Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Kindos nya är helt okej

Kindos nya är helt okej

Skrivet av Oxpost den 17 april 2018 kl 11:25

Efter att singlarna Human Convention och Return to Me släpptes var mitt sug efter Kindos nya platta snudd på omättligt. Jag räknade ner dagarna den sista veckan blev allt mer otålig i min väntan efter vad dessa underbart talangfulla New York-grabbar hade hittat på den här gången. Nu har jag lyssnat igenom plattan 6-7 gånger, och jag måste tyvärr säga att jag inte är så imponerad som jag hade hoppats att jag skulle vara.

Det råder inget tvivel om att Kindo är enormt kompetenta musiker, det har de visat gång på gång de senaste tio åren, och det ryktet lever de upp till gott och väl även denna gången med snirkliga kompositioner och intressanta melodier där flera av låtarna sällan tar den mest uppenbara vägen rent tonföljdsmässigt. Detta är inget som är nytt under solen för det här bandet då låtar som Dust och Romancing a Stranger från den föregående plattan står sig som de mest framträdande exemplen på vad jag menar. Där de låtarna, och för den delen mer eller mindre varenda låt på alla deras tidigare alster, fick den här typen av oväntade tonartsbyten att alltid kännas som en naturlig del av kompositionerna känns det på Happy However After mer som en krystad gimmick i vissa fall. Detta blir tydligt på plattans andra låt, Catch The Gleam. Överlag är det en ganska stabil låt, framförallt har den vuxit på mig ganska rejält då jag från början mest kände mig förvirrad av låtens uppbyggnad. Det känns dock fortfarande som att låten är ett hopkok av två-tre separata låtar som de helt sonika klistrat ihop. Refrängen är riktigt stark för sig själv, men den känns aldrig som en naturlig följd av det versen bygger upp.

Ett annat problem jag har med plattan är texterna. Detta kan mycket väl vara plattans svagaste aspekt på flera av låtarna (Let Me Be och One In A Million i synnerhet) och en rejäl besvikelse med tanke på vilka underbart finurliga och rätt igenom briljanta texter de har bjudit på tidigare (texten till Comfort in the Orchestration är bara rätt igenom genial). Överlag känns det som att killarna har tittat allt för mycket på hur de har gjort tidigare, och återanvänt flera fraser och ord. Det känns aldrig riktigt genuint, utan mer som att de trycker in en del lite halvt om halvt obskyra ord som de har en förkärlek till. Fina ord för de fina ordens skull är väl ett sätt att sammanfatta vissa av låtarna på.

Det sista jag ska gnälla på är sången. Joseph Secchiaroli är en enormt kompetent sångare i grund och botten, och det får han visa i sina stunder även här. Dock blir det lite för många resor in i falsettens värld. Inte för att han på något sätt sjunger illa, men från och till känns det mer som ett sätt att visa upp vilken kontroll han har på rösten än något annat.

Allt negativt jag skrivit till trots är detta inte på något sätt en dålig platta. Det är ett stabilt hantverk med en handfull låtar som är riktigt bra. Singlarna som nämndes inledningsvis står sig som några av bandets starkaste låtar, punkt. Därtill är även Smell of a Rose och Cold as December riktigt stabila tillägg.

Happy However After är helt okej, för att inte säga bra. Men killarna tappar ibland bort sig lite för mycket i deras vilja att krångla till det med kreativa melodier och ovilja att spela rakt och enkelt även om vissa av låtarna hade mått bättre av det. Det gör inte så mycket egentligen. Jag älskar er fortfarande, Kindo!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Reign of Kindos nya singlar

