Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Redigt konsekventa gubbar det här!

Redigt konsekventa gubbar det här!

Skrivet av Oxpost den 6 oktober 2019 kl 11:54

Thank You Scientist! är nog ett av de knepigt underbara band jag stött på. De har lyckats karva ut ett helt eget sound som är sprängfyllt med helt vrickade kombinationer av progressiv hårdrock, funk, jazz och passager som bäst kan beskrivas som ren och skär kakafoni.
Jag har tidigare njutit i stora drag av deras två album Maps of Non-Existent Places samt Stranger Heads Prevail men hade helt missat att de släppt nytt i juni.

Terraformer är alltså den senaste plattan från denna helvrickade septett, och det går snabbt att konstatera att deras sound inte bara är intakt utan att det även har tagits till helt nya höjder. Detta är deras mest experimentella och flippade platta hittills. Udda taktarter och Zappa-influerade melodislingor blandas med stundtals finstämmiga passager på ett helt underbart vis, och Salvatore Marranos säregna tenor-pipa blir på något sätt navet som guidar oss igenom denna 86 minuter långa musikaliska Odyssé. Detta är definitivt inte musik som kommer passa alla. Jag har full förståelse för de som tycker att det blir rörigt, spretigt och kanske rätt igenom omöjligt att lyssna på. Jag älskar det dock! Detta kan mycket väl vara deras bästa platta hittills, och jag är extremt nyfiken på vad man kan förvänta sig av dessa herrar i framtiden!

Geronimo

Everyday Ghosts

Swarm

Tillbaka till Freak Kitchen

Tillbaka till Freak Kitchen

Skrivet av Oxpost den 30 september 2019 kl 11:22

Jag fick lite feeling för ett par veckor sedan och drog igenom mer eller mindre allt som göteborgs-trion Freak Kitchen givit ut under åren. Ett band jag i mina yngre dagar var helt besatt av, men av någon anledning gled jag bara ifrån dem efter ett tag. Nu när jag tagit mig tillbaka förstår jag verkligen inte varför. Gubbarna kan verkligen lira!

För egen del är det främst plattan Move från 2002 som ligger mig varmast om hjärtat. Deras säregna sound och fallenhet för att skriva samhällskritiska texter som dessutom är riktigt roliga stundtals har aldrig klickat så bra som det gör här. Att det dessutom groovas så in i helvete på låtar som Propaganda Pie gör det knappast sämre. Det här är en platta som står sig som något av det bästa Sverige någonsin producerat i musikväg helt enkelt! Gör dig själv en tjänst och lyssna!

Propaganda Pie

Snap

Jag är ju förlovad för tusan!

Jag är ju förlovad för tusan!

Skrivet av Oxpost den 18 september 2019 kl 08:21

Jag är extremt ojämn när det kommer till inlägg på den här sidan. Det går liksom i faser för mig, och oftast rör det musik eller liknande. Men jag kom på att jag faktiskt varit med om en stor förändring på det personliga planet och har inte ens yppat ett ord om det här på sidan. Vilket kanske var lika bra egentligen, då jag har lyckats smälta alltihop i 1,5 månads tid.

Men så är det alltså. Jag är numer en förlovad man. Och det känns bra. Riktigt bra! Ända sedan jag och min kära fästmö flyttade ihop har jag aldrig överhuvudtaget tvivlat på att vi kommer spendera våra liv tillsammans. Det finns ingen människa jag kommer så bra överens med, ingen har fått mig att våga släppa på mina hämningar i den utsträckning som hon har gjort (hon är utbildad musikalartist, så jag har mer eller mindre varit tvungen att släppa loss lite), och det var därför aldrig något snack om att en förlovning skulle äga rum förr eller senare.

