Oves populärkulturella lista 2015.

Spel:
2015 var ett dåligt spelår för mig personligen, med ett svagt spelsug och jag spelade inte särskilt mycket under året. Dock har jag äntligen betat av min fysiska PS3-spelkatalog, där Far Cry 3 var det sista spelet. Jag har dock en handfull digitala titlar från PSN att klara av innan jag är helt färdig med konsolen.
Några PS4-spel har jag också hunnit med men bortsett från listans första placering, så har jag inte sprungit på några titlar som imponerat på mig, så därför ligger ett PS3-spel på andra plats, med marginal ner till trean dessutom!

1. The Last Of Us Remastered (PS4). Under förra julrean, 2014, köpte jag denna titel på PSN. Jag hade hört så mycket positivt om spelet, men jag försökte verkligen hålla en skeptisk & neutral attityd till The Last Of Us. Jag tänkte att "så bra kan det väl ändå inte vara?", men om man kan bli golvad, moppad & urvriden som en disktrasa av digital underhållning, så var det precis vad jag blev!
För historien om Joel & Ellie är ett gripande mästerverk som tagit tag om mig så hårt att jag inte kan minnas när jag blev så rörd av något media senast. Inte av ett spel, inte av en film, inte av en bok!
Allt är fantastiskt i denna titel, grafik, röstskådespel, manus & presentation, PS4-remastern innehåller dessutom det briljanta Left Behind, vilket ju inte gör saken sämre. Ska ni bara spela ett enda spel under er livstid, är detta spelet!

2. Far Cry 3 (PS3). Jag hade inte spelat någon av de tidigare Far Cry-spelen och visste inte riktigt vad jag hade att vänta, förutom att spelet fått mycket bra kritik, men jag blev överraskad över hur bra denna titel verkligen var!
För Ubisoft har skapat ett supersnyggt, actionpackat äventyr i en öppen sandlåda, där ärkeskurken Vaan dominerar varje stund han är med, suveränt röstgestaltad av Michael Mando!
Far Cry 3 var det sista fysiska PS3-spelet jag inhandlade, och jag vill uttrycka glädje över att detta blev en avslutande titel, för Far Cry 3 är en actionpärla som verkligen rekommenderas & bör avnjutas.

3. Watch Dogs (PS4). Jag har faktiskt spelat flera PS4-titlar under året, men inget som varit mer än bra. Killzone: Shadow Fall var snyggt men tråkigt, Telltales The Walking Dead säsong 1 & 2 alltför buggfyllda för att vara acceptabla samt utan omspelningsvärde. Det spel som jag därför sätter på tredje plats på listan får bli Watch Dogs från Ubisoft.
Detta spel är i grund och botten en illa förtäckt GTA-klon, som förvisso utspelar sig i ett grafiskt läckert Chicago, men med sämre story, utan Rockstars glimt i ögat & dess musik lämnar mig tyvärr helt oberörd. Det finns massor av saker att göra, men för det mesta blir det enformigt & utdraget. Watch Dogs är ett okej spel, varken mer eller mindre.

Oves populärkulturella lista 2015.

Film:
2015 har varit ett relativt bra filmår för mig, jag har sett ett handfull filmer på bio och det är helt acceptabelt enligt mina mått mätt. Årets bästa film såg jag i mars tillsammans med min familj och vi var nog de i salongen som uppskattade filmen mest. Min fru gick och såg den en andra gång veckan efter...
Det finns en del filmer som jag önskat jag sett under detta år, som Star Wars VII & Jurassic World, men Mad Max: Fury Road har jag sett tre gånger nu och den platsar inte bland mina topp tre!

1. Wild Tales (Relatos Salvajes) - regi av Damián Szifrón. Denna svarta komedi från Argentina består av sex olika kortfilmer som har de gemensamma nämnarna av våld & hämnd. Alla delarna är både tänkvärda & skrattframkallande och även om en av kortfilmerna är lite svag ("The Proposal"), så är de andra så bra att de än i dag lever kvar i mitt medvetande och fortfarande kan dyka upp i samtal mellan mig & frugan.
Inledning fick en del kritik, då den påminde om piloten som tog livet av sig & 149 medpassagerare genom att störta ett plan i Alperna, men då har man missat den nattsvarta satir som även denna episod dryper av...

2. Insidan Ut - regi av Pete Docter & Ronnie Del Carmen. Jag älskar Pixars filmer och förra årets Insidan Ut är en av de starkaste animerade filmer de gjort på länge. Inte riktigt i klass med Wall-E och Hitta Nemo, men strax därefter!
Filmen beskriver en ung flicka och hennes känsloliv, som om känslorna vore olika personligheter i hennes huvud, och det är fullständigt briljant i sin psykologiska absurdhet. När flickan Rileys rötter dras upp av en ovälkommen flytt, måste känslan Glädje försöka rädda situationen genom att hitta ett kärnminne som tappas ner i det undermedvetna. Det låter rörigt, jag vet, men det är så underbart roligt och välskrivet att när man ser filmen så känns allting självklart.
Att sensmoralen är att man måste få vara ledsen ibland och att man kan känna olika känslor på samma gång, gör bara filmen bättre.