Reign of Kindos nya singlar

Skrivet av Oxpost den 24 mars 2018 kl 11:12

Grabbarna i The Reign of Kindo (eller Kindo, som de numer kommer kalla sig) har stått för några av de senaste årtiondets absolut skönaste och mest intressanta plattor, rent musikaliskt. Sedan jag först fick höra låten The Moments in Between har jag varit fullkomligt såld och avverkat samtliga av deras alster fler gånger än jag vill erkänna. Stundtals har det rört sig om samma nivå av besatthet som jag vanligtvis bara reserverar för Devin Townsend. Senaste släppet var dock för 5 år sedan och när de redan förra året började snacka om att en ny platta var påväg blev jag alldeles till mig och väntade ivrigt på att få ta del av vad de briljanta Buffalo-pojkarna skulle hitta på. Nu, ett helt år senare, har två singlar letat sig upp på Spotify, och det låter helt fantastiskt bra!

Return to Me
Den första av de två singlarna inledder lugnt och melankoliskt med ett ensamt piano som får sällskap av Joseph Secchiarollis kristallklara stämma. Allt som allt börjar det som en finstämd, ganska konventionell ballad. Sen hoppar Steve Padin in och börjar groova loss utav bara helvete och bara sådär ändrar låten karaktär helt. Efter ungefär 2:20 får vi ett hum om hur resten av resan kommer bli med en mer tydligt utpräglad funkig känsla som fullkomligen exploderar efter ett litet tag. Det här är en vidareutveckling av Kindos sound som känns helt underbart naturlig och helrätt. Det är inte nödvändigtvis bandets bästa, men det är lik väl en ruggigt bra låt!

Human Convention
Senaste singel släpptes så sent som igår, och inledningen är inte helt olik Return to Me sett till uppbyggnad då Joseph återigen gör Danny Pizarro sällskap i inledningen. Här väntar man dock inte med att kasta oss in i ett magiskt elektro-funkigt landskap. Efter 30 sekunder tar det fart på allvar och därefter är det som att lyssna på en mix av Totos synth-influerade funk-rock och mer klassisk funk a lá Tower of Power. Dock alltid med Kindos väldigt säregna prägel. Och varför inte kasta in lite sambainfluerade slagverk på det också? Det här är en fullkomligt fantastisk låt, och efter de första 10 genomlyssningarna vill jag påstå att det här mycket väl hör till bandets absolut bästa alster hittills!

Nu väntar vi med spänning tills plattan i sin helhet släpps, och av singlarna att döma förväntar jag mig inget annat än ren och skär musikalisk magi. Precis som vanligt när vi snackar om det här fullkomligt tokmagiska bandet!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Black Panther var redigt jäkla medioker

Black Panther var redigt jäkla medioker

Skrivet av Oxpost den 16 mars 2018 kl 17:22

Jag hade inga direkta förväntningar på filmen som sådan när trailern först släpptes. Jag fastnade inte för tonen som visades upp och jag tyckte från de fåtal scener vi bjöds på att hela grejen kändes ganska ointressant rätt igenom. Sen kom hyllningskören från mer eller mindre varenda kritiker, och flera av mina vänner som jag vanligtvis håller med om vad gäller film, något som fick mig att bli lite mer positivt inställd. Det hoppet visade sig vara malplacerat.

Precis som Petter skrev i sin recension är det här den klart svagaste Marvel-filmen sedan Thor: The Dark World, det råder det inget som helst tvivel om. Den är dock, till skillnad från Thor 2, inte fullkomligt hopplös. Det finns en del positiva saker att säga. Wakanda som land är en fascinerande plats, och estetiken och atmosfären som präglar huvudstaden är riktigt imponerande. Även den kulturella aspekten av Wakanda hör till filmens starkare sidor, vilket till viss del förklarar varför de två bästa scenerna är de som skildrar duellerna om rätten att regera Wakanda. Utöver det sticker främst Lupita Nyong'o och Letitia Wright ut med sina insatser i sina respektive roller. I övrigt är det mest en frustrerande bioupplevelse vi bjuds på.