Det hela ägde rum i Prag. Anna var (o)lyckligt omedveten om vad som skulle ske. Vi hade talat om det här flera gånger tidigare, och jag hade hela tiden avfärdat tanken med motiveringen att vi de kommande året kommer ha det lite väl osäkert ekonomiskt för att det ska vara aktuellt. Så jag smidde mina planer med vänner och föräldrar bakom hennes rygg, även om det inte var överdrivet mycket planerande som krävdes. Vi hade redan planerat in en resa till München och Prag med mina föräldrar, och givet vad jag hade hört om Prag som stad så var det givet att det var där frieriet skulle äga rum. Jag visste också att jag ville göra det avskilt. Bara jag och Anna. Jag ville inte ha en massa människor omkring oss, eller göra en stor grej av det. Det var en stund jag ville dela med henne, och endast henne. Och precis så blev det. Vi gick igenom en park där jag efter ett litet tag såg till att min kära familj fattade hinten och avlägsnade sig. Därefter vandrade vi omkring ett litet tag innan vi kom fram till en utsiktspunkt med vy över en stor del av staden. Och där fick det bli. Jag gick ner på knä med ursäkten att jag skulle knyta skorna, tog upp asken med ringen och bad henne ta den medan jag fixade med snöret. Sen följde en känslostorm för min kära fästmö som jag inte riktigt upplevt innan.

Anna är inte jättebra på att hantera överraskningar, och det förblev sant även här. Hon stirrade först på asken utan att riktigt fatta vad det var innan frågorna började hagla över mig:
"Vad är det här?... Vad gör... NEJ! MEN VAD GÖR DU? VAD HÅLLER DU PÅ M... SLUTA! VAD GÖR.. HÅLL KÄFT!! VAD I HELVETE GÖR D... GAAAH!"

Sådär lät det i ungefär 10-20 sekunder innan hon föll ihop framför mig och bara kramade om mig för att ge sig själv en chans att förstå vad det var som precis hade hänt. När jag sedan fick en syl i vädret ställde jag frågan som sig bör, ringen hamnade på plats och vi var därmed förlovade. Jag måste faktiskt säga att jag inte trodde att det skulle kännas särskilt annorlunda efter att nyhetens behag hade lagt sig, men det känns faktiskt lite annorlunda. Allt känns lite bättre. Lite enklare. Jag vet inte varför, och bryr mig heller inte om varför. Jag är bara tacksam att jag hittat min person här i livet.

Och nu ska det planeras bröllop för fulla muggar! Tack för mig!

Herregud Devin!

Herregud Devin!

Skrivet av Oxpost den 8 april 2019 kl 15:48

Jag har nu dragit igenom Devin Townsends senaste släpp, Empath säkert 10 gånger den senaste veckan. Det blir liksom så när den artist man beundrar mest på denna jord skickar ut nya alster i etern. Och efter att ha vänt och klämt på varenda låt upprepade gånger kan jag bara konstatera en enda sak. Det här kan nog vara det bästa gubben har gjort. Vilket inte säger särskilt lite med tanke på att han har med sig plattor som Addicted, Infinity, Ocean Machine, Ghost, Alien i bagaget.

Det ska dock sägas att jag har full förståelse för de som verkligen inte håller med mig i det här. Det är lite av en vattendelare har jag förstått, från allt jag läst, och det förvånar mig inte det minsta. Det är experimentellt, det är bombastiskt, storslaget, flamboyant, dödstungt, smäktande, stenhårt... ja mer eller mindre varenda jäkla adjektiv jag kan komma att tänka på passar in på vad denna kanadensiska kunggubbe har knåpat ihop här.

Jag har tidigare skrivit vad jag tyckt om de två singlar som släpptes inför plattans ankomst, Genesis och Evermore. Båda två är riktigt stabila låtar, i mitt tycke, som på allvar visar att den kreativa svacka som Devin stundtals befunnit sig i från Epicloud framåt verkar vara över. Just den förstnämnda av de två är också en bra representation av vad man kan förvänta sig från plattan i helhet. Den har det teatralt musikaliska, den har det där übersnabba deathmetal-soundet á la SYL och även ett parti som ger en liten throwback till det ganska tråkiga, lite ostiga träsket som återfinns i låtar som Save Our Now.
Jag ska säga att när jag kom till låten Spirits Will Collide som ligger intryckt mellan de båda singlarna så blev jag lite lätt orolig. Låten är nämligen en av de svagaste gubben har släppt ifrån sig, någonsin. Det är slött och oinspirerat rätt igenom lämnar inga bestående intryck överhuvudtaget och jag hann fundera på om allt snack kring hur detta skulle vara hans mest frisläppta platta hittills bara var just tomt snack. Men det varade inte länge.

