LIVE
logo hd live | Battlefield V - Firestorm Update
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gubbarna levererade!

Gubbarna levererade!

Skrivet av Oxpost den 20 mars 2019 kl 19:10

Resan upp mot gårdagens Dave Matthews Band-konsert blev onödigt dramatisk. Jag och min vän var lite lätt dumma i huvudet vad gällde tidsoptimism, vilket ledde till att vi missade vårt flyg. Vi kom fram till Landvetter, satte oss vid vår gate och väntade på att de skulle öppna för boarding när vi helt plötsligt fick se planet backa från terminalen kanske fem minuter senare.

Efter 15 minuter av lättare panik, ilska, sorg och apati fick vi tag i nya biljetter, och vi tog oss till vårt mål utan att missa en sekund av den feststämning som bjöds på inne på Annexet.

Jag har aldrig tidigare varit på en konsert som präglats av en så genuint varm och välkomnande atmosfär. Och allt det börjar med grabbarna på scen. Dave är en underbar scenpersonlighet. Det märks att han älskar vad han gör, och att han har kul när de riffar loss för fulla muggar. På det har vi även det faktum att herr Beauford spenderar varenda sekund bakom sitt trumset med ett konstant leende. Det är omöjligt att inte låta sig charmas.

Även låtvalen var stabila överlag. För egen del dök det upp lite för många låtar från Stand Up, men det har jag inga problem med att ignorera när de valt att inkludera låtar som She, Rapunzel, Samurai Cop (Oh Joy Begin) och, en av mina absoluta favoritlåtar, Don't Drink the Water. Den andra invändning jag har är att jag gärna hade sett åtminstone en låt från Big Whiskey, men så blev det alltså inte.
Sist ska även sägas att det från och till kunde bli lite väl mycket av improviserandet och riffandet. Vissa låtar drogs ut till leda när det skulle lekas jage åt höger och vänster mellan bandmedlemmarna. Det var dock ingenting som drog ner helhetsintrycket, då de alltid lyckades ta sig tillbaka till den känslan av eufori och glädje som i stort präglade hela kvällen.

Ett speciellt omnämnande skall även tillägnas Buddy Strong, som tagit upp rollen som keyboardist för bandet sedan Boyd fick lämna. Herregud vilken sinnessjukt talangfull kille det är!

Kort sagt var det här en av de bästa konserterna jag varit på. Får ni någonsin möjligheten att se Dave och hans gäng live, se då till att göra. Det är så in i helvete värt det!

Snart blir det DMB

Snart blir det DMB

Skrivet av Oxpost den 19 mars 2019 kl 13:24

Att Dave Matthews Band är en samling ruggigt musikaliska gubbar råder det inget tvivel om. Det har jag varit väldigt medveten om de tio år jag lyssnat på dem nu. Genialt finurliga texter, kombinerat med den omisskännliga spelglädjen och värmen som genomsyrat det mesta de har hostat ut sig är svår att stå emot. Jag har dock inte sett dom live än. Men nu ska det bli ändring på det.

Om bara några timmar ska jag och en vän sätta oss på flyget (onödig sträcka att flyga, men annars hinner vi inte upp) upp till Stockholm för att för första gången i våra liv få uppleva detta smått ikoniska band live. Humöret är därmed på topp. Jag står på jobbet och räknar ner sekunderna med en allt starkare känsla av ren förväntan strålandes genom hela kroppen. Inför det här har jag så klart dragit igenom varenda skiva gubbarna har hostat ur sig, och jag har slagits av vilken genomgående hög kvalité de har hållit genom alla dessa år. Stand Up och Away From the World hör till de svagaste länkarna, men det går lätt att förlåta de snedstegen när de släppt plattor som Big Whiskey and the GrooGrux King, Before These Crowded Streets och senaste plattan Come Tomorrow.

Det här kommer bli fantastiskt!

Helvete vad det lovar gott!

Helvete vad det lovar gott!