Det märks väldigt tydligt att Coogler haft en tydlig vision och ambition rörande filmens budskap och sociala kommentarer, och jag uppskattar försöket att göra en mer jordnära och mänsklig skildring av Marvel-universet. Problemet är att det är så fruktansvärt klumpigt utfört. Vid flera tillfällen under filmens gång, när manuset tog upp sociala orättvisor var min huvudsakliga tanke "jag förstår vad ni menar, men ni kunde väl för fan utvecklat argumenten något mer". Ingenstans blir det här mer tydligt än i antagonisten Killmongers karaktärsutveckling. Det talades extremt varmt om Killmonger, vissa gick så långt som att säga att vi här hade den bästa serietidningsskurken sedan Heath Ledgers fullkomligt fantastiska Joker-tolkning. Jag förstår inte den jämförelsen alls. Killmonger har, precis som filmen i övrigt, potential till att kunna vara en riktigt stark, och relaterbar skurk med en bakomliggande motivation som man skulle kunna köpa även om man inte håller med om hans metoder. Istället framställs han som en megalomanisk, totalitär galning med ett slutmål som ingen rimlig människa någonsin skulle kunna ta till sig, givet hans argument och världssyn. Det blir för överdrivet och resulterar i en alldeles för extrem och ensidig superskurk. Michael B. Jordan (som jag vanligtvis älskar) spelar dessutom över ganska rejält i de allra flesta scenerna.

Vi måste även nämna specialeffekterna. Vad hände där? Marvel brukar alltid leverera förstklassiga upplevelser när det kommer till det visuella, och när filmen fokuserar på att skildra Wakanda och dess natur lever Black Panther upp till det arvet. I varje sekvens där Black Panter-dräkten är med, eller varje storslagen actionsekvens ser det dock stundtals riktigt risigt ut. Jag vet inte vem som hade det yttersta ansvaret för animeringen av dräkterna, men människan borde få kicken omgående. Slutfighten mellan Killmonger och T'Challa är bara ett stort irritationsmoment med specialeffekter som känns minst 10 år gamla.

Överlag är det här inte alls en särskilt bra film i min mening. Vilket är synd. Det är dock en viktig film av flera anledningar, och jag är väl någonstans glad att det gått så bra för den men fan vet att det här hade kunnat göras betydligt bättre.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Det är dags att må bra igen!

Det är dags att må bra igen!

Skrivet av Oxpost den 22 januari 2018 kl 00:54

Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i mer än ett år nu men av olika anledningar har det aldrig känts som rätt tidpunkt förrän nu. Antagligen har det att göra med att jag äntligen fått tummen ur och sökt hjälp.

Jag har, så länge jag kan minnas, varit en väldigt orolig själ. Oavsett vad det rör sig om, en familjemedlem som blivit mer försenad än vad hen räknade med eller någonting liknande har jag sedan tidig ålder på något sätt lyckats programmera in min hjärna på så sätt att det värsta tänkbara scenariot alltid är det första som dyker upp i tankarna. I just sådana fall rör det sig om en väldigt kortvarig, men stundtals intensiv, oro som försvinner ungefär lika snabbt som den dykt upp. När det gäller min hälsa har det dock varit en annan, betydligt mer svårhanterlig femma.

Det här med hypokondri är en ganska rörig och jobbig historia. Folk som inte är funtade på det sättet har väldigt svårt att förstå exakt vad det är som blir så jobbigt, eller hur man inte kan övertala sig själv om att den ryckningen, knölen eller konstiga känslan i magen man känt av ett tag med all säkerhet inte är någonting farligt. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Jag menar folk bagatelliserar fortfarande såpass allvarliga mentala problem som depression, så att hypokondriker (som inte har det i närheten av lika illa, i alla fall inte jag) också möts av axelryckningar och skepsis är väl inom ramarna av vad man kan förvänta sig. Så en del av poängen med hela det här inlägget är att försöka förklara hur hårt det faktiskt kan slå mot en person. Mind you, det här är mina erfarenheter och jag är väl medveten om att andra har det betydligt värre.

