Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
PS+ förnyat.

PS+ förnyat.

Det var det dags för att förnya mitt PSN-abonnemang, då det går ut i februari och det är hög tid att utvärdera vad pengarna gått till. Jag har spelat rätt mycket Rocket League online under 2018, men jag har även utnyttjat Månadens Spel-erbjudanden.
Ett enda spel till PS3:an tankades ned, det absolut sista som kom nu innan PS3- & PS Vita-spel undantas från tjänsten efter den 8 mars, och Metal Gear Solid 4 gratis var ett för bra erbjudande för att motstå. Jag har också God of War: Ascension kvar att spela, vilket jag påbörjat men inte känt för att avsluta än.

PS3: Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, 139:-

Till PS4:an blev det desto fler nedladdningar:

Bloodborne, 199:-
Ratchet & Clank, 199:-
Mad Max, 91:-
Beyond: Two Souls, 289:-
Rayman Legends, 199:-
Call of Duty: Black Ops III, 639:-
Mafia III, 91:-
Destiny 2, 329:-
God of War III Remastered, 329:-
SOMA, 259:-
Hitman: The Complete First Season, 228:(*)

Priserna är justerade från helgen på Playstation Store (*-prisjakt.nu), och en snabb summering ger strax under 3000 kr. Priset på PS+ har legat stadigt på 575 kr på Playstation Store, och ibland kommer någon realisation. Själv köpte jag en kod från Inet marginellt billigare, men jag kan ändå konstatera att jag fått spel för ett värde över 2400 kr mer än prenumerationen kostar.
Jag snittar på 12 nedladdade spel per år, två år i rad nu, och Sony har återigen gett oss några intressanta titlar under 2018. Släpp av "AAA"-spel har dessutom fortsatt med bl a Bloodborne, Beyond: Two Souls och nu senast Hitman!
Annars var det skräckliret SOMA som gladde mig mest, då jag älskar den typen av spel. Även skoj med årets trend att ge ut populära FPS-spel så som Call of Duty: Black Ops III & Destiny 2 gratis, strax innan nya spelreleaser eller expansioner.
Om jag skulle önska inför 2019, så är Uncharted: The Lost Legacy ett spel som jag gärna skulle se som PS Plus-titel, men det blir antagligen tre år gamla Uncharted 4: A Thief's End, som jag redan äger.

Jag har alltså redan förnyat abonnemanget med Sonys PS+, då man får otroligt mycket för pengarna och mer verkar det bli, även om PS3-spelen nu försvinner.

Oves Poplista 2018, del 3/3

Oves populärkulturella lista 2018

Spel:

Jag har fortsatt att beta av mitt spelbibliotek, i stort sett i bokstavsordning, med början på A! Det gick hyfsat kvickt första halvåret, men nu har det saktat in en aning. Prognosen är fortfarande att om ett par-tre år vara klar med alla fysiska spel, sen tillkommer alla PS+-titlar, puh...

Årets bästa spelupplevelse blev andra delen i Lara Croft-rebooten, andra plats gick återigen till online-spelet som blandar bilar & fotboll och den tredje titeln går till mörkrets riddare, vars äventyr till PS4:an nästan når upp till höjdpunkterna från förra generationen.

Oves Poplista 2018, del 3/3

1. Rise Of The Tomb Raider (PS4). När Crystal Dynamics valde att starta om Tomb Raider-serien för cirka fem år sedan, var det inte många som vågade hoppas att det skulle bli så bra som det blev! Men med en mänskligare Lara, perfekt gestaltad av Camilla Luddington, lagom mycket inspiration från Naughty Dogs Uncharted-serie, och en intressant karaktärsutveckling samt historia skriven av Rihanna Pratchett, blev Tomb Raider den succé som serien förtjänat ända sedan den magiska första delen kom till PS-ettan 1996. Fortsättningen Rise of The Tomb Raider lägger till flera föremål att finna, större kartor att utforska och fler sidouppdrag, men tyvärr är spelet sämre än föregångaren & under den nya höjd som Uncharted 4: A Thiefs End satte ribban till. Rise of The Tomb Raider är dock ett mycket trevligt äventyr som bör spelas och jag är väldigt sugen på avslutande Shadow of The Tomb Raider, som släpptes i september i år.

