Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Det är dags att må bra igen!

Skrivet av Oxpost den 22 januari 2018 kl 00:54

Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i mer än ett år nu men av olika anledningar har det aldrig känts som rätt tidpunkt förrän nu. Antagligen har det att göra med att jag äntligen fått tummen ur och sökt hjälp.

Jag har, så länge jag kan minnas, varit en väldigt orolig själ. Oavsett vad det rör sig om, en familjemedlem som blivit mer försenad än vad hen räknade med eller någonting liknande har jag sedan tidig ålder på något sätt lyckats programmera in min hjärna på så sätt att det värsta tänkbara scenariot alltid är det första som dyker upp i tankarna. I just sådana fall rör det sig om en väldigt kortvarig, men stundtals intensiv, oro som försvinner ungefär lika snabbt som den dykt upp. När det gäller min hälsa har det dock varit en annan, betydligt mer svårhanterlig femma.

Det här med hypokondri är en ganska rörig och jobbig historia. Folk som inte är funtade på det sättet har väldigt svårt att förstå exakt vad det är som blir så jobbigt, eller hur man inte kan övertala sig själv om att den ryckningen, knölen eller konstiga känslan i magen man känt av ett tag med all säkerhet inte är någonting farligt. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Jag menar folk bagatelliserar fortfarande såpass allvarliga mentala problem som depression, så att hypokondriker (som inte har det i närheten av lika illa, i alla fall inte jag) också möts av axelryckningar och skepsis är väl inom ramarna av vad man kan förvänta sig. Så en del av poängen med hela det här inlägget är att försöka förklara hur hårt det faktiskt kan slå mot en person. Mind you, det här är mina erfarenheter och jag är väl medveten om att andra har det betydligt värre.

Om vi börjar på den "lätta" änden av problemet så innebär det att alla handtag och knappar på offentliga platser (bussar, kaféer etc.) bemöts med starkt skepsism. På det här planet har jag kommit lindrigt undan, då jag inte ödslar särskilt mycket tid åt att tänka på smittorisken som existerar.
Går vi ett litet steg längre så kommer vi in på när folk är sjuka i ens närhet. Förkylningar och liknande kunde jag inte bry mig mindre om, men när vinterkräksjukan kommer in i bilden börjar tankarna vandra rejält. Om någon jag umgås med, eller om jag befinner mig i samma rum som någon som går ut för att spy (det är illa nog, samma rum ska vi inte ens prata om) och sedan kommer tillbaka för att hämta sina saker och gå kommer den jag ägna den närmaste timmen åt att fundera på vart den här personen gick för att spy. Vilka dörrar och handtag har hen kommit kontakt med? Om vi är i skolan, vilken utgång använde sig personen av? Jag kommer själv kanske behöva ta mig därifrån, så vilken väg ska jag ta för att minimera risken för smitta? Om jag kommer tillbaka imorgon, vilken ingång eller väg är det minst sannolikt att smittan tagit sig till?
Allt det här körs om och om i huvudet och tillåter inte någon annan tanke att på allvar slå rot förrän jag känner mig någorlunda nöjd med min upptänkta handlingsplan. Men det här är inte heller något som är särskilt jobbigt egentligen, det är ett mindre besvär som dyker upp väldigt sällan. Det funkar dock, förhoppningsvis, som en liten blick in i hur tankarna kan skena iväg.