Om vi börjar på den "lätta" änden av problemet så innebär det att alla handtag och knappar på offentliga platser (bussar, kaféer etc.) bemöts med starkt skepsism. På det här planet har jag kommit lindrigt undan, då jag inte ödslar särskilt mycket tid åt att tänka på smittorisken som existerar.
Går vi ett litet steg längre så kommer vi in på när folk är sjuka i ens närhet. Förkylningar och liknande kunde jag inte bry mig mindre om, men när vinterkräksjukan kommer in i bilden börjar tankarna vandra rejält. Om någon jag umgås med, eller om jag befinner mig i samma rum som någon som går ut för att spy (det är illa nog, samma rum ska vi inte ens prata om) och sedan kommer tillbaka för att hämta sina saker och gå kommer den jag ägna den närmaste timmen åt att fundera på vart den här personen gick för att spy. Vilka dörrar och handtag har hen kommit kontakt med? Om vi är i skolan, vilken utgång använde sig personen av? Jag kommer själv kanske behöva ta mig därifrån, så vilken väg ska jag ta för att minimera risken för smitta? Om jag kommer tillbaka imorgon, vilken ingång eller väg är det minst sannolikt att smittan tagit sig till?
Allt det här körs om och om i huvudet och tillåter inte någon annan tanke att på allvar slå rot förrän jag känner mig någorlunda nöjd med min upptänkta handlingsplan. Men det här är inte heller något som är särskilt jobbigt egentligen, det är ett mindre besvär som dyker upp väldigt sällan. Det funkar dock, förhoppningsvis, som en liten blick in i hur tankarna kan skena iväg.

Det riktigt jobbiga dyker inte upp särskilt ofta. Kanske 1-3 gånger per år. Här kan det dock snudd på fullkomligt lamslå mig i dagar, veckor eller flera månader. Nu snackar vi om tillfällen då jag hittar eller känner av något i min kropp som inte är som det ska. Istället för att bara låta det bero och ignorera när jag, t.ex., hittat någon liten knöl eller om jag har ovanligt frekventa muskelryckningar börjar jag genast gå in på värsta tänkbara scenario. I mitt huvud fastnar aldrig tankarna om att det inte är någon fara. Att knölen antagligen alltid varit där, eller att det rör sig om en envis bula eller att muskelryckningarna beror på att jag kanske ansträngt den delen av kroppen mer än vanligt. Jag försöker övertyga mig själv om det här, tro mig. Jag lyckas bara inte. Istället hamnar jag direkt i ett träsk där cancer eller ALS är de förklaringar jag i slutändan faller för. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker rationalisera bort det. Det spelar ingen roll om jag försöker resonera med mig själv i stil med "Men för guds skull, Johan. Det är 200 personer som drabbas årligen av det här i Sverige, varav typ 80% är över 65, du måste förstå hur fjantig du är just nu". Och grejen är att jag förstår verkligen hur osannolikt och fjantigt det är att fastna där jag fastnar. Men det kan inte hjälpas. Detta eftersom att även om jag vet hur liten risken är för mig att drabbas av någon form av farlig sjukdom i min ålder så dyker det alltid upp en liten jävla röst i bakhuvudet som påminner mig om att "Men i och för sig. Förr eller senare kommer någon i din ålder att drabbas, och varför skulle den personen inte kunna vara du?". Och den rösten vinner alltid! Utan undantag! Och när dom tankarna väl har fastnat går det snabbt.
Absolut värst var det för mig under hösten 2013, då jag från tidigt i September till strax innan jul fick dödsångest-episoder flera gånger i veckan och fick anstränga mig till det yttersta för att orka vara social. Och det är just det här som blir så vidrigt jobbigt i längden. När tankarna väl fastnar så blir nästan varje social situation en typ av skådespel för mig där jag försöker att inte påskina precis hur låg och allmänt dåligt jag mår. På senare år har det även stegrats än mer till att även inkludera regelrätta panikattacker. Något jag aldrig tidigare erfarit. Att säga annat än att det suger är en underdrift. Det som dock är positivt är att det alltid går över relativt fort, till skillnad från de som lider av faktisk depression. Förr eller senare ger "symptomen" med sig och jag kan återgå till min vardag, och då är det som att det aldrig har hänt.. förrän det är dags igen. 2017 dök denna typen av episoder upp två gånger. Samma sak året innan, och året innan det och har som längst hållt i sig i strax över en månad.