3. Ant-man - regi av Peyton Reed. Att en Marvel-film med den för mig ganska okände superhjälten Ant-man, skulle knipa en plats på min filmtopp-tre, var en stor överraskning, men detta är en av de bästa superhjältefilmerna på flera år. Jag tycker den är bättre än senaste Avengers-filmen, Captain America: Winter Soldier & Guardians Of The Galaxy, ja, nästan i klass med första Iron Man-filmen!
Edgar Wrights (skaparen av Cornetto-trilogin) pricksäkra och skojiga manus är det som utmärker denna Marvel-historia, en underhållande "göra en stöt"-film där alla skådespelarna känns perfekta i sina roller och man leker med storleksförhållandena. Den avslutande uppgörelsen mellan Ant-Man och Yellowjacket i flickrummet med tågbanan är både helt magisk & unik.

Oves populärkulturella lista 2015.

Musik:
Jag var på konsert i Tele2-Arena för första gången ifjol. Artisten ifråga var Paul McCartney och det lät oerhört bra. Gubben har hunnit bli 73 år, men vissa låtar, som Back In The USSR & Live And Let Die, gav mig gåshud och han rockade loss som i fornstora dagar i Helter Skelter. En stor konsertupplevelse och det närmaste Beatles magi som jag antagligen kommer komma.
Annars var 2015 ett dystert år med några artister som jag alltid sett upp till som gått hädan. David Bowie, vars död överskuggar ett helt år men egentligen skall nämnast först 2016, Lemmy vars röst skar som en kniv och så Robert Brobergs bortgång, som drabbade mig hårdare än vad jag trodde det skulle göra. En textförfattare av rang & en underbar sångare.

Den musik jag har fastnat för detta år är från en svensk punkrocklegend, ett nostalgimöte med en svensk popsnickare samt en grungesångare som gör nedtonad rock!

1. Thåström - Den Morronen. Redan i februari kom årets bästa skiva och den gjordes av en svensk artist. Och inte vilken artist som helst, utan Thåström! Det är väl egentligen bara Pugh Rogefeldt & Ulf Lundell som mäta sig med denna levande kulturinstutition, men de har inte varit relevanta under så lång tid som "Pimme".
Här fortsätter Thåström det sound som han utsnidat på albumen Kärlek Är För Dom & Beväpna Dig Med Vingar, och han har inte varit så här bra sedan geniala Skebokvarnsvägen 209. När han sjunger sången Ner På Terminalen, med sin Harry Potter-referens, och hur han vill att "nånting kan bli Gud igen", ja då vill även jag kyssa honom.

2. David Shutrick - Nya plåster och nya sår. Den här skivan kom egentligen 2014, men jag upptäckte den först detta år. David Shutrick var en stor idol för mig på 90-talet och även fast han bara gjorde fyra album under eget namn, för ca 20 år sedan, så har hans musik & underfundiga texter funnits kvar inom mig och på min stereo.
Därför var det riktigt trevligt samt en smula överraskande att hitta en ny Shutrick-skiva på digitala medier. Dessutom är det som om tiden har stått still, då det både text- & melodimässigt låter precis som förr. Lika naivt poppigt, lika oskuldsfullt vackert och lika harmoniskt briljant. David framstår fortfarande, i mina öron, som en av Sveriges mest underskattade låtskrivare & popsnickare.

3. Chris Cornell - Higher Truth. I september släppte Chris sin fjärde soloskiva, och precis som hans kollega Eddie Vedder gjorde med Into The Wild, så gör Chris Cornell en intim, avskalad platta som är otroligt bra & gripande. Mycket tack vare producenten Brendan O'Brien förstås, men det är också mycket välskrivna sånger, som titelspåret, Nearly Forgot My Broken Heart och Before We Disappear.
Detta är bättre än allting som Audioslave spelat in, och även fast jag är en gammal grungare som älskar Soundgarden, så är det nästan så jag önskar att Chris fortsätter utforska den här akustiska sidan av sitt skapande. Nu lär så inte bli fallet då ryktet går att Soundgarden håller på att fila på nya låtar.

Det spelas inte så mycket i hushållet för tillfället, har lirat en gnutta Far Cry 3 på PS3:an i påsk & klarat av The Last Of Us: Remastered till PS4. Nu skall jag börja på Ellies expansion innan jag kan smälta alla intryck från Naughty Dogs mästerverk. Har funderat mycket på slutscenerna men skall inte spoila något här...
Istället skall jag lista tre spel som jag kan tänka mig att inhandla när de hamnar i reabackarna, tre spel som inte fått lysande kritik men som ändå känns som upplevelser som kan passa mig.

