Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
2019 års bästa platta

2019 års bästa platta

Skrivet av Oxpost den 24 januari 2020 kl 07:56

Det här är definitivt ett ganska sent inlägg, sett till temat, men det beror helt och hållet på att jag först denna veckan upptäckt vad som kommit att bli mitt absoluta favoritalbum från förra året. Hade du frågat mig i december hade jag utan tvekan gett titeln Devin Townsends fullkomligt magiska platta Empath , tätt åtföljd av släppen från Astronoid och Thank You Scentist! Men det var ju en rackarns tur att jag väntade, för den i särklass bästa plattan från föregående år är nämligen svensk.

Opeth har jag aldrig riktigt lyssnat på. Jag har alltid känt till dem, och har länge haft en enorm respekt för Mikael Åkerfeldt som musiker och människa (killen verkar vara en metal-världens mest sympatiska individer) men själva musiken har aldrig riktigt tillalat mig. Enter In Cauda Venenum. Opeths 13:e platta når musikaliska höjder jag aldrig riktigt upplevt innan. Det här är en platta så fullproppad med atmosfär, som är så enormt genomtänkt och rätt igenom briljant att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det är dystert och melankoliskt men samtidigt så smäktande vackert och stämningsfullt, något som definitivt hjälps av att varje låt är skriven på svenska.

Det finns förvisso en engelsk inspelning av albumet, men det råder inget tvivel om att det är på vårt kära modersmål som plattan är tänkt att avnjutas på. Svenskans melodiösa prägel ger allt en ytterligare dimension, och jag inser vilken enorm effekt ord på svenska kan ha när de kommer från någon som Åkerfeldt. Frågor och funderingar kring döden, livet, familj och samhället i stort illustreras på ett mästerligt vis och samplandet av hans egen familj i konversation samt Olof Palmes nyårstal från 1969 i låtar som Svekets Prins och Charlatan tillför ytterligare dimensioner och djup till en redan mästerlig skiva. Min personliga favorit är dock Banemannen. En mörkt jazzig historia som mycket väl kan vara något av det bästa som skrivits på svenska. Någonsin. Det kanske låter som en grov överdrift, men precis så fantastisk är låten och den här plattan i sin helhet.

Lyssna nu, och lyssna ordentligt. För det här är ren och skär perfektion!

Svekets Prins
Banemannen

Rise of Skywalker var riktigt feg! (varning för spoilers)

Rise of Skywalker var riktigt feg! (varning för spoilers)

Skrivet av Oxpost den 19 december 2019 kl 08:47

Jag vet inte om jag vill påstå att RoS kan räknas som en faktisk film, för det jag upplevde igår mellan 18:10 till 20:30 var i mina ögon inget annat än en hoppigt berättad, desperat historia som bäst kan beskrivas som en ganska kass fan fiction-berättelse. Det känns som att den bara finns till för att försöka "reparera" den "skada" som flera fans menar att Rian Johnson åsamkat följetongen utan att någonsin rättfärdiga sin egen existens bortom det faktumet.

Jag hör till den skaran Star Wars-fans som faktiskt uppskattade The Last Jedi. Visst hade den en del stora problem vad gäller vissa karaktärers agerande (Holdo är fruktansvärt illa skriven), och story-mässigt haltade det på en del platser, inte minst den meningslösa avstickaren till casinoplaneten. Men den sista tredjedelen av den filmen står sig, för mig, som något av det bästa jag sett i någon Star Wars-film. Rian vågade ta risker. Han vågade röra om i grytan med de val han gjorde för karaktärer som Rey, Snoke, Luke och Kylo Ren. Val som jag personligen verkligen uppskattade, inte minst vad gäller Reys bakgrund. Äntligen fanns det en karaktär som var stark i kraften utan att hon var någon speciell. Det fanns ingen profetia, inga speciella släktband som gav henne någon medfödd fördel. Hon råkade bara vara extremt force sensitive. Visst förstår jag att de val som gjordes inte var särskilt kompatibla med den ursprungsvision som J.J hade när han lade grunden med TFA, men när han påstod att han skulle respektera och ta hänsyn till de val som Rian ändå gjorde så gick jag ändå in till RoS med en positiv känsla i kroppen. Den känslan försvann ganska så omgående.