Jag har haft dessa problem länge, och har ungefär lika länge lovat mig själv att jag ska söka hjälp. För jag har sedan länge insett att jag inte kan hantera det på egen hand, ej heller med stöd av min familj. Och nu har jag till slut fått tummen ur. Ett besök hos en psykoterapeut är avklarat, och bara det första mötet gjorde mig hoppfull. Terapeuten hittade infallsvinklar och gav förslag jag aldrig lyckats komma fram till på egen hand och om det fortsätter så här tror jag verkligen att jag kan lära mig ta mig an allting på ett mer lätthanterligt sätt.

Det var det egentligen. Jag har velat få ur mig allt det här så många gånger tidigare, och det känns skönt att ha fått skriva av sig allting. Jag hoppas inte att allt framstår som någon form av rop efter uppmärksamhet, för det är inte min mening. Jag behövde få ur mig allting, samtidigt som allt detta svamlande förhoppningsvis kan få några få att förstå vad hypokondri faktiskt kan innebära för en person.
Tack för mig! Nu blir det Youtube fram till läggdags!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
The Greatest Showman, indeed

The Greatest Showman, indeed

Skrivet av Oxpost den 30 december 2017 kl 23:54

Jag och sambon kom precis hem efter att ha firat hennes födelsedag med middag och bio. Hon hade tjatat och hypeat upp den senaste Hugh Jackman-filmen, The Greatest Showman, ganska rejält medan jag själv såg trailern och uppfattade den som en på sin höjd småmysig bagatell. Istället fick jag vad som i stunden står sig som en av mina absoluta favoritfilmer.

Kritikerna har gått lite isär vad gäller filmen överlag, vissa har älskat den färsprakande, sprudlande föreställning som långfilmsdebutanten Michael Gracey visar upp medan andra ondgjort sig över bristen på karaktärsutveckling, den mall 1A-artade storyn och dramaturgin, och att filmen överlag bara är yta utan särskilt mycket djup. Och jag håller väl med. Det finns inte mycket till djup. Det görs inga ordentliga försök att utforska P.T Barnum som människa och vad som drev honom till att göra det han gjorde och överlag är det en lättsmält historia. Men det struntar jag i. Jag skiter i det helt och hållet, för jag kan helt ärligt påstå att jag nog aldrig blivit lyckligare av en film i hela mitt liv.
Det som filmen saknar i när vi talar om uppbyggnad och originalitet kompenserar den för med en så oerhörd mängd skaparglädje och hjärta att allt annat känns irrelevant.

Låtarna, skådespelarna, fotot, koreografin. Allt. Verkligen ALLT och ALLA genomsyras av en genuin kärlek till det filmen försöker göra. Att fira olikheter och mångfald.
Hugh Jackman fullkomligen vibrerar av engagemang och det märks så otroligt väl att han älskar varje sekund han tillbringat med ensembeln. Det samma går i regel att säga för varje person som är involverad.

Ibland kommer det en film som får en att glömma allt som är tråkigt och pissigt och bara får en att fånle i en och en halv timme och The Greatest Showman är precis en sådan film. Jag är i extas. Jag är överlycklig, och skiter fullständigt i alla saker filmen gör "fel". För det den gör rätt, gör den så in i helvete rätt att allt annat blir obetydligt! Se den!! 10/10

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus