Kindos nya är helt okej

Efter att singlarna Human Convention och Return to Me släpptes var mitt sug efter Kindos nya platta snudd på omättligt. Jag räknade ner dagarna den sista veckan blev allt mer otålig i min väntan efter vad dessa underbart talangfulla New York-grabbar hade hittat på den här gången. Nu har jag lyssnat igenom plattan 6-7 gånger, och jag måste tyvärr säga att jag inte är så imponerad som jag hade hoppats att jag skulle vara.

Det råder inget tvivel om att Kindo är enormt kompetenta musiker, det har de visat gång på gång de senaste tio åren, och det ryktet lever de upp till gott och väl även denna gången med snirkliga kompositioner och intressanta melodier där flera av låtarna sällan tar den mest uppenbara vägen rent tonföljdsmässigt. Detta är inget som är nytt under solen för det här bandet då låtar som Dust och Romancing a Stranger från den föregående plattan står sig som de mest framträdande exemplen på vad jag menar. Där de låtarna, och för den delen mer eller mindre varenda låt på alla deras tidigare alster, fick den här typen av oväntade tonartsbyten att alltid kännas som en naturlig del av kompositionerna känns det på Happy However After mer som en krystad gimmick i vissa fall. Detta blir tydligt på plattans andra låt, Catch The Gleam. Överlag är det en ganska stabil låt, framförallt har den vuxit på mig ganska rejält då jag från början mest kände mig förvirrad av låtens uppbyggnad. Det känns dock fortfarande som att låten är ett hopkok av två-tre separata låtar som de helt sonika klistrat ihop. Refrängen är riktigt stark för sig själv, men den känns aldrig som en naturlig följd av det versen bygger upp.

Ett annat problem jag har med plattan är texterna. Detta kan mycket väl vara plattans svagaste aspekt på flera av låtarna (Let Me Be och One In A Million i synnerhet) och en rejäl besvikelse med tanke på vilka underbart finurliga och rätt igenom briljanta texter de har bjudit på tidigare (texten till Comfort in the Orchestration är bara rätt igenom genial). Överlag känns det som att killarna har tittat allt för mycket på hur de har gjort tidigare, och återanvänt flera fraser och ord. Det känns aldrig riktigt genuint, utan mer som att de trycker in en del lite halvt om halvt obskyra ord som de har en förkärlek till. Fina ord för de fina ordens skull är väl ett sätt att sammanfatta vissa av låtarna på.

Det sista jag ska gnälla på är sången. Joseph Secchiaroli är en enormt kompetent sångare i grund och botten, och det får han visa i sina stunder även här. Dock blir det lite för många resor in i falsettens värld. Inte för att han på något sätt sjunger illa, men från och till känns det mer som ett sätt att visa upp vilken kontroll han har på rösten än något annat.

Allt negativt jag skrivit till trots är detta inte på något sätt en dålig platta. Det är ett stabilt hantverk med en handfull låtar som är riktigt bra. Singlarna som nämndes inledningsvis står sig som några av bandets starkaste låtar, punkt. Därtill är även Smell of a Rose och Cold as December riktigt stabila tillägg.

Happy However After är helt okej, för att inte säga bra. Men killarna tappar ibland bort sig lite för mycket i deras vilja att krångla till det med kreativa melodier och ovilja att spela rakt och enkelt även om vissa av låtarna hade mått bättre av det. Det gör inte så mycket egentligen. Jag älskar er fortfarande, Kindo!