1. The Order: 1886. Här är ett spel som orsakat en betygstorm här på Gamereactor, och även om jag inte brukar låta mig påverkas av sånt alltför mycket, så kan jag tänka mig att spela igenom Ready at Dawns grafiskt imponerande äventyr, trots sina brister, fel & Quick Time Events, först när priset dalat.

2. Dying Light. Även om jag inte provat Techlands tidigare spel i Dead Island-serien, så känns Dying Light som ett spel i min smak. Zombies, parkour samt underhållande, det ända som talar litegrann emot är förstapersonsvyn, något som jag inte gillade i Mirror´s Edge och därför gör att jag väntar på en prissänkning istället.

3. Battlefield Hardline. Jag är usel på multiplayer och är därför aldrig intresserad av spelserier som Call Of Duty eller Battlefield. Men när nu Dead Space-studion Visceral Games, som jag gillar, har gjort en tjuv- & polishistoria som många verkar tycka är en intressant singelspelarupplevelse, så är jag beredd att ge det en chans, när prislappen minskat...

Vi är nu närapå mitt uppe i mars, men jag har fortfarande inte fått tillbaka det spelsug jag hade för ett par år sedan. Har dock börjat bygga en liten men naggande god back-katalog till PS4:an, med Alien: Isolation, Watch Dogs & The Walking Dead t ex...
Jag antar att det kommer ett par nya, spännande titlar på E3, med MassEffect 4 eller Beyond Good & Evil 2, som möjliga kandidater för denna lista. Eller vågar man hoppas på The Last Guardian?
Detta är de fem titlar som jag har störst förväntan på det närmaste året:

5. No Man´s Sky. Jag brukar inte ha indiespel på listan, då jag antagligen är hjärntvättad till att bara längta efter dyra storproduktioner med massor på reklambudgetkontot men Hello Games med sitt fem personers utvecklingsteam har verkligen åstadkommit något som ser lika spännande och lockande ut, som multiföretagens öppna spelvärldar.. En värld som byggs upp medan du utforskar den, ett universum där du kan sätta kurs mot närmsta planet bara för att se vad som händer på vägen. Spelets grundidé är rymdutforskande och som Star Trek-fan är det all motivering som behövs!

4. Star Wars Battlefront. Jag hade detta spel på listan redan förra året, vilket var väl optimistiskt, men i år kommer ju filmen Star Wars VII och då passar det ju att släppa lös Dice:s rymdkrig Star Wars: Battlefront, likt handen i handsken. Apropå multiföretag med enorma reklambudgetar. Och vilket perfekt val man gjort i svenska Dice!
Med tanke på hur de förvaltat Battlefield-serien, frånsett bristande buggfixande nu senast, så kan jag lätt fantisera om kaotiska rymdstrider på Hoth, Tatooine, Endor eller varför inte på Dödsstjärnan och med farkoster som X-wings, Tie fighters & Millenium Falcons svischandes över skallen. Må kraften vara med oss!

3. Silent Hills. Jag måste avslöja att jag aldrig spelade "P.T", det spelbara demot som fick så mycket beröm. Jag såg dock några klipp på webben som verkade mycket lovande. För när filmregissören Guiellermo Del Toro & Metal Gear-skaparen Hideo Kojimas slår sina kloka huvuden ihop och försöker bringa nytt liv i det avsomnade Silent Hill-universumet, då blir jag lycklig! Konami har inte behandlat serien särskilt väl de senaste åren men med Del Toros förmåga att skrämmas på film, så kan ju detta bli hur bra som helst. Att The Walking Dead-skådisen Norman Reedus ska spela huvudrollen förankrar dessutom Silent Hill i en favorit-tvserie att bygga från. Viss erfarenhet av monsterhantering har han ju därifrån, Norman.

2. Batman: Arkham Knight. Förra året hade jag detta spel på fjärde plats. I år har det hoppat upp ett par placeringar, mest för att alla bilder ser så fantastiska ut, den läckra Batmobilens alla möjligheter och för att Gotham ser ut att bli årets bästa öppna sandlåda!
Rocksteady är ju inte heller vilken spelstudio som helst och tredje delen i världens bästa spelserie baserat på en serietidningskaraktär, har ju naturligtvis högt ställda förväntningar på sig (Origin räknas fortfarande inte). Optimerad för de nya konsolerna och med tanke på de tidigare Arkham-delarna så kan det ju bara bli superbt!

1. Uncharted 4: A Thief´s End. Naughty Dogs tar udden av min lista med nyheten om att senarelägga detta spel till nästa år, pga exta puts & finslipning. Men då jag verkligen längtar efter Drakes avslut, samt det faktum att Lara Croft:s fortsättning på den suveräna Tomb Raider-rebooten är X-klusivt (& därmed inte kommer till PS4:an?), så får Uncharted 4 stå kvar.
En äldre Drake, småsur och luttrad med skäggstubb & rynkor runt ögonen. En storebror och mera matiné-äventyr. Kan det bli annat än ett mästerverk?