Sprite är en progressivt mysig kombination av den spirituella Ghost-plattan blandat med delar av det industriella soundet från Deconstruction, minus aggressiviteten. Den läggs istället på Hear Me som är en total ljudvägg. En kakafoni som för tankarna till låtar som Skesis och Imperial, och fy faaan vad gött det är att höra hans patenterade tonala skrik tillbaka i den typen av kompromisslösa sinnesanfall!
Efter att Hear Me ebbar ut kommer en totalvändning i och med Why?. Att säga att det är en 180-graders vändning är liksom inte tillräckligt för att beskriva denna totala omkastning. Blastbeats och hyperaktivitet får ge plats för smäktande stråkar och blåsinstrument i vad som bäst kan liknas vid hur det hade låtit om Devin gett sig på att skriva en Disney-låt.

Plattan avslutas på ett liknande sätt som den inleder, fast betydligt... mer. Borderlands är 11 minuter lång och ger ett härligt quirky-intryck innan en ganska mallartad, men effektiv refräng lappar till en rätt i ansiktet. Requiem är ett rent orkestralt alster, och därefter kommer avslutande Singularity. Vilken avslutning. Detta magnum opus klockar in på dryga 23 minuter, och det finns ingen dötid. Precis som Genesis täcker Singularity all mark som utforskats genom albumets körtid. Minus den oinspirerade delen. Det är en fullkomligt kompromisslös blandning av allt Devin någonsin gjort. En sorts krönika över hela hans tid som aktiv artist, och jag kan ärligt säga att den avslutande delen berör mig på ett sätt som få låtar lyckats göra.

Det här är en ren och skär triumf. Punkt. Empath är precis allt jag ville att albumet skulle vara och mer därtill, och jag vill nog påstå att det kan vara något av en milstolpe inom progressiv metal som visar att allt är tillåtet och att alla regler kring hur man bygger upp ett album inte behöver respekteras. En upplevelse är det, oavsett vad. Tack Devin för detta!!

Why?
Hear Me
Singularity

Gubbarna levererade!

Gubbarna levererade!

Skrivet av Oxpost den 20 mars 2019 kl 19:10

Resan upp mot gårdagens Dave Matthews Band-konsert blev onödigt dramatisk. Jag och min vän var lite lätt dumma i huvudet vad gällde tidsoptimism, vilket ledde till att vi missade vårt flyg. Vi kom fram till Landvetter, satte oss vid vår gate och väntade på att de skulle öppna för boarding när vi helt plötsligt fick se planet backa från terminalen kanske fem minuter senare.

Efter 15 minuter av lättare panik, ilska, sorg och apati fick vi tag i nya biljetter, och vi tog oss till vårt mål utan att missa en sekund av den feststämning som bjöds på inne på Annexet.

Jag har aldrig tidigare varit på en konsert som präglats av en så genuint varm och välkomnande atmosfär. Och allt det börjar med grabbarna på scen. Dave är en underbar scenpersonlighet. Det märks att han älskar vad han gör, och att han har kul när de riffar loss för fulla muggar. På det har vi även det faktum att herr Beauford spenderar varenda sekund bakom sitt trumset med ett konstant leende. Det är omöjligt att inte låta sig charmas.

Även låtvalen var stabila överlag. För egen del dök det upp lite för många låtar från Stand Up, men det har jag inga problem med att ignorera när de valt att inkludera låtar som She, Rapunzel, Samurai Cop (Oh Joy Begin) och, en av mina absoluta favoritlåtar, Don't Drink the Water. Den andra invändning jag har är att jag gärna hade sett åtminstone en låt från Big Whiskey, men så blev det alltså inte.
Sist ska även sägas att det från och till kunde bli lite väl mycket av improviserandet och riffandet. Vissa låtar drogs ut till leda när det skulle lekas jage åt höger och vänster mellan bandmedlemmarna. Det var dock ingenting som drog ner helhetsintrycket, då de alltid lyckades ta sig tillbaka till den känslan av eufori och glädje som i stort präglade hela kvällen.

Ett speciellt omnämnande skall även tillägnas Buddy Strong, som tagit upp rollen som keyboardist för bandet sedan Boyd fick lämna. Herregud vilken sinnessjukt talangfull kille det är!

Kort sagt var det här en av de bästa konserterna jag varit på. Får ni någonsin möjligheten att se Dave och hans gäng live, se då till att göra. Det är så in i helvete värt det!