Det riktigt jobbiga dyker inte upp särskilt ofta. Kanske 1-3 gånger per år. Här kan det dock snudd på fullkomligt lamslå mig i dagar, veckor eller flera månader. Nu snackar vi om tillfällen då jag hittar eller känner av något i min kropp som inte är som det ska. Istället för att bara låta det bero och ignorera när jag, t.ex., hittat någon liten knöl eller om jag har ovanligt frekventa muskelryckningar börjar jag genast gå in på värsta tänkbara scenario. I mitt huvud fastnar aldrig tankarna om att det inte är någon fara. Att knölen antagligen alltid varit där, eller att det rör sig om en envis bula eller att muskelryckningarna beror på att jag kanske ansträngt den delen av kroppen mer än vanligt. Jag försöker övertyga mig själv om det här, tro mig. Jag lyckas bara inte. Istället hamnar jag direkt i ett träsk där cancer eller ALS är de förklaringar jag i slutändan faller för. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker rationalisera bort det. Det spelar ingen roll om jag försöker resonera med mig själv i stil med "Men för guds skull, Johan. Det är 200 personer som drabbas årligen av det här i Sverige, varav typ 80% är över 65, du måste förstå hur fjantig du är just nu". Och grejen är att jag förstår verkligen hur osannolikt och fjantigt det är att fastna där jag fastnar. Men det kan inte hjälpas. Detta eftersom att även om jag vet hur liten risken är för mig att drabbas av någon form av farlig sjukdom i min ålder så dyker det alltid upp en liten jävla röst i bakhuvudet som påminner mig om att "Men i och för sig. Förr eller senare kommer någon i din ålder att drabbas, och varför skulle den personen inte kunna vara du?". Och den rösten vinner alltid! Utan undantag! Och när dom tankarna väl har fastnat går det snabbt.
Absolut värst var det för mig under hösten 2013, då jag från tidigt i September till strax innan jul fick dödsångest-episoder flera gånger i veckan och fick anstränga mig till det yttersta för att orka vara social. Och det är just det här som blir så vidrigt jobbigt i längden. När tankarna väl fastnar så blir nästan varje social situation en typ av skådespel för mig där jag försöker att inte påskina precis hur låg och allmänt dåligt jag mår. På senare år har det även stegrats än mer till att även inkludera regelrätta panikattacker. Något jag aldrig tidigare erfarit. Att säga annat än att det suger är en underdrift. Det som dock är positivt är att det alltid går över relativt fort, till skillnad från de som lider av faktisk depression. Förr eller senare ger "symptomen" med sig och jag kan återgå till min vardag, och då är det som att det aldrig har hänt.. förrän det är dags igen. 2017 dök denna typen av episoder upp två gånger. Samma sak året innan, och året innan det och har som längst hållt i sig i strax över en månad.

Jag har haft dessa problem länge, och har ungefär lika länge lovat mig själv att jag ska söka hjälp. För jag har sedan länge insett att jag inte kan hantera det på egen hand, ej heller med stöd av min familj. Och nu har jag till slut fått tummen ur. Ett besök hos en psykoterapeut är avklarat, och bara det första mötet gjorde mig hoppfull. Terapeuten hittade infallsvinklar och gav förslag jag aldrig lyckats komma fram till på egen hand och om det fortsätter så här tror jag verkligen att jag kan lära mig ta mig an allting på ett mer lätthanterligt sätt.

Det var det egentligen. Jag har velat få ur mig allt det här så många gånger tidigare, och det känns skönt att ha fått skriva av sig allting. Jag hoppas inte att allt framstår som någon form av rop efter uppmärksamhet, för det är inte min mening. Jag behövde få ur mig allting, samtidigt som allt detta svamlande förhoppningsvis kan få några få att förstå vad hypokondri faktiskt kan innebära för en person.
Tack för mig! Nu blir det Youtube fram till läggdags!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

The Greatest Showman, indeed

Skrivet av Oxpost den 30 december 2017 kl 23:54

Jag och sambon kom precis hem efter att ha firat hennes födelsedag med middag och bio. Hon hade tjatat och hypeat upp den senaste Hugh Jackman-filmen, The Greatest Showman, ganska rejält medan jag själv såg trailern och uppfattade den som en på sin höjd småmysig bagatell. Istället fick jag vad som i stunden står sig som en av mina absoluta favoritfilmer.

Kritikerna har gått lite isär vad gäller filmen överlag, vissa har älskat den färsprakande, sprudlande föreställning som långfilmsdebutanten Michael Gracey visar upp medan andra ondgjort sig över bristen på karaktärsutveckling, den mall 1A-artade storyn och dramaturgin, och att filmen överlag bara är yta utan särskilt mycket djup. Och jag håller väl med. Det finns inte mycket till djup. Det görs inga ordentliga försök att utforska P.T Barnum som människa och vad som drev honom till att göra det han gjorde och överlag är det en lättsmält historia. Men det struntar jag i. Jag skiter i det helt och hållet, för jag kan helt ärligt påstå att jag nog aldrig blivit lyckligare av en film i hela mitt liv.
Det som filmen saknar i när vi talar om uppbyggnad och originalitet kompenserar den för med en så oerhörd mängd skaparglädje och hjärta att allt annat känns irrelevant.