2. Rocket League (PS4). Att det skulle vara så roligt att spela bilfotboll! När Rocket League blev gratis på PSN för tre år sedan tankade jag ner det, och jag har fortsatt spela det kontinuerligt under hela detta år. Rocket League är fortfarande lätt att komma in i, men oerhört svårt att bemästra. Jag vet inte hur lång tid och hur många onlinematcher det tog innan jag ens började träffa bollen, men nu börjar jag klara mig hyfsat i konkurrensen. Och ibland har man flyt och kan göra mål från alla vinklar & vrår. Spelet är alltid underhållande och har den där "bara en match till"-faktorn, som kan hålla en uppe långt in på natten. Jag brukar ju annars aldrig gilla multiplayer-spel, men Rocket League fångar mig än.

3. Batman: Arkham Knight (PS4). Rocksteady tar sin Batman: Arkham-serie in i denna generation med förbättrade produktionsvärden, snyggare grafik, suveräna röstskådespelare och Batmobilen. Det är svårt att se vilka som skall slå Rocksteady på fingrarna när det gäller superhjälteaction, det skulle väl vara Insomniac Games med Spider-man kanske? Skurkgalleriet i DC Comics universumet är svårslaget och både Fågelskrämman, Gåtan men framför allt Mark Hamills Jokern är underbara karaktärer. Jag har fortfarande svårt med närstridssytemet och Batmobilen är inte heller den roligaste att ratta, men som den avslutande delen i Arkham-trilogin är den ett måste att spela igenom, särskilt om man, som jag, älskade de två första delarna till PS3:an.

Oves Poplista 2018, del 2/3

Oves populärkulturella lista 2018

Film:

Det blir inte många biobesök nu för tiden. Jag tror det bara har blivit två och båda hamnar på denna lista.

Den första filmen, som alltså hamnar på högsta pallplats, såg vi i våras på Heron City tillsammans med hela familjen.
På andra plats hittar man en serie från Netflix, den tjänst där jag & frugan konsumerar mest film & tv av alla möjliga mediaformer i dagsläget.
Sista platsen på listan såg vi på knattebio i november och det var fortsättningen på en komisk superhjältefilm som verkligen höll måttet.

Oves Poplista 2018, del 2/3

1. Ready Player One - regi av Steven Spielberg.
Jag älskar ju science fiction och det här är en riktigt härlig sådan med massor av populärkulturella refenser & suverän nostalgisk stämning. Filmen bygger på en bok som jag ännu inte läst, men som jag är otroligt sugen på att läsa. Historien utspelar sig i år 2045, där människor tillbringar stor del av sin tid i virtual reality-världen OASIS. I detta artificiella universum finns ett gyllene ägg gömt, vilket är inlåst bakom en dörr med tre nyckellås. Första nyckeln är vinsten i ett racing-spel, men de mest fantastiska scenerna är från andra nyckeljakten, där The Shining-banan med hotell Overlook har blivit oerhört fint återskapad. Det märks att Spielberg har stor respekt & kärlek för Kubricks skräckmästerverk och jag inbillar mig att ingen annan filmskapare skulle kunnat gjort detta lika bra.
Tredje nyckeln finns inuti Atari-spelet Adventure, som är gömt på planeten Doom och här finns det mängder av kända karaktärer bland avatarer & monster. Att Spielberg & producenterna lyckats få tag i så många rättigheterna till alla dessa varumärken imponerar och lyfter verkligen filmen, och det tog tydligen flera år att säkra dessa. Hursomhelst är Ready Player One en perfekt popcornrulle, skapad av en av världens bästa regissörer, och när han gör matiné-action är han i en klass för sig!

2. The Haunting Of Hill House - regi av Mike Flanagan.
Den absolut bästa skräckserie jag sett på evigheter, den sopar mattan med liknande serier som American Horror Story och Ghost Wars. Historien bygger på en novell som skrevs 1959 och anses vara en de bästa spökhistorier som skrivits under förra seklet. Berättelsen handlar om familjen Crain och hoppar mellan två tidslinjer, dels när barnen är små och de lever i det hus som det spökar för fullt i, dels när alla vuxit upp, med de besvär de då tvingas brottas med. Hela serien är uppbyggd runt psykologisk spänning mer än ren skräck, och det är oerhört snyggt gjort. Särskilt avsnitt fem, "The Bent-Neck Lady", & sex, "Two Storms", som är så fantastiskt bra & tankeväckande att jag tappade hakan! Vi får se om det blir någon säsong 2. Regissören Mike Flanagan, mest känd för sina skräckfilmer, bl a Gerald's Game och mästerliga Hush, har själv sagt att familjen Crains historia är färdigberättad.

