Om en timme är det dags! Årets tillställning för egen del. Trots att jag inte är särskilt intresserad av vare sig speedruns eller att se folk spela så är själva tanken på att nördar går ihop och drar in miljoner till en vitkig sak något som berör. Under veckan som gått så har European Speedrunner Assembly rullat på TV:n, som uppvärmning, men det är GDQ som är det riktiga. Det stora!

Förutom att följa det slaviskt kommer jag såklart pytsa in en slant. Förra årets upplaga drog in lite över 2,5 miljoner dollar och när det är så viktiga saker som Läkare utan gränser/Cancerforskning så känns det värt att putsa in en liten slant för all den hjälp och forskning som kan bedrivas tack vare pengarna. Har man inte möjlighet att skänka pengar så hjälper det kanalen att bara gå in och kika, också.

Under veckan blir det att ha det igång i stort sett all vaken tid, med lite "pauser" för eget spelande som måste göras inför kommande recensioner. Men det mesta spelandet blir bärbart. Alla enheter är laddade, extra sladdar framdragna och ja, nu kör vi! 

Det hela följs via Twitch!

Med drygt 18 timmar spelade känns det som jag kommit en bit på vägen. Händelser, karaktärer och mycket annat börjar "falla på plats". Sam kopplar samman världen och det bjuds på mycket mystik och galenskaper. Jag njuter av varje sekund. Det är så magnifikt, storslaget, fantastiskt, underbart, märkligt och uppslukande. Det som blir det slags ultimata beviset för mig är hur mycket jag längtar efter nästa spelpass. Hur jag varje gång jag sparar och stänger av ser fram emot nästa gång jag startar upp äventyret igen. Det är hur jag vet att det är en upplevelse utöver det vanliga, på riktigt. När det växt till något mer än "bara" ett bra spel.

Ja, ni förstår min tjatiga poäng. Jag älskar detta spelet. Här är lite bilder.

Spelet har ju såklart ett alldeles utomordentligt fotoläge och jag tar foton konstant...

Med speedrunning-eventet "European Speedrunner Assembly" rullandes på TV:n större delen av dagarna, kvällarna (och sömnlösa nätter) så har jag övergått en hel del till bärbart spelande. Jag kör fortfarande Death Stranding 2 när det inte är något jag vill se på ESA, men annars så har jag min Switch 2 eller Rog Ally X i nävarna. Igår körde jag en stund av Bravely Default 2 på Switch 2 vilket var skoj - jag gillar skärmen och ergonomin i Nintendos lilla paket. Men när klockan passerade midnatt och jag insåg att jag inte skulle kunna somna än på några timmar så ville jag se om det fanns något jag kunde köra på min Ally. 

För jag ska vara ärlig; jag använder den inte särskilt mycket. Vilket är synd. Det är ändå en fin, dyr, pryl som jag borde lira mycket mer på. Men med alla övriga konsoler inkopplade i TV:n vid fotändan av sängen är det svårt att välja den framför Playstation 5/Series X/Switch 2. 

Varje gång jag faktiskt använder den så blir jag påmind om vilken mångsidig och bra liten maskin det faktiskt är...

Men som sagt, ESA rullar... jag har det mest som bakgrundsbrus vilket dock är väldigt mysigt. Så jag tog upp Rogs bastanta lilla maskin från sin dockningsstation. Jag bläddrade runt lite bland spelen jag har på Steam men njae, inget lockade för stunden. Så, av någon anledning så fick jag för mig att jag ville testa lite Cloud Gaming. Jag klickade igång det fenomenala Balatro - men det ville inte ens starta. Så jag bläddrade vidare bland spelen på Game Pass. Det var egentligen bara för att se hur ett FPS flöt som jag startade Redfall. Helt utan någon tanke på att faktiskt spela det någon längre period. Men så blev jag liggandes där ett bra tag. Imponerad över hur hur bra både streamingen i sig fungerade och hur bra det ändå gick att spela ett actionspel i första person bärbart.

Faktum är att jag kommer fortsätta ikväll. Jag tror kanske inte att Redfall blir ett lir jag kör helt till slutet, men man vet aldrig. Det återstår trots allt fem hela dagar av ESA som följs av en vecka av Games Done Quick - vilket är det eventet jag längtar till under hela året. Så chansen finns att det ändå blir en hel del Redfall, trots allt. Under natten installerade jag det också på maskinen vilket ju kommer fungera ännu bättre än att streama det. Men jag var ändå rejält imponerad över hur bra det då fungerade. 