Låtarna, skådespelarna, fotot, koreografin. Allt. Verkligen ALLT och ALLA genomsyras av en genuin kärlek till det filmen försöker göra. Att fira olikheter och mångfald.
Hugh Jackman fullkomligen vibrerar av engagemang och det märks så otroligt väl att han älskar varje sekund han tillbringat med ensembeln. Det samma går i regel att säga för varje person som är involverad.

Ibland kommer det en film som får en att glömma allt som är tråkigt och pissigt och bara får en att fånle i en och en halv timme och The Greatest Showman är precis en sådan film. Jag är i extas. Jag är överlycklig, och skiter fullständigt i alla saker filmen gör "fel". För det den gör rätt, gör den så in i helvete rätt att allt annat blir obetydligt! Se den!! 10/10

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Ayer är en klåpare

Skrivet av Oxpost den 23 december 2017 kl 01:01

Det finns inget annat sätt att säga det på. Oavsett hur bra End of Watch och Training Day må vara står det klart att den mannen inte kan göra en sammanhängande, engagerande film längre. Den hoppiga struktur, och allmänt förvirrade händelseutveckling hand bjöd på i praktfiaskot Suicide Squad har tagits till nya nivåer i och med den rakt igenom hopplösa Netflix-rullen Bright.

Själva skådespelet som sådant är det inget större fel på, i alla fall inte när vi talar om Edgerton och Smith som båda verkar trivas gott i varandras sällskap. Istället är det allt som omger de två som är så trasigt att det svårt att finna ord.
Ayer och manusförfattaren Max Landis verkar inte veta vad de vill göra för film. Hela inledningen ägnas åt att, på ett övertydligt och klumpigt vis, försöka etablera en värld fylld av sociala orättvisor där orcher hamnat på den socioekonomiska botten, människorna i någon form av arbetera/medelklass och alver i toppen av näringskedjan. Det hade kunnat fuka, om Landis eller Ayer hade kunnat stava till "subtilt", men så verkar inte vara fallet. Istället slås vi över huvudet med en gjutjärnspanna med en socialkommentar så krystad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

När hela världen, hafsigt och snabbt presenterats för oss släpper filmen temat om social orättvisor helt, mer eller mindre, och fokuserar istället på att bli någon form av mix mellan episkt fantasy-äventyr och ett försök till grisigt realistisk snutfilm i samma stuk som just End of Watch. Inte heller det funkar. Actionsekvenserna är uselt klippta, karaktärsutveckling finns inte, struktur finns inte. Det är bara en enda stor sörja. Den stora skurken i dramat, spelad av en fullkomligt överflödig Noomi Rapace, får vi inget grepp om. Vi vet att hon är dum, men vi får ingen backstory eller något motiv att relatera till. Hon är bara där och inte ens särskilt mycket.

Jag orkar verkligen inte skriva mer om filmen. Premisen är lovande. Det finns stunder som skvallrar om att detta faktiskt hade kunnat bli bra, om hjärnorna bakom allting bara visste vad de ville. Personligen hade jag hellre sett detta göras till en miniserie för att sprida ut och på allvar utveckla alla de olika riktningar filmen vill gå i. Men nej. Istället får vi den mest osammanhängande smörjan jag sett på länge.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Call of Dutys usla ljuddesign

Skrivet av Oxpost den 10 november 2017 kl 13:22

Jag har inte spelat en enda minut av det nya CoD-spelet. Jag uppskattar att de verkar försöka gå tillbaka till sina rötter och ta ner hela spelserien på jorden igen, både bildligt och bokstavligt talat. Trots detta har ingen riktig hype infunnit sig.

