Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Tenet var extremt intetsägande

Tenet var extremt intetsägande

Skrivet av Oxpost den 13 september 2020 kl 12:19

Jag önskar att jag kunde säga det på något annat sätt, men det går liksom inte. Faktum är att Tenet var en fet jäkla besvikelse från start till mål.

Hela filmen bygger på en magisk formel känd som Sator-Arepo-formeln, och genom filmens 2,5 timma långa körtid blir det ganska tydligt att Nolan i första hand haft sitt fokus på sin älskade gimmick i första hand, och allt som har med karaktärsutveckling, logik och handling att göra fick snällt stå tillbaka till förmån för detta.
Det finns inte en enda karaktär i den här filmen som ges något ordentligt motiv, eller personlighet för den delen. Visst är Pattinson härligt charmig, och Kenneth Branagh mysigt överdriven som filmens skurk men vad hjälper det när materialet de har att jobba med är så undermåligt. Till råga på det måste jag säga att John David Washington stundtals är riktigt usel i huvudrollen. Ibland känns det som att han inte riktigt vet vad det är han försöker säga, vilket kanske inte är jättekonstigt då 90% av filmens dialog är ren och skär exposition/tech-babbel.

Det enda positiva jag har att säga är att själva actionsekvenserna har ett rejält driv, och själva hantverket vad gäller foto, klippning och musik är precis lika högkvalitativt som alltid när Nolan är i farten. Det är bara synd att allt som faktiskt behövs för att man ska bli investerad i en film och dess karaktärer är ickeexisterande.

4/10

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Ren och skär musikalisk magi

Ren och skär musikalisk magi

Skrivet av Oxpost den 11 september 2020 kl 22:15

En nära vän visade mig en låt av det extremt udda norska bandet Major Parkinson (ett band jag inte kan påstå att jag fastnat för nämnvärt), här tolkad och framförd av den amerikanska kör/musikalgruppen Los Alamitos Sound FX, och jag måste säga att det var ett ganska bra tag sedan jag blev så fullkomligt störtförälskad i en låt.

Major Parkinsons dramatiska, musikal-influerat udda alster gör sig helt perfekt i den här typen av arrangemang. Det är allt jag älskar med musik i ett enda paket. Dramatik, udda taktarter, lekfullt knepiga melodislingor och ett helvetes framträdande. Inte minst från solisten Sara Michelle Mislang. Den här tjejen sitter inne på en så ofattbart ren och klar ton som jag fullkomligen älskar. Det är långt ifrån en lättsjungen låt, men hon får det att se ut som att det rör sig om en lättare uppvärmning. Ren och skär magi helt enkelt!

Solitary Home

Vila i frid Chadwick

Vila i frid Chadwick

Skrivet av Oxpost den 29 augusti 2020 kl 16:13

Morgonen inleddes med en redig chock när min fästmö väckte mig genom att utbrista "Men gud!". Skälet bakom var nyheten om Black Panther-stjärnan Chadwick Bosemans oväntade bortgång. Chadwick hade under fyra års tid kämpat mot tarmcancer, något han och hans familj höll helt för sig själva, och i slutändan gav hans kropp till slut upp. Det känns konstigt.. väldigt konstigt. Jag har ingen enorm koppling till mannen som så, men det var ganska tydligt genom hans roller i Civil War och 42 att mannen hade talang och han framstod alltid som en sympatisk, lugn person i alla intervjuer jag såg honom i. Orättvist är såklart bara förnamnet på det hela, som alltid när en ung person går bort på det här viset, och ens tankar går självfallet till hans familj i en så svår tid. Vila i frid!

Tidernas främsta rocksångerska

Tidernas främsta rocksångerska

Skrivet av Oxpost den 22 augusti 2020 kl 00:30

Jag har inte lyssnat överdrivet mycket på Heart i mina dagar. Jag har hört de hits man förväntas ha hört, men inte mycket mer än så. Likväl kan jag inte annat än konstatera att Ann Wilson antagligen är den absolut främsta rocksångerskan genom tiderna. Det register, den dynamik samt den rena skära kraft hon kan och har frammanat de senaste 40 åren är helt otroligt. Nu är damen 70 bast och man kan därmed anta att krafterna ska ha sinat en aning, inte minst med tanke på de rejäla bataljer mot missbruk hon har tagit sig igenom under årens gång. Så är dock inte fallet. Nedan har vi en länk till ett framträdande förra året där monsterhiten Alone framförs och ta mig tusan om hon inte låter näst intill precis lika bra idag som hon gjorde när låten först kom ut. Hon är en rockgudinna utan dess like!