Skrivet av Oxpost den 18 mars 2019 kl 16:16

Devin släppte sin andra singel från kommande skivan Empath häromdagen, och om jag blev riktigt taggad på plattan efter Genesis blev hypen knappast mindre intensiv nu. Det är i grund och botten en mer traditionellt uppbyggd låt än vad Genesis är, men det rör sig för den sakens skull inte om en slö, oinspirerad dänga á la Save Our Now. Tvärtom.
Den köttiga inledningen har tydliga drag från Ki och Addicted!, partiet därefter lugnar ner alltihop innan det krämas på med ett klassiskt musikal-stråk. Inget av det här gjorde något större intryck på mig vid första lyssningen. Men det beror på att stjärnorna i alstret kommer senare.
Den lätt poppiga bryggan mot refrängen är härligt upbeat-poppig och sätter ett rejält leende på mina läppar. Och sen... sen händer det riktigt roliga!

Refrängen. Herregud vad jag tokälskar refrängen. Det är stort, episkt och tungt utav bara helvete. När jag drar på för fullt i min relativt nya Sonos Playbar sitter varenda baskagge och virvelslag som en hammare rätt i bröstkorgen.

Allt, verkligen allt med det vi har fått höra inför Empaths ankomst skvallrar om att Devin är på väg att cementera sin plats som den mest unika, nyskapande och intressanta musikern inom Metal än mer. Och just nu finns det inget datum jag längtar efter mer än den 29 mars.

https://www.youtube.com/watch?v=-zIxPUPWVq8

Best of Komediserier

Best of Komediserier

Skrivet av Oxpost den 16 mars 2019 kl 12:18

Att avsluta en lång arbetsdag genom att komma hem, knö ner sig i soffan tillsammans med sambon och dra igenom några avsnitt av en av våra många serier som vi tittar på tillsammans är en underbart mysig rutin som vi har fått in. Och just komediserier gör sig väldigt bra för den typen av engagemang man har kraft att uppmana efter kneget. Men vilka skapelser lyckas sticka ut i denna ocean av alternativ? Här kommer min lista på just dessa serier:


5. Vänner
Det kanske känns som ett självklart, lite tråkigt val att slänga upp på en sådan här lista. Men det går liksom inte att komma undan fenomenet som Vänner faktiskt är. Serien som lade grunden för vad som känns som ungefär 90% av alla sitcoms som kommit efter den står sig än idag som en av de absolut bästa i genren. Trots att jag och sambon vid det här laget dragit igenom varenda säsong fem gånger finns det fortfarande gott om avsnitt som får mig att skratta högt och länge. Det om något är ett kvitto på vilket gediget hantverk serien faktiskt är. Kemin mellan alla i gänget är dessutom så genuin och hjärtlig att det bara inte går att värja sig.

4. Cheers
Det finns nog ingen sitcom som fått mig att känna mig så varmt välkommen in i karaktärernas vardag som Cheers. Hela serien genomsyras av så enormt mycket hjärta och härligt udda, men ändå grundade individer att det bara inte går att göra annat än att kapitulera. Ted Dansons naturliga karisma är grunden som hela konceptet bygger på, och när han flankeras av sådana som Ratzenbergers besserwisser, Grammers pretentiöst charmiga psykiatriker Frasier Crane och Rhea Perlmans bitska servitris Carla kan vi bara konstatera att det här mycket väl kan vara den charmigaste komediserie som någonsin gjorts. Sen att det var tack vare Cheers som världen blev medveten om Woody Harrelson gör inte direkt saken sämre.

3. Srubs
Visst dippade Scrubs en hel del i kvalité efter ett tag, men för mig gör det inte så överdrivet mycket. För när Scrubs var som bäst, då var det verkligen fantastiskt. Den smått absurda humorn som man bjuds på har fått mig att asgarva mer än vad som borde vara rimligt vid flera tillfällen. Men det är i huvudsak inte den underbart skruvade humorn som cementerat serien som en av mina personliga favoriter, utan snarare hur den hanterade de mer dramatiska inslagen. Jag har inte stött på någon komediserie som fått mig att gråta varken före eller efter. När Scrubs väl vågade vara seriös och lågmäld så gjordes det med sån fingertoppskänsla och en så ofantligt djup respekt för de ämnen som hanterades att man inte kunde göra annat än sitta och ful-hulka framför skärmen.