Min skepsis har stärkts än mer av det klipp jag kommer länka i detta inlägg. Det är en jämförelse mellan det rakt igenom kungliga Medal of Honor: Allied Assault från 2002 och CoD: WWII och hur de två spelen skildrar landstigningen i Normandy. Om ni tänker att det inte är den mest rättvisa jämförelsen med tanke på den grafiska och tekniska utvecklingen som har skett under de femton år som skiljer titlarna åt så lär ni nog bli lite förvånade. Inte rörande det grafiska, där spelar CoD (självklart) i en helt annan liga. Det som däremot slår mig, och många andra i kommentarerna, är just hur mesig och allmänt oinspirerad ljuddesignen i Call of Duty fortfarande är.
Det finns inget tryck i någonting. Några enstaka explosioner från det tyska artilleriet dyker upp här och var men i övrigt möts vi av en orimligt tyst D-Dag. Inga motorljud från båtarna de allierade anländer med, endast några sporadiska vinande spår av kulor som passerar. Det är så fruktansvärt blekt och intetsägande, det byggs ingen stämning, ingen spänning överhuvudtaget. Jag trodde aldrig att ett spel från 2002 skulle kunna slå en AAA-titel från 2017 på fingrarna när det gäller någon aspekt av det rent tekniska arbetet bakom spelutveckling, men det är precis vad som har skett här!

MoH piskar Cod i ljuddesign

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Tre favoritsångare

Skrivet av Oxpost den 17 oktober 2017 kl 13:05

Fick lite feeling för att slänga ihop en lista, då det var extremt länge sedan sist. Så utan vidare fördröjning kommer här de tre sångare jag i dagsläget håller som personliga favoriter:

Devin Townsend
Denna kanadensiska man (läs Gud) har varit min absolut största idol sen jag först fick höra hans mega-episka alster Supercrush från plattan Adiccted! för snart fem år sedan. I min mening finns det ingen inom metalvärlden som riktigt kan mäta sig med herr Townsend. Gubbens förmåga att växla mellan brutala skrik, dundrande clean-sång där han visar på otroliga resurser och smäktande finkänslighet i hans mer eteriska alster gör honom till en av de mest mångsidiga sångarna inom sin genre. Den mångsidigheten återfinns i hans musik som sträcker sig från tungt industriellt, till country-funkigt, till bluegrass, till meditativt avkopplande, till episkt storslaget. Detta utan att tappa den unika touch som har utmärkt honom sedan dagarna med Steve Vai. Han är och förblir en fullkomligt storslagen artist och låtskrivare!
Kingdom
Deadhead
Kawaii

Mike Patton
Det var först för några veckor sedan som jag verkligen började lyssna på Faith No More och förstod precis hur galet, utflippat fantastisk Mike Patton är som sångare. Excentrisk är en underdrift, och det den här mannen har gjort med sin röst de 25+ år han har varit aktiv borde ha lett till en fullkomligt söndertrasad hals när han nu närmar sig femtio. Men icke. Han kan än idag dra iväg med helt sinnesjuka skrik och helvetesljud för att i nästa sekund bälta ut en smäktande Tom Jones cover som om det vore den mest självklara saken i världen. Killen är inte riktigt frisk.
Cuckoo for Caca
This Guy's In Love With You
Mojo

Eddie Vedder
I sällskapet är väl Vedder den minst mångsidiga, men det spelar ingen som helst roll när man besitter en så underbart unik röst och fantastisk resumé som han gör. Pearl Jam har stått för mer än en handfull odödliga klassiker där Vedders patenterade "yarling" sätter en helt unik prägel på varje alster. När han gav sig på att skriva musiken till filmen Into the Wild överglänste han nästan hela filmen med resultatet. På allt detta framstår han som en rätt igenom bra människa som aldrig varit rädd för att säga vad han tycker och tänker om olika samhällsproblem, samtidigt som han alltid varit ödmjukheten själv. En fantastisk musiker och medmänniska rätt igenom!
Jeremy
Better Man
Rise

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Gamereactor

Tidningen

More

Copyright 1998-2018 - Utgiven av Gamez Publishing A/S, Toftebæksvej 6, 2800 Kongens Lyngby, Denmark.