmodan inte är det bästa sättet att introducera spel för sina barn, har du några tips? Det mottages i så fall tacksamt.

/O