2. Seinfeld
Egentligen behöver jag väl bara nämna Cosmo Kramer och George Costanza för att få er alla att förstå varför Seinfeld rankas så högt hos mig. Serien om ingenting är ett kulturfenomen som få andra, och för mig krävs inte så mycket mer än att Michael Richards hyperaktivt, stissiga lekamen kastas in genom Jerrys lägenhetsdörr för att jag ska bli på ett fantastiskt humör som sitter i resten av dagen. Så enkelt är det.

1. Fawly Towers
Om det var svårt att ta resonera fram några av de lägre platserna (Vänner eller Cheers hade lika gärna kunnat ersättas av Arrested Development) var det aldrig något snack om vilken serie som rankas absolut högst hos mig.
Jag klarar sällan av komediserier där humorn går ut på att karaktärerna sätts i pinsamma situationer (jag klarar, rent fysiskt, inte av att titta på The Office). Jag spänner hela kroppen och vill bara försvinna in i mig själv av den typen av humor. Men på något sätt lyckades John Cleese och Connie Booth få det här att funka, även för sådana som mig, i den här fullkomligt geniala komediserie. Varenda avsnitt är till bredden packat med någorlunda strukturerat kaos, där varje scen ofta bärs upp av John Cleese vidrigt självgoda, överlägsna karaktär. Och det är nog just det här som gör att det fungerar så otroligt väl. Den klassiskt brittiska stelheten och önskan om att förmedla ett lugnt, bildat och värdigt yttre oavsett vilken situation man ställs inför ger upphov till ren och skär komisk magi i varenda avsnitt. Jag menar, titta bara på avsnittet med tyskarna. Det är 20 minuter koncentrerad panik, rätt igenom, men på grund av just den pricksäkra skildringen av den brittiska mentaliteten bildas en fantastisk dynamik som leder till så enorma skrattsalvor från mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

Devin släpper loss helt!

Devin släpper loss helt!

Skrivet av Oxpost den 25 februari 2019 kl 16:12

Devin Townsend är min husgud. Det finns ingen annan artist inom någon genre som jag beundrar och idoliserar så intensivt som denna sympatiskt helknasiga flint-gubbe. Från det att han plockades upp av Steve Vai till plattan Sex and Religion fram till idag har han bjudit på en musikalisk mångsidighet och artistisk självständighet som få andra. Att han dessutom är sinnessjukt produktiv (23 album på 24 år) samtidigt som de absolut flesta av hans album har en orimligt hög lägsta nivå gör att det, för mig, står klart att gubben är metal-världens okrönte konung!

Det ska dock sägas att han på senare tid känts lite oinspirerad. Plattan Z2 från 2014 var lite väl blek överlag, även om några riktiga guldkorn fanns med. Detta rättades till en aning i och med Transcendence som släpptes för två och ett halvt år sedan. Men även där fanns det en oinspirerad känsla i vissa av låtarna.

Därför är det skönt att kunna konstatera att denna kreativa stiltje är helt bortblåst i singeln han släppte från kommande plattan Empath; Genesis. Eller bortblåst... atombombad åt helvete är nog en mer passande beskrivning. Devin har alltid gått under stämpeln som genrens galna professor, och här visar han prov på varför. Här har han släppt på alla hämningar, alla tankar om vad som skulle kunna förväntas av honom och bara gått helt jävla bananas. Efter en smäktande vacker inledning med en kvinnokör drar det igång med ett ganska simpelt parti som har hans omisskänliga stämpel. Därefter är det ingenting som riktigt kan kallas simpelt längre.

Det är progressiva inslag, mixat med dödsmetal, metal-disco, någon form av hawaiianskt ståltrumme-break och... ja jag vet fan inte. Det enda jag vet är att jag egentligen inte borde gilla det. Jag brukar sällan gilla musik där övergångarna mellan olika stilar är så abrupta som de är här (exempelvis hatar jag Between the Buried and Me). Men just här så funkar det, och jag tror det har att göra med att det hela tiden känns genuint. Det känns inte som en påklistrad gimmick, eller som ett desperat försök att hålla mig intresserad. Allt känns organiskt och äkta. Det låter som allt jag vet om Devin intryckt i ett stycke. Och jag älskar det!

Sen är musikvideon minst lika flippad. Titta själva bara.

https://www.youtube.com/watch?v=1n7uvokARQ4