3. Superhjältarna 2 - regi av Brad Bird.
Jag och frugan har en tradition att gå på barnbio när det är halva priset. Den här gången blev det Superhjältarna 2, eller The Incredibles 2, som den heter på engelska. Jag måste erkänna att jag tycker att ettan är en av de svagare Pixar-filmerna från tiden innan Disney-uppköpet. Visst var det en rolig actionhistoria med snygga agentflirtar och sextiotalsestetik, men det saknades något. I uppföljaren fokuseras det ännu mera på familjedynamiken & särskilt på frun i familjen, Helen Parr eller Elastigirl, vilket historien verkligen tjänar på. Helen svingar sig fram som en blandning mellan Spindelmannen & Mr Fantastic från Fantastiska Fyran, och hyllas stort av allmänheten. Men boven är ett något svagare kort i denna film än i förra, jag förstår heller aldrig riktigt motivet till de onda handlingarna, men estetiken & det höga tempot finns fortfarande kvar. Och som vanligt är det babyn Jack-Jack som stjäl showen i varje bildruta han är med i!

Oves Poplista 2018, del 1/3

Oves populärkulturella lista 2018

Musik:

Återigen ett år med stiltje. Känns som det blivit lite av vartannat år av konsertgående och detta år blev det ingen livemusik överhuvudtaget. En sak jag gjorde detta år var dock att lyssna igenom Bruce Springsteens hela katalog samtidigt som jag läste självbiografin Born To Run.
2018 dog även ett par artister jag gillar, Cranberries Dolores O'Riordan och souldrottningen Aretha Franklin.

Den musik jag fastnade för detta år var en fantastiskt rockplatta, en trettioårig Nashville-stjärna och senaste släppet från sir Paul.

Oves Poplista 2018, del 1/3

1. Dave Matthews Band - Come Tomorrow. Det band jag har lyssnat på överlägset mest på under 2018 enligt Spotifys sammanställning över året är Dave Matthews nionde & senaste alster. Och det med all rätt, för albumet Come Tomorrow är fylld av svängig musik, vackra ballader och suveräna texter. Det börjar urstark med Samurai Cop (Oh Joy Begin), funkiga Can't Stop, underbara Here On Out och ständigt växlande That Girl Is You.
Skivan fortsätter varierat med grungeliknande tongångar, perfekt pop och robust rock. Låtar som bara måste nämnas är Virginia In The Rain, Do You Remember & titelspåret Come Tomorrow, men hela plattan är ett lyxigt smörgåsbord av pärlor som bör avnjutas. Jag har haft lite svårt för Dave Matthews tidigare men här har han & hans bandmedlemmar skapat ett fulländat album, där varje spår känns relevant!

2. Kasey Musgraves - Slow Gold. Det blev inga svenska artister på min topp-tre i år. De som var absolut närmast var annars First Aid Kit, vars Ruins som släpptes i början av året var en stark kandidat. Men sedan kom Kasey Musgraves tredje studioalbum Golden Hours bara ett par månader senare, en skiva som är stöpt i samma countrydoftande stil, men med ännu sprödare harmonier, delikata melodier, vocoder-stämmor(!) och med Kaseys röst som blottlägger hennes själ. Den här skivan har redan vunnit årets Country Music Award och den är väl värd varenda pris & lovord. En countryskiva som kommer bli en modern klassiker mycket, mycket snart!

3. Paul McCartney - Egypt Station. Återigen var det många gubbar som gjorde bra alster detta år. Mark Knopfler, vars Down The Road Wherever kändes kaxigt otrendig & elegant, Elvis Costello, där Look Now var en pigg popplatta från en gammal rockräv som inte låtit så här bra på nära tjugo år, men sir Paul McCartney kommer och visar var det blå skåpet skall stå med Egypt Station!
För det här är en platta som växer med varje genomlyssning, med omedelbara favoriter som Come On To Me, I Don't Know, Happy With You och Despite Repeated Warnings, medan andra låtar kräver sin tid, som Fuh You & Back In Brazil. Egypt Station är ett konceptalbum som är bland det bästa McCartney gjort på mer än tjugo år, ja sedan trion Flowers In the Dirt, Off The Ground & Flaming Pie. Dessutom sjunger han bättre än nånsin...