Heart - Alone

Färdig med The Last of Us II (varning för spoilers)

Färdig med The Last of Us II (varning för spoilers)

Skrivet av Oxpost den 13 augusti 2020 kl 08:42

Vilken satans resa det här har varit alltså. Nivån av engagemang som Neil Druckmann & Co lyckats få ur mig genom denna 25+ timmars resa har jag aldrig riktigt varit med om innan. Det första spelet är något jag absolut uppskattar, men jag tyckte aldrig det nådde upp till de skyhöga nivåer som så många andra verkar ha hyllat det för. Inte på grund av narrativet, det står sig som mästerligt rätt igenom, utan på grund av en del spelmekaniskt tveksamma beslut som helt tog mig ur känslan som storyn i stort försökte förmedla (sekvensen när man puttar bilen och avbryts titt som tätt av vågor med fiender och när man som Ellie behöver slåss mot anstormande fiender i ett litet appendix till ett sågverk). Inför uppföljaren har dessa tillfällen dock helt försvunnit och kvar finns ingenting annat än ett spel som är så fullproppat av skräckfyllda möten, charmigt hjärtliga tillbakablickar, adrenalinpumpande actionsekvenser som på allvar får dig att känna dig utsatt och jagad samt de bäst skrivna karaktärerna någonsin i ett spel att jag inte kan göra något annat än hylla det till skyarna.

Jag har hört mycket om att spelet skulle vara nedlusat av kontroverser, och karaktärer som inte berättigar sin existens eller som skulle vara rätt upp och ner uselt gestaltade... nu när jag är klar så begriper jag verkligen inte någonting av den kritiken. För egen del hittar jag ingenting att klaga på när det kommer till den historia som skaparna vill berätta, utan det känns som det enda rimliga sättet att fortsätta historien på efter det första spelets slut. Som jag nämnde i mitt inlägg när jag knappt ens hade kommit halvvägs så hade jag sett det som ett fegt och tillrättalagt val om de enda konsekvenserna som utforskades till följd av Joels egoistiska handling hade rört hur det påverkade hans relation till Ellie. Hela poängen med TLOU, som jag ser det, är att gestalta människor och deras öden på ett sätt man kan relatera till även om man inte håller med om de beslut som fattas samt vilka konsekvenser ens agerande har på andra. Att då som spelstudio våga ta beslutet att ha ihjäl en nyckelkaraktär och därefter tvinga dig som spelare att sätta dig in i dennes skor och få dig förstå och sympatisera med drivkraften bakom det valet är ett genidrag. Det faktum att jag gick från att känna en viss ovilja över att behöva ta kontroll över Abby efter att ha spenderat timmar åt att jaga ifatt henne för att utkräva hämnd till att ha exakt samma känsla mot Ellie när deras vägar korsas igen är ett bevis på hur fantastiskt välskrivna dessa individer är. Själva slutet går även det helt i linje med allt som har predikats. Dina handlingar har konsekvenser. Besatthet drabbar inte bara dig själv utan även de närmast dig.

Rent spelmekaniskt har jag inte heller här något särskilt att anmärka på. Det finns alltid en tyngd och en känsla av autenticitet i hur Abby och Ellie rör sig och beter sig, och jag uppskattar verkligen den tydliga skillnad i spelstil man kan tillämpa för de båda. Ellie är mindre, smidigare och fokus ligger i första hand på att försöka ta sig an varje möte med fiender på ett så smidigt och obemärkt sätt som möjligt. Abby är en mer fysisk närvaro och du kan med fördel gå in lite mer direkt mot alla hot du stöter på, utan att för den delen tumma på stealth-biten om man fortfarande känner sig manad att hålla sig i skuggorna. Själva utforskandet blir en naturlig del av det hela eftersom det alltid finns en poäng att gå in på sidospår i hopp om att hitta det där extra skottet som kan göra skillnaden mellan död och liv för din del. De miljöbaserade pussel som dyker upp känns även de helt naturliga och som ett välkommet avbrott från de pulshöjande stridssekvenserna.

Ska jag ge någon form av kritik så skulle det gå till introduceringen och hanteringen av Rattlers-faktionen. De slängs in mot slutet utan någon riktigt förklaring till vilka de är eller vad deras motivation och mål med allting är, och kändes mer som en ursäkt att slänga in några ordentligt intensiva strider mer än att de faktiskt tillförde någonting till världsbyggandet överlag.

The Last of Us II är ett mästerverk rätt igenom. Det är så nära ett perfekt spel man kan komma, och för egen del rankar jag det som några snäpp vassare än sin föregångare. Jag vet att det är lite som att svära i kyrkan, men helhetskänslan är så fullkomlig, så intensivt engagerande att det inte finns några som helst tvivel i mig att detta är ett av, om inte det bästa spelet som har gjorts. Punkt!