Alla de val som gjordes i TLJ har omintetgjorts i och med den här filmen. Vissa kanske jublar över det, men inte jag. Det är så extremt tydligt att det inte funnits någon som helst kommunikation mellan Rian och J.J över de här tre filmerna, och att J.J fortfarande var extremt låst i sin egen vision om vad den här trilogin borde ha varit. Jag kan förstå det. Det var trots allt han som inledde den här resan för fyra år sedan, och om han hade fått styra skutan genom alla tre är jag övertygad om att jag hade uppskattat denna avslutande del betydligt mer. Men så blev det inte, och istället fick vi en sista film som stundtals är en regelrätt karbonkopia av Return of the Jedi, och då menar jag verkligen en kopia. Vissa scener, främst de med Kejsaren och Rey mot slutet av filmen, var mer eller mindre en scen-för-scen, replik-för-replik rip off av mötet mellan Luke och Kejsaren.

I övrigt brister filmen även i sin struktur. Grunden för allt som händer är i regel en radda med fetch-quests. "Vi behöver hitta den här saken/personen. Oj då, där dök den saken/personen upp med en utförlig förklaring på exakt vart vi behöver åka. Men så lätt ska det inte vara så vi ser till att hitta på en idiotförklaring till varför vi inte bara kan få tillgång till den informationen direkt". Det är slapphänt berättande rätt igenom. Men jag hade antagligen kunnat acceptera detta om det inte vore för hur man hanterade Rey som karaktär. Avslöjandet om hennes släktband till Palpatine fick mig att dra en djup suck och begrava ansiktet i min ena hand. Det fanns verkligen inte en tillstymmelse till försök för att få en någorlunda enhetlig trilogi. Att Palpatine överhuvudtaget fick bli huvudskurken återigen var tillräckligt provocerande.

Nu får jag det att låta som att jag inte gillade någonting med filmen, och det är väl inte riktigt sant. Rent visuellt är det en fantastisk film. Det finns flertalet scener där fotot och effekterna nästan får en att tappa andan. Insatserna från skådespelarna är det inte heller något fel på egentligen. De gör så gott de kan med vad som givits dem. Och visst fanns det en del habil underhållning att hitta i några av actionsekvenserna, men i det stora hela är jag gruvligt besviken på Rise of Skywalker. Den finns till för att "be om ursäkt". Inget annat. Och jag sörjer det faktum att J.J, Rian och Disney inte ansträngde sig mer för att matcha sina visioner för denna ojämna trilogi.

4/10

Tillagt 2019-12-19 08:56:
Här har vi en recension som formulerar alla mina tankar och besvikelser på ett betydligt bättre sätt:
https://www.gamespot.com/reviews/star-wars-ep-9-the-rise-of-skywalker-review-a-gala/1900-6417383/

En magisk konsert!

En magisk konsert!

Skrivet av Oxpost den 12 december 2019 kl 14:20

De larvigt musikaliska grabbarna i funksällskapet Vulfpeck hade i höst en spelning på Madison Square Garden, och hade tidigare lagt ut deras inspelning av überhiten Back Pocket på sin Youtube-kanal. Att säga att klippet gav mersmak är en grov underdrift. Det är inte alltför många band som kan skapa en så genuint lekfull och mysig stämning som dessa herrar är kapabla till, vilket etablerades de inledande 10 sekunderna i ovan nämnda klipp. Och nu när de bestämt sig för att slänga upp konserten i sin helhet helt gratis på tuben så är det bara att tacka, ta emot och njuta. Det är nämligen så fantastiskt bra. Jack Strattons säregna ledarskapsgestalt, Joe Darts överjordiska basfingrande, Theo Katzmans multinstrumentella geni, Woody Goss underskattade pianoplinkande, Cory Wongs orimligt slappa men sinnessjukt tajta handled, Antwaun Stanleys fantastiska känsla för melodi och takt samt alla gästartister smälter samman för att skapa vad som verkar ha varit en fullkomligt magisk afton i New York.

Har ni 1 timma 45 minuter över, passa på att titta in och bli bortblåst av denna kunggrupp!

Vulf på MSG

Star Wars, som det är tänkt att vara!

Star Wars, som det är tänkt att vara!

Skrivet av Oxpost den 6 december 2019 kl 10:15

Efter alla turer, och det allmänna clusterfuck som är Star Wars-fandomen i dag så känns det som att det behövs någon form av gudomligt ingripande för att allt ska rättas till. Baby Yoda var ett bra första steg mot en förenad fanskara, men vad vi inte visste var att räddningen skulle stavas Tommy Wiseau.

Men så är fallet. En skara minst sagt magiska redigerare har satt ihop en 20-minuter lång episod där den internationella klenoden Wiseau klippts in i Star Wars-sagan på ett fullkomligt briljant sätt! Det är ren och skär filmmagi, och jag skrattade högt flera gånger (när Wiseau utbrister "I'm fed up with this world" och spränger Yoda åt helvete höll jag på att gå under av skratt). Det som slår mig mest är vilken fantastisk kemi Hayden Christensen och Tommy Wiseau har. Jag vill påstå att det slår betydligt fler gnistor mellan dessa herrar än vad det någonsin gjorde mellan Hayden och Natalie Portman.
Se den! Ni kommer inte ångra er!

Den ultimata sagan

Har Activision äntligen lärt sig?

Har Activision äntligen lärt sig?

Skrivet av Oxpost den 21 oktober 2019 kl 14:19

Jag kanske är orimligt naiv i och med det som kommer skrivas härnäst, men någon enstaka gång vill jag bara få se på världen ur ett lite lättare regnbågsskimrande filter.

Modern Warfare släpps om bara några dagar, och för första gången på länge är jag genuint taggad. Jag tappade intresset någonstans runt MW3 och sedan dess har ingenting gjorts eller presenterats från Sledgehammer Games, Treyarch och Activision som överhuvudtaget intresserat mig, men den här gången verkar man ha lyssnat på kritiken som utfärdats i flera år. Ett nytt spel baserat på en ny grafikmotor som på allvar byggts upp från grunden, där betan imponerade rejält. Dock krävdes det mer än bara en omkörning av det spelmekaniska för att verkligen få tillbaka en cyniker som mig på tåget. Allt för länge har Activision tvingat in sina giriga agendor i spelserien i form av loot-boxes och mikrotransaktioner i allmänhet (EA är dock snäppet värre), men efter ett uttalande som lades upp på Activisions hemsida den 17:e oktober kanske vi kommer se en ändring även här.

I uttalandet utfärdas löften om att varken lootboxes eller Season Pass kommer implementeras i någon form. Detta innebär att alla kartor och allt content som på något sätt påverkar spelmekaniken kommer vara och göras tillgängligt för alla. Det talas dock om ett Battle Pass-system som kommer införas någon gång efter spelets release. Vad jag kan utröna kommer ett inköp av ett Battle Pass endast ge en tillgång till kosmetiska föremål som inte påverkar spelbarheten på något sätt. Detta är något som är en väldigt välkommen nyhet för mig, och säkerligen många andra. Frågan är dock om man ska våga lita på att de kommer stå fast vid sina ord och inte fula till sig efter att spelet varit ute på marknaden några månader eller så. Vad tror ni? Ska vi våga oss på att vara lite optimistiska för en gångs skull, eller gör vi bäst i att fortsätta med vår misstro gentemot gnidna utgivare?

Här kan du läsa uttalandet