Kojimas uppföljare var riktigt efterlängtad. Och bara några timmar in så kände jag att det levererade ordentligt. Nu har jag passerat tio timmar spelade och jag känner mig så nöjd. Tempot är bättre än i föregångaren. Grafiken är helt fantastisk och visst - det är en uppföljare med allt vad det innebär. Det mesta är finslipat. Men mycket är samma. Det gör mig dock absolut ingenting när det är så bra som det är (Det slutgiltliga betyget får såklart vänta tills eftertexterna rullat).

Jag försöker också denna gång göra lite fler av sidouppdragen. Utforska mer av miljöerna runtom snarare än att bara ta mig mellan punkterna. Ett sådant uppdrag där jag skulle hämta ett visst föremål nedanför branta klippor blev till en minnesvärd liten expedition. Det känns också värt att göra det lilla extra med tanke på belöningarna man får. Men mest för att man får stanna kvar i världen längre. Dryga ut speltiden.

Vid sidan om grafiken i sig, som är ursnygg, så flyter det också på så otroligt bra. Inga hackande bildrutor, ingen tillstymmelse av pop-ins eller något visuellt som inte hänger med eller inte fungerar. Väldigt bra optimerat och det faktum att man kan trycka "continue" på titelskärmen och det laddar direkt till där man var (alltså, verkligen direkt) är lika imponerande som så mycket annat.

En hel del action blir det i sina stunder.

Väder, vind, naturkatastrofer. Det är mycket mer i miljön som spelar roll denna gången. Även om tempot nu lugnat ner sig lite från den magnifika inledningen så är det fortfarande storslaget på så många vis. Man traskar en hel del, såklart. Men det känns aldrig någonsin tråkigt. Resorna blir ju till ett äventyr i sig, resan är målet (som man brukar säga) och väl framme vid varje punkt fortsätter berättelsen som är mystisk och spännande.

Death Strading 2 är ruskigt bra och det råder ingen tvekan om att Kojima levererat allt man kan önska sig av en uppföljare. 

Det verkar finnas en tunn linje mellan det där att vara lite galen och ett geni. Jag skulle absolut inte påstå att jag är något av det - eller har för avsikt att höja det jag gör till samma typ av kreativa process som flertalet spelutvecklare. Men jag kan, delvis, känna igen det hela i mitt eget författande. Mitt eget skapande. Hur hjärnan liksom arbetar på högvarv för att komma på berättelser och enstaka kapitel, saker som ska ske och hur det ska ske och allt däremellan. Jag minns framförallt ett kapitel från min första fantasybok "Upprorets Gryning" där huvudpersonen upptäcker en staty i en trädgård och får hela bakgrundhistorien till den förklarad. Hur nöjd jag var över vad jag hittade på och hur jag utvecklade det hela. Det är ofta så det fungerar när man skriver; man får någon liten ide, en liten gnista, och så gäller det då att göra ett kapitel utav det hela samt att det ska ha en plats i berättelsen.

En av de spelutvecklare som det kanske talas mest om när det kommer till den där av att vara ett galet geni är förstås Hideo Kojima. Han är nu aktuell med Death Stranding 2 och det håller precis på att installeras på min Playstation 5. Jag gillade del ett, det är helt enkelt en typ av äventyr som passar mig i alltifrån tempo till berättelse. Jag har enormt stora förväntingar på del två och kommer sitta som uppslukad hela helgen. Mina äventyr kommer givetvis berättas i flertalet bloggar.

Kojima är ju en spelutvecklare vars huvud man gärna hade dykt in i, för en stund. Det rör sig säkerligen en enorm mängd galenskap där. Men framförallt tror jag att det handlar om en komprimislöss syn på vad han vill ha med. Många har sagt att han "...borde göra film istället" och visst - när en mellansekvens rullar i över tio minuter (eller som hans allra längsta; 71 minuter i Metal Gear Solid 4) så kan man börja fundera ifall det är något man egentligen vill ha i ett spel. Galna ideer kan givetvis också bli för mycket. När de bara är konstiga för sakens skull. Men jag tycker ofta (inte alltid) att han balanserar på rätt sida av det där. Allting behöver inte vara övertydligt, allting behöver inte förklaras. Det får gärna finnas saker man inte förstår. 

Hur mycket galenskap som nu finns i Death Stranding 2 vet jag ju inte än men jag är väldigt pepp på att få reda på allt. Jag återkommer som sagt med min upplevelse under de kommande dagarna.