Bäst på Netflix.

När tre från Gamereactors redaktion skrev ner sina hemkomponerade listor, blev även jag sugen på att plita ner min. Jag är dock inte lika intresserad av kriminalserier likt Mindhunter, som dessa tre verkar vara, däremot älskar jag science-fiction, komediserier och spänning. Här kommer mina Netflix-favoriter, där alla är serier:

10. La Casa de Papel: Den här spanska serien sändes först i Spanien, men blev uppköpt av Netflix sent 2017. En mystisk man, kallad "Professorn", samlar ihop ett gäng bankrånare för att slå till mot Kungliga Myntverket i Madrid, där Spaniens pengar trycks upp. Målet är att trycka 2,4 miljarder euro under 11 dagar, samtidigt som de måste hantera polisen & 67 gisslan. La Casa de Papel är en spännande serie som håller dig stadigt på halster, och man vill hela tiden se följande avsnitt, sen nästa avsnitt, sen nästa o.s.v. Förutom en liten svacka & ologiskt handlande mot slutet av säsong 2, så är det hög puls rakt igenom. Nu skall det komma en tredje säsong nästa år, till mig & min frus stora glädje.

9. Dark: En tysk sci-fi-serie med tidshopp & mörka grottor, kan det vara något? Ett rungande jawohl, är svaret. För Netflix första tyskspråkiga originalserie är riktigt bra och nästan i klass med topplaceringen av den här listan. Barn försvinner från den tyska staden Winden, och det mörka förflutna hos fyra familjer avslöjas, i ett mysterium som spänner över tre generationer. Alla skådespelarna, unga som gamla, gör ett bra jobb och premissen är hela tiden spännande, klurig & intressant, Även den här serien ska få en andra säsong, som spelas in i detta nu?

8. Sense8: En science-fiction serie skapad av systrarna Wachowski, ni vet bröderna(!) som gjorde Matrix-trilogi. Framförallt är väl detta Lana Wachowskis älskling, då hon drev andra säsongens skrivande & regisserande nästan helt själv. Historien handlar om en grupp av 8 personer, utspridda över världen, som upptäcker att de är sammanlänkade mentalt & emotionellt och hjälper varandra i kniviga situationer. Och precis som kritikerna säger, Sense8 innehåller läckert foto, Wachowskis underfundigheter och ett stort hjärta. Serien har även blivit hyllad för sina HBTQ-relationer och dess representation av multikulturella personer. Vi kommer antagligen aldrig få se nån fortsättning p g a dyra produktionskostnader, men den uppnår lätt kultstatus bland hängivna fans.

7. Narcos: Jag är påverkad av min colombianska fru, men Narcos är en oerhört spännande, verklighetsbaserad serie om narkotikahandeln i Colombia. De första två säsongerna fokuserar på Pablo Escobars uppgång & fall, suveränt porträtterad av Wagner Moura, trots att han är från Brasilien och enligt frugan inte pratar korrekt dialekt från Medellin alla gånger. Hursomhelst är det en fascinerade historia om en kokainkung som lyckas bli miljardär på kuppen. Tredje säsongen handlar om Cali-kartellen som tog över efter Escobars död och även här är skådespeleriet toppklass. Den som imponerar allra mest på mig, är svenske Matias Varela som kartellens säkerhetsansvarige, och som dominerar varje scen han deltar i. Säsong 4 är under inspelning och nu ska narrativet flyttas till Mexico, vilket skall bli spännande att följa. Hoppas det håller samma höga standard som de tre första, colombianska säsongerna.

6. Jessica Jones: Jag gillar faktiskt alla de olika Marvel-serierna på Netflix, där Daredevils start var superb, Jessicas fortsättning lysande, Luke Cages själfyllda Harlemhyllning svängde & Iron Fists karatesparkande "Batman Begins"-kopia underhöll. Den enda mediokra miniserien var The Defenders, vilket kan tyckas lite ironiskt då de fyra hjältarna samlades, men istället för en "Avengers-effekt" blev helheten svagare än sina beståndsdelar. Daredevil skulle kunnat representerat universumet, men hans andra säsongen var lite svajig, till skillnad från Jessica Jones, vars två säsonger har varit mycket jämnare och dessutom älskar jag hur Krysten Ritter gestaltar Jessica! Hon har verkligen hittat rätt ton i rollen. Nu finns en risk att vi inte får se nån mer säsong av Jessica, då både Iron Fist & Luke Cage avslutats efter Netflix-yxans svingande...

5. Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå: Douglas Adams är något av en husgud hos mig och jag har läst alla hans böcker sedan jag var en finnig fjortonåring & har skrattat mig igenom hans verk, främst Liftarens Guide till Galaxen såklart. Men även Dirk Gently har haft en speciell plats i mitt tonårshjärta och när jag såg hans namn dyka upp i en Netflix-serie blev jag både glad & nyfiken. Och det blev en mycket positiv överraskning där särskilt första säsongen träffade rätt anslag av absurditet & humor som brukar prägla Adams historier. Med en härlig ensemble bestående av bl a Eliah Wood, Jade Eshete samt Samuel Barnett som Dirk själv, är det fullt kaos och sanslöst skoj varje sekund. Andra säsongen är kanske inte riktigt i samma klass och nu har Netflix/BBC lagt ner serien, men precis som Sense8 är detta en kultserie i vardande.

4. Black Mirror: En dystopiskt framtid-serie som identifierar riskerna med ny teknologi och drar det ett par skruvade varv extra. Inspirerad av episodberättandet från gamla The Twilight Zone överraskade denna serie mig & min fru redan med det första avsnittet i första säsongen. Vi tjöt av skratt över premissen och den sotsvarta humorn. Bara en brittisk produktion kan vara så torr, så absurd & så underbart fri från censur. Netflix har tillfört pengar och varje säsong har blivit mer & mer välproducerad, och manusmässigt så är varje avsnitt tankeväckande, intressant & ibland skrämmande aktuellt. Snart kommer femte säsongen och jag & frugan kommer sitta klistrade.

3. Club de Cuervos: Den första spansktalande Netflix-originalserien är från Mexico och är en ljuvlig komedi om en fotbollsklubb, vars ägare dör och hans son & dotter måste samarbeta för att ta över och driva klubben Cuervos FC med alla dess problem & brister. Luis Gerardo Méndez som Chava och Mariana Treviño som Isabel är fantastiska som de bråkande halvsyskonen, men även de övriga i rollistan är otroligt skickliga och man pendlar mellan gapskratt & drama utan att falla i stereotypa fällor. Skaparna ville tydligen göra "Game of thrones i fotbollsvärlden", men man har lyckats skapa något mycket roligare än så!

2. Star Trek Discovery: Den här serien görs av CBS men distribueras utanför Nordamerika av Netflix. Som amatör-Trekkie älskar jag den nya serien, vilken tar Roddenberrys arv och blandar upp den med de senaste Star Trek-filmernas action, produktionsvärde & tempo. Sonequa Martin-Green (från Walking Dead) känns helrätt i huvudrollen som Michael Burnham, och det blir som en cirkel sluts från Nichelle Nichols Uhura från första serien! Men även de andra gör finfina skådespelarinsatser, Doug Jones, Mary Wiseman, Jason Isaac, för att inte tala om alla duktiga klingoner. I januari nästa år kommer andra säsongen och jag kan knappt bärga mig.

1. Stranger Things: Kronjuvelen ibland Netflix utbud. Denna amerikanska science-fiction-skräckis, skapad av bröderna Duffer, utspelar sig i småstaden Hawkins på 80-talet och är inspirerad av populärkultur från den tidsepoken. Men framför allt är det gruppen av barn som spelar huvudrollerna som gör denna produktion så varm, nostalgisk och trovärdig. De agerar verkligen med känslorna utanpå huden utan att spela över någonstans. Även de vuxna glänser, Winona Ryder har aldrig varit så här bra, och David Harbour fick t o m pris för sin roll 2018. De två första säsongerna är ett måste-ses, och den tredje är på väg någongång under mitten av 2019!

Bäst på Netflix.

Detta var min lista, där Netflix-original var kravet. Men det finns många andra suveräna serier som jag inte listat, Monty Pythons flygande cirkus, Breaking Bad, Firefly, The Americans och resten av Star Trek-